Har inte kunnat skriva på ett tag, är tom i skallen på nåt vis. Så det här blir ett något förvirrat inlägg, om allt och inget.
Vi har det bra, så bra man nu kan ha det. Vi är i alla fall lugna, och det kan ju inte vara fel. Jag känner mig också hyfsat pigg och det är ju inte heller någon nackdel. Jag satt igår och oroade mig för hur det ska bli när det slår till på riktigt. När man verkligen fattar. Men det slutade jag med när min fru frågade vad det skulle vara bra för. Och det var ju en bra fråga.
Lite lugnare har det också varit med besöken idag. Killarna från Ias jobb och Nina från Norrköping får ursäkta, men dagens bästa besök var när Linus polare Henke kom förbi. En allt igenom helhärlig kille, och vi pratade länge, länge. Bla förklarade han vad 1337 var för något. Vet ni inte vad det är så är ni inte Gamers, och jag tänker inte avslöja nåt... Tack för att du kom förbi Henke, det var suveränt.
För många och framför allt för långvariga besök kan vi annars tycka är lite jobbigt ibland, samtidigt som vi ju VILL ha besök. Och hur ska ni kunna veta när det passar eller inte passar? Vi vet det ju knappt själva. Försök hör av er innan ni kommer, gärna med sms. Ni kan också kolla med Calle eller Susanne, de har bra koll på hur vi har det för tillfället. Undantaget är Linus kompisar, ni kan komma precis när ni vill, med eller utan föräldrar.
Kommentarerna på bloggen är guld värda. Inte nog med att jag alltid har något att göra, det känns också så bra att höra från alla. Polare man inte träffat på åratal, grannar och fd grannar, kompisar till Linus, bloggvänner, arbetskamrater, helt okända människor som kommer med både tips och tröst. Föräldrar som själva förlorat ett barn, människor med erfarenhet från visningar, tonårsföräldrar, poliser, präster, läkare. Alla läser och alla kommenterar. Alla tips och råd kommer att vara ovärderliga när vi nu måste börja ta tag i det är. Tack! Jag läser varenda kommentar.
Krishanteringen i Täby har för övrigt fungerat till 100% åtminstone från vårt perspektiv, det vill jag också ha sagt. Polis, kyrka, sociala funktioner, skolor, vårdcentral, BUP, alla vi varit i kontakt med. Bor ni i Täby behöver ni åtminstone inte oroa er över krishanteringsprocesserna i kommunen. De funkar.
En liten extra hälsning till några av Linus kompisar som hört av sig vill jag också få med. Malcolm i USA, med ärr både här och där på kroppen efter vilda lekar med Linus när det begav sig. Och Johan M som var världens bästa bästis för några år sedan. Johans pappa är dessutom, vilket han nu antagligen upptäckt, mannen bakom mitt nick och namnet på den här bloggen, travhästägare som han var. Och så Henke då, som kom förbi idag. Ta gärna med dig resten av gänget någon gång, du kan ju berätta att det inte var så farligt.
Mina döttrar bloggar också och vill gärna dela med sig. Jag är inte alls pigg på att länka till dom, internet kan vara riktigt läskigt om man är en hönspappa som jag, men eftersom de är klokare och tuffare än både min fru och jag tillsammans så har de ju naturligtvis rätt. Och vi tror det kan vara bra. Och mina läsare är ju de bästa man kan ha:
Malin
Linda
Älskade barn.
Nu ska jag försöka äta en bit mat. Och ost! Kroppsliga funktioner är det lite si och så med, hunger eller törst känner jag inte av alls. Men äta bör man annars dör man.
Vi hörs.
🤎🧸🍂
2 år sedan
47 kommentarer:
Oh, herregud! Jag började ju läsa din blogg i måndags. Jag önskar jag hade sluppit, för det var ju Linus olycka som gjorde att jag hittade hit. Utan den hade det kanske tagit lång tid innan jag läst dig, vilket under omständigheterna självklart hade varit mycket bättre.
Men jag är glad att jag nu får chansen att läsa i alla fall. Och jag vill att du ska veta att det jag nu läste gjorde att jag sitter här och hulkar i min soffa.
Och jag vill samtidigt säga att jag tror det är bra att du förr eller senare (kanske snarare förr än senare) faktiskt klarar av att falla ihop. För jag tror att det är först då du klarar att bli hel igen. Det kanske är lite generaliserande, men jag har en känsla av att det är så det funkar för de flesta.
