23 januari, 2010

I väntan på att begripa

Tänkte jag skulle försöka somna utan insomningstablett ikväll, men det gick väl sådär kan jag säga. Får bli ett blogginlägg istället. Om att inte begripa.

Det här är andra dagen på raken som jag känt mig riktigt pigg. Lugn och samlad, jag kan prata om allt, nästan, utan att gråta eller att ens känna den där svindeln i mellangärdet som kom var femte minut första dygnet för att i stort sett vara konstant hela dygn 2. Så vill jag aldrig någonsin må igen. Och ändå är det precis det jag ska göra, den stora frågan är bara när.

Att gå omkring och skrota med en kaffekopp i handen, läsa lite bloggar, prata med vänner och gå igenom mailen är ju normalt. Till och med riktigt trevligt. I normala fall.

Min son har just dött, det kan knappast vara ett normalt fall och mitt beteende är ju rent absurt. Man ska inte känna skuldkänslor för det här säger dom som vet, och jag vet att de har rätt. Men jag känner skuld i alla fall, och jag tycker dessutom att jag borde det. Skärp dig för fan, get real liksom. Take the pain, men det kommer ingen, bara några korta korta hugg och sen försvinner det blixtsnabbt.

Jag är livrädd för den där smärtan, men är på samma gång ivrig att sätta igång. Så jag kan få börja gå från psycho till normal människa någon gång.

Jag skulle säkert kunna tvinga fram den genom att göra saker som jag medvetet inte gjort sedan Linus försvann. Och som jag helst aldrig vill göra. Läsa om olyckan på nätet till exempel. Eller börja rota runt i hans rum. Gå till platsen där han låg. Lyssna på Canon Rock med Jerry C. Slå på hans mobil och se alla sms som han inte svarade på eftersom han glömde telefonen hemma.

Aj.

Men tänker jag sådär så blir jag bara livrädd igen och stänger av. Och det är väl så det ska fungera. Det är naturligtvis en jävla tur att det fungerar så.

Så jag blir snabbt onormal och gör helt normala saker igen, som om ingenting hade hänt. Mycket märkligt.

Jag glömde förresten en sak i förra inlägget. Eller tre egentligen, det går så mycket rykten. Linus blev påkörd av tåget, men inte överkörd. Han kommer inte tillbaka för det, men det känns bra för mig i alla fall. Linus var också en mycket trygg och lycklig kille, så det var ingen medveten handling. Det finns ingen som kände Linus som ens överväger det. Men samma här, vi får honom inte tillbaka. Och slutligen, och det som stillar mig mest av allt, Linus dog ögonblickligen. Hans morfar var hos honom efter bara några sekunder och det fanns inga livstecken överhuvudtaget.

Lilla Linus.

Kan jag inte få bli förtvivlad snart?


Tack snälla Jessica för ljuset och det fina brevet.

89 kommentarer:

Marie sa...

Märkligt men det känns otroligt priviligerat att få vara med och dela det här med er. Man önskar bara att man kunde hjälpa till och bära en del av smärtan men det går ju inte. Underbart för Linus att ha världens bästa föräldrar och systrar. Tänker på er....Kram!

Anonym sa...

Jag vet inte vad jag ska skriva...
Men tänkte skicka en tanke till er.
Jag gråter när jag läser allt du skriver.
Det måste vara så overkligt.
En mardröm.
Finns inga ord....
Men ge inte upp hoppet, försök att vara starka, ta en sekund i taget och livet kommer att kännas ok igen. Inte idag, inte imorgon, men det kommer.
Och det betyder inte att ni sörjer Linus mindre, tro aldrig det.
Han sitter i himmelen och ser ner på er, finns alltid där, och han hoppas nog att hans familj ska må bra snart han också.
Ni är så starka! Glöm aldrig det!
Skickar all min värme till er!

Lina sa...

Jag blev också sådan när min farmor dog - jag betedde mig "oförskämt" normalt! Jag hade också skuldkänslor för det, men jag bestämde mig för att ta sorgen som den kom helt enkelt. Jag tvingade den varken fram eller tillbaka. Det är det enda man kan göra.

Lyssna på och lita på din kropp! Den vet vad den gör. Tusentals år av evolution ger resultat.

Ta hand om er och lyssna inte på skuldkänslorna. Själsugare är det sista ni behöver just nu.

Kram på er!

karibien sa...

Det är inget konstigt det du känner nu. Det hör till krisreaktionen och sorgeprocessen.

Nån sorts distanserad verksamhetsförmåga brukar inträda. Det är på sätt och vis tur, det är mycket som ordnas de här första veckorna. Man ringer och fixar, det är begravning och försäkringar och säga upp prenumerationer och medlemsskap.

Det är en välsignelse att ha många vänner, släktingar, bekanta som rycker in. Ta emot all hjälp ni kan få. Vifta bort alla eventuella tankar om att vara till besvär. Folk vill hjälpa till, mår bra av att ha något konkret att göra för att visa att de bryr sig. Om det så bara är att hålla kaffepannan varm och finnas där med öron och famn. Men känn efter vad som är viktigt för er, när ni behöver tid för er själva. Och tala redan nu om att ni kommer att behöva det här stödet länge.

Sen kommer känslorna tillbaka. Kanske bryter de igenom i korta intensiva portioner, som att trampa igenom nattgammal is och få skon full av iskallt vatten. Kanske får man svårt att sova, blir otrygg, lyssnar efter ljud, oroar sig för familjen. Kanske får man svårare att fungera i vardagen, glömmer, fumlar, gör fel. Kanske blir man stresskänslig, orkar inte med påträngande ljud, många intryck. Kanske grubblar man, känner skuld, söker svar på obesvarade frågor. Det växlar. Efter en jobbig dag kommer en då det är lättare att leva och fungera.

Sök/ta emot professionell hjälp, om inte annat så för att få veta mer om hur man fungerar i sorgeprocessen. Det hjälper att veta ungefär vad som händer när närminnet är som bortblåst och man kommer hem med den tredje litern ketchup eller glömmer köpa leverpastej för tredje gången.

Det går att fördröja sorgeprocessen, till exempel med att gräva ner sig i jobb, men jag tror inte att du kan skynda på den. Försök tänka att den här distanserade tiden är en vila som behövs.

Kram

Helena (Citronodlingen) sa...

Det finns inget normalt eller onormalt när man befinner sig mitt i en hemsk situation. Alla sörjer på olika sätt och det tar olika lång tid att komma till de olika faserna.
Försök att inte ha skuldkänslor för hur du känner eller inte känner.
Att du stundtals känner dig "helt normal" och gör normala saker betyder inte på något sätt att du sörjer eller saknar Linus mindre.
Kroppen är en fantastisk sak, den släpper bara igenom det vi för tillfället klarar av att ta hand om när det gäller känslor.

De första dagarna efter att vi miste vår bebis, när jag låg på sjukhuset, var det jag som höll humöret uppe både på sambon och på sköterskorna, jag skämtade och skojade... Det låter ju jättekonstigt, men det är någon slags försvarsmekanism vi har.

Det jag vill ha sagt är att i såna här situationer finns det inga känslor och reaktioner som är "onormala".

Fiffi sa...

Jag tror inte det finns något som är "onormalt" i det här, mer än hela situationen i sig.

På nära håll har jag sett en familj begrava sin 18-årige son och där var begravningen målet. Efter begravningen släppte det och sorgen och insikten om "aldrig mer" kom.

Oroa dig inte för OM begripligheten kommer.
Den kommer när det är dags.

Gunilla sa...

Vaknade precis och började tänka på er och på Linus...Har inget mer att säga än att jag tänker så mycket på er...
Önskar som jag gjort sedan mardrömmen blev verklig att jag kunde göra något, ta bort lite av smärtan för att det ska bli lättare. Säga rätt, agera rätt, men hur jag än försöker hitta på något så inser jag lika snabbt att det inte går. Tomrummet kan inte bli fyllt av några ord, eller av några tankar.
Men jag tror att tomrummet kan bli lite mindre tomt av att aldrig sluta prata. Berätta för varandra om alla egenheter och små "kluriga" saker som gjorde att Linus var just Linus.
Hur han åt sin frukost, hur han såg ut när han blev trött, vad han tyckte bäst om, hur han såg ut när han blev irriterad över något, glad över något, hungrig...
Listan kan göras hur lång som helst och den är unik för hur just Linus var och alltid kommer att vara. Många kramar

Anonym sa...

