20 januari, 2010

Så här gick det till, från mitt håll

Det här var väldigt jobbigt att skriva, så det kanske kan vara jobbigt att läsa.

Man måste inte läsa.



Min fru började tidigt på sitt jobb på måndagen så vi bestämde oss för att samåka, som vi gjort massor med gånger tidigare. Jag hade precis varit på en längre resa utomlands och kunde mycket väl kunnat tänka mig att åka senare, och i så fall skjutsa Linus till skolan, det lite mer vanliga morgonalternativet. Men så gjorde vi inte.

Redan här är det alltså upplagt för livslång ångest. Men någon däruppe löste problemet redan innan det uppstod, eftersom min jetlag såg till att jag vaknade en timme före klockan och således var klarvaken när Ia gick upp. Hade vi inte bestämt oss för samåkning kvällen innan så hade vi med 100% sannolikhet gjort det då, på morgonen. Så det där kunde vi lägga undan direkt. Tack för det.

Vi var alltså redan på jobbet båda två när det hände.

Linda, som är Linus storasyster och Malins lillasyster, väntade på tåget nere vid Täby Kyrkby för vidare transport till Tibble Gymnasium. Hörde tåget tuta uppe i backen, vid övergången där vi bor, såg det stanna och sedan backa. Sur för att behöva åka extrabuss började hon redan här ändå bli orolig. Ryktet gick på några minuter att någon blivit påkörd, och blir någon påkörd så är det med stor sannolikhet någon man känner till. Kyrkbyn är inte större än så. En kompis-kompis, en grannes dotter, någon i fotbollslaget, eller ja, någon i familjen.

Linda gör som hon alltid gör i ett sånt läge och börjar beta av familjemedlemmarna med sms. Rutin, för att sedan gå vidare. Och inget svar från Linus var inte så konstigt, om han mot förmodan kommit ihåg att ta mobilen med sig så var den oftast avslagen. Och den låg mycket riktigt hemma.

Jag sitter på jobbet och försöker reda ut det vanliga kaoset efter en veckas frånvaro från kontoret när Lindas sms om olyckan börjar trilla in. Tittar på aftonbladet och konstaterar att det är övergången precis där vi bor som är på bild, och att "en pojke blivit påkörd av tåget och hittats livlös". Klump i magen, men eftersom övergången är på väg till mellanstadieskolan Byleskolan och inte Linus normala väg till högstadiet på Skolhagenskolan så går jag vidare. Och Linus skulle väl beskrivas som yngre man i tidningarna, inte pojke väl? "Mer information kommer", så då väntar vi på den.

Lite senare är informationen uppdaterad till "Tonårspojke avled efter tågolycka" och nu är jag inte bekväm längre. Eftersom Linus hade varit sjuk hela veckan så skulle de ju inte ringa från skolan om han inte dök upp. Så jag ringde dit, lite skamset, de har ju annat att göra än att springa runt och räkna elever.

"Ett ögonblick" säger kvinnan och lägger ned luren och en evig väntan startar på mitt håll. Steg i rum, svaga röster. Här någonstans börjar risken för katastrof faktiskt kännas lite för sannolik för att man ska må bra. Precis innan den manliga polisen tar telefonen och börjar prata hinner jag tänka att "det får inte vara en manlig polis som tar luren nu, för då är det kört."

Han frågar vad jag heter och jag säger mitt namn högt och tydligt, det får inte bli fel nu. "Var är du nu?", och det är där och då som jag dör.

Resten av historien är ren skräck.

Jag ska alltså ringa min fru och berätta att vår son har dött. Och det nu.
Jag vet att hon har läst om olyckan och hon har också fått Lindas oroliga sms. Det är hon som svarar i receptionen, allt snurrar, men jag kan ju bara säga som det är. "Det var Linus, han är död". Och så dör jag igen. Dör och dör medan jag hör skriken och tumultet, och bästisen Lina som tar över telefonen och fixar resten. Det kommer att ta åratal innan jag kommer att kunna handskas med de här sekunderna på ett vettigt sätt. Om någonsin.

