Mustaschrysaren

Och då är det insamlingen jag pratar om, själva mustaschen var en rysare redan efter tre dagar. Det är just nu stenhårt i toppen av Mustaschkampen och vi är givetvis en av aktörerna som är med och slåss om slutsegern. Roberto Vacchi och vi på Faschinginsamlingen turas om att ligga på andra plats och inte ens ledaren Oscar Sundh kan känna sig speciellt säker längre. Det är härligt att se att ni fortsätter att bidra!



Det här projektet (som hade som målsättning att samla in 100 kr till Cancerfonden) har ju som ni ser gått fullständigt överstyr och vi har redan nu överträffat den ursprungliga målsättningen med c:a 24000% vilket är en väldig massa procent om ni frågar mig.

Cancerfonden har också uppmärksammat vår framfart och hörde idag av sig och frågade om det är ok att lämna ut mitt telefonnummer till media. På den nivån är det alltså. Kanonkul, och ett litet bevis för vad man kan ställa till med med hjälp av lite sociala medier och bloggläsare som jag redan visste hade hjärtat på rätt ställe.

Dagens bidragsskörd:

Malin Koch. Ännu en Malin som jag inte vet vem det är, men som antagligen bevisar att ert nätverkande har fått maximal effekt på den här insamlingen. (Jag vågar inte kalla det horeri längre eftersom jag inte kan utesluta att CNN, Riksdagens Talman och Påven är inne och läser på bloggen nu också.) Tack för ditt bidrag Malin, må solen lysa starkt och värmande över dig och ditt samhälle.

Katarina Gillberg. Igen! Och nu vet jag vem det är! Man vet att ryktet om insamlingen spridit sig ordentligt när kunder från min frus GAMLA arbetsplats hör av sig och bidrar! Med tusen kronor den här gången dessutom! (Säger man förresten kunder eller patienter om de som får massage på ett gym? Jag har ingen aning eftersom jag är gift med en massageterapeut och följdaktligen aldrig fått en massage i hela mitt liv.) Nåväl, det kanske är mindre viktigt. Katarina är enligt egen uppgift pratglad och ogillar quorn, och efter att ha googlat lite kan jag konstatera att vi nu är minst två som har problem med den lilla delikatessen, och då har jag inte ens smakat på det. Tusen tack för bidraget! Frugan hälsar så gott till "Medlem Katarina", vad nu det betyder.

Linköpings-Ingela: Det tog ett tag, men till slut blev längtan att åter få ingå i min Favorit-Ingela klubb för stor! Att hon försöker snacka bort det i kommentarsfältet med nån krystad förklaring om födelsedagar och att hennes man minsann är utrustad med en prostata tycker jag vi kan överse med, alla vet redan att det var den där sista brandmansbilden som till slut gjorde att hon helt enkelt inte stod ut längre. Ingela, du är väldigt välkommen in i min varma och relativt muskulösa famn igen. Tack och puss!

Ingela Näslund. Efter detta andra bidrag på 650 kr passerade vi inte bara Vacchi med en hundring, Ingela blev också medlem i den där klubben på livstid vilket man automatiskt blir om man bidragit med mer än tusen kronor och heter Ingela. Jättetack igen!!

Det var fyra bidrag det! Noterbart är att alla är från kvinnor, som mig veterligt inte ens har en prostata. Totalt sett är det faktiskt fyra gånger fler kvinnor än män som bidragit till den här insamlingen vilket ju faktiskt är lite anmärkningsvärt. Så jag tycker att det kan vara på sin plats att ni påpekar för männen i er närhet vad det här egentligen går ut på, och att ni inte släpper den där stränga och iskalla blicken förrän de begripit vad det är de ska göra.

Tack för idag, lev väl, och ät inte quorn.