31 januari, 2010

Morgnarna är bäst



Jag vaknar alltid rejält utvilad, och det är riktigt skönt. Lite kaffe och något från det berg av kaffebröd som vännerna levererat. Inte världens nyttigaste frukost, men man kommer undan med det mesta i min situation. Och hjärnan behöver fett och socker för att funka har jag hört. Vid det här laget har jag snart ätit mig igenom hela sortimentet från Elsa Anderssons Konditori i Norberg, och ikväll ska jag ge mig på morotskakan, stor som en fotbollsplan, från Alex, Noomi och hjältarna i köket på Wallmans Salonger.

Annars kretsar tankarna fortfarande på hur det ska bli. Positiva tankar om att jag kommer att ha med mig en erfarenhet som väldigt få har. Att man fått lära sig vad som är viktigt och mindre viktigt i livet. Priset jag betalar är naturligtvis alldeles för högt, men jag fick aldrig något val och nu har jag den, erfarenheten, prisvärd eller inte.

De negativa tankarna handlar fortfarande om vad som ska hända när jag förstår, och hur mycket smärta man (inte) kan tåla. Normalt även det, och här hjälper kommentarerna från de med liknande erfarenheter väldigt mycket.

Jag tänker också mer och mer på hur jag och familjen kommer att förändras, för det säger alla att man gör. Jag, och resten av familjen också för den delen, har alltid varit utåtriktade och sociala. Skrattat och skämtat om det mesta, och glada nästan jämt.

Som Linus.

Kommer man dit igen? Eller blir man en tråkmåns som minsann vet vad som är viktigt här i livet och inget annat?

Men jag tror faktiskt inte jag kan bli så. Jag är helt säker på att jag kommer att vara jag igen, kanske snabbare än jag anar till och med.


Pools of sorrow, waves of joy
are drifting through my open mind
possessing and caressing me



Nothing's gonna change my world.

30 kommentarer:

Fia sa...

Jag hoppas och tror att du har rätt och vet du vad, jag tycker att din humor och livsglädje lyser igenom allt det hemska och eländiga redan nu, trots att du dessutom är klok som en bok. ;-)

Alexandra sa...

Du kommer komma undan med vadsomhelst i flera månader just nu.
Njut av det.

Du kommer att vara den du är-eftersom du är medveten om det så kommer du bara att utvecklas.

En vän sa till mig en gång att sorg och lidande gör en vacker.Det är nog sant och visst.

Sorg är kärlek som man inte får ge.

Kanske kommer du hasa runt som en zombie när det är som värst. Kanske känns det som en hemsk migrän i själen och i luften du andas. Kanske, beroende på dina försvarsmekanismer kommer det bara att sippra och droppa och komma litet då och då. Det är så olika.

Det man kan göra när det känns som mest outhärdligt är att påminna sig om att det är begränsat. Det går över.

Ät bättre. Ta en promenad varje dag och sov. Om du gör de sakerna för dig själv så förbättrar du ditt allmäntillstånd. Det gör att du har bättre försvarsmekanismer.Det blir lättare för dig att ta dig igenom det här. Känslorna blir tyngre att gå igenom om du inte tar hand om dig själv. Var litet ute. Ät litet omega-3.

Omtanke!

Anonym sa...

Vi är väldigt många som tänker på er även fast vi inte känner er.

Varma hälsningar
Daniel Falk
Täby Kyrkby

Sandra sa...

Jag läser, tänker och känner. Gråter och är samtidigt så glad och tacksam för att bloggar finns, att vi lever i en tid där det är accepterat för gemene man att uttrycka sig offentligt. Att vi kan få stöd av varandra och finnas till. Det är så betydelsefullt.

Jag vill helt enkelt beklaga. Jag kan inte för mitt liv förstå vad du och din familj går igenom, men
för ett par månader sen förlorade jag helt oväntat min 57-åriga pappa i en hjärnblödning och den stora sorgen är något jag själv lever med, varje dag. Med tårar, förtvivlan, glada, fantastiska minnen och en tacksamhet för att få ha haft min pappa i livet.

För mig brukar det vara en tröst att tänka att någon har gett oss gåvan att ta oss igenom extrema svårigheter. Vi är byggda, för att tillsammans göra det.