Ta hand om er.
Ni verkar vara underbara människor, både med eller utan linus.
Jag känner er inte alls, men tänker och känner med er, önskar att det fanns något sätt att ta om en aldrig så liten del av smärtan ifrån er, lindra på något sätt. Det ni går igenom måste vara det svåraste mankan behöva gå igenom som förälder. Förstår att det knappast hjälper men i alla fall: Kram!!!
Finns ingen mall för hur man orkar. Jag brukar säga, gör det mest väsentliga dvs äta, skita, sova och få i sig vätska. Sorry min något taskiga ordförråd :-)
Sömnen och vätska är det viktigaste. Jag själv kunde inte alls äta dom första dagarna, drack kaffe, iste, nyponsoppa - kunde inte tugga kändes det som. Sova var jag tvungen att ta hjälp av en tablett, för när det blev kväll och tyst, lugn och ro då kom alla tankarna, smärtan i lavinfart.
Matias vänner betydde och betyder otroligt mycket! Dom första veckorna innan och efter begravningen var det alltid någon av dom här. Dom gick in i Matias rum, vi pratade, skrattade, grät och lyssnade på musik. När jag gick ut och rökte njöt jag av känslan av att ha ungdomarna omkring mig, de var i Matias rum och allt kunde för ett ögonblick kännas som förr.
Tänk på begravningen att ni själva kan vara delaktiga så mycket som möjligt. Välja musik, präst, ska man sjunga en psalm, ja ni kan utforma den som ni vill utifrån hur Linus var/är.
Kärleken är starkare än döden!
Känner ni till Febe, som finns i Kista för föräldrar som mist barn? Om inte ta gärna kontakt med diakonissan Ylva i Kista församling, jag vet att föräldrar som mist barn träffas varje måndag i Kista kyrka. Känn er för och var rädda om varandra och hantera er själva varsamt. Ni har lång väg framför er nu i livet efter.
Styrkekram Tuija, Mamma till Matias 83-02 som också dog i en tågolycka.
Jag finns här men det vet du. Tänkte poppa upp mer fysiskt framöver, när den värsta ruschen lagt sig, via telefon eller över en kopp kaffe eller vad som. Tänker på er, mycket. Kramar.
Förstår att det kan bli för mycket med alla besök, trots att de är uppskattade.
Ibland måste man få vara ifred också.
Glöm inte att äta.
*styrkekram*
Ja ni har skriftens gåva du och dina flickor.... va bra att det känns lite lugnare....t5änker på er... kramar i massor....
Visst är det ändå lite skönt att få prata om det. Att människor finns där och vill lyssna. Jag har nu börjat förstå av min omgivning att det är inte lätt att stå vid sidan om och veta hur man ska bete sig, vad man ska säga. Några veckor efter att min lilla dotter dött träffade jag en mamma från sonens klass. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om henne, men vi är inte nära vänner. Vi stötte på varandra i mataffären och hon sa på ett så härligt avväpnande sätt, 'Jag vet inte vad jag ska säga'. 'Inte jag heller', svarade jag. Då tog hon mig i sin famn och så stod vi så ett tag. Sedan sa vi hej då. Det låter som ni har många människor i er närhet som bryr sig om och stöttar och gör vad dom kan. Ta tillvara det. Sedan vill jag bara avsluta med några ord från en mycket klok man jag känner; Sorg kan bäras på olika sätt. Det finns dom som pratar om sitt liv UTAN sitt döda barn. Men jag lever mitt liv MED mitt döda barn. Varma hälsningar/Sahra
Ps. Febe är en mycket bra förening för dom som förlorat barn. Träffas i Kista. Det passar inte alla, men jag vill ändå tipsa om den. Det kan kanske räcka att bara surfa runt på deras hemsida och läsa om andras berättelser
Det är så konstigt, man vill skriva en kommentar till er som bara gör så att all er smärta bara försvinner och allt blir bra igen. Nu är det ju inte så enkelt tyvärr.
Jag sitter här i Vallentuna och tänker på dig och din familj.
Ända sen i måndags morse har jag tänkt på er.
