God morgon

Försökte mig på att somna utan insomningstablett igår och lyckades faktiskt den här gången. Men jag sov oroligt och vaknade till slut vid 4. Och jag drömde för första gången sedan olyckan, men inte om Linus.

Jag känner mig fortfarande pigg på dagarna och fungerar som vanligt onormalt, dvs normalt. Vilket inte är onormalt i min situation, vilket jag tycker är lite konstigt. Jag är således lätt förvirrad, ungefär som ni när ni läste det här stycket.

Kvällarna är lite jobbigare, ju längre dagen går desto tröttare och ledsnare blir jag. Ångesten, om än så lindrig, kryper fram försiktigt och omtänksamt, men fram, när det är dags att gå och lägga sig. Jag tänker lite mer sorgliga tankar om Linus på kvällar och nätter.

Men arsenalen av lyckliga minnen av min son fylls på hela tiden. Vi har fått ett långt brev från en av hans kompisar som stod honom nära och som han tyckte så mycket om, och det är så skönt att läsa hans beskrivning av Linus. Alltid glad. Skrattade mycket. Trivdes i livet. Trygg. Mitt sinne blir lugnt när jag inser att jag alltid kommer att kunna trösta mig själv och andra med dessa tankar om min son. Som alla nu påstår har dött, påkörd av ett tåg.

Jag har också fått en länk till några klipp på youtube där Linus finns med, och minns tiden när allt gick ut på att springa omkring med en videokamera och larva sig med kompisarna. Jag minns också att de en gång lyckades få igenom förslaget att redovisa någon SO-uppgift genom att filma varandra. Han trodde knappt det var sant, "vi behövde inte ens vara i skolan!" Det blev kanske inte den mest seriösa SO-redovisningen i Skolhagenskolans historia, men kul hade dom, och beröm fick dom.

Sköna minnen, men jag har inte haft mod att titta på dom än. Inga rörliga bilder, inga ljud, det får vi ta senare. Som så mycket annat.

Begravningbyrån var här igår, och det är en utomkroppslig upplevelse att välja en kista till sitt barn. Jag blir väldigt saklig och praktisk och har inte det minsta ont. Blomsterdekorationer, arrangemang i kyrkan, dödsannons. Det rullar på med en bra känsla i kroppen. Jag var också mycket bekväm med deras representant så om ni, Gud förbjude, behöver anlita en begravningsentreprenör så kan jag tryggt rekommendera Hallsénius Begravningsbyrå. Dödsannonsen kommer för övrigt att publiceras i lokaltidningen och på familjesidan.se

Jag börjar gruva mig för begravningen mer och mer, det kommer att bli ohyggligt svårt. Vi har varit ifrån varandra så länge nu Linus och jag, och plötsligt är vi i samma rum igen. För absolut sista gången, åtminstone as we know it. Men det är inte nu, det är sen. Så det lilla tankemonstret bäddar jag ned igen, den tiden kommer. Och går.

Jag kommer inte att publicera datum och tid för begravningen här på bloggen, ni som vill komma får läsa annonsen. Vet inte varför jag resonerar så eftersom annonsen publiceras på nätet och kan läsas av vem som helst (vilket för övrigt ofta är meningen med annonser...) men så är jag ju inte helt normal heller. Vilket är helt normalt.

Så ska du då komma på begravningen?

Det beror nästan uteslutande på dig själv. Alla som har en koppling till Linus eller till oss är mer än välkomna. Vi har också all förståelse för er som inte kan eller vill komma, oavsett skäl. Don't worry. Vi ser dock helst att helt främmande människor inte kommer. Inte för att det egentligen spelar någon större roll, men på nåt sätt känns det lite udda. Dessutom vill vi att alla får plats.

Efter begravningen har vi en enkel minnestund för de allra närmaste och för de som har rest långt. Det enda vi bjuder på är kolakakor, men inte vilka som helst. Linus absoluta favoriter från gudföräldrarna i Östervåla. Kakor han gömde i deras soffa när han var liten, för att det inte skulle vara så uppenbart hur många han åt.

Östervåla var sista utflykten vi gjorde med Linus, rådjursjakt, utan rådjur, och nyårsfest. Och det allra sista kortet de hade i sin kamera var på Linus.

Han gjorde en ängel i snön.