29 januari, 2010

Rapport från Psychot

Same same but different. Kvällen igår var bra, ingen ångest som kom smygande och jag sov bra utan tablett. Ingenting förvånar mig längre, kroppen och huvudet får göra som dom vill, jag hänger bara med på nåt sätt.

För enligt proffsen finns det nämligen inga rätta svar. "Allt är rätt", vilket för en ingenjör som jag är ytterst frustrerande. För allt kan inte vara rätt, det är väldigt enkel logik. Jag vill veta exakt vad som händer och ungefär när. Jag vill ha rekommendationer som "inom två veckor bör du har gjort det här", "du bör besöka arbetsplatsen senast inom..." Gör si, gör absolut inte så, för det säger vetenskapen. Så vill jag ha det. Men så är det tydligen inte, irriterande nog.

Man ska göra det som känns rätt. Allt som känns rätt är rätt. Och det stämmer nog, men enligt min nyvunna erfarenhet är allt som känns fel också rätt.

Ville jag vara med på en visning? Absolut inte. Och så var det det bästa jag någonsin gjort. Men jag ville inte se ansiktet. Men det gjorde jag ju, och det var underbart skönt att se att han var så rofylld. Så det som kändes så fel visade sig vara helt rätt.

Ville jag komma på minnestunden som skolan hade i kyrkan? Icke. Men den var jättefin och jag kommer aldrig ångra att jag gick dit. Fel blev rätt igen.

Som tur är så vet kuratorn när jag är ute och cyklar, så jag gör som hon säger.

Fast det hade varit bra om hon hade berättat att jag på en sekund skulle förvandlas från en samlad bloggare till ett bölande vrak så fort någon sätter på "Sweet child of mine", vilket Malin precis gjorde. Det hade ju varit bra att känna till.

Skrattat har jag gjort också. Det har jag gjort tidigare, men igår kändes det riktigt hjärtligt när svärmor berättade om när hennes väninna råkade dammsuga upp sin kanariefågel. Tanken på vad som rörde sig i den lilla kanariehjärnan när han i ena sekunden spankulerar omkring på golvet, minding his own business, för att i nästa ögonblick befinna sig i ett kolsvart rum, i full storm. Hahaha. Fågeln överlevde utan men för övrigt. Åtminstone utan fysiska men.

En ganska lugn dag i övrigt. Möte med Malins klassföreståndare som gick väldigt bra, och sedan några besök, bla av klasskompisen Ida och mina arbetskamrater. Jag ska försöka åka till jobbet några timmar nästa vecka för att "öva" mig lite. Sitta i stolen jag satt i när jag ringde skolan bara för att förvissa mig om att Linus verkligen kommit dit på morgonen. Ett litet steg i taget.

Vi har också fått brev från en annan Ida, som var kompis med Linus redan från dagistiden. Vilket också löste mysteriet om vem som ordnat fram kortet på en mycket ung Linus som fanns på minnesplatsen på skolgården. Tack Ida med familj!

Nehej, nu har jag inte tid med ¨det här längre, jag sätter mig i bergochdalbanan och åker vidare. Enjoying the ride, för det är säkert rätt.

30 kommentarer:

Den hemska tvillingen sa...

Bra, bra att jag fick svar så snabbt. Förstår precis det där resonemanget om att det måste finnas saker som är fel för allt kan inte vara rätt. Men i det här finns det nog inga fel, jo förresten, förträngning är nog fel men jag ser inga sådana tecken.
All värme till er. Blir tyst några dagar för en resa till huvudstaden.

Take care.

Bonita sa...

Jag tror att du gör rätt ;-)
Gör det som KÄNNS rätt. Känns nåt fel, ta emot råd, be om hjälp, ta beslut och avgör sen om det var faktiskt var rätt eller fel.

I övrigt....omtankar..

Fasching sa...

DHT: Jo, jag såg din kommentar när jag hade skrivit klart och tyckte också att inlägget var ett slags svar.

Bonita: Absolut, verkar vettigt, och jag behöver lite vett just nu. Tack.

Anonym sa...

Ojojoj....
Det är inte långt mellan skratt & gråt och är förlösande för både kropp & själ! (stackars liten fågel förresten) Jag önskar att jag hade en liten del av ALLA dina helt fantastiska förmågor och egenskaper! Jag är sååå stolt över att vara din Moster...

Gulle Dig, Ia, Malin och Linda!
Görel

Anonym sa...

Du är så extremt duktig på att beskriva hur du känner och fungerar. Jag är vän till Linda så jag tycker det här är jobbigt att läsa. Men hela eran familj är full av kärlek! Jag har svårt att begripa hur starka ni är allesamans det var kanske tack vare att ni är så starka tsm som ia och Lina lyckades peta in ett rätt snyggt mål på mig i Spanien. Ni är så otroligt bra!

Osloskånskan sa...

Jag måtte bara asgarva när läste om pippin! Läste högt för Maken som skakade på huet och flabbade till. Också han är ingenjör, som gillar koll på tillvaron. Vilket han dessvärre inte har med en sån fru. Allt gott!