Min egen pappa som bor ganska nära järnvägen i Kyrkbyn, ringde mig i måndags och frågade vad som hänt på Roslagsbanan. Eftersom att jag jobbar med järnvägar och sånt har folk fått för sig att man vet allt om tågen ;-) Jag svarade att jag inte hade en aning, senare på dagen när jag gjorde min vanliga "tjuv-surfa-internet-på-arbetstid" en kvart efter lunchen såg jag på Aftonbladets förstasida vad som hänt.. Senare på kvällen hittade jag länken till din blogg på min lillasysters blogg. Och läste om eran fruktansvärda dag.
Det känns så banalt att säga att man tycker synd om någon, men vad ska man säga??? Jag har i alla fall tänkt på er i hela veckan.
Jag kan inte uttala mig om att mista någon nära anhörig, eftersom jag lyckligtvis har sluppit sånt än så länge. Men min Pappa som också bor i Kyrkbyn förlorade en av sina bästa vänner i en MC-Olycka i Polen i Sommras, och jag såg hur han plågades och sörjde, något som man inte önskar ens sin värsta fiende.
Sörja handlar ju inte om att glömma, utan snarare om att minnas!
Även fast din son är en ängel nu så kommer han alltid att vara med dig/er!
I mitt arbete får jag vara med om så mycket obehagliga saker, såsom tågolyckor med mera, men aldrig har jag blivit så berörd som av denna händelse, antagligen för att jag läst din och era döttrars bloggar och fått se människorna bakom ödet, väldigt fina människor dessutom!
Väldigt fina människor!
Ta hand om er!
Daniel, Vallentuna
Blev så glad när jag läste att ni lämnar öppet för Linus polare whenever. Tror att det är jätteviktigt för dem att kunna komma, deras förlust är ju i det närmaste lika stor som er och jag förstår att det är lika viktigt för er. Det ger er möjlighet att följa Linus utveckling genom hans kompisar om du förstår hur jag tänker.
Kram från Sundsvallsmaffian
Sörja är att minnas, skrev Daniel, det var mycket klokt. Ni kommer att möta mycket godhet. Linus kompisar verkar fantastiska. Många tankar och böner för er från en alldeles anonym medmänniska.
Bra att ni har modet att stänga för en stund, be att få en förvarning om besök. Jag tror det är nödvändigt och med tanke på de ni valt att ha som vänner lär det ju respekteras.
Att låta ungarna drälla in när de behöver är precis som Dht säger, fint och gott.
Markattan
"En ängel flög förbi, mot himmelen så fri".. massa kramar till dig & familjen
Tänker på er, har gjort det hela veckan! Pratat här hemma med våra barn, vår äldsta är lika gammal som Linus var. Vardagen kommer ikapp just för att den måste komma ikapp, det går att överleva fast jag tror att ni om någon tid framöver kommer att fråga er hur. Hur överlevde vi?
När min pappa gick bort trodde jag inte jag skulle överleva. Men man gör det för man måste. Måste...
Många många kramar och tankar.
har aldrig träffat er men jag tänker på er från djupet av mitt hjärta
dina döttrar skriver fantastiskt fint, så mycket kärlek i varenda litet ord. ni får en att älska den pojken fast man aldrig träffat honom.
Underbara ni, ni är så duktiga, så fina och så starka.
Kram Sara
Jag säger som alla andra säger här...det finns inga ord. Men ändå vill man skriva något för att mildra det onda. Ta bort det och liksom sudda ut allt och börja om. Att låtsas att det bara var en dröm å att allt ska vara som vanligt. Men det går ju tyvärr inte - önskar av hela mitt hjärta att det skulle fungera, men så bra är det inte. Vi kan bara minnas och le åt det fina som fanns. Å se till att alltid minnas det fina å vårda de som är kvar. Han har det bra er Linus, han finns i Nangiala nu...
Tänker på er alla!
Martin! Vi tänkte titta förbi er i morgon (lördag) förmiddag; Johanna, Sofia och jag. Bara visa att vi finns här i kyrkbyn. Johanna blev så lättad – eller kanske 'glad' – när du skrev på hennes blogg att hon var välkommen hem till er. Det rör sig mycket i Linus kompisars själar... Är ni hemma får ni kramar. Är ni borta hänger vi en påse på dörrhandtaget. Hoppas osten smakade finemang. /Anders
Jag tror inte du behöver oroa dig för att falla hårt. Kroppen styr det där, tar in lite i taget bit för bit.