Tusen kramar
Sara

Christina sa...

Älskade vän. Du kan inte skynda på någonting, bara följa med. Du kan inte bestämma takten eller heller på vilket sätt du ska reagera, det är bara att följa med. Det finns inget facit, ingen manual på hur det bör eller ska vara. Och lyckligtvis har du ingen som helst erfarenhet av detta på det här sättet varför du heller inte vet hur du som person reagerar i en förtvivlad förlust.

Så varför plåga dig med det? Gå runt med din kaffekopp. Kolla bloggar och svara på mail. Läs en tidning och somna i soffan. Sätt på ett filmmaraton och ät chips med familjen. Och följ med. Det är inte du som styr nu utan någonting helt annat. Så bara följ med.

Jag hoppas det kommer ost ur öronen på er idag. Det var en glädje att komma hem till lägenheten inatt och få höra om asgarv som tog över ett helt tjejgäng igår kväll.

Jag kommer med mer matlådor på måndag och ställer på trappen. Måste bara hitta på andra recept. Som Lelle sa igår: "Fan kul att laga mat till Martin, skulle jag aldrig våga, han som är en så jävla gourmand."

Den hemska tvillingen sa...

Jag förstår precis hur du menar, frustrerande att veta att man har en stor och viktig uppgift framför sig men inte kunna sätta igång. Och inte heller kunna förbereda sig inför den för man vet inte hur man gör.
Men man gör det ändå, för att man måste.

Kram från Sundsvall

Madde sa...

Ni finns i mina tankar!
Det finns inte mycket mer man kan säga, inget som riktigt hjälper!
Önskar jag kunde skänka er all min kraft och energi!

Helena sa...

Jag fortsätter att gråta av dina inlägg...men samtidigt så känner jag en sådan otrolig styrka och stort hopp hos er, det når ut genom min skärm och får mig att inse att ni kommer att resa er. Resa er ur askan efter den eld som helt besinningslöst dragit fram på en plats som inte borde brinna.
Tack för att du fortsätter att berätta, jag känner stor tacksamhet.
Skickar starka lördagskramar till er alla.

Anonym sa...

Som tur är så fungerar hjärnan sådär. Stänger av och tar in glimtvis det som går att klara av.
Annars hade man fullkomligt gått sönder.
Det kommer. Så småningom.
Rent teoretiskt får man lära sig att det tar ungefär ett halvår att inse vad som hänt. Självklart individuellt.

B sa...

Jag hittade din blogg via en vän i tisdags. Känns oerhört märkligt att läsa den, att sitta och gråta så att tårarna sprutar. För en grabb och hans familj, som jag aldrig träffat. Ni verkar vara så starka och trygga i er själva. Jag känner er inte, men jag får direkt intrycket av att ni är en familj med god sammanhållning, ni kommer att kunna stötta varandra genom det här. Ni fixar det.

Jag kände en pojke som hette Jacob. Vi gick i samma skola, han två årskurser under mig. En majdag 2006 blev han påkörd av tåget, han hade precis som Linus en mamma och en pappa samt två storasystrar. Märkligt, men det är väl så livet är, märkligt.

Ta hand om er, mina tankar finns hos er!

Pretamarelo! sa...

Hej Fasching med familj. Det känns fel att titta in utan att lämna spår samtidigt som jag inte vill tränga mig på.
Det är fortfarande många som tänker på er, många som lider med er.
När det ofattbara inträffade, fick du massor med kommentarer och antalet kan avta med tiden. Om det blir så och livet verkar ha gått åter till sin normala för alla andra medan ni lever kvar i sorgen, tro inte på något sätt att alla som skrev tidigare tänker mindre på er för jag är säker på att ingen kommer att glömma det som hände.
Jag läste i tjejernas bloggar och vilka fina systrar Linus har! Jag tänker även på din fru och alla andra berörda som måste ha enormt tufft just nu och sänder så mycket värme till er.
Smygläsaren FruP. som följde den här bloggen i de roliga stunderna tänker inte lämna den nu när det har krisat sig. Jag hänger med på avstånd och hoppas innerligt att ni finner styrka precis hela vägen.
Varm kram på er!

Pillargontanten sa...

Är säkert helt normalt att känna som du gör, en stor del av dig är ju borta, men du har många delar kvar, och för deras skull måste du ju fungera, en av dina döttrar beskrev det så fint, tror det var Malin, vi turas om att vara den ledsna eller nåt, och hon syftade på sin syster.... Så är det nog, och det gör ju att saker och ting ändå flyter på så normalt som det kan i en sån här situation, kanske synkroniseras sorgen inom familjen...
Nu bara spånar jag, men tror du inte det kan va så, "Nu är jag nere, hjälp mig, och runt omkring en finns en mängd hjälpande händer, och stunden efter är du den hjälpande"
Normalt, det är det tror jag....
Kramar i massor, från ett snöigt Värmland, en lördag morgon :O)

Alexandra Arneson sa...

Ang. "Får jag inte bli förtvivlad snart"...

Varför har du satt upp en bild om hur din förtvivlan ska se ut? Den kommer i många former. Du hjälper dig själv genom att skriva och läsa i bloggen och tar dom utsträckta händer som vänner sträcker ut åt dig. Att prata och promenera med vänner gör att du konstant bearbetar känslorna.

Jag har nog större tro på att om du stängt ner allt kring dig kunde du har suttit och vänta på bomben. Nu blir du eventuellt snuvad på den.

Din förtvivlan är konstant just nu i varje andetag i varje vaken minut... det kommer bli lättare med tiden men även om 5-10 år kommer detta fortfarande vara obegripligt och overkligt.

Kram Alex (och Noomi)

Helena sa...

Det är konstigt det där med sorg och saknad. Linus är ju död. Han känner ingenting längre. Hans själ, medvetande eller ande (vad man nu tror på)har gått vidare. Han lider inte. Som förälder är det i just den tanken som jag skulle finna den största trösten. Det är ni som är kvar som har den jobbiga vägen tillbaks. Tillbaks till vadå? Jo, till livet! Att kunna njuta av vad livet har att erbjuda. Se i backspegeln och finna att Linus hade det bra medan han levde och att ni gjorde allt ni kunde för att han skulle känna sig älskad och må bra. Men ni är inte där ännu, såklart. Nu får ni ta hand om er själva- fokusera på det ljusa och fina. Och sörja. Annars blir vägen tillbaks till livet bara en enda raksträcka till er egen framtida ålderdom. Och jag tror inte att Linus hade velat att ni skulle känna så. Styrkekramar!

Anjo sa...

Det här med sorg, hur man gör, det är så olika.

Min mor var nära döden och familjen strömmade till. Chock och sorg, oro etc, men på så olika sätt. En bror höll på att köra ihjäl både mig och honom på väg till Sahlgrenska. En annan var lugn, men kastade tallrikar i väggen när han kom hem. Jag var kontrollerad men satt istället och lyssnade på Eva Cassidys Songbird hela natten och toktjöt hemma.

Här är den i Fleetwood Macs version:
http://open.spotify.com/track/6J4xioM68vrQcUHTL9yrhk

Det kan kännas knepigt att säga det här, för det du upplever vill man inte begripa, det ska bara suddas bort och klockorna ska vridas åter till före, men begripligheten kommer, precis som Fiffi säger.

Allt du säger skär sönder hjärtat. All värme jag kan hitta till dig och din familj.

Osloskånskan sa...

Sorg är så individuellt; ting tar tid. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att ni är survivors.
/Kerstin

Gunilla sa...

