28 januari, 2010

Små, små glimtar från framtiden



Kvällarna blir tyngre och tyngre tyvärr. Igår började hjärnan släppa in sekundsnabb information av vad som väntar när jag till slut begriper omfattningen av det här.

Att Linus aldrig blir äldre än 14 år till exempel. Att tiden stannat för honom, men inte för mig. Hur kommer jag att reagera när jag ser hans kompisar växa upp, skaffa jobb och familj? När mina kommande barnbarn fyller 14? När jag själv är 70 men har en son som fortfarande är 14?

Sådana tankar. Men bara en blixtsnabb glimt av dom, snabb svindel och ett djupt hugg i hjärtat, sedan försvinner dom fort, fort och jag kan andas igen. Som om hjärnan sa "bara så du vet". Riktigt jävla läskigt.

Sedan tänker jag på det Ida skrev tidigare, och som hennes mamma också skrivit i en kommentar. Calles brev, och allt som Henke berättar när han hälsar på.

Och så läser jag det här, och inser att jag kommer att klara precis vad som helst.

"Linus! Du har inspirerat mig att vara en roligare och en bättre människa. Tack för de åren då du var min bästa kompis..." skrev min son Vladimir i minnesboken på Skolhagenskolan, denna måndag. Sedan vände han sig mot mig och sa: "Det är sant, mamma. Linus fick mig att skratta, och så skrattade vi i två år. Sedan började Linus på Skolhagenskolan och jag blev kvar på Byle bestämde jag mig att vara en sådan människa, en som får andra att må bra."

Skratt...det är det vi, famljen Stanisic, hör än idag när vi tänker på Linus...eller Linus på linan, som vi kallade honom för. Skrattet som ekar från Vladimirs rum tills sent på natten, skrattet vid bordet i köket, skrattet från trägården. Ett smittsamt skratt som fick alla oss andra att le...
För ett par dagar sedan satt Vladimir tyst vid samma köksbord och sa efter en stund: " inte bara bättre..Linus fick mig nu att vara en starkare människa också."

Kära familjen Wååk!
Det har inte gått en dag utan att vi tänkte på er, på Linda och Malin, på Linus.
Vi lider med er och önskar att smärtan ska förvandlas till styrkan.
Vesna, Zoran, Stefan, Ana och Vladimir Stanisic



Bring it on, jag är odödlig.

34 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Jag tror alltid du kommer att tänka på det med sorg och vemod i ditt hjärta, men också (långt fram) med glädje och tacksamhet över de 14 år han levde.
/Kerstin

Ewa sa...

Idag skickar jag bara en stor kram

Osloskånskan sa...

...och en gång längre fram i tiden vill du också känna igen mycket av Linus i dina barnbarn, med både glädje och sorg i ditt hjärta.
/Kerstin

MonasUniversum sa...

"Som om hjärnan sa "bara så du vet". "

Det är nog precis så det är: hjärnan är fenomenal på att se till att man klarar det mest outhärdliga. Den portioneras ut. Sanningen.

Han är så lik Ia.

Anonym sa...

Styrkekramar idag också
/Maria

E. sa...

Hej.
Jag vill bara säga att jag tänker på dig och din familj någon gång varje dag, som minst.
Jag är en helt vanlig kille som varken känner dina döttrar eller kände din son. Ändå känner jag ett sådan medlidande. Fan, ni är aldrig ensamma. Varje gång du behöver stöd kan du bara tänka på alla de som i just precis det tillfället tänker på dig och din familj. Jag lovar dig att jag är inte ensam.

Anonym sa...

Du är helt otrolig. Att du gör om sorgen, eller åtminstone en liten del, till den starkaste styrkan. Tusen kramar, vi saknar er!
Sara

Markattan sa...

De där stunderna, när skräcken och ångesten sätter in, kommer nog att vara många, länge. Men i takt med tiden kommer även stunderna av glädje och de härliga minnen att väga över. På något konstigt sätt.

Markattan, som tänker mycket på er

eric.123456 sa...

