30 januari, 2010

Lördag

Eller måndag, fredag, onsdag. Dels har har jag svårt att hålla reda på det, dels spelar det ingen roll längre. Jag var till och med tvungen att kolla i en almanacka om det här var första eller andra helgen sedan olyckan. Det var andra, undrar vad jag gjorde första helgen? Ingen aning alls.

Jag har en stor klump i magen ikväll, jag har antagligen haft den hela tiden men nu är den rätt påträngande. En känsla av nervositet blandat med dåligt samvete. Som om man har något väldigt viktigt framför sig men inte har förberett sig ordentligt. Och ingen ork att ta tag i det heller. Som om någonting kommer att gå jävligt åt skogen snart. Rastlös, men orkar ändå bara ligga i soffan och knappt det. Krafterna håller sakta på att ta slut.

Det tror jag är dåligt.

Fortfarande ingen ilska, den tror jag kommer när det lugnat ned sig lite, när jag inser att jag kommer att klara av det, när "faran" är över. Ilska över meningslösheten med allt som hänt. Vad fan hade han gjort liksom?

Världens bästa kille fick aldrig bli vuxen. Jag har varit förbannad för mindre.

23 kommentarer:

mc sa...

Hittade din blogg av en total slump, och jag vet inte alls vilka ni är.

Det är så oerhört tragiskt det som hänt, och jag tror att smärtan är för stor för att man som läsare ska kunna förstå. Det går inte att ta in, eller att ens föreställa sig. Så jag kan inte säga att jag känner med er, eller förstår. För det vore inte sant, jag skulle inte komma i närheten.
Men jag kan säga att jag känner vilken oerhörd kärlek och styrka det finns i dina inlägg.
Och att jag tror att er son kan känna detta.

Jag önskar att man kunde hjälpa!
Men ni ska veta att dina ord sprider empati, kärlek och väcker många hjärtan.

Många kramar

Christina sa...

Håll ut Martin. Håll ut för f*n. Det går. Det går. Håll ut. Följ med. Vi är typ hundratusen som står intill er.

Lola sa...

Jag tycker också livet är en stor käftsmäll just nu, man har en ilska eller sorg som behöver utlopp men som inte hittar ut. Det som får mig att stå ut är vetskapen om hur bra livet kan vara, jag längtar dit, men vet inte när jag kommer dit.
Stor stor kram! Tänker ofta på er.

karibien sa...

Ilskan kommer tids nog. Och den är förlösande. Ger kraft. Man kan inte göra något åt meningslösheten man är förbannad på, men kraften i vreden går att använda till meningsfulla handlingar.

Försök att inte oroa dig för att det känns som om du tappar energi. Man orkar. Man orkar så otroligt mycket mer än man visste innan.

Det finns inte så mycket mer man kan göra än försöka äta, sova och tanka kärlek.

*kram*

Mångmamma sa...

Ilskan blev min följeslagare under lång tid efteråt.
att vara arg och besinningslöst stå och sparka på en stackars stubbe i skogen, vilt ylande var.. ja, befriande.
De små moppekillarna som åkte förbi tyckte nog att jag var en "ful och konstig tant".
En sådan som deras mammor varnat dem för.
Lugn, bara lugn.
Ilskan kommer att ta den plats den behöver hos dig.
Och andetagen efteråt är lättnadens andetag om ej total befrielse.

Tänker på er.

Markattan sa...

Nu börjar du närma dig insikten om vad som drabbar er. Ångesten blandas med ilska. Ännu ett steg på en väg som är oundviklig och så jävligt ofattbar.

Varm hand
Markattan

Anonym sa...

Ni klarar det här, det suger. Men ni klarar det här!
Kramar Sara

Sus sa...

Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga.
Förutom att du skriver fantastiskt.

Anonym sa...

Till dig och din familj
den första ofattbara tiden är kaotisk. Då går det bara att leva i den stunden som är. Ibland en sekund i taget. Det går åt så mycket energi att bara andas. Låt det vara så - låt tiden som trots allt går föra er framåt. Tröttheten är ett skydd för det som inte går att förstå, bubblan omkring en skyddar för helvetet som finns där utanför. Låt det vara så. Att pendla mellan gråt, ilska, skratt känns ofattbart men så är det också.
Ted Gärdestad har skrivit en sång -I den stora sorgens famn. Där sjunger han - I den stora sorgens famn, finns små ögonblick av skratt.....Många gånger har jag lyssnat på den i min sorg efter mitt barn. Den har hjälpt mig mycket. För trots all gråt finns också skrattet där emellanåt. Det är det som är livet.
Er Linus är med er i all sorg och saknad. Han kommer att bära er i det ni måste gå igenom.
Varm kram från Karin - änglamamma

Therese sa...

Har läst din blogg ett tag men aldrig kommenterat. Men i denna svåra stund vill jag ändå säga: Jag beklagar sorgen och det ofattbara som ni är med om. Ni finns i mina tankar.