Kära vän, det är helt normalt att känna och göra som du gör. Alla gör olika men inget sätt är fel.
Jag vet och har fått höra många gånger hur jag det första dagarna sa att jag kommer att dö själv av all sorg. Att det var för mycket att klara av. Men på något märkligt sätt så går det, en minut i taget, sedan en timme i taget och till slut en dag i taget. Att vara en familj har varit en livlina för oss. Vi har burit varandra. Lyckas falla vid olika tillfällen förutom de första dagarna. Därefter var det dottern som styrde skeppet ett tag.
Jag satt också mycket vid datorn och letade efter andra som hade mist barn, just för att jag inte kände en enda i världen som kunde veta hur just jag kände det. Så småningom startade jag en blogg där jag skrev under alla ledsna stunder och sömnlösa nätter. Det blev ytterligare en livlina att ha med på resan som nu hade startat. Under resans gång har sedan ytterligare livlinor hittats. Jag vet att så kommer att ske även med dig. Fast du inte kan tro det nu...
Många styrkekramar och tankar till dig och din familj från Gunilla

Ulrika sa...

Var inte orolig för hur du beter dig. Det ÄR normalt även om du inte känner så.
Vem säger hur man ska reagera?
Du reagerar som du ska, när du fortsätter leva. Det kommer när det kommer, när du är redo.
En chock behöver tid på sig.

Jag har inget barn alls och kan därför inte föreställa mig hur du känner det, men jag har ju varit med om döden jag med.

Bägge mina föräldrar dog i cancer, jag satt bredvid bägge när dom dog. Jag har aldrig varit med om en nära anhörigs död genom en olycka, men jag kan tänka mig att andra känslor kommer då. Det abrupta slutet jämfört med ett väntat slut.

Men sorg har jag varit med om. I massor.
Det jag har tyckt varit värst är när folk låtsas som ingenting.
Dom vill inte ens ta upp det fakumet att någon dött utan pratar krystat om bagateller, troligtvis pga rädsla för att den drabbade ska börja gråta eller något annat pinsamt.
Otroligt tragiskt.

Det verkar som om du och din familj har underbara människor omkring er, och det är gudasänt.

Det gäller att gråta när man vill, titta på bloggar när man känner för det, skrika ut av ilska när den kommer...
Du gör kort och gott som du ska!

Kram till dig och din familj
/Ulrika

Tuija sa...

Att vara i nuet, duger bra.

Styrkekram

Tuija sa...

När morgondagen börjar utan mig…
När morgondagen börjar utan mig,
och jag inte är där,
önskar jag att du inte ska gråta,
som du gör idag
när du tänker på de saker
vi inte hann säga,Jag vet hur mycket du älskar mig,
lika mycket som jag älskar dig.
Och varje gång du tänker på mig,
vet jag att du saknar mig också.

Men när morgondagen börjar utan mig,
försök att förstå
att en ängel kom och ropade mitt namn,
och tog mig i hand,
och sa att min plats var
i himlen ovanför.
Och att jag behövde lämna efter mig
alla dem jag verkligen älskar.

Men när jag vände mig om för att gå,
en tår föll från mitt öga.
I hela mitt liv, hade jag alltid tänkt
att jag inte ville dö.

Jag hade så mycket att leva för
och så mycket kvar att göra.
Det verkade helt omöjligt
att jag skulle lämna dig.

Jag tänkte på alla dagar som varit,
de bra och de dåliga.
Jag tänkte på all den kärlek vi delat
och alla glada stunder vi haft.
Om jag kunde återuppleva gårdagen,
tänkte jag, bara för en stund,
skulle jag säga farväl och pussa dig
och kanske skulle du le.

Men sedan insåg jag
att detta aldrig skulle ske,
för tomhet och minnen
skulle ta min plats.
Och när jag tänkte på världsliga ting,
som jag skulle komma att sakna imorgon,
tänkte jag på dig, och när jag gjorde det
fylldes mitt hjärta av sorg.

Men när jag gick genom himlens portar,
kände jag mig så hemma.
När Gud kollade ner och log åt mig,
från sin stora guldtron, sa han

”Detta är evigheten och allt jag lovat dig.
Idag är livet på jorden slut,
men här börjar ett nytt.
Jag lovar dig ingen morgondag,
men idag kommer vara för evigt.
Och eftersom varje dag är samma dag,
finns ingen längtan efter det förflutna.
Men du har varit så trogen, pålitlig
och äkta.

Fast det fanns gånger du gjorde saker
du visste att du inte borde.
Men du är förlåten, och du
är äntligen fri. Så tag min hand och dela
ditt liv med mig.”

Så när morgondagen börjar utan mig
tro inte att vi är långt ifrån varandra,
utan varje gång du tänker på mig,
är jag här i ditt hjärta.

Författare okänd, översatt av en väninnas son – speciellt till Matias begravning där den lästes av prästen.

regnnatt sa...

Tror det är så enkelt som att du "orkar" just nu, fungerar, känner dig samlad, tills tiden för nästa steg finns. Nu är nästa mörker begravningen. Dit ska ni, det ska ni ta er igenom nu. Vet att ALLT är tillåtet, all utsmycning, all musik, all text, all utformning som känns som er Linus, som känns rätt för er! Hoppas verkligen ni får det stöd ni har rätt till här med, vik inte för andras synpunkter.
...Och ett litet steg i taget - var sak har sin tid. Även sorgens stadier.
Kram.

Anonym sa...

Kan inte tänka mig hur stor sorgen är för er! skickar en tanke till er. jag gråter när jag läser din blogg.

Sandra 17 år sa...

Jag blir så berörd när jag läser dina inlägg här.
Död och sorg är något som jag för första gången i mitt liv fått kontakt med det senaste året. Min mormor fick cancer och gick bort. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns att förlora sitt barn, men jag vet hur det känns att förlora någon man älskar.
Det går inte att förklara hur det kommmer kännas, för det är så otroligt olika för alla. Men något som kanske kan kännas skönt är att "insikten" inte behöver komma som ett hårt slag i magen som man tror. Insikten över att man fölorat någon kan komma stegvis.
I och med min förlust pratade jag mycket med en präst, och det viktigaste jag lärde mig när det kommer till sorg är att man måste få gråta. Om man inte gråter och håller känslorna inne så samlas dem till en klump i halsen. Att sen bryta ihop och reda ut den klumpen är så mycket jobbigare än att gråta 100 skvättar om dagen. Var inte heller rädd för att gråta inför dina barn. Att se min mamma gråta när mormor dog var ingen stor sak. Det gjorde inte saken mer verklig, det gjorde det bara mer sant. Det är viktigt att ni kan gråta tillsammans. Att känna sig tvungen att smyga iväg från sin familj för att man vill gråta blir bara mer jobbigt.
Oj, mycket prat om att gråta.. ! Mina tankar finns hos er och hos Linus i himlen! Jag kommer fortsätta följa bloggen och kommentera! Ni förtjänar allt stöd!

(under min mormors sjukdom och bortgång bloggade jag. vet inte om det hjälper att läsa, men gör det om du vill.. )

wettexvärlden sa...

Du är helt normal. Din reaktion är helt normal. Alla reagerar olika och beter sig olika. Men alla sörjer, förr eller senare. På sitt sätt.
Vissa sitter bara apatiskt rakt upp och ner och andra beter sig som om vore de på speed. Som jag. Det har jag lärt mig nu att det alltid är jag som är doern när något liknande hänt. Det är MITT sätt att hantera saken på. Men inte har jag sörjt mindre för det.
Var snäll mot dig själv och döm inte ut dig.
Alla mina varmaste kramar till er alla!

Melker sa...

Martin. Jag tror inte det finns något som är normalt och onormalt i den här situationen...
Ni kommer säkert att ha dagar där ni glider runt med kaffekoppen och allt känns lugnt, och andra dagar när ni knappt kommer ur sängen... känslorna kommer åka berg- och dalbana under en lång tid framöver.
Finns så många olika faser man måste igenom, och ingen vet när nästa fas startar...
Ta hand om er, jag tänker på er ständigt och ett ljus brinner här hemma hos oss för Linus varje vaken minut!
Kramar!!

Skruttet sa...

Det är väl mera overkligt när något bra tas bort, än när något dåligt tillkommer. Kan man nånsin förstå ett tomrum, sätta ett finger på en saknad? Du kommer nog få din beskärda del av smärta, utsmetad över alla dagar, varje dag.