Sandra 17 år sa...

Jag tror att när det kommer till de saker du kan "göra senare" eller "göra en nnan gång" så ska du göra det som känns rätt. Men vissa saker kan bara upplevas en gång och då kan det vara viktigt att vara närvarande så att man inte ångrar sig senare!
När mormor god ville jag verkligen inte gå på begravningen. Jag var livrädd och försökte verkligen hitta en ursäkt till att inte gå.
Det slutatde ju så klart med att jag gick dit och jag ångrar mig verkligen inte! Det blev jättefint och det var det enda tillfället jag hade.
Järför man det med att jag vale att inte åka till minneslunden på allahelgona, där ångrar jag mig inte heller. Dit kan jag åka när jag vill, när jag känner mig redo!

Tänker på er!

Anonym sa...

Kul det där med fågeln! (Inte för fågeln då men ändå...)
När du kommer till jobbet igen så är jag där om du vill hålla i dig i något.
Förresten kan vi byta stol så slipper du den där skitstolen. Min är jättebra.
Tack för idag, skönt att se er.
/G

Articuno sa...

Jag skrattade rakt ut när jag läste om fågeln, det var skönt att få göra det. Hasse tyckte inte att det var ett dugg kul. Men så har han ju ingen humor heller.

Stina sa...

Gud, vad härligt att få asgarva åt din blogg. Jag har ju bara läst sedan olyckan.... Men härligt att se att det finns humor.

Stackars fågel!

Fransyskan sa...

Tänker på er!

Valterego sa...

Jadu. Inte trodde jag att jag skulle få dagens bästa skratt när jag läste din blogg. Som pokerspelare måste jag medge att det var en högoddsare, men när jag läste historien om fågeln skrattade jag så jag nästan inte visste var jag skulle ta vägen.

Du är en ordens mästare, Martin, oavsett om det handlar om att bjuda oss på ett befriande skratt eller dela din sorg med oss. Det är stort.

Tack.

Helén sa...

Rätt eller fel. Skit i det (ursäkta språket). I det läget du befinner dig, får man bara "åka" med i det som händer. På gott och ont. Och din stora fördel är att du kan skriva, oavsett hur du mår. DET kan bara vara rätt.

Sköt om er!

Monika sa...

Åhh vad jag tycker om dig Martin fast jag aldrig har träffat dig.

Jag tycker om din humor och intelligens, din kärleksfulla inställning, ditt sätt att skriva och de sidor du lockar fram hos oss som läser(och skriver ibland).
/Monika

Pillargontanten sa...

Ja Ingenjörsvärlden och humanistvärlden, är ju inte alltid samma, facit fattas ju ofta :O)
Tycker du verkar vara på rätt spår, göra det som är rätt, kan ju aldrig vara fel.
Här har vi i skrivande stund 19 grader kallt och ett underbart månsken, varför jag berättar det för dig, har jag ingen aning om, men det kändes väl rätt... Just nu :O)
Kram på dig!

anne sa...

Martin...allt du skriver är så fel men i skriften blir det så rätt... det är ett bra sätt att få ur sig en del av sorgen, att hantera sorgen...samtidigt som man minns dom bra och fina stunderna...
så det finns inga rätt eller fel för det är som du säger... fel blir rätt och rätt blir fel....vi tänker på er och skickar styrke kramar... /anne...

Anonym sa...

Men. Är det du som skrivit detta??? Så mycket igenkännande i början, att det känns som det kunde varit jag själv. Med skillnaden om ditt medvetande, som jag själv inte hade. Tog X antal år innan jag kom dit. Tyvärr...

Att skrattet och gråten är så nära varandra blir man verkligen varse. Och så frustrerande det kan kännas! Det och mycket annat som man inte känner igen sig själv i.

Kontentan av det hela blir att utifrån mina egna egna erfarenheter, som jag för övrigt så gärna hade varit utan, verkar du reagera helt normalt. Vilket inte är vad man vill höra för man vill ju inte ha dessa erfarenheter alls. Men ibland får man inte välja...

//L8

Cecilia sa...

Jag förstår din berg-och dalbana...Hade samma resa för fyra år sen. Det kommer gå upp och ner, skratt varvas med fullständig förtvivlan, ångest med glädje ett bra tag framöver. Jag önskar jag hade ett recept att ge dig, men allt jag kan säga är att man kommer igenom det. Sorgen finns alltid där, saknaden också, men man lär sig leva med den. Kramar...C

Anette sa...

Haha! Skulle velat se både pippins och tantens miner!

Knaada sa...

Ja, hur ska man kunna veta vad som är rätt och fel!? Se till att spänna fast dig ordentligt bara, håll i och följ med. Loopen är inte evig, det lugnar sig ska du se.

Kram

Markattan sa...

Oj, stackars fågel, vilken förvåning. Det gick i alla fall bättre än för den lilla undulaten som landade i en skinkgryta.