Du kommer troligen aldrig förstå fullt ut, du kommer aldrig att fullt ut ta in känslan och vetskapen att Linus är död.
Istället kommer tomheten att fyllas med nya händelser, händelser där Linus inte finns med och dessa händelser blir så småningom dagar, veckor och år.
Det ironiska i det hela är att så länge man minns tydligt smärtar det. Ju blekare minnet av den kära blir, desto mindre ont gör det.
Det kommer en dag då ni kommer tänka på Linus och känna glädje över att han har levt, istället för sorg över att han är död.
Resan dit är tuff, men ni har varandra och tillsammans är ni starka.
KRAM
/Amanda
Kram, jag börjar med kram....
Har läst dian flickors bloggar, och vilka flickor! Modiga, tuffa, starka och så älskvärda, jag är helt mållös! Var stolt över dem!
Och över din son, han verkar ha varit en ängel på jorden!
Hoppas bara på att du känner lite frid, och att du orkar.
Vi finns här, följer dig och håller din hand!
Kram kram kram!!! <3
Sitter här med min familj och läser din, samt dina döttrars bloggar.
Det finns inte ens ord att beskriva den smärta ni måste gå igenom och vi lider så enormt med er.
Vi känner inte varandra, men jag önskar er all styrka att ta er igenom det här.
kram
Varför skall rosen som nyss var ett frö
Uti solens strålar vissna och dö
jag delar eran sorg och skänker er en stärkande tanke varje dag
Fick reda på för ca 2 timmar sedan vad som hänt er. Vill att ni ska veta att jag tänker på er. Ni har det fruktansvärt just nu, dagarna går upp och ner, ena stunden förtvivlan, nästa "skapligt". Förlorade själv min son för 12 år sedan, han var 24 då, Renja har nog berättat för er. Jag är Renjas kusin, Inger från Uppsala. Att krishanteringen fungerar i Sverige kan jag intyga, det gjorde det även 1997. Vi har aldrig träffats men vill att ni ska veta att vi tänker på er. Livet blir aldrig sig likt igen men dagar läggs till dagar och blir veckor, månader och år. Linus kommer alltid att finnas hos er.
Kramar till er alla från Inger med familj
Vilken fantastiskt fin familj ni verkar vara, alla fem. Dina fina flickor skriver så skärande vackert och jag får en så levande bild av Linus som jag aldrig träffat.
Oj, vad mina tårar rinner. Som sagt man vet inte vad man ska säga.
Jag har läst dina döttrars bloggar. Vad fint de skriver. Ja, du också. Det är nästan så att jag önskar att jag kände Linus.
Hoppas att ni har det så bra som man kan ha i en sådanhär situation.
Massa med kramar.
Som jag tidigare skrivit är det en omöjlighet att förlora ett barn.
Ändå händer det att vi blir fler och fler änglaföräldrar.
Några av oss förlorar små barn, andra större - men det gäller ändå ett älskat barn.
När vi skulle ordna vår sons begravning var jag benhård på punkten att göra allt själv.
Kistan snickrades, målades, kläddes invändigt.
Sonen hämtades från bårhuset och vi fick en natt hemma med tända ljus på kistlocket, innan jag själv körde ner vår lille till kyrkan där jag arrangerade om de kransar som kommit, innan jag åkte för att köpa kistbuketten.
Efter cermonin bar vi själva ut honom och sänkte ner i graven, min man och jag.
Även om jag idag kan se att det säkert finns de som reagerar negativt på hur vi valde att göra, eller inte ens förstår hur vi kunde/orkade/ville - fanns det inget alternativ för mig. Då.
Det kändes bara helt rätt coh riktigt att ta kommandot över de nödvändigheter som låg framför oss.
Hur ni än väljer att göra med alla de praktiska göromål som ligger framför er, önskar jag er all styrka.
Vi är många som tänker på er.
Läste Malin och Lindas bloggar och grät igen. Börjar bli en vana nu; läsa och tänka på er, och gråta en skvätt.
Ringde Thomas Claesson i tisdags och berättade om vad som hade hänt. Han visste redan. Leif Jansson hade redan informerat de gamla robotmedarbetarna
Jag mailade adressen till bloggen till Leif och fick följande svar tillbaka: "Det är hemskt, tårarna börjar faktiskt rinna när jag läser Martins blogg. Tänker själv hur det skulle kännas om ett av mina två barn skulle dö".