Skönt att få höra att Linus inte blev ÖVERkörd, jag bekymrade mig lite extra över just det, men vågade inte fråga.

/ Stor kram

Sofia (Diaz mamma) sa...

Hej Martin och Ia. Jag läser din blogg varje dag sedan i måndags när jag fick veta att du hade den. Det är verkligen ett priveligium att få vara med och få veta hur ni känner och tar er fram. Det värmer om hjärtat att få veta att ni kan skratta, då känns det på något sätt rätt att jag kan skratta och inte få skuldkänslor för det. Hela veckan sen i måndags har det varit jobbigt. Sofia har inte orkat träffa sina vänner och gå till skolan, hon tänker på er. Igår var Jessica här och de gjorde en morotskaka för de skulle träffas allihopa hos Carin och Malin skulle komma, det gamla gänget samlade igen. Sofia log igen och till med skrattade med Jessica när de gjorde kakan.
Jag följer er resa genom din blogg och tjejernas blogg och önskar jag kunde göra något. Ni finns i mina böner.
Många kram till er alla.
Sofia

Isis och Ramses sa...

Som någon annan redan sagt; vi har alla olika sätt att reagera. Jag tror kanske din reaktion kan bero ren överlevnadsinstinkt. Ditt sätt att hantera det svåra. Att överleva detta fruktansvärda som är hur svårt som helst att hantera. Förlusten av ett barn. /Kim.

Cillagonk sa...

Min man dog 2001 och jag klarade inte av sorgearbetet - jag stängde av och blev totalt oberörd. Det var som om det inte rörde mig men inom mig skrek min förtvivlan medan mitt utseende gav ett iskallt uttryck.

Var glad att du kan skriva av dig din sorg och det stöd du och din familj får här via internet. Även om du inte orkar läsa alla inlägg så är de värmade för ditt trasiga hjärta - en dag kan du återvända och finna ännu mera tröst.

Tiden läker alla sår säger man - just där du befinner dig nu så känns det som overkligt - men det läker även om det tar olika lång tid.

Sänder en mycket värme.

stort och smått sa...

Jag får en känsla av att du är en väldigt stark och trygg person och att ni som familj är väldigt kärleksfulla och trygga i varandra, ni finner tröst inom familjen och med vänner och släktingar.

Att du skriver så mycket om er och olyckan, och framförallt Linus tror jag hjälper till att hålla paniken på avstånd. Jag vet inte om det är så, men jag skulle tro att det kan hjälpa.

Vi är många som tänker på er.

Maria sa...

Oj. Jag har aldrig varit här förut, hittade hit via Mona. Även om inget finns att säga vill man ju säga... något.

När jag gick i åttan dog en tjej i min klass, det var en bil och ett tåg inblandat, och det är förstås en helt annan historia. Men smärtan då var precis som du beskriver, en svindel som högg till ibland. På kvällen när jag fått beskedet tittade jag på Sällskapsresan. Så vardagligt och overkligt och fel - men det var så det var. Det som kom sedan var att tidsuppfattningen försvann, en timme kunde sega sig fram och en vecka kunde gå som en sekund. När sorgen högg till var den inte som vanlig sorg, den var nästan fysisk, som om man förlorat en arm eller ett ben. Det tog tid, och gick inte att tvinga fram. Men det passerade, och idag (sju år senare) händer det att jag spelar Elvis på hennes grav. Så gick det till för mig, även om jag förstår att det ni går igenom måste vara något helt annat. Jag ska tänka på er genom det här.

Anonym sa...

Det är nog som du skriver, just för att händelsen är så overklig, så är det nog också därför som chockfasen blir som den blir, man lever i väntan på att nästa hugg i hjärtat ska ta andan ur en. INGEN som inte upplevt det ni nu upplever kan sätta ord på det, mäta känsla eller ens förstå en bråkdel av allt som hela kroppen går igenom, och det måste få göra ont.
Det gör mej så innerligt glad, om man nu kan sätta det ordet i det här sammanhanget, att allt runt omkring er fungerar så bra, med kristeam, vänner, ja allt man kan behöva, det visar ändå på människors goda vilja att försöka förstå, något som egentligen ingen kan förstå.
Jag vet vad ni går igenom, och ändock inte. Är med er i tankarna.
Ta hand om er.

Markattan sa...

I den takt du mäktar, i den takt går det.

Låt det vara med det, allt har sin tid.

Markattan, som ska försöka ljudblogga idag

Emelie & Fanny sa...

Usch, allt det här är så hemskt, vi lider med er :'( Jag går i hans klass och ingenting är som vanligt på lektionerna längre.. Alla tänker på er .. ♥

anna of sweden sa...

Mina varmaste tankar till dig och din familj!

Cecilia sa...

Hej...ja, vad skriver man till en människa i sorg. En förälder som varit med om det ofattbara. Jag är svärdotter till en av era grannar och jag fick veta på eftermiddagen vad som hänt. Det finns inte ord som nog beskriver detta. Jag har själv varit med om plötsliga dödsfall som nästan lamslår allt i livet. Det kanske är en klen tröst i nuläget, men man tar sig igenom det. Till slut. Även om saknaden alltid finns där.


Kram, C

August Dellenstedt sa...

Har ni fått berättelsen från tågförarens perspektiv?
Jag tycker det här är för hemskt, jag har gått och tänkt hela veckan. Det känns bra och starkt att ni orkar skriva om det här.
Jag tänker på er!

Anonym sa...

kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram,kram och kramar till er.

Fia P sa...

Måndagen den 18/1 är för evigt en dag då livet krossades. Den dagen som så många här i lilla täby kyrkby fick ta del av det fruktansvärda som hänt er familj. Jag känner Ias storasyster sedan gymnasietiden då vi umgicks mycket. Jag träffade Ia ibland, jag har en foto på hennes mage som bar Linda. Jag träffade dig också vid något tillfälle, men vi har aldrig lärt känna varandra. Jag har läst dina gripande inlägg här på bloggen och gråtit med er, jag har läst dina flickors bloggar och gråtit ännu mer. Jag vill inte längre bara läsa och iaktta, jag vill på något sätt delta. Eller åtminstone visa deltagande. Det är en oerhörd händelse och det känns helt enkelt fel att bara läsa. Jag önskar så att vi som nu tar del av er svåra sorg också kunde bära en del av er smärta. Det känns på något sätt som det är det minsta man kan göra. Men det går inte. Det är svårt. I morgon går vi och tänder ljus för Linus. Varma hälsningar från Ann-Sofie (Fia) Petersson

Anonym sa...

Det gör inget må som du mår det komemr vara både bra och dåliga dagar. Ta dem en och en, njut när du är samlad och skrik när du behöver det. Ännu är ni säkert också i chock och rätt konstruktiva. Skäms inte, bara ta varje andetag, minut och dag som den känns just då. Inget bir bättre av att du känner dig fel. Tänker på er Kram Maria

Anonym sa...

Jag tror man begriper/tar in så mycket psyket klarar av - annars skulle man nog inte överleva. Det är nog bara bra att du går runt i en "bubbla" med en kaffekopp i handen, för tids nog så kommer allt ändå. Vare sig man är beredd eller ej.
Då är det skönt att veta att ni har så många omkring er som hjälper er och tar hand om er och att ni tar hand om varandra.

Anonym sa...

Riktigt tråkigt när sånt här händer men DU kommer klara det!

Som någon skrev nedan, Har ni fått tågförarens perspektiv?

Lulle sa...

Martin, jag e så ledsen...
Känner ett stort behov av att krama er!!!
Tack för att du vågar dela med dig av dina tankar och känslor. En sak ska du veta, du och Ia har varit de bästa föräldrarna! Ni är en underbar familj, hela tjocka släkten, men ack så drabbad av sorg. Orättvist!
Jag tänker på er och på Linus och gråter och sjunger...
/Lulle

Fasching sa...

Tack igen alla härliga läsare!

August Dellenstedt: Ja, vi har hört lokförarens version också. Vi har inte pratat med föraren direkt, men poliserna som pratat med föraren har återberättat händelseförloppet för oss.

Anonym sa...