Död ska jag nu åka med polisen (som åkt till mitt jobb i Kista) för att på väg hem hämta upp mina döttrar som med hjälp av sms-kedjor nu är farligt nära lösningen på mysteriet om vem som blivit påkörd. Jag vill att det är jag som berättar det, men jag vill inte göra det på telefon. Jag har väldigt bråttom nu.

Linda ringer när vi har tio minuter kvar men jag lägger på. Ångrar mig, men det är upptaget när jag försöker ringa tillbaka. Linda ringer igen, och jag vet att det måste bli på telefon. Jag dör, jag svarar, och hon frågar:

- "Var är du"
- "På väg till Tibble"
- "Varför då?" men hon förstår ju redan.

Så för andra gången:

- "Det var Linus, han är död"

Möter upp döttrarna utanför skolan och vi kramas länge i snödrivan utanför matsalen innan vi sätter oss i polisbilen och åker hem till svärmor och svärfar som bor i närheten av oss och som blev underrättade först, av skäl som är direkt hemska. De bor vid spåret 50 meter nedanför övergången där Linus blir påkörd, så det var där han hade legat. Svärfar är alltså först på plats. Världens snällaste morfar ska nu larma och hjälpa till när hans barnbarn omkommit i en tågolycka.

Mormor och morfar ska alltså se till att vi får reda på att ett av våra barn har dött. Hur många dödar dör man när man får en sådan uppgift?

Sedan rusar tiden. Poliser och en präst. Släktingar, och de första sms:en. Kaffe, vänner och vad händer nu? En tid bokas hos kurator på Astrid Lindgrens sjukhus och plötsligt är det natt.

Och lika plötsligt har mina döttrar blivit kvinnor, så kloka och trygga i sig själva och varandra. Så lugna och vuxna. Det är jag och Ia som är barn. Vi lovar varandra att klara detta och det är den självklaraste sak i världen. Vi är helt överens, och vi är helt säkra, och det är nästan rogivande. Jag älskar er så mycket. Och vi går hem.

Natten tar jag mig igenom ensam i vardagsrummet och enbart tack vare era kommentarer på bloggen. Ett hav av kommentarer som gjorde att rädsla och galenskap inte fick fäste.

Och nu är det nu. Ny natt. Efter att ha varit vaken i 40 timmar har jag äntligen fått sova lite. Ville inte sova först, ville inte släppa Linus.

Men nu har jag sovit. Och det var inte så farligt, det var skönt.

Tack Lina och alla på Master. Tack Gunilla, Gabrielle, Ove på Tibble, Calle, Kim, älskade Nina, Susanne, Patrik, Christina, Leffe, Micha, Lisa och var och en i klass 8A. Tack Linus kompisar, ni som tänt marshaller och lagt blommor. Tack alla som kommit förbi, skickat sms och blommor. Tack till tusentals bloggvänner.

Idag reser vi oss och tar första steget, och sedan är det väl bara att fortsätta gå antar jag.

386 kommentarer:

1 – 200 av 386   Nyare›   Senaste»
Den hemska tvillingen sa...

Jag förstår ATT man gör det, men jag förstår inte HUR, överlever, kan fungera, tänka, skriva och känna att man har en morgondag.
Tack Martin för att du orkar berätta, det gör det lite lättare för mig att fungera normalt. Och mina känslor i det här är ju en västanfläkt jämfört med de som ni har.
En dag i daget och denna dagen styrka och värme till er alla.

Sus sa...

Du är fantastisk som orkar dela med dig av det hemska.
Jag skänker flera tankar till dig och din familj.

Kram!

Alexandra Arneson sa...

Tack Maritn

(Har inte kunnat läsa hela än, jag får läsa den i omgångar.)

Tack Martin, för att du kan och orkar ge oss denna berättelse. Tankarna snurrar och man har så mycket frågor.

Ni finns i våra tankar...
mvh Noomi och Alex (Kims syster)

Tänkte bara sa...