Hej

Jag hade känt Linus i snart ett år när det hände. Dock så träffades vi bara 2-3 gånger och jag önskar att vi hade träffats mer. Dock så pratade vi nästan varje kväll så vi hann lära känna varandra väldigt bra och han vara alltid en glad person, och det smittade av sig.
Vi lärde känna varandra genom Leo och Mats för knappt ett år sedan och det tog inte lång tid innan vi spenderade mycket tid tillsammans.

Vi spelade båda Team Fortress 2. Jag kommer ihåg när vi körde och bara övade mot varandra, en mot en (vanligtvis är man flera i ett lag), och han vann alltid. Linus var den bättre av oss två och av honom lärde jag mig mycket.

Jag går på Skolhagen också, men inte i samma klass som Linus, jag går i nian.

Jag håller koll på familjesidan.se som du tipsade om tidigare om när begravningen blir, jag skulle jättegärna vilja komma. Förhoppningsvis så träffas vi där.

/Eric

karibien sa...

De där svindlande ögonblicken när man håller andan och stirrar evigheten i vitögat... de varar en halv sekund och tusen år. I början blir man chockad över intensiteten. Det är till oändligt stor hjälp att ha en hand att hålla i, kloka ord och varma minnen att påminna sig, och en axel att luta sig mot.

Med tiden skrämmer inte ögonblicken av insikt. Det gör fortfarande ont, men det känns också rätt att när man älskat någon djupt och innerligt så river förlusten i hjärtat.

Det är underbart att läsa alla vackra ord om Linus och er familj. Kärleken och omsorgen kommer att hjälpa er igenom sorgen.

Fasching sa...

Eric: Bra att du hörde av dig. Visst var det hos dig Linus var och lanade någon gång i november? Du är jättevälkommen på begravningen, jag tror annonsen kommer ut på familjesidan om några dagar.

sofia sa...

När min pappa dog o jag var 17 år så var pappa 35 år. I dag är jag 33 år....Jag kommer bli äldre än pappa (föhoppningsvis) men i mitt minne där pappa finns är jag fortfarande 17 och han 35 år.........Tiden stannar liksom tycker jag.

Tiden läker inte alla sår ärren finns kvar som de brukar säga. Jag kommer aldrig acceptera att han är borta men jag har lärt mig att leva med det.

Anonym sa...

Stora VARMA kramar till er alla!!!
// Anna

Mångmamma sa...

Sorgen och smärtan, den själsliga, kommer hädanefter att bli en integrerad del av er familjs fortsatta liv.
Hanterbart dock, på sikt.

Tiden läker inga sår, när man minst anar det, går de upp och börjar blöda igen men det går längre och längre tid emellan.

Önskar er fortsatt värme, styrka och ett hopp om att det goda Linus gjort ska för alltid leva kvar hos de som känt honom.
Som han kommer minnas av oss som får ta del av dina/era minnen av honom här.
Tack.

Anonym sa...

använder du insömningspiller? de kan inte vara bra :/

Eric sa...

Fasching: Ja det stämmer. Jag har även varit hemma hos er en gång och vi har även träffats en gång hemma hos Leo.

Själv tycker jag att det är jättejobbigt nu när Linus har gått bort och jag kan inte tänka mig hur jobbigt ni har det, det är starkt att ni kämpar på.

/Eric

Helena sa...

Orden saknas som så många gånger förr. Ni andas så mycket styrka, sådan imponerande och ofattbar styrka som jag är säker på att Linus sitter och beundrar nu, som han är stolt över. Håll ihop och håll i varandra...hårt.
Många kramar till er alla fyra.

Gabriella sa...

Dina ord går åter rakt in i hjärtat. Så ofattbara tankar. Och så oundvikligt att de kommer.

Jag förstår att de fina orden om din son bär dig och er. Så underbart att ha lämnat ett sådant spår efter sig, som Linus gjorde. Att göra någon till en bättre människa. Större blir det inte.

Tänker mycket på er!

Anonym sa...

Jag känner varken dig eller din familj, men jag tänker på er varje dag. Ta vara på alla fina minnen ni har från Linus, han verkar vara en underbar kille.

Kram från Maria till dig, din fru, Malin, Linda och Linus.