All styrka och mycket värme till dig och din familj.

Tuija sa...

Som förr blir det aldrig mer, men det innebär inte att det som kommer komma behöver vara sämre än det som var/är.

Hängde du med? Knappt jag gjorde det själv.

Det är enbart tiden, tiden som kan läka och det är att "snällt" hänga på i det som sker. Förstå, det gör man varje dag efter att chocken har släppt, men det gör inte lika djävulskt ont idag, men såret rivs snabbt upp, bara en tunn sårskorpa på den. Men man lär sig, sakteligen.

Inte skynda med nånting.

Styrkekram Tuija

Anonym sa...

Martin, du är du, om än med nya oönskade erfarenheter. Dina inlägg visar att du fortfarande är du och det gör mig glad. Skratta så ofta du kan, gör vanliga saker så mycket du orkar, tids nog kommer tårarna.

Lev väl och njut av de små sakerna i livet.
Du är precis i början av sorgearbetet. Det kommer ta tid och det kommer vara jobbigt, fruktansvärt obeskrivligt jobbigt, men du kommer också få fantastiska stunder och upplevelser, om än kanske utifrån en annan "måttstock" än du använde tidigare.

Tack än en gång för att du skriver ned dina tankar!

Kramar till dig och hela familjen!
Pernilla

Osloskånskan sa...

Styrkan i er familj ligger väl i möjligheten att kunna skratta mycket och tillsammans? Det limmet blir aldrig borta. Tvärtom.
Med ønske om en fortsatt fin søndag, Kerstin.

Fiffi sa...

Du kommer säkerligen att förbli den du alltid varit, men i ögonvrån har en skugga, en erfarenhet, som aldrig kommer att försvinna.

Du har en liten Linus med dig överallt, hela tiden, precis som du hade haft om han fortfarande levt.

Sorgen är den stora stora skillnaden.

Julia sa...

Du kommer någon tid ha ont av smärta, men du kommer också kunna tänka på Linus utan ett hugg i magen. Du kommer tänka på honom och bli varm. Det kommer bli så. Det är sant. Du vet det. Alla som skriver om sina erfarenheter vet att det faktiskt är så. Försök nu bara att inte skynda dig genom sorgen som för att "bli normal, glad" igen. Skit i allt och ät morotskakor för det är skitgott. Bjud hela familjen på det.

Om du får så ont att du går sönder, har du tusen mannar bakom dig som kommer ta varsin bit och pussla ihop dig. Snälla känn stödet. Vi står bakom er. Vi håller er alla uppe. Ni KAN inte falla, hur ont det än kommer göra.

/Julia

En Vallentunagranne sa...

Någonstans känns det som om du inser att det kommer en vanlig dag igen. En vanlig dag med impulser från världen utanför. Då min vän, för man är en vän om man delar med sig till andra som du gjort, då får du inte blanda ihop vardagskänslan med dåligt samvete. Du får aldrig tro att du är en bättre människa om du slutar att le och skratta. Solen kommer att skina och vitsipporna kommer att slå ut. Även i år. Den Linus du lärt oss känna, tror jag skulle njutit av en sådan dag. Det underbara i livet, och det fruktansvärda i livet, det formar oss. Du har under de här fruktansvärda veckorna kunnat se det underbara ni och Linus haft tillsammans. Det är stort och det kommer hjälpa er alla. Vi här ute har inga förväntningar på er. Vi har full förståelse för att det är tidigt att prata om sol och vitsippor, men skulle det skina upp, då är vi beredda på det med. Ni är så välkomna när ni än kommer. Jag vet att tjejerna är efterlängtade i skolan och att deras bloggar hjälpt många att förstå. Era ord är ovärderliga!

Helena sa...

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att ni hittar tillbaka och blir det ni en gång var. Inte helt och fullt självklart, det kommer för alltid vara en stor bit som saknas. Men att ni hittar skrattet igen. Glädjen. Ljuset.
Tänker på er. Varje dag tänker jag på er, och det gör fortfarande ont och är lika ofattbart som för snart två veckor sedan.
Skickar en söndagskram med önskan och hopp om en natts oavbruten och välbehövlig sömn.