Vilken styrka du visar. Jag kan inte ens föreställa mig vilken oerhörd smärta ni måste genomgå nu. Men du kan tänka dig att ta ett steg och sedan fortsätta gå. Det är starkt. Mycket starkt. Lycka till med stegen i livet utan din älskade son men med din fru och dina döttrar.

Christina sa...

Älskade vän. Älskade underbara vänner. Jag har ingenting att säga. Här är så tyst nu. Vi har alla tre just läst och kan inte begripa för det är så fel.

Titti sa...

Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur det känns att förlorat ett barn. Våra tankar går till er familj...

Suzan sa...

Alla mina tankar till dig och din familj.
Det är så fruktansvärt och jag beklagar av hela mitt hjärta.
Det finns inga ord som kan få det ogjort men jag hoppas att det iallafall är en liten tröst.

Kramar

Sara Olsson sa...

Tusen miljoner kramar, vi alla tänker på er! Ni kommer klara det här!

Lolita Loco sa...

Det finns inga ord, men vet att vi är många som tänker på er. Oavsett om vi känner varann eller inte så delar jag er obeskrivliga sorg och hoppas att ni en dag kan ta er vidare.

Anonym sa...

Vi finns här för er. När som helst.

Dubbelörn sa...

Jag förstår dina känslor, ända in i märgen. Det är många dödar man hinner dö innan dagen är över...

Tårarna rinner o sorgen känns lika bekant varje gång en familj drabbas.

Det är som du skriver, det enda man kan göra är att gå framåt, det finns inget annat alternativ.

Det är många avgrundsdjupa hål ni kommer att falla i, på er väg framåt. Hål som man får kämpa sig upp från. Men ni kommer upp...

Er tröst är era flickor, det är de som kommer att se till att ni kommer uppåt o framåt.

Så var det även för oss, vår son var 6år när han blev "vuxen". Idag är han 19år med ett hjärta av guld, har en empati som få. Han vet vad livet handlar om. Det är här o nu som gäller, för morgondagen vet vi ingenting om...

Vi vet att det inte finns några skyddsnät längre, nätet som skyddar oss fr det där som "händerallaandra".

Skickar dig o de dina en varm omtankes hälsning fr vår familj, med en liten livlina. Ni kommer att överleva. Det gör man, fast tvivlar gör man många gånger...

Eva sa...

Inga ord jag skriver här kan lindra er sorg.
Inga ord kan minska er förlust.
De kan inte vrida tiden tillbaka.

Sorgen är som en gigantisk resväska fylld med de tyngsta stenar.
Till en början en väska som inte ens går att lyfta.
Väskan måste ni bära själva det kan, tyvärr, inte jag eller någon annan hjälpa er med.
Men vi kan gå bredvid er när ni bär.
Våra ord kan hålla er under armarna, de kan lägga en arm om era axlar och de kan hålla er sällskap när ni släpar sorgens väska efter er.

Alla mina tankar till dig och din familj.

Markattan sa...

Så förfärligt. Så fruktansvärt hemskt. Du beskriver min värsta mardröm. Jag tänker på er och är så glad för att ni inte är ensamma om det här, att era vänner sluter upp och att samhällsfunktionerna finns till hjälp och stöd.

Markattan

E sa...

oh fina barn, varför är det så orättvist ibland? jag tänker på er och trats att jag inte känner er blir jag mycket berörd. glöm inte att krama varandra hårt och länge såfort ni får chansen. det är kärleken som får livet att gå vidare när sorgen klampat in på ett så absupt sätt.

Anonym sa...

Ni finns i våra tankar...

Malcolm sa...