Mia sa...

Jag vill dela med mig av en berättelse, samt lämna ett boktips. Den här berättelsen tröstade mig, och förtsätter att trösta mig, varje gång någon går bort som är för ung. Jag känner er inte, men ni finns i mina tankar.

"Sagan om den gamla själen

Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också. Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste männsikolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, förundran och tankar av alla de slag.

- Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.

- Men din tid till sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.

- Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

- Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.


Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge som strödde glädje över den från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.

- Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lille pojken.

- Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.


Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men gossen växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sign till ceremonin, och måste lyda. För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg var oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."




Ur boken "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl & Kinna Gieth och är en ungdomsbok om sorg, men jag anser att alla bör läsa den, oavsett ålder.

Alexandra sa...

Ord..
Bara ord.
Med omtanke bara.

Att förlora ditt barn.
Att förlora mitt barn.

Saknaden och sorgen är alltid med mig än idag liksom frågan hur det skulle ha varit nu. Hur hon hade sett ut nu.
Det gjorde ont, det gjorde ont sen, men mindre ont. Nu gör saknaden inte alls ont. Men det går att andas igen. Men det tar tid. Och det får ta den tid det tar.
Många kommer kanske säga att ni aldrig kommer över det.Vilket inte gör din "idag" lättare.
Att ni kommer bara lära er att hantera det. Det är inte helt sant.
Jag saknar och önskar..men sörjer inte mer.

Sänder med mina ord, varm omtanke till dig och din familj.

Anonym sa...

Martin. Vi tänker mycket mycket på er för o inte säga nästan hela tiden. Min chef skällde på mig igår för att jag sålde för dåligt förra veckan. Berättade inte att jag satt o läste blogg hela djxxx dan.
Filmen från dåtidens Kyrkby, när vi bodde där, och våra barn lekte ihop spelas upp hela hela tiden.
Nu senkväll lämnade jag laptopen för en stunds snöskottning. När jag kom in satt Johan långt in i Faschings Eskapader. Tittade på bilder o läste bla Vlademirs härliga inlägg.
Igen. Vi tänker på er hela familjen Mackegård Hansson och den där "Filmen" från kyrkbyn e riktigt bra o man blir varm och glad av de gamla minnena. Linus va härlig. Fina minnen.

krama familjen

Stellan Lena Johan Astrid Olof Sigrid - Östersund

Anonym sa...

Jag har varit på väg att skriva ett par rader ända sedan det hände, men har svårt att finna ord. Ni lever den nattsvartaste mardröm jag kan föreställa mig, jag har också barn, men ändå fylls jag av beundrand över att du kan skriva så underbart om allt det hemska. Linda och Malin är också så starka! Vi känner inte direkt varann, men har träffats hos en gemensam bekant några gånger. Jag tvivlar inte en sekund över att ni inte kommer ta er igenom denna mardröm, ni är så starka och har ett sånt fint nät av nära och kära omkring er. Tänker på er varje dag och följer era bloggar. Många styrkekramar Kristina

Anonym sa...

Kramar tiller .../anne

regnnatt sa...

14 år. Han fyllde dem med minnen åt er... Har inte ens en tröstkram inatt. Och tårar tröstar ingen. Det är bara så, så, så orättvist och hemskt det som har hänt Linus! Är boxad i magen av det just nu. Att jag har mina fyra och... åh, det är bara inte klokt. Vill inte att det är så här för er!!! Vill inte det!!! Vill inte!

Anna sa...

Jag beklagar innerligt det ni tvingas genomlida, att förlora ett barn är så horribelt så det finns inga ord för det.

Något jag lärde mig när vi miste vår son var att allt är normalt. Det du känner, det du inte känner, de små glimtarna av en bottenlös smärta, de små glimtarna av glädje och hopp, allt är helt normalt. Kroppen, själen och hjärnan tar det i den takt den behöver. Jag minns att jag fick så dåligt samvete om jag inte grät på ett par dagar, jag kanske till och med log! Då sa vår präst att "kroppen behöver vila från sorgen ibland, man måste få känna lugn och något som liknar glädje för att orka sörja".