Jag har slutat läsa din blogg på jobbet, det går ju inte att sitta på jobbet och gråta o gråta.
Så nu läser jag hemma o gråter o gråter.
Och om jag - som inte kände Linus - kan gråta så mycket, hur i hela fridens namn måste inte ni ha det då??
Jag kan inte fatta hur ni har det, det går ju inte.

Helt otroligt att du kan, vill och orkar dela med dig av dina tankar och känslor - det hjälper många.

Alla får sig en tankeställare över vad som är viktigt i livet när man många gånger klagar över skitsaker.

Sköt om er!!

A sa...

Hej.

Jag hamnade på din blogg av en slump och har nu bölat lite över kvällstét. Jag tänkte att jag skulle skriva något nu, även om ord bara är ord och att de betyder allt och ingenting där ni befinner er just nu.

För några år sedan dog plötsligt min pappa. Min pappa dog. Döden död. Det är så konstiga ord! Utan varning, utan farväl, försvann han in i ett ogreppbart töcken där saker inte kan fångas eller förklaras. Kvar stod jag och stirrade in i det där ingentinget, i det där märkligt lugna stället som inte är som man tror. För det är ju inget ingenting egentligen.
Ursäkta att jag svamlar. Det blir lätt så. Jag kände mig tokig där ett tag när han försvunnit, som att grönt var rött och tavlorna upp och ner, jag ramlade omkring i min förvirrade lägenhet och drack vin och mötte monster - jag hade inget hjärta kvar på något vis. Det jobbade så på högvarv att det bara blev en upptagetton. Ett blankt papper.

Gör ert liv till ett underbart liv. Älska varandra. Skratta, gråt ibland, men skratta mest. Skrik. Prata. Kramas. Inte bara överleva, leva! Lev, lev! Allt ni kan!

Det blir inte bättre med tiden, men det där ingentinget verkar faktiskt vara - efter mina empiriska undersökningar - ett oändligt allt. Man rymmer så oändligt mycket kärlek. Minnet är så mycket bättre än man tror. Jag har aldrig älskat min pappa eller stått honom så nära som jag gör idag; jag kan kalla på honom och känna handen på min kind. Jag vågar möta honom. Mig själv, oss, jag orkar älska över universums multikilometer och då känner jag mig så jäkla (ursäkta) levande och vid liv att jag nästan spricker. Jag har fått omarbeta ordet "liv" i mitt laboratorium.

Jag kan aldrig förstå hur du, och ni, känner er just nu. Det är inte meningen att det ska förstås.

Men ett ljus kan jag tända, ett litet bredvid min pappas. Jag kan axla det där ingentinget en stund. Vi är många som hjälper till att bära upp det här alltet ska ni veta, många många levande själar som sluter upp och bildar en tyst ring kring er. Ni räcker till. Ni klarar det. Och vi står där tills ni orkar resa er igen.

Stor kram från en ung kvinna i pyjamas, Östermalm

/A


Ps. Förresten! Mängden vatten på jorden är konstant. Det förnyas inte. Det cirkulerar runt, runt, i all oändlighet. Så det är fastställt att vi alla varit i himlen och i havet och i säkert tio-tjugo-tretti blommor och gräs och träd och i varandra. Allt rör sig ständigt, vi är i luften vi andas. Vi är överallt och försvinner aldrig. Det är häftigt.

Ida sa...

jag kände inte Linus så länge bara en termin och några dagar...men jag kommer ihåg när jag blev kompis med honom och de andra killarna. vi hade en liten håltimme och efter det så hade vi SO. Leo frågade om jag fortfarande spelade WoW, jag sa "ja" och log. Linus reagerade när jag sa att jag spelade en av det största online spelen och föreslog Team Fortress 2. jag sa "OK" och kollade ner i min bok och rodnade (var väldigt blyg förut, kunde knappast prata med någon förutom några av tjejerna :P)

Jag brukade sitta ensam på varenda lektion med klassen för jag hade blivit ovän med några tjejer från klassen ( De var mina vänner förut). Linus och de andra kom in i klassrummet och skulle precis sätta sig ner vid ingången i klassrummet när jag märkte att Linus inte satte sig utan gick mot mig...han satte sig brevid mig och de andra killarna följde efter. Jag var först chockad, men ändå glad. Det var så jag blev kompis med honom och killarna.

Linus var verkligen speciell. för mig var han min bästa vän... och jag hoppas att blommorna jag gav er inte förstör utan hjälper er med smärtan över Linus död....sörger varenda dag...var stark...

Röd ros = jag älskar dig..
Vit ros = jag saknar dig..
(tänkte på er när jag valde dem)

Ylva sa...

Hej Martin! Jag tror att om man får ett sånt oerhört hårt slag som förlusten av sitt barn, då bedövas man i början en lång stund efter slaget. Det är en del av chocken, särskilt när förlusten är så plötslig. Vi förlorade vår tonårsson i sjukdom, men det gick på några timmar så jag tror det känns ungefär som för er med Linus. Något helt oväntat och oförutsägbart som rycker undan den grund man annars lever på. Nu har det gått mer än 1,5 år och ibland kan jag sakna tiden då vi var i chock. Konstigt va? Om du nu eller i framtiden skulle vilja prata lite mer får du gärna maila mig. Jag hade kontakt med en mamma som förlorat sin son ett år före oss och det kändes väldigt trösterikt för mig att se att deras familj kunde leva vidare. Och att prata med någon som faktiskt visste exakt hur det känns.
Vi känner inte varann men jag tänker mycket på dig och din familj. Du skriver så bra och det är så mycket jag känner igen mig i.

Sara Olsson sa...

Ni är så duktiga, vi är så stolta över er, så imponerade. Hälsa Ia, Malin och Linda med tusen kramar. Tusen miljoner kramar till dig Martin, du är så stark.

Den hemska tvillingen sa...

Kom och tänka på en psalm när jag gick här hemma och tänkte på dig och dina funderingar på hur du kan fungera normalt när inget är sig likt.

En rad ur Blott en dag, ett ögonblick i sänder

“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”

Eller tvärtom, som din kraft, så skall din dag ock vara.

Karin S sa...

Jag vet att inga ord i världen kan lindra Er sorg, så jag vill sända hela Er familj en stor, varm kram. Mina tankar går till Er.

Fasching sa...

Ida!

Hoppas du läser det här!

Det du berättar om Linus gör mig så stolt över min son att jag nästan spricker. Jag visste att han var en snäll kille, men jag hade inte hört den där historien tidigare. Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag läste det.

Blommorna hjälper oss också att känna oss lite bättre, men din berättelse gjorde verkligen en enorm skillnad, för oss alla fyra. Den gjorde verkligen det.

Var inte ledsen, Linus är med oss och med dig varje sekund. Tänk på honom och han är där.

Kom gärna, gärna och hälsa på oss om du tycker att det skulle kännas bra. Men det är du som bestämmer om du vill komma eller inte.

Stor kram från oss och från Linus! Tack för att du berättade historien!!

Victor sa...

Det här är bland det värsta jag varit med om.

Kommer ihåg Linus ganska mycket, jag själv går i sexan men har ju kollat på Skolhagen. Kommer ihåg honom, var jättetrevlig mot alla och en underbar människa.

Allt stöd till Er, ni kommer klara det här! Ni är otroligt starka.

Anonym sa...

Jaa, vad säger man? Eller rättare sagt skriver.

Jag har nu läst din blogg i några dagar och tänkt att jag skulle skriva ett inlägg, men samtidigt tänkt att det är så många andra som gör det, så jag låter bli. Eller väntar. Men eftersom jag förstår att du uppskattar att få inlägg, så skriver jag nu ändå.

Om du visste vad mycket jag känner igen från det du skriver. Och vad skönt det är att få läsa dina tankar och funderingar. Så nu vet du att DU ger mycket till andra genom det gör och därmed ger med ditt skrivande. Och det säkert till många fler än mig.