Vill bara att du skal veta att det är många som tänker på er men det antar jag att du redan har upptäckt det.
Känns lite bättre när jag ser vilket fantastikskt stöd ni får från alla runt omkring er.
När allting börjat sjunka in kan du höra av dig så vi ta den där mozzarellapizzan.
Tänker på er
Pontus med familj
Jag kan inte sluta gråta när jag läser dina inlägg...men får samtidigt en liten känsla av skam. Vem är jag att sitta här och gråta, jag som "bara" är Ias kollega? Jag genomgår ju inte ens en halv promille av den smärta som ni upplever. Men jag gråter ändå, gråter med er och tänker på er så det gör ont. Ni är så starka.
Skickar obegränsat med kramar till er alla.
Det glädjer mig att ni är så starka och sansade i en tid som denna. Håller med om att Täby är bra på krishantering av det här slaget. Visst är man lyckligt lottad på den punkten? Sen vill jag bara säga att även fast besöken kan kännas lite för mycket ibland så lovar jag dig att i framtiden så kommer du vara ännu mer tacksam än vad du är idag. Det är det bästa sättet för sorgearbetet. Det har jag lärt mig. Och prata, prata, prata! Om Linus framför allt, om minnen och om känslor. Det går inte prata för mycket om det. Jag kommer själv ihåg när min storebrors vänner kom över och hur vi pratade om honom. Vi fick reda på saker som vi inte visste om innan, och vi skrattade och vi grät. Både glädjetårar och ont i hjärtat-tårar. Och de där skratten - de kunde inte komma mer från hjärtat eller vara mer äkta. Det var en lycklig stund. Det var det verkligen.
Sköt om dig och din familj.
Efter det som hänt, som verkligen är så otroligt jobbigt och smärtsamt, så vet jag att nästintill hela Täby Kyrkby tänker på er, familjen Wååk. Jag var en gammal vän till Linus kan man säga. Vi tappade kontakten väldigt mycket, men vi umgådes rätt så mycket under 2007 och oj, han var en sån härlig och fin person. Underbar rakt igenom. Fick mig alltid att skratta och på så himla bra humör. Linus är unik. Han är nu himlens vackraste ängel och han skyddar & vakar över oss nu.
Livet är för orättvist.
Men tillsammans vet jag att ni klarar allt. Ta hand om varandra!
/ Emelie.W
Ni har fostrat fina unga människor./Kerstin
Ni är helt fantastiska.
Vilken familj.
Vilka vänner.
Vilken styrka.
Det är klart att det kommer svackor.
Men tillsammans klarar ni dem.
Det tar säkert tid.
Men det går.
Och som du skrev.
Det är "bara" att gå framåt...antar jag..
Jag sitter här och gråter och känner en sån otrolig sorg och smärta. Jag vill bara hylla dig och säga att du är otroligt stark som kan skriva detta. Jag förlorade två vänner sommaren-08, en i en bilolycka och en i självmord. Det finns en sida som heter Familj.se där man kan lägga upp en minnes sida med bilder och så kan familj/vänner/alla gå och skriva lite kommentarer. Vilket kanske skulle vara fint att göra för din son? där finns även andra föräldrar som förlorat sina barn som man kan prata med. Jag kommer be en bön för dig&din familj inatt när jag går och lägger mig. TA HAND OM ER!
Jag har följt din blogg sen i måndas och är så innerligt ledsen för er skull. När jag nu läser kommentarerna och ser att min bror (Daniel, v.tuna) skrivit så fint och träffande kan mina tårar inte kan hållas tillbaka. Jag blir så berörd av dina fina ord om erat tragiska öde, och sorgen från i somras då vi förlorade en vän kommer plötsligt så nära igen. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, men jag har tänkt på er hela veckan och hoppas att sorgen är bitvis hanterbar. Ikväll brinner ett ljus här för Linus, som rycktes bort alldeles för tidigt. Varma kramar till och din familj
/ Camilla
Sörjer med er och önskar att han hade glömt någonting hemma tex en vante eller så. Det ända jag tänker på är Linus. och er. Det ärnda jag läser är era bloggar och inlägg om Linus. Ni är starka. Ta han om er.