Hej Martin

Jag sitter här på andra sidan jorden och regnet öser ner. Det är inte alltid det gör det här i Arizona. Ögonen sticker, luften svider att andas, men ändå ett visst lugn för jag har hört och vet att ni hanterar detta på ett så bra sätt. Nu när jag sitter i min säng och gråter ser jag mitt ärr på min arm. Det var från när Linus och jag åkte ner för eran backe i en lådbil och trillade omkull. Sen börjar jag titta runt efter alla ärr jag har på kroppen. Jag inser, att alla synliga ärr jag hittar, har Linus varit med. Ärren på min rygg från när Linus och jag lekte bastu och jag trillade på elementet som var duktigt varmt. Ärren på mitt knä från när han och jag lekte på fotbollsplan. Ärret på min panna när jag trillade med min sparkcykel precis utanför erat hus.
Saknaden och smärtan är enorm. Han var min bästa barndomsvän och nu kommer vi ihåg Linus, alla Roliga stunder vi har haft tillsammans. Han kommer alltid vara med oss. Vi kommer aldrig att glömma Linus Wååk.

VimleAnna sa...

Finns inga ord, finns inget jag kan säga, känner varken dig eller någon i din familj, men känner med er och önskar jag kunde göra nåt. Hade det varit någon geografiskt nära mig hade jag kramats, så det är vad jag nu kan göra i denna ljuvliga värld av bloggar "kramar om, hårt och länge, tills gråten tillfälligt mattats av"!

åsa sa...

kärlek och värme till er.

Elin sa...

Tårarna bara rinner och rinner här hos mig. Kan inte ens börja förstå hur otroligt ont, ont, ont ni har just nu. Ta hand om varandra, skickar alla mina varmaste tankar och kramar till er.

Osloskånskans Son sa...

Jag vet inte direkt vad jag skal säga, men känner at jeg måste visa att jag tycker det här är otroligt trist. Mina tankar går til dig og din familj.

Sonen

Fia sa...

Så fruktansvärt, så hemskt, så obeskrivligt och så vackert när du beskriver att det som nu återstår är att fortsätta gå. Jag hoppas att ni klarar det.

"Och lika plötsligt har mina döttrar blivit kvinnor, så kloka och trygga i sig själva och varandra. Så lugna och vuxna. Det är jag och Ia som är barn. Vi lovar varandra att klara detta och det är den självklaraste sak i världen. Vi är helt överens, och vi är helt säkra, och det är nästan rogivande. Jag älskar er så mycket. Och vi går hem."

Gabriella sa...

Jag har läst. Jag ville läsa.

Smärtan i och mellan raderna går inte att med ord beskriva. Din ord går rakt in i hjärtat och ögonen fylls med tårar. Hur känns det då inte för dig/er?

Du har rätt, man kan bara resa sig och gå framåt. Med små, små steg ... men framåt.

Har varit med om en annan sorg/kris, där det tog flera år att resa sig. Att skriva om det, att tala med likasinnade, att få stöd av vänner – befintliga så väl som okända i cybervärlden, är ovärderligt.

Er familjs kärlek till varandra lyser genom hela inlägget! Den kommer att bära er.

*Kramar om* och önskar styrka på den fortsatta vandringen.

Irrhönan sa...

Jag sitter på jobbet och gråter.

Tänker på er.

Stina sa...

Gå i din och er egen takt. Och använd stöd.

[attle] sa...

Jag beklagar sorgen. Ingen förälder borde överleva sina barn. Jag är så hemskt ledsen för er skull.

Evelina sa...

mitt hjärta brister när jag läser ditt inlägg. jag önskar dig och din familj styrka att klara av det här. kram.

Melker sa...

Du är stark som orkar berätta Martin!
Mina tankar finns hos er varje sekund!
All kärlek och värme till dig, Ia och resten av familjen.. <3
Kramar Melker

Ewa sa...

Tårarna väller upp i ögonen när jag läser. Jag kan inte ens föreställa mig hur ni har det just nu. Jag känner er inte och har aldrig besökt din blogg förrän nu, men jag hoppas att ni får all stöd och hjälp ni behöver för att kunna fortsätta framåt.

Ett steg i taget.

E sa...

All min kärlek, sorg och värme till dig och din familj. Älska varandra nu mer än någonsin, det har aldrig behövts mer.

Anonym sa...