Den hemska tvillingen sa...

Jag önskar att jag kunde bära din klump i magen så att du slipper. Jag önskar att jag kunde lyfta din sorg från ditt hjärta. Jag önskar fortfarande att jag kunde vrida tiden tillbaka.

Den inte fullt så hemska tvillingen

regnnatt sa...

Bara en mitt i ljusa fullmånenattenkram. Till dig och din familj. Du klarar denna dagen också! Kram!

Eva sa...

Hur det än är...
Hur det än känns just nu...
SÅ FÅR MAN I REGEL DEN KRAFT MAN BEHÖVER.
Kramar till dig och din fina familj/Eva

Karins fotoblogg sa...

Jag är helt utan ord och vad finns det att säga? Snubblade in här alldeles nyss och är helt tagen. Vill gärna skriva något klokt och bra för att trösta.

Av det lilla jag läst,så verkar ni vara en fantastisk familj. Alla mina tankar till er!

Du skriver så bra och jag känner kärleken.

Kram till er

Anette sa...

Ja, vad säger man? Det finns ju inget att säga. Det är vi många som har konstaterat. Så jag säger ingenting. Maktlös och ordlös. Jag kan inte annat än vänta här ute.

Camilla sa...

Jag hittade hit via en Täbyfamilj som känner er. Det finns knappt ord som kan sättas på pränt för den tragedi som drabbat er. Jag kan bara säga att mina tankar finns hos er och jag hoppas så att ni finner er styrka från er fina familj och att ni tar emot den hjälp som finns. Det kommer komma ljusare dagar även om det känns nattsvart just nu. Att du orkar blogga om det är otroligt starkt och jag hoppas att det kan vara en tröst för dig att vi är många som läser och tänker på er. Hälsningar från en annan Täbyfamilj.

Anonym sa...

vet som vanligt inte vad ja ska skriva, tänker efter varje inlägg att ja måste skriva nått, känns fel att få ta del av så personliga saker utan att säga nått, som att du skulle stå framför en och berätta det du skriver och man skulle bara stå tyst och inte ens svara. så fel. men det är så svårt att veta vilka ord som kan trösta eller ge lite glädje eller så. men ja, jag läser varje inlägg och tycker bara mer och mer om er pojk, det kanske kan kännas bra i alla fall att du genom dina inlägg får folk som aldrig träffat honom att verkligen tycka att han va en jäkligt bra människa, som det där du skrev om att han satt sig bredvid den tjejen som va utanför, herregud sånt törs man inte ens fantisera om att ens barn ska göra självmant oavsett hur mycket man försöker lära dom.

strandskatan sa...

Man känner sig liten, ensam, arg och förtvivlad mitt i den smärtsamma verkligheten. Man står vid sidan av sig själv i någon sorts glasbubbla, man vet att man måste ta sig igenom dagarna som kommer och att inget blir som det har varit. Orken finns inte ... ändå orkar man.
Jag önskar att alla de varma tankar som följer er kunde bära er genom allt det svåra.

Gunilla sa...

Jag följer dig på avstånd.
Jag läser, känner och kommer ihåg.

En stund i taget...
Kram

Anonym sa...

Tänker på er. All styrka till er!!

Anonym sa...

En dag, en stund, en sekund åt gången. Andas.

Det är ok att vara trött, svag och ledsen. Man är inte stark jämt.

Man får höra det ofta, "du är så stark"..har man ett val?

Många tankar, du är insiktsfull och klarsynt.Du är grundad och klok som en bok. Jag vet att du inte kan vara rationell på ett tag även om du försöker, så du kan släppa det-om du inte redan gjort det? Det är oerhört befriande.

Känner omtanke!

Alexandra

Anna sa...

Ilskan kommer, var så säker!
Jag kunde bli vansinnigt arg på folk som hade mage att gå förbi utanför fönstret i solskenet och skratta?! Hur kunde de göra det när vår värld rasat? När vi trodde att vi aldrig mer skulle kunna skratta med hjärtat?? Och ilskan, när den kommer, kan vara både skön och befriande och den behövs. Precis som gråten och skrattet behövs för att läkandet ska kunna börja.

Man måste bara utveckla ett jäkla tålamod, för det tar tid. Sorg tar tid. Och den försvinner aldrig helt, den ändrar utseende och form, den blir till ens vardag och man lär sig leva med den. Inte för att man vill det, utan för att man måste.
Ni och er Linus finns i mina tankar!!
/ Anna!

Anonym sa...

Do not stand at my grave and weep,
I am not there, I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glint on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.

When you wake in the morning hush,
I am the swift, uplifting rush
Of quiet birds in circling flight.
I am the soft starlight at night.

Do not stand at my grave and weep.
I am not there, I do not sleep.
(Do not stand at my grave and cry.
I am not there, I did not die!