Anonym sa...

Kram.... anne...

Ewa sa...

Hittar inga kloka ord. Tänker på er varje dag. Stooooor varm kram/ Ewa

Anonym sa...

hej martin!
tänker på er hela tiden, verkligen. Ta hand om varandra. Halsa familjen! Massa kramar Johanna.
www.kramkallas.blogg.se

wettexvärlden sa...

Man slutar inte skratta eller älska. Man gör bara en paus.

Det vet jag av erfarenhet.

Stor kram till er alla!

Anonym sa...

Kanske är det ändå så. Att man i livet utsätts för det man kan klara av...
Kanske kan du i framtiden med dina erfarenheter vara till stöd och hjälp för någon annan i liknande situation.
Hur många av oss får vara så meningsfulla i våra liv?
Även om, precis som du skriver, priset är alldeles för högt.
Men ibland får man ju inte välja.

Mikke sa...

Min lillebror och styvfar dog 3 respektive 5 dagar efter sin 18 o 49 årsdag och inom loppet av 24 dagar. Det året var ingen höjdare men tro mig, man kommer igenom det på ett eller annat sätt
/Mikke

Anonym sa...

Kämpa vidare, du, din fru och dina barn har varandra, ta vara på det.
Även fast jag aldrig träffade Linus eller visste vem det var så går tankarna till honom, dig och din familj några gånger i veckan, jag förstår att allting känns hopplöst men ge inte upp!

Anonym sa...

http://svtplay.se/t/122828/varldens_fester

Vill tipsa om det här programet om du inte sett den. Andra repotaget i detta avsnitt handlar om festen "De Dödas Dag" i Mexico :)

Anonym sa...

Du skriver så vacker och insiktsfullt. Det kommer tårar.

Jag tror man klarar all smärta, så länge man inte håller fast vid den, utan istället gör som Lennon/McCartney så träffande beskriver det: låter den passera genom ett öppet sinne, låter den finnas och flöda och vara och förändras.
För alla känslor och tankar förändras ständigt, och inte ens smärtan är bestående.

Kram från Lena
(ännu en av som i tysthet följt din blogg och imponeras och inspireras, både av din humor och av djupet, insikten och öppenheten i det du berättar om tiden efter Linus.)

Maria sa...

Tror absolut att ni kommer att bli som "vanligt" igen, men låt det ta den tid det behöver ta. Ät det ni vill äta (även om det är bullar dagen lång), gråt när det behövs, skratta så mycket som det bara går, det mår man bra av.

Tänker på er varje dag fast jag inte känner er. Kram Maria

Anonym sa...

Som vi våndas med Er. Hur kunde det ske?? går till järnvägsövergången, väntar till tåget kommer, hur är det möjligt att han inte hörde det framdundrande tåget, hur ska vi varna och förmana våra barn för att de inte ska råka ut för detta eller något annat heller för den delen. Hur ska vi skydda dem mot allt ....

Vi pratar och återkommer ofta, ofta till det här - vi tänker på Linus och på Er!

Jag följer din blogg Martin och facineras över din oerhörda skrivartalang, så rätt du tänker och skriver.

Allt gott!
Familjen Öster
Täby Kyrkby

Anonym sa...

Har följt din blogg varje dag i en vecka nu. Har tänkt skriva någonting varje dag, men det har inte gått. Jag känner med Dig och din familj och kan bara försöka förstå vad det är ni går igenom. Du skriver så fint och levande om Linus. Tänker på er ofta.
Jessica

Anita sa...

Vi känner inte varandra, jag bara läser din blogg...
Och min tanke, och min erfarenhet (jag miste bl a min bästa kompis när jag var 16, i en trafikolycka..det är 20 år sen nu) är att du ska inte vara så rädd för sorgen, när den väl kommer (eller den har ju kommit redan, men mer när den visar sig..). Därför att visst - sorgen är så otroligt stor och tung så skulle allt komma på en gång så skulle man bara ligga platt och utplånas, så stark är den. Men nu är det så fint uttänkt (som allt annat i naturen) att sorgen inte kommer *POFF*, som en stor blaffa, allt på en gång. Utan den kommer lite åt gången, i små doser. Och visst kan även de doserna ibland kännas övermäktiga. Ibland tror man att man ska dö, så tungt och svårt är det. Det gör faktiskt fysiskt ont i hjärtat, SÅ tungt är det. Men man klarar det... Det är helt otroligt, men det gör man. Sen är det ganska lugnt igen, fram till nästa gång när en dos sorg släpps ut.