Låt sorgen ta tid, ta hand om varandra och kom ihåg att sorgen är individuell även om man sörjer tillsammans.

Det ni går igenom är nattsvart, omänskligt och SÅ fel. En förälder ska inte behöva begrava sitt barn. Det är emot alla naturliga lagar och instinkter. Syskon ska inte behöva skiljas åt, de ska få kivas, busa, skratta, gnälla över sina föräldrar, bli vuxna och få syskonbarn och de ska få begrava sina föräldrar när den tiden kommer. Inte tvärtom.

"När en bit av hjärtat hastigt slits bort vet smärtan inga gränser".
/ Styrka och energi till er, Anna!

Devinia Euvel sa...

Styrke kramar från familjen Euvel

Sara sa...

Linus verkar verkligen ha varit en underbar kille, och ni verkar ta så bra hand om varandra i er familj. Ang det här med ålder. Min mamma dog när jag var liten. Snart kommer jag (hoppas jag) bli äldre än vad hon blev. Det känns väldigt väldigt konstigt och sorgligt.

Ta hand om er!

wettexvärlden sa...

Du är så klok. Det kommer att hjälpa dig och er på vägen.
Jag kan inte komma på något vettigt att skriva som inte skrivits förut. Så jag säger bara att vi är med er i tanken. Hela tiden.
Våra varmaste kramar till er alla.

Anonym sa...

Jag vet exakt vad Ni går igenom, Idag är jag 34 år och har 2 st egna barn, en på 13 år (som gick i Linus skola) och en 5 åring.

Jag har nu levt 20 år utan min lillebror, när jag var 14 år omkom min lillebror som då var 12 år i en olycka. Sorgen, saknade försvinner aldrig men man lär sig att leva med den. Det är inte lätt och det kommer det aldrig att vara men jag lovar att det kommer bli bättre.

Tänker på ER och vet exakt vad Er familj går igenom just nu !

Anonym sa...

Det känns riktigt skönt att ha pratat med dig på telefon idag Martin! Vi älskar er....

All vår Kärlek till er alla!
/Görel

Anonym sa...

Hej familjen Wååk!

Jag är Christina, mamma till de gamla dagiskompisarna Linnea och Daniel som redan har skrivit varsitt inlägg, och jag har hela tiden tänkt att jag också vill skriva några rader. Jag följer både denna och Malins och Lindas bloggar, och det värker i hjärtat när jag läser vad ni går igenom. Vi bor ganska nära er, och jag vill sälla mig till dem som vill visa att vi tänker på er.

Ingen förälder ska behöva genomlida vad ni gör, inga syskon, och ingen morfar heller…

Många skriver till er om olika sätt att bearbeta sorgen, och någon hade en idé om att insomningstabletter inte skulle vara bra. Jag tror tvärtom att de är mycket bra, så att man får en chans att vila en stund. Jag tycker det är beundransvärt om ni inte är neddrogade dygnet runt, men ibland måste man verkligen ta till den här typen av hjälp.

Våra varmaste sympatier från hela vår familj!

Den hemska tvillingen sa...

Hej, läget i dag? Ville hålla om er en stund.
Här har läget ljusnat, inget är löst, men det ljusnar.

Kram Eva

Caroline sa...

Sitter här på fredagskvällen och gråter floder. Vill bara skrika! Och jag som inte ens har träffat den här fina människan. Jag blir så jävla, ursäkta, berörd. Läser din och dina döttrars blogg och det är jättejobbigt, trots alla vackra ord om din son.

Åren på jorden går fort förbi och därför är det viktigt att njuta av livet, precis som Linus verkade göra under sin tid på jorden. Och jag är säker på att Linus vill inget hellre än att ni ska må bra och känna glädje, för allt ni haft men även för vad ni har. Jag vet att det finns ett liv efter döden. Och i det livet finns det ingen smärta, bara glädje och gränslös kärlek. En dag kommer ni att få ses igen, en dag kommer du att få hålla om honom igen, prata och skratta med honom. Jag vet det.

Sänder dig och din familj en massa kärlek. <3