Jahaja, -2,1 kg på en vecka liksom.
Johojo, här går det undan ska ni veta.
Jag har dessutom räknat ut att om det
här fortsätter i samma snabba takt så kommer jag framåt våren att väga lika
lite som min fru vilket onekligen skulle överraska både henne och mig kan jag
tänka. Nu låter ju det scenariot lite för sensationellt faktiskt, så jag
fortsatte att räkna och kom till min förvåning fram till att min matchvikt i
höst skulle vara ca 18 kilo, och redan före jul skulle jag tydligen helt sluta
att existera vilket vore oerhört snopet med tanke på hur mycket jag kämpat och
stått i.
Så någonting är fel i beräkningarna, det
är jag helt säker på. Och den naturliga frågan är ju då vad jag egentligen har
blivit av med, och som väger 2,1 kg? En teori jag hade var själen, men den
väger bara 21 gram har jag hört och dessutom tror jag att jag har den kvar. En annan
mer rimlig teori skulle kunna vara att själva livslusten hos en människa väger
exakt 2,1 kg vilket faktiskt verkar stämma, för den har definitivt lämnat min
kropp.
Det här skulle i så fall innebära att
jag inte gått ned någonting alls egentligen, åtminstone inte fysiskt. Det
resonemanget stämmer också in på den totala avsaknaden av andra godartade biverkningar som man förväntas drabbas av vid en eventuell viktminskning, som till
exempel att sluta snarka. För med tanke på den inte så jättespeciellt
kärleksfulla blicken jag fick av lilla frugan i morse så verkar jag inte ha
slutat med det riktigt än.
1 kommentar:
Jo tack jag har det bra. Förhoppningsvis har jag inte gått ner i vikt som du, fast jag ser ut ungefär som han på din bild, mannen i den lilla lådan. Det låter dock riskabelt att försöka med någon form av viktminskning.
Hopp om bättring!
/A
Skicka en kommentar