Modellbygge

Hittade till min stora lycka ett livstecken från Swedish Meal Time på Facebook igår och måste ju givetvis dela det. I klippet lagar de inte mat utan bygger en terrängmodell, men fortfarande är det "Swedish style" som gäller.



Edit: Dubbelklicka på filmen när den väl startat så ser du den i Youtube istället, för jag har, igen, glömt bort hur man får in hela bredden i min blogg. Tror det var Ulrika Good som lärde mig det en gång i tiden, så hon får gärna höra av sig igen.

Ett pliktskyldigt inlägg

Mitt löfte om att uppdatera den här bloggen lite oftare resulterade något överraskande i att jag skrev ännu färre inlägg. Och det var ju lite märkligt, men jag skyller alltsammans på att jag är sjuk. Jag har inte varit jättesjuk och inte speciellt jättelänge heller, bara ett par dagar sådär, men det är den enda bortförklaringen jag kan komma på.

Och det enda skälet jag har för att skriva det här inlägget är egentligen bara för att skryta med att jag ska åka till Fäviken och äta middag på Sveriges bästa restaurang. Men det tänkte jag linda in i en massa pladder för att det inte ska verka så himla uppenbart, så först skriver jag om något annat.

Till exempel att ni måste få tummen ur och ta tag i det där med Twitter. Ni kan inte skjuta på det där längre, det är faktiskt dags nu. Och när ni har gjort det så följer ni mig, RealFasching.

Nu behöver ni inte vara så noga med små och stora bokstäver i det där användarnamnet för det betyder nämligen ingenting på twitter. Mer än att det skvallrar om hur gammal användaren är! Det visste ni inte! För se det har jag kommit på, att användandet av stora bokstäver i ett användarnamn på internet har med åldern på användaren att göra.

Min bedömning är tex att skillnaden mellan någon som kallar sig "Fasching" på internet och någon som kallar sig "fasching" är c:a 25 år. Som bevis vill jag framföra följande exempel på användarnamn från just Twitter:

"waynenilsson". Inga stora bokstäver alls = ungdomlig användare. Född 1980 eller senare.

"Kemimannen". Namnet inleds med stor bokstav = ganska gammal, åtminstone över 40.

"RealFasching". TVÅ stora bokstäver = ännu äldre, bergis snart 50.

"DVIJDVS". Bara stora bokstäver = asgammal.

En annan teori som jag har, och som jag skulle vilja att ni bekräftar, är vilka regler som gäller när man namnger par i sin bekantskapskrets. Och då menar jag inte öknamn som "Idioterna med mongot" osv utan vilket namn man säger först. (Det här kan jag möjligen ha försökt reda ut i ett tidigare inlägg men jag orkar inte kolla upp det nu.)

Sug på det här mysteriet: "Ikväll ska vi hem till Stefan och Maria på middag, och imorgon ska vi träffa Madde och Per." Inget konstigt med det. Men varför heter de inte "Maria och Stefan" eller "Per och Madde" istället? Det har ju uppenbarligen inte att göra med att man nämner mannen eller kvinnan först eller sist och inte är det någon bokstavsordningen som styr det heller.

Men jag vet vad det är!

För den som man nämner först, möjligen med något litet undantag som i så fall bekräftar regeln, är nämligen den man lärde känna först. Prova själv så får du se. Just det, det stämmer!

Att knäcka den nöten var inte så lite imponerande eller hur? Och detta har jag alltså gjort alldeles själv, istället för att tex blogga.

Och sen så ska jag som sagt äta middag på Fäviken i april, men jag återkommer till det i ett senare inlägg, så får ni smälta det här först.

Tre gamla foton

Jag hittade tre gamla foton i min dator! Kanske inte världens mest intressanta, men jag är fortfarande barnsligt stolt över att så fiffigt ha namngivit tre konferensrum i en lokal som jag projektledde fram en gång i tiden.







Alltid skönt att veta att man gjort ett beständigt avtryck här i världen, innan man spritsat sin sista ammis.

Och när jag ändå scannade runt efter foton så hittade jag en massa andra också. Som den här till exempel, som jag tog när jag satt i soffan och slö-zappade framför TV:n.



Vad fan liksom. Tänkte jag, kom inte på något mer, zappade, och gick vidare i livet.

Och köpte de här två serierna!



Eftersom jag är inne på sjunde och sista säsongen av Vita Huset så hade jag lite småpanik och yrade runt på internet för att hitta en värdig uppföljare till denna fantastiska TV-serie, och efter diverse tips så fick det bli de här två. Jag har skyhöga förväntningar på The Wire, men efter att ha sett det första avsnittet så är jag lugn. Den verkar riktigt bra och kommer att hålla mig sysselsatt ända till i vår. Eller ja, snarare hålla mig borta från sysselsättning, vilket ju är det jag strävar efter.



Apropå sysselsättning så är det precis det som den här lilla krabaten kommer att generera för sina föräldrar under de närmaste 20 åren. Rasmus heter han och bor i Halmstad. Den andra snyggingen på bilden är inte hans mor utan hans gudmor, som dessutom är min dotter. Vilket gör mig till gudmorfar, vilket i sin tur gör mig cool. Och lite gammal förstås, men mest cool.