Ett steg,-och många armar att hålla i på vägen. Familjens och alla vi andras. Om ni snubblar, faller tar vi emot. Stöttar, bär och kramar. Hemma eller här.

Helena sa...

Tack. Tack för att du berättade. Jag sitter här hemma och tårarna fullständigt forsar...men efter ett par dagar på jobbet i mörker och ovisshet är jag så otroligt tacksam att nu fått höra allt. Jag har inga ord, lika få ord som i måndags när jag nåddes men tänker på er och finns här för er, jag och alla andra.
En stor och varm kram till er.

E sa...

All min kärlek, sorg och värme till dig och din familj. Älska varandra nu mer än någonsin, det har aldrig behövts mer.

Pillargontanten sa...

Åh min gud! Starkt av dig att orka skriva det!
Tänker och tänker, värsta mardrömmen!
Jobbigt men ni verkar vara en underbar familj, ta hand om dina flickor, din fru och alla vackra minnen ni har av Linus!

Massor av kramar!

/Lotta!

farsanmittilivet sa...

Först tänkte jag skriva: "här sitter jag och gråter mitt i rusningen på tbanan" men förbannade det självupptagna.
Jag har läst om händelsen på twitter och andra bloggar och det känns som en klump i magen för varje gång.
Jag har själv barn och jag vet inte vad jag skulle göra om det hände oss det som hänt er.
Jag kan bara skicka varma tankar till er och jag har förstått att ni har mycket stöd.
Ni får några tårar av mig för din berättelse berörde mig starkt.

Marie sa...

Usch, kan inte tänka mig hur det känns. Både starkt och bra att skriva om det. Sätta ord på känslorna.
*ger lite extra styrka till*
Hoppas det hjälper.

Sarah sa...

Jag beklagar så oerhört, sitter med gråten i halsen och vågar bara inte ens tänka mig vad ni genomgår nu.. Dock vet jag hur det är att hastigt förlora en vän och känslan och sorgen är obeskrivlig. Herregud... Må ni alla bearbeta detta i den mån det går.
Love S

Osloskånskan sa...

Ni går inte ensamma, vi är så många som går med. /Kerstin

Johanna Jacobsson sa...

Det är med sorg i hjärtat som jag sänder all min kraft till dig och din familj. /Johanna från Järfälla

Malin sa...

<3

Anonym sa...

Sitter på jobbet och läser denna utlämmnande uppleverse men kan nästan inte se skärmen för tårarna rinner...
Så fruktansvärt skört ett liv kan vara, en påminnelse att man ska ta tillvara på alla goa stunder som finns med nära och kära.
Hoppas ni kan ta ett steg i taget och ta hand om varandra, mina tankar till er alla...
/Dede09

Anonym sa...

Vi var nog rätt många som skickade sms till varandra den morgonen, speciellt Täbyföräldrar. Jag gjorde det till mina tonåringar som svarade tillbaka.

Ni är i alla föräldrars mardröm. Det går inte att förstå hur ni har det och vad jag än vill skriva så hittar jag inga ord.

Jag har tänkt på er hela tiden och önskar ingen få gå igenom det ni gör nu. Ville bara få säga det.

/En tonårsmamma från Täby

Vargö´Mamma sa...

Älskade ni. Mitt hjärta skriker. Ta hand om varandra. Kram.

stort och smått sa...

Jag gråter. För dig, för din familj, för Linus; för att världen är så orättvis. För att det inte finns en Gud som kan skydda oss männsikor från ondska.
Ni verkar vara en fin familj, med massor av vänner, se till att ta hjälp av dem så mycket ni kan och hitta styrkan i varandra.
Tänker på er.

Sanna Windh sa...

Tack för att du orkat berätta, det hjälper att sätta ord på det hemska.

Jag tänker på er!

Anonym sa...

Nej, nej, nej. Känslan i våra hjärtan går inte att beskriva. Vi lider med er. Det får inte hända.

Ni underbara, härliga människor. Vi kan bara skicka varma tankar och kramar till er. Överlev.