//Frida
Du har alldeles rätt, vilka fantastiska barn du har, alla tre! Läser och gråter, gråter och läser. Tack för att du orkar skriva!
Vill bara säga att jag är så oerhört ledsen för er skull. Känner inte er men känner med er hela tiden. Och så otroligt fint du skriver om er son.. Vilken oerhörd fin blogg. Så fint och så öppet skrivet. Beundransvärt verkligen. Kram till er alla i familjen från Pernilla i Täby
Kom hem sent, var ändå tvungen att kolla - har Martin skrivit något? Du skriver så vackert om allt, din familj, kärlek och även om sorg. Beundrar er alla stort för allt.
Fick höra idag vad som har hänt, och läste din och dina döttrars blogg. Ni skriver helt underbart, och mina tankar är hos dig och din familj.
Dina döttrar skriver, precis som du fantastiskt. Man önskar så man kunde bära… Varma tankar till er.
Hej Martin, Tommy björklunds dotter mathilde här. Jag vill bara säga att vi tänker på er enormt mycket, och även om jag inte träffat Linus så var han trots allt min släkting och man blir enormt ledsen och tom inombords när man får höra vad hela eran familj får gå igenom. All kärlek och värme till er! mvh familjen Björklund
Tack alla. Jag kommer aldrig vänja mig vid alla fina ord, det är så himla skönt.
Tuija: Jag har varit inne på din blogg flera gånger, den kommer att hjälpa. FEBE är det många som tipsat om, de ska jag definitivt kontakta.
Anette: Jag ringer imorgon. Om jag inte plötsligt blivit normal och brutit ihop.
DHT: Förstår precis hur du tänker. Helst hade jag velat låsa in honom här, han är en riktigt skön snubbe den där Henke. Men hans föräldrar hade möjligen motsatt sig den idén.
Heidenberg: Välkomna!
Markattan: Ja, det var riktigt skönt att snacka ut med Linus polare.
Pillargontanten: Tack, ja de är underbara.
mångmamma: Och så säger dom att jag är stark. Det där var ju helt otroligt. Fantastiskt.
Pontus: Ja det är ju förjävligt. Men mozzarellapizzan är en bra morot! Jag siktar på den!
Helena: Den där halva promillen räcker långt den också. Skam är det sista du ska känna, ni är ju helt suveräna på det där gymmet!
Osloskånskan: Ja, det har vi nog fan gjort. Hur det nu gick till.
Thomas: Long time no see. Det bör vi ändra på.
Mathilde: Det där ska vi också ändra på. Vi kan ju inte hålla på och träffas på begravningar och elände. En annan grej: Har Tommy blivit farfar? Eller har jag blivit knäpp på riktigt?
Vilka fantastiskt fina döttrar du har!
Läst deras bloggar nu. Det känns lite påträngande, och jag vågar inte riktigt kommentera där.
Hej,
Jag känner inte Linus, och vet helt ärligt talat inte ens vem han är. Däremot vet jag att några av mina kompisar och folk från min skola känner honom. Det, trots att det är så långsökt, gör det hela så mycket mer personligt.
Ville bara säga att du är stark som orkar skriva om allt det här. All lycka till er.
Vila i frid Linus.
Det tycker jag verkligen det får bli ändring på, ni får komma på en utav farmor och farfars ladufester tycker jag! Jo nu har du nog fattat lite fel, pappa har inte blivit farfar, om du syftar på pappas bild på facebook så är det min mosters son på bilden:) vi tänker på er massor!
Kära ni, vilket oerhört gripande öde. Själv arbetar jag med människor i kris hela tiden på en akutmottagning, men att läsa om följderna av en kris är mångt mkt mer. Jag har mött alltför många i din situation utan att riktigt tagit det till mig förrän nu. Må hända att det är en del i att var "professionell" att inte känna av i det akuta skedet, men ändå! Det du och dina döttrar beskriver får mig att gråta floder, och då är jag trots allt "professionell"! Jag har en son i samma ålder som Linus vilket gör det extra sårbart, dom kunde har varit vänner. Jag har tyvärr inget styrkebesked att ge dig mer än att krama dina nära och kära, dom ger mer styrka än du tror även om ni sörjer gemensamt!
Varm kram från en annan tonårsförälder/Loppan
Skicka en kommentar