Det här, för ni trodde väl ändå inte jag skulle skriva ett helt inlägg utan mat, är en bild på dagens lunch på Enoteca förra fredagen. Mmm, lamm. Nästa bild är också på lamm, men nu är vi inne på D.O.C och deras "Agnello". Ljuvliga skapelser båda två och det är skam och skandal att ni inte har varit och ätit där än.



Slutligen en bild som jag snott från Facebook. Jag är inte helt hundra på att jag begriper den, men jag har fått för mig att jag har börjat tänka så mer och mer den senaste tiden.



Må så gott hörrni.

Övriga intressen

Jag har i stort sett bara skrivit om mat de senaste månaderna och bestämde mig för att dra ned lite på det där.

Så här kommer en lista på mina andra intressen, saker jag tänkt på eller ägnat mig åt, som inte har med mat att göra:

1.

Några bilder från Årets Kock

Precis som jag hade hoppats så vann Klas Lindberg Årets Kock 2012. Trots att han bara hade 13 köttbitar och 14 tallrikar samt att såsen tydligen "spruckit" precis före serveringen så gick det vägen ändå. Nu vet ju både ni och jag att det var det rökta märgsmöret som gjorde det. Han hade kunnat servera bara smöret och ändå vunnit.

Och så här härligt twittrade han sent på kvällen när han spejade ut över Stadshuset och troligtvis försökte begripa vad han ställt till med.


Vilken känsla det där måste varit.

Så här ser han för övrigt ut när han röker smör, eller nåt.



Själv gick jag mest runt och försökte äta mig mätt på de små smakproven som delades ut i montrarna. Jag började med glass, för serverar man glass med smak av brynt smör så får man garanterat ett besök av mig. Faktum är att det till och med kan vara ganska svårt att bli av med mig så länge det finns glass kvar i montern.



Det fortsatte sedan ännu bättre med en kopp Faux Pho i Scans monter. Faux Pho som jag komiskt nog skrev ett inlägg om för bara någon vecka sedan, vilket gjorde att jag kunde känna mig både mallig och trendig hela dagen.



Stärkt av denna framgång frågade jag de här båda herrarna i juryn om de var intresserade av att öppna en kedja med Faux Pho restauranger tillsammans med mig, men då såg de ut så här.



Jag tycker att man ser rätt tydligt vad de tänker, eller hur? Att de tycker det var en briljant idé, men att de tänker starta en sån där utan mig. Blåsa mig liksom, visst? Men då jävlar blir det hårda tag. Stefano borde jag kunna brotta ned med lite vilja och jävlar anamma, problemet blir ju Mathias. Han måste jag ju skjuta med bedövningspil innan jag vågar ge mig på honom. Men jag har ju ingen bedövningspil.

Får fundera på det under helgen.

Slutligen vill jag tacka för en award jag fick av Bina. Det fanns en massa regler kring det där men det är jag för korkad för att begripa, men ett tack ska du ha!

Och så har jag fått en kommentar från Elin. Det var kul! Hon räddade faktiskt den här bloggen en gång.

Om en massa saker

Jag har fått en sifon!



Med en sån här mackapär kan man göra en massa roliga grejor i köket. Man kan till exempel bara låta den stå framme, vilket ofta leder till wow-reaktioner hos lättimpade kock-wannabier. Men man kan också ge sig på att göra D.O.C's ammisar i sitt eget hem, det gjorde jag.

Vad man ska tänka på när man gör D.O.C ammisar (vars recept är superhemligt, så det kan jag inte gå in på här (vilket ju innebär att ni inte kan göra det hemma (vilket leder till att hela det här "att tänka på"-stycket blir rätt meningslöst))) är att se till att smeten inte blir för varm. För smeten innehåller ägg, och ägg koagulerar vid för hög temperatur, visade det sig. Och försök att passera en omelett genom en sifon. Det var inte så lätt det.

Så här såg det dock ut när det var klart.



Och eftersom vi täckte den inte helt lyckade smeten med massor av tillbehör så tycker jag nog att den blev rätt fin ändå. Och smakade bra gjorde den faktiskt också.

Blomkålscréme gav vi oss också på, även den från D.O.C och även det receptet är hemligt. Men en ledtråd ska ni få, se åtminstone till att ha en skål sånt här innan ni börjar.



Slutresultatet blev fantastiskt gott, men idén (min tyvärr) att presentera blomkålskrämen i ett slags Yin and Yang mönster på tallriken funkade inget vidare och blev så förskräckligt fult att jag vägrar visa någon bild.

Apropå årets kock, det får ni ju inte missa! Går av stapeln på onsdag på Stockholm Waterfront och jag är där och hejar på min favorit Klas Lindberg. Så här ser hans förhoppningsvis vinnande rätt ut.