Rätt och fel, det där får man nog leva med.

Markattan

Tuija sa...

Skratt och glädje går hand i hand. I början av min vandring (uj, vad det låter ...tungt..vilket det ju var, och stundtals fortfarande är..) vågade jag inte skratta för skrattet kunde bara helt utan förvarning övergå i vrålande gråt!

Inte kan jag gråta tyst heller, utan det bara sprutar iväg, tårarna och skriket, smärtan. Många icke drabbade blev rädda och bad om ursäkt, precis som om dom hade gjort nåt fel, det gjorde att jag inte vågade/ville skratta..ville ju inte göra nån illa, besvärad, tog hänsyn..mitt i all kaos.
Jag har en mailinglista för föräldrar som mist barn, sluten lista. Vi har träffats ett ental gånger, några av föräldrarna och jag måste säga att där skrattade jag hur mycket jag ville och tillät det att övergå i gråt! Ingen blev rädd, eller bad om ursäkt utan alla visste/vet hur det är.

Asgarvade då jag läste om den stackars kanariefågeln, heheheh. Härligt att skratta, asgarva åt, för det kan jag heller inte göra tyst!
Tankar till er.

Kramen Tuija

http://www.facebook.com/home.php? sa...

Hörde om den förfärliga tragedi som drabbat dig och din familj. Vad ska man säga? Känn mitt deltagande i varje fall. Hörde om bloggen av Wahlgren. Jag har ju ingen egen erfarenhet av situationer av denna magnitud men att döma av kommmentarerna så år du/ni på väg åt rätt håll i varje fall i berg-och-dal-banan. Ha det bra.
/anders i Vallentuna

regnnatt sa...

Allt kommer att ta tid, livet aldrig mera bli sig likt. Så är det ju - livet blir sig aldrig mera likt gårdagen. Någonsin, för någon. Att du delar din berg- och dalbana är fint, storsint. Så håll dig kvar, dela med oss om du kan. Jag är tacksam över att få läsa, lära. Hoppas så du kommer att åka livets karusell länge, länge. (Läste att om man hittar in i "centrum" av karusellen så snurrar allt i ett lättare tempo, dit ska man sträva...)(Berättelsen om den gamla själen är förresten så vacker... tack anonym som påminde om den). Kram i sorgen, kram i glädjen (över de minnen ni har)!

Benny sa...

Känner igen det du skriver, mycket mycket väl. Det är verkligen en bergodalbana, plus en del annat som man inte hade en aning om.
Du har läst Sofies blogg om sin sorg efter lillebror, hon kämpar. Vi är nästa 3 månader in på det nya livet utan Adam.


Benny
Sofies pappa

Anonym sa...

Alla kramar och all kärlek till dig Martin.
Sara

wettexvärlden sa...

Jag är bara inne och tittar till er.

Skickar över en varm lördagskram till er alla från oss.

Anonym sa...

Jag har verkligen ingen rätt att försöka hjälpa dig i detta ofattbara. Men som medmänniska skulle jag råda dig att ta hjälp av kuratorn, som verkar vara en trygg, kompetent, varm och full av din tillit just nu. Hon står dessutom lite utanför den mest akuta personliga sorgen.Du verkar vara som jag. Vill ha struktur och kunna "bocka av". Strukturera och gå framåt.Låt henne hjälpa dig med det!Små,små "måsten". Dag för dag. Ett steg framåt, två bakåt i början. Men ändå - en strävan framåt. För dig och din underbara familj.Jag lider med er, men tror ni grejar detta. Tillsammans med dina närmsta. Kram.

Gotlandsliv sa...

Skulle bara titta in. Men fastnade.
Med tårar i ögonen ska jag nu försöka somna. Är rädd för att mardrömmarna kommer att jaga mig inatt. Kramar hårt min lilla kille som ligger här bredvid. Snart ett år gammal. Luktar i håret. Njuter av att höra hans andetag. Hoppas av hela mitt hjärta att han får ett långt och lyckligt liv. Och att han blir lika snäll, omtänksam, trygg och omtyckt av kompisarna som din son var.

Styrkekramar till er.

Anna sa...

Det är inte alls konstigt att det känns fel. För hur skulle det kunna kännas rätt när de frågar om man vill se sitt döda barn?? Hur skulle det kunna kännas som en god idé att gå på sitt barns minnesstund?

Jag sa också tvär-nej när de frågade om vi ville se vår son. Vad tror de, att är det något man vill se?!? Nej, det vill man såklart inte men när man nu tvingas gå igenom det här helvetet så känns det ändå rätt när man har gjort det. För någonstans vet man. Någonstans förstår medvetandet. Att man måste få veta, man måste se att det är sant, man måste få se att han "mår bra" annars kommer man alltid undra och fantisera. Och fantasierna, bilderna man föreställer sig, är oftast tusen gånger värre än verkligheten.

Skönt med ett skratt, eller hur? Även om det är väldigt synd om pippin...
/ Mvh, Anna!