Tyvärr har jag upplevt något liknande som du. För snart åtta år sedan omkom vår dotter och hennes pojkvän, när deras bil blev påkörd av tåget. Hon var tre år äldre än din son. För många börjar det bli längesedan det hände, men för oss kommer det i det fallet inte att finnas någon tid. Och något man kommer till klarhet med är att det finns absolut ingenting som är så definitivt som döden. Mycket annat kan vi påverka och ändra, men inte detta. För hur mycket vi än vill, och vad vi än gör, så får vi ALDRIG tillbaka våra barn.

De tankar du har idag känner jag SÅ väl igen. Och för mig är det ungefär likadant så här lång tid efter. Vilket gjort att jag nu sedan ett tag har kontakt med en psykolog. För detta hur man sörjer är väldigt olika för olika människor. När vår dotter dog läste jag någonstans om hur man reagerar i kriser och vad som är sorgens olika faser. Vilket gjorde mig väldigt förvirrad för jag kände inte alls igen mig i detta. Nu har jag också lärt mig att det finns olika sätt att sörja, och mitt sätt stämde inte med hur många andra sörjer. Vilket är helt normalt det också. Kan vara bra att veta om du hittar något liknande. Vi är ju olika som människor, och vad man har med sig från sin uppväxt och i bagaget påverkar även hur vi reagerar när vi förlorar ett barn.

ATT vi inte reagerar så starkt som vi tycker att vi borde göra, är jag övertygad om också beror på att vi helt enkelt inte klarar av att varken ta in eller bära det oerhört fruktansvärda som hänt. Och det är nog tur att hjärnan fungerar på det sättet, för frågan är vad som hänt annars...

Något jag också lärt mig är att vi klarar mycket mer än vi tror. Innan vår dotter dog hade jag ibland tänkt tanken att jag ALDRIG skulle klara att vara med på mitt eget barns begravning. Åtminstone inte utan att bryta ihop fullständigt. Men det gör man. Vi klarar det mesta som vi måste göra. Kanske mycket för att vi inte tar in till fullo vad det är vi utsätts för, och vad som egentligen händer. Så konstigt nog så upplevde jag begravningen som något fint. Om än overkligt. Förmodar att det kommer många till kyrkan om ni nu inte ska ha begravningen i stillhet. (Vilket jag själv inte tycker att man ska, då begravningen har stor betydelse för både kompisar till barnen och andra omkring). Vi hade musik som ungdomarna tyckte om under hela avskedet, vilket var jättebra, då detta tog - och ska få ta - tid, och man kunde "vila" i musiken under tiden. Annars kan det nog bli väldigt tyst och ändå jobbigare än vad det ändå är.

Graven har också haft stor betydelse, varit en viktig plats, inte bara för oss, utan även för kompisarna. Även där ett litet, men ändå tips. Tänk på att en liggande gravsten blir översnöad och inte syns, om det blir vintrar som den vi har haft i år. (Låter kanske som något avlägset och inte så viktigt, men kan ha betydelse längre fram.)

Fortsättning följer...

//L8

Anonym sa...

Del II Lotta igen. (Mitt inlägg var tydligen för långt.)

Vet att du fått tips om Febe. Det finns också en förening som heter VSFB (Vi som förlorat barn), där man kan få stöd och inte minst förståelse från andra som varit med om samma sak. Men det är inte säkert att det passar er, för vi är alla olika och sörjer som jag tidigare skrivit om på olika sätt. Men det kan vara skönt samtidigt att träffa andra som man delar detta med att ha förlorat ett barn med.

Slutligen, försök hitta någon utomstående att prata med som har kunskap om det ni gått igenom (präst, kurator, psykolog) och som ni trivs med, känner fungerar för er. Har för mig att du skrivit om någon kurator, så det kanske redan är klart. Jag tycket det var skönt att träffa någon (litet tätare i början och sedan mer sällan) för att stämma av att jag/vi var "på rätt väg" och ibland att jag inte var eller höll på att bli "knäpp"- För ibland funderar man. Åtminstone gjorde jag det...

Skickar dig och din familj en stor varm kram. Ta hand om er och varandra så gott ni kan. Skönt att ni har många andra runt omkring er också. För det kan vara till stor hjälp. Tänk om man stått ensam i en sådan här situation?! Bra dock att säga ifrån när det blir FÖR mycket. Och förstår helt det där med ungdomarna. För de är SÅ viktiga!!

Jag hör nog av mig igen...

//Lotta

Geta sa...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Har varit inne och läst både din och dina döttrars bloggar sen i måndags.Det känns bara så orättvist och ofattbart. Men ni verkar ha styrkan i varandra. Jag har läst nånstans att man inte blir utsatt för större motgångar än man klarar av. Det kan nog vara så tror jag. Var rädda om varandra och kämpa vidare.
Kram.

Eva sa...

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.
Jag ville mest bara tala om att jag har varit här och tittat till.

Sofia sa...

Jag kände inte Linus. Vi hade en del gemensamma vänner så jag hade hört talas om honom innan olyckan. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag ville verkligen tala om att jag gråter när jag läser här i din blogg och likaså i dina döttrars bloggar. Ni verkar vara en otroligt stark familj och jag är övertygad att ni kommer klara det här tillsamman. Jag tänker på er, precis som många många andra, Massor med stora kramar!

Helen sa...

Råkade snubbla över din blogg, och kan inte hitta ord för att beklaga, eller ens förstå hur ni känner just nu. Allt jag kan göra är att skänka er en tanke och en hälsning av medlidande till er.

Hanton sa...

Tårarna rinner när jag läser vad som har hänt. Livet är en vidunderlig gåva och samtidigt så skört.
Mina allra varmaste tankar skickar jag till er!

Anonym sa...

Jag förstår inte hur du och din familj klarar av allt, sorgen, smärtan, ni är helt otroliga. Det hela är liksom overkligt för saker som det här händer bara inte.
Jag kände inte Linus men jag känner andra som gjode det.
Det känns på något sätt som om jag lär känna honom i efterhand då jag hör alla som berättar om vilken fin person han var.
Du är helt fantastisk som ens klara av att skriva och berätta om allt som har hänt. Tack för att du delar med dig, det gör det hela lite lättare att förstå.
Jag kan bara inte låta bli att gråta när jag läser dina inlägg. tänker på er jämt och ständigt...
Kramar till dig och din familj!

Catarina sa...

Lider med dig & hela din familj...
Jag är ledsen, men det kan bli som att att "starta en firma"...
Det är inte förrän om 3 år det funkar...
Jag vet...
Tänker & sörjer med dig/er av hela mitt hjärta!

Fru Choklad sa...

Jag kan inte fatta känslan av att förlora sitt barn. Det är helt obegripligt. Däremot kan jag ana och föreställa mig hur det skulle kännas. Inte på riktigt. Inte fullt ut. Men ana och gissa på något som kan ligga sanningen nära. Så vad kan man skriva till en som förlorat sin barn så nyligen som du har gjort. Jag vet inte. Och ändå så måste jag. För jag vill visa att jag bryr mig. Att jag ömmar för dig och din familj. Att jag tänker varma tankar och tröstande små ord till er. Inte för att det gör saken bättre, men det måste ändå göra nått yttepytte lite att en vilt främmande kvinna kan sitta och läsa din blogg och minnas nyheten och förstå att det är du/ni som fick gå igenom (går igenom) det där helt ofattbara som ingen förälder vill gå igenom och känna att man vill ge ett tröstande ord och evighetslång tröstekram. Det är med stor ödmjukhet för livets bräcklighet jag går tillbaka ut till min familj som sitter och ser film på tv. Mina tankar blir kvar hos er.
Kram

Anonym sa...

hej! jag är 15 år och bor inte alls långt ifrån er. jag gråter när jag läser dina inlägg och ville bara säga att jag är ledsen över det som har hänt och att mina tankar går till er. finns en grupp på facebook, "vila i frid linus wååk" <3. tycker det är väldigt fint att se att det är så många som bryr sig.

Anonym sa...

jag är 15 år och bor inte alls långt ifån er. jag tycker det är hemskt det som har hänt o mina tankar går till er. det finns en grupp på facebook, "vila i frid linus wååk<3". tycker det är väldigt fint att se att det är så många som bryr sig.

En farmor sa...