Bild från aretskock.se

Skälet till att just Klas är min favorit ser man uppe till höger på bilden. Rökt märgsmör, serverad på en Morakniv. Märgsmör. Smaka på det ordet. Rökt dessutom, och serverad á part på Morakniv. Fullständigt briljant. När jag blir stor (och tagit reda på var man får tag på märg någonstans OCH hur man röker saker) så ska jag ta det där ett steg till och servera ett halvt kilo av det där smöret, på en fogsvans. Hoppas verkligen han vinner.

Detta om mat. Supertrevlig kväll, tack alla gäster och speciellt tack för sifonen!

Till mat kan man dricka öl, och dricker man öl ofta så snubblar man förr eller senare över en öl från det skotska bryggeriet Brewdog. Och gör man det är det inte osannolikt att man blir så himla förtjust i dessa öl att man önskar sig aktier i bolaget i julklapp. Är man dessutom snäll som jag så slår önskningen in och tack vare en omtänksam fru och en handlingskraftig svägerska är jag nu delägare i bryggeriet Brewdog.



Ägarandelen är väl inte sådär jättestor och rik lär jag ju knappast bli, men "det är inte pengarna Månsson, det är principen" som den där elaka Hasse&Tage gubben sa till en stackars bonde i en film jag såg i julas.

Så nu ser ni till att styra över era ölaffärer till det där bryggeriet framöver. Bra.

Och med detta inlägg om öl och mat så tror jag att vi har täckt in mina intressen ganska väl, så då rundar vi väl av här.

Om två år som gått

De senaste två åren har jag läst Malin Säfstams "När livet stannar" flera gånger. Hon förlorade man och två barn i tsunamin och i sin bok beskriver hon sin och sin sons väg tillbaka till livet. Ett annat liv, men ett liv.

Jag minns att jag inte riktigt kunde förstå hennes beskrivning av livet två år efter händelsen, där hon bland annat skriver att hennes möten med psykologen Louise nu skedde lite mer oplanerat och på språng mellan jobbet och hemmet. Jag kunde då, några månader efter att jag drabbats, inte begripa hur det var möjligt. Trots att jag förstod att det faktiskt var så, att hon naturligtvis inte ljög i sin bok, så var det fullständigt omöjligt att ta till sig att jag kanske också skulle ha det så om två år. Jobba som vanligt, leva ett drägligt liv och planera mina möten med Louise efter hur jobbet såg ut och inte "minst en gång i veckan annars dör jag."

Men så blev det naturligtvis. Jag träffar Louise bara sporadiskt numera. Jag kände själv för ett tag sedan att det började bli dags att trappa ned på samtalen och vi kom överens om att jag nog var "klar", åtminstone med den mest akuta fasen. Det var ett ganska självklart beslut men verkligen inte lätt. Att gå ut genom hennes dörr den där dagen och rakt ut i det riktiga livet var läskigt på riktigt. Men det gick ju det också.

Utan Louise hade jag inte levt idag. Jag hade kanske existerat, men jag hade inte levt ett liv. Så viktigt är det att få professionell hjälp efter en sådan här händelse, åtminstone var det så för mig. Så tack Louise, än så länge går det bra!

Jag behöver givetvis stöd även idag, men det stödet hämtar jag nu nästan uteslutande från mina vänner som funnits där med sina stora hjärtan och övernaturliga tålamod från dag ett. Skulle dom försvinna så skulle jag omedelbart störtdyka rakt ned i mörkret och sitta som ett vrak hos Louise igen. I bästa fall. Men så blir det naturligtvis inte, för mina vänner är de allra bästa.

Saknaden efter Linus är fortfarande obeskrivlig och hela situationen är fortfarande lika overklig som telefonsamtalet med den där polisen som tog över telefonen på Linus skola när jag ringde för att kolla att han kommit fram. Men det går att hantera nu, det är långtifrån lätt men det går. Med vissa undantag kan jag jobba, resa och umgås precis som förut.

Däremot verkar det ta tid att bli av med känslan av att det mesta känns rätt meningslöst, och jag är ofta nedstämd och utan ork. Visst kan jag må bra och ha kul när jag umgås med vänner eller står och misslyckas med ammisar på Divino, men vad spelar det egentligen för roll? Visst är det bättre att må bra än dåligt, men ändå, what's the point liksom? Fast sådär har jag tänkt förut också, och eftersom jag inte kommer på något bra svar så kan jag ju lika gärna försöka ha roligt istället, och stå där och fylla profiteroler med en mascarpone/tryffelblandning och ha ett sånt där belåtet flin i ansiktet som man bara har när man mår bra.

Så jag lever fortfarande efter devisen att ha så kul man kan och det så fort som möjligt, för man vet fan aldrig vad som kommer att hända. Således kommer jag att ha min megavinprovning, när jag tömmer hela vinkällaren, redan i år och inte som planerat på min 50 årsdag av den enkla anledningen att jag inte kunde svara på frågan "varför inte?". Det är också därför jag kommer att göra allt jag kan för att i framtiden kunna jobba i restaurangbranschen men ändå kunna behålla både bil och hus. Och fru. Vi får se hur det går med det.

Så tack alla vänner, IRL och digitala, för att jag kan le igen. Skevt och lite ovant, men dock.