Och glad..ja, det blir man igen. Om man är en glad och positiv person i grunden så hittar man dit igen, jag tror man oftast hittar dit snabbare än man anat. Det roliga i livet ser man då lite som en hyllning till den man saknar. Jag kände inte Linus, men jag kan inte föreställa mig (efter det jag läst här på bloggen) att det finns en enda chans i världen att han skulle vilja att ni tappade allt det där roliga i livet. Han skulle bli skitarg, visst? Om han visste att ni blev negativa, inåtvända, allvarliga... Vad skulle han säga då?

Jag ser min kompis föräldrar, hur de är idag och hur de var före olyckan, och direkt efter den. Visst förändras man som person. Men jag kan bara se positiva förändringar. Och även om priset är alltför dyrt, precis som du säger, så för det ändå med sig med tiden att man kan se glädjen i saker som man inte sett förut. Man gläds åt det man har, man uppskattar det så mycket mer och SER det.

Och nu har jag skrivit om "man". Men jo, jag tror faktiskt att det är ganska allmänt. Jag tror att många reagerar såhär. Det är i alla fall min upplevelse och erfarenhet.

Ta hand om varandra. Ta dagen som den kommer, men glöm inte att blicka framåt också - det kommer soligare dagar, och de kan vara bra att ha i åtanke!

Elin sa...

Det är väldigt svårt för mig att skriva detta. Jag har dock skrivit till dig en gång tidigare, men du svarade inte, vilket är förståeligt. Jag kände Linus och jag har känt honom sen Byle-tiden. Jag känner att jag vill komma till begravningen och säga hejdå en sista gång, men måste såklart fråga er först om det är okej. Har varit hemma hos er många gånger, till och med hos Linus mormor & morfar, men ni kanske inte känner igen mig. Tacksam för svar!

Ni kommer klara er igenom der här, ni är starka och det märker man idirekt. Linus kommer alltid vara med er.

Cecilia sa...

Skrattet kommer tillbaka. Jag lovar. Det är ju just glädjen och skrattet som är en av det viktigaste delarna av livet. Jag och min bror höll fast vid det genom hela sorgarbetet och det vete tusan om jag inte blivit smått galen av att INTE få skratta också...

Sara sa...

Skriver som många andra här. Tänker mkt på er fast jag inte känner er. Det låter som sagt som att ni tar väl hand om varandra i er familj och att ni tillsammans kommer ta er igenom detta på ngt sätt.

Fasching sa...

Elin: Självklart ska du komma på begravningen om du vill, du är hjärtligt välkommen. Ta gärna med dig någon av dina föräldrar, de kan vara bra att ha ibland...

Jag ska snart skriva på bloggen om hur vi tänker angående begravningen, jag har förstått att det är många som har frågor. Det kommer om några dagar.

Tack igen för alla snälla och omtänksamma kommentarer, ni anar inte hur mycket det hjälper.

mymlan sa...

Så klarsynt du är, mitt i detta kaos.
Och visst är det orättvist, att de kanske största och viktigaste erfarenheterna ska vara så förbannat dyrköpta.
Kanske just därför - när man betalat ett så orimligt pris, är det desto viktigare att göra något bra av dem.
Och något säger mig att du och hela din familj kommer att göra det. Och ni kommer att vara glada och använda er humor igen, det kommer ni. Men det är ju ingen brådska med det...

Kram.

nilla sa...

Att man känner vad som är viktigt i livet förtar inte glädjen. Tvärtom.
Det var först när min mamma dog (det var helt oväntat och därmed chockartat) som jag förstod på riktigt vad jag betyder för mina barn. Att jag är helt oersättlig och att ett av mina viktigaste "uppdrag" i livet är att ha det bra med dom, vilket bl a inkluderar ha kul och känna glädje! Det har jag fortfarande starkt med mig, trots att det gått 15 år sen min mamma dog.