Kära Linus pappa och familj!
Ni är verkligen värda all den kärlek och omtanke som strömmar emot er här på bloggen och hemma hos er.
Jag tycker du svarar Linus kamrater på ett mycket fint och
känslofullt sätt när de tar kontakt.
De kommer att minnas Linus hela sitt liv.
Mina barnbarn med mamma och pappa var och tände ett ljus för Linus
på skolgården alldeles nyss. Vi är
alla så tagna och tänker mycket på er föräldrar och Linus systrar... och morfar... och
Kramar! / I-B

Andreas sa...

Läser, funderar på att kommentera och avstår gång på gång. Skriver en kommentar till slut, men raderar den. Nu skriver jag igen och vet inte om jag skickar den. Det finns inget jag kan säga eller göra för att göra något bättre, inga goda råd eller klyschor som kan ge något annat än "ännu en kommentar"-effekter. Jag känner inte er, ni känner inte mig. Annat än kanske som ett namn i mängden av bloggar/bloggare.

Det jag kan säga är att jag lider med er. Inte för att jag förstår hur ni känner er, trots att jag själv har upplevt plötslig sorg (mamma lämnade världen när jag var 20 år gammal, något som jag aldrig hade kunnat tänka mig och som jag verkligen inte var beredd på). Inte heller för att det gör någon nytta, det gör bara ont att läsa trots att det var en för mig okänd kille. Utan bara för att försöka förstå. Hur många sorger man än går igenom själv, är det så otroligt lätt att glömma hur värdefullt det är att ta till vara på det man har, varje dag och varje ögonblick. Ingenting varar för alltid, hur gärna man än vill det. Det gäller att göra det bästa av det som existerar i nuet, och inte tro att det som gäller idag med automatik är vad som gäller imorgon. Jag påminns om det gång på gång, och glömmer det ändå.

Kanske är det just därför jag ändå sitter här och skriver just nu. För att bara skriva och säga att jag tänker på er, att jag önskar er det bästa och att det ni upplever nu är något som genom erat berättande kan påminna andra om hur snabbt livet kan förändras. Livet är trots allt fullt av sorger, och hur ont de än gör när de inträffar så är smärtan en del av livet i sig självt. Ni kommer att komma på benen igen, och hitta tillbaka till glädjen hur svårt det än är att känna så idag. Livet blir inte detsamma som tidigare, men det kommer fortfarande att vara livet. Värdera det högt, och ta hand om varandra. Försök inte tvinga fram några känslor, de kommer av sig själv när ni är redo för det. Ånger, skuld, ångest och andra känslor som gör ont är en del av sorgeprocessen, även om det egentligen är obefogade känslor. Håll bara ut, det kommer att vara värt besväret. Det lovar jag.

Jag har funnit mycket av min styrka i ett par ord som min mamma sa till mig när jag var liten: "Om något skulle hända mig, så ska du veta att jag vill att du ska minnas mig med glädje och ta tillvara på alla glada minnen. Sörj mig inte om jag försvinner, utan fira att jag har fått finnas till!". En annan gång, när hennes pappa (min morfar) hade gått bort, sa hon "Saknaden kommer alltid att finnas kvar, men det är så mycket viktigare att glädjas åt alla som finns kvar än att sörja alla som försvinner.". De orden förstod jag knappt då, men betydelsen blev enorm för mig när mamma plötsligt inte fanns där längre. De säger förmodligen inte så mycket just nu, men ha dem i tankarna inför framtiden. Det är aldrig fel att skratta, att vara glad och att blicka framåt trots det hemska som har hänt. Det är definitivt inget som någon ska ha skuldkänslor för, eftersom det förmodligen är vad eran son/bror skulle önska att ni gjorde.

Jag fortsätter att följa bloggen, och precis som många andra tänder jag ett ljus ikväll. För eran pojke, för min mamma - och för att påminna mig om att livet är vad som händer just nu, med de människor som finns i min närhet just idag.

Och fortsätt skriva! Det är ett fantastiskt sätt att få ut känslor och tankar. Om inte i en offentlig blogg, så i en privat dagbok. Under min egen sorgeprocess skrev jag dikter, något jag inte trodde att jag skulle göra. Det är ingen kvalitetspoesi att tala om, men det hjälpte mig enormt mycket ändå. Några av dikterna tonsattes och blev till musik. Lyssna gärna på "Always in my heart" av mitt dåvarande band Lagoona. Låten kan spelas eller laddas hem gratis från http://www.last.fm/music/Lagoona/_/Always+in+My+Heart

Med de varmaste hälsningar,

--Andreas

chrisw1r sa...

Martin, Ia, Linda och Malin,
jag tror att det är ett skydd, ett skydd mot det hemska, omöjliga och obegripliga. Låt det komma i de doser det nu kommer, och låt det ta tid, det är en omöjlig sak att ta in på en gång -- att ni förlorat er älskade son och bror!

Men dock. Låt inte bloggen tvinga dig/er, fortsätt med den då den ger dig energi, men låt dig samtidigt få må så dåligt att du inte orkar eller vill, man behöver ingenting alls i denna situation.
Det handlar om er, ingen annan!

Vi tänker på er mycket och ofta. Och på Linus.
-Christian och Kim

Dem kallar mig LINDA sa...

Jag lider verkligen med dig. Har läst dina och dina döttrars inlägg om och om igen och gråter. Min egen far dog nu i somras helt oväntat bara 52 år gammal och precis som du skriver så betedde jag mig relativt normalt efter de första kritiska dagarna. Sen när jag började tänka på minnen eller när jag och min syster var tvungen att gå igenom hans hus, ja då kom det precis som det kommer komma varje gång du måste gå in i din sons rum. Och fortfarande har jag dåligt samvete för att jag inte är mer förstörd, men samtidigt så kommer mina gråtattacker med jämna mellanrum fortfarande ett halvår senare.
Att förlora sitt barn är inget någon människa ska behöva uppleva och det enda jag kan säga är att jag tänker på dig och din familj trots att du inte känner mig. Som du säger, du såg hur fridfull han såg ut när ni åter igen fick se honom. Jag tänker iaf att det är så fridfull min pappa är nu vart han än befinner sig och det hjälper lite, lite i sorgen. Nu blev min kommentar lite rörig, jag har blivit så extremt påverkat av detta samt att det dragit upp mina egna minnen. Jag hoppas verkligen att ni kan se ett litet ljus i tunneln någon gång framåt i era liv. *Stora kramar*

La Linda sa...

Jag sitter här och gråter när jag läser dina inlägg. Jag har aldrig gråtit av en blogg förut, speciellt en som är skriven av någon jag inte känner. Men du skriver så naket, så ärligt, så otroligt hjärtskärande så att det känns som att jag sitter där med dig.

Ord känns överflödiga och otillräckliga på samma gång, men de är allt jag har. Jag tänker på er och jag känner med er. Ta hand om varandra. Kram.

JEN sa...

Vad skriver man? Hamnade här via en länk hos en kär vän. Har försökt läsa högt för min sambo, om vad som hänt er - det är ju såklart omöjligt. Vår lilla dotter ligger i sin säng i sitt nytapetserade rum, hon är snart 4 år och somnade ikväll efter ett raseriutbrott över att tapeterna är ljusrosa med vita stora stjärnor istället för mörkrosa med små rosa stjärnor.... I min mage lever en ny Liten Person rövare, har förhoppningsvis hela 8 veckor kvar där i värmen. Vi kämpar för att få färdigrenoverat vårt nyinköpta hus. Vid Gud,eller annan högre makt - låt oss slippa det helvete som ni måste gå igenom, avgrunden öppnas under en bara vid tanken på att något skulle hända våra barn.
ALL styrka till er föräldrar och era fina barn - ta en sekund i taget. Jag önskar så att det fanns något, vad som helst, som jag kunde göra för att lätta er börda. Sådant här händer inte. Får inte hända. *KRAM*

Anonym sa...

I dag var första dagen som jag inte var en stund, en timma,två eller tre hos er och kokade kaffe,frös in mat, puttade in några morötter i någons mun,kokade potatis,fyllde diskmaskinen eller handlade m.m Tomt!Konstigt!Vidrigt!
Vet att ni har underbara människor omkring er hela tiden men "storasystern" vill ta hand om,skydda,ta bort....
Det är underbart att ni kan dela med er av allt i era bloggar både du och barnen.
Ni är världens finaste familj.