Kramar Anna och Peter, Enköping

karibien sa...

Jag tappar andan medan jag läser. Vet precis hur det känns att stå där med telefonluren i handen. Den vämjeliga klumpen i magen inför tanken på att öppna munnen och lämna beskedet som ska slå någons värld i spillror.

För mig har det gått 18 månader sedan jag yttrande orden "det har hänt något hemskt. pappa är död". För bara ett par veckor sedan var jag tvungen att lämna beskedet ännu en gång, till ett par gamla grannar. Ett eko av den gamla fasan bor i magen medan jag berättar den tragiska historien igen.

Ändå är det först när jag berättar, om och om igen, som det riktigt blir verkligt att det har hänt. Skrivandet på bloggen har hjälpt mig mycket, när jag väl kom igång. Somligt tar emot som satan att skriva men är skönt att få ur sig. Saker klarnar när man tvingas sätta ord på dem. Annat blir uppenbart först när jag går tillbaka och läser månader efteråt.

Jag kan förstå hur det kändes att skriva detta. Fortsätt prata och skriva. Det hjälper. Allt behöver man ju inte publicera om det känns för privat.

Det kan också hända att du kommer till en period när du inte förmår fästa känslor och tankar på papper/skärm. Ge inte upp, det kommer tillbaka.

Ta en dag i taget, en timme i taget, en minut i taget. En fot framför den andra. Det är enda sättet att komma framåt.

*håller om*

Tonårsmorsa / Fatou sa...

Jag är så oerhört ledsen för er skull! Jag kan inte föreställa mig er smärta...

weronica sa...

ÅÅ herre min skapare... Jag gråter med er.. Jag vill sända många tankar och ett beklagande över er fruktansvärda situation. Jag läste aftonbladet och tänkte" Usch stackars människor" Ni känner inte mig men jag vill ändå sända detta till er.

Många kramar till er alla
weronica med familj

Nybörjarlöparen (Peter) sa...

Smärta. Skickar över en en stor kram till er alla. Det här är er verklighet nu. En hemsk sådan men vad man än tror så går livet vidare. Något trasigare och en en del i en som saknas. Kram igen.

Anonym sa...

1000-tals styrkekramar till dig och din familj. Tänker på er!!!

Anonym sa...

All värme och styrka till er!
/Karin

Åsa sa...

Nu har jag suttit här länge och torkat tårarna. Det är svårt att finna ord och det går inte in att det här verkligen har hänt. Beklagar sorgen och vill skänka massor med tankar och kärlek till er.

regnnatt sa...

När inga ord finns för att trösta, när de absolut värsta har hänt, så vill jag ändå krama om.
Och jag hoppas, hoppas så att ni orkar att ta er igenom, bara denna dagen nu, till att börja med. Även om ni inte orkar ta ens det minsta lilla steg framåt,så önskar jag att ni orkar stå tätt tillsammans. Att du delar med dig av vad som hände, din historia, är mycket starkt. Men så är det nog – att skriva ner hjälper. Att prata hjälper så berätta ofta. Om och om igen, samma sak om du vill. Och vi här ute, vi får perspektiv på våra liv… Kramar från en okänd.

Therese sa...

Martin, du minns mig säkert inte, vi hade gemensamma bekanta för 20 år sen. Gick i grannklass med Ia på gymnasiet. Mina tankar har varit hos er sen i måndags. Kan inte föreställa mig det ni går igenom, tragedin och sorgen, så fruktansvärt. Olyckor är alltid hemska att läsa om, men när man vet vilka som har drabbats, så berörs man ännu mer. Jag sänder mina varmaste kramar till er. Jag tror att ni gör helt rätt, ta en dag i taget. Therese

Martina sa...

Jag har velat och funderat länge nu om jag överhuvudtaget skulle kunna lämna en kommentar. Vi känner varandra inte (är egentligen kusin med Lina och har hittat hit via den vägen sen länge tillbaka). Hela den här historien har verkligen