Jag har mycket svårare att får ur mig saker via bokstäver men struntar i det. Kände att jag måste skriva något.

Tänker på er, älskar er !
Kram, kram ,kram, kram!
Vallentunasvägerskan

Anonym sa...

Jag vill så gärna svara dig,
jag vill så gärna ge tröst,
jag vill så gärna ha svar och förklaringar på varför det är som det är.
Men jag har inte det.

Önskar jag kunde lämna över ett facit.

/En tonårsmamma i Täby

Anna-Klara sa...

He is gone

You can shed tears that he is gone
or you can smile beacause he has lived.
You can close your eyes and pray that he'll come back
or you can open your eyes and see all he's left.
Your heart can be empty beacause you can't see him
or you can be full of the love you shared.
You can remeber him only that he is gone
or you can cherish his memory and let it live on.
You can cry and close your mind
be ampty and turn your back
Or you can do what he'd want:
smile, open your eyes, love and go on.

Vet inte om det hjälper... Men jag skickar tankar till er.
/ Anna-Klara

regnnatt sa...

Minns något jag vill berätta, för dig, din fru, dina döttrar... Hur jag som 17-åring förlorade min bäste, bäste vän i en olycka. Chocken. Paniken. Telefonen. Hur jag smällde bildörren så att backspegeln gick itu, sprang skrikande nedför skolans trappa (många gånger). Storgrät i aulan. Frös vid graven. Plockade sommarens första vildblommor till honom. Livet för alltid förändrat. Och mitt i allt detta, nej i början, så gick jag ändå på lussevakan, på nyårsfesten. Allt fortsatte, jag också. Glad ibland, nattsvart sorg ibland. Så fortsatte det länge, länge. Tänkte så på det när jag läste din och dina döttrars bloggar. Ert funderande om kaffe, fotboll, leende. Det är så det är. Vårt sätt att överleva. Känn ingen skuld de dagar ni orkar le. I leendet lever Linus kvar. Men det vet ni nog redan! Kram.

Linda sa...

hej hej!
Jag heter Linda, känner inte dig och din familj men min brorsdotter Sofia är vän med din dotter, så jag tror du känner min bror thomas. Jag ringde min bror det första jag gjorde när jag såg nyheten på aftonbladet för att se att deras söner var okej, vilket de ju var, men fick sedan ett mess där det stod vad som hade hänt. Fruktansvärt, jag beklagar verkligen. Jag och mina döttrar tände ljus för Linus på kvällen. När jag läste ditt inlägg ikväll så kände jag verkligen igen mig, vår mamma tog livet av sig i somras, och jag grät hejdlöst det första dygnet, sen var jag som avstängde. fixade med allt praktiskt och tog hand om alla andra runt omkring. Och när jag la mig om kvällen så undrade jag om jag var helt normal, varför kändes jag som om inget hade hänt nästan?! Så höll det på i ungefär 2 månader, tills en kväll när jag var helt själv, barnen var hos vänner och familjen hade åkt hem, då släppte allt och jag grät, och skrev i min dagbok, och grät lite till, och så höll det på ett par timmar. Och sen efter det så har det liksom släppt, jag tänker på min mamma precis varje dag, men jag tillåter mig att tänka även på det som är jobbigt med det hela, jag tillåter mig att låta en tår rinna även om jag sitter på tåget. Min mamma kommer aldrig komma tillbaka och kommer missa massor av mitt liv och mina barns liv, och jag måste låta mig känna av den saknaden, men jag tror den kommer när man klara av att ta in det. Det kommer när du minst anar det. Jag sänder er familj en liten tanke varje dag! Kram

Anonym sa...

Läste din blogg för första gången för två dagar sedan, satt på tåget och hade fått länken skickad av ett syskon.
Efter att jag läst första raderna av din syn av vad som hände "den dagen" började tårarna rinna. Jag grät hela vägen hem. Fick en pappersservett av en dam på stolen brevid som omtänksamt frågade om allt var väl..då grät jag lite till och svarade att det är så hemskt när människor dör i fel räckeföljd.
Jag lider med er och jag hoppades att det fanns nåt jag kunde göra...men jag skänker er världens varmaste tanke och beundrar er i eran styrka!! Linus är i himlen!!

strandskatan sa...

Via Markattans och Den Hemska Tvillingens blogg hamnade jag här hos dig. Mitt i allt det svåra som har hänt dig och din familj och som jag beklagar av hela mitt hjärta. Mitt i det ofattbara,det smärtsamma, det overkliga, det som aldrig skulle få hända.. att förlora sitt barn.
Jag har sett en av mina söner bära kistan med sin tre och ett halvt-årige son till graven. Hans sorg och smärta var så stor att han inte kunde släppa fram den i sin fulla kraft. Det har tagit lång tid !
Att hela reaktionen inte kommer med en gång är nog kroppens och själens sätt att tala om: skall vi klara av det här så måste vi ta det försiktigt. En timma, en dag, ett steg i sänder !
Varma tankar till dig och din familj !
Strandskatan

Vemsomhelst sa...

Lilla söta fina Linus! Som jag aldrig träffat men fått en uppfattning om här på bloggen. En fin kille. Livet är så jävla orättvist.

Det är så viktigt att få sörja på sitt eget sätt. Om det är genom att vara som vanligt, so be it. Om det är genom att gråta, skrika och skärma av, so be it. För sorgen finns inga regler, allt är lika rätt.

Tänker på er nästan hela tiden. Jag är så tacksam för livet.

Varma tankar från Haninge!

Anonym sa...

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver också! Att man säger liksom, kom igen sorgen bring it on! Man vill att smärtan ska komma men ändå inte...
Det har gått drygt två månader sedan min lillebror begick självmord så vi har levt med det lite längre och jag tror att vi kan hjälpa varandra mycket. Som jag skrev till din dotter; det spelar inte så stor roll att de dog av olika orsaker. Vi är fortfarande två familjer som kämpar mot sorgen och saknaden.
Och du får bestämma hur vi ska ha kontakt med! För gud så jag känner igen mig!!!
/Sofie, vilaifridadam.blogg.se

Ewa sa...

Jag tror att man inte kan tvinga fram den känslan som du beskriver. Den kommer när den kommer. Det tar olika lång tid för olika personer. Fy vilket helvete ni går igenom. Tur att du kan skriva här. Det blir liksom ett "utsläpp" ett "pys" så inte ballongen spricker. Kram kram kram Ewa

Miss K sa...

Jag tänker på er mycket. Ia kommer med stor sannolikhet inte ihåg mig, men jag spelade fotboll med henne några gånger i damlaget. Jag har ett mycket bra minne när det gäller personer och händelser, så henne minns jag. Min mamma jobbar i skolhagenskolan så det är omöjligt att inte tänka på er varje dag.

kärlek och värme till er!

Finnpajsaren sa...

Jag vill bara skriva en liten sak till dig. Det är att smärtan inte är det samma som att sörja och att sakna. Många tror att det är när vi känner smärta som vi sörjer. Jag jobbar med sorgbearbetning och många fastnar där, att de inte vill släppa smärtan som de burit på i allt för många år. De tror att de måste känna den för att sakna. Du älskar inte din son mindre för att du inte känner så förtvivlat stark smärta. Du saknar inte honom mindre för det. Det är bara olika, hur man tar det.
Jag är så ledsen för er skull.
Kram.

Malin sa...

Tänker på er 1000 varma kramar

Anonym sa...

Jag läser, gråter, tänker och försöker minnas.. Jag var vän med Filip som vart påkörd av tåget för ett par år sedan, och jag lider verkligen med dig, din familj, nära och kära, och alla Linus vänner.. Så fort jag hörde att det hänt en olycka så tänkte jag på Filip, Och på Alla som var nära Linus som skulle behöva gå igenom det som Filips nära och kära gick igenom för ett par år sedan.. Det är overkligt, men det blir bättre med tiden.. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, det är omöjligt att få fram allt man vill säga, men jag tänker på er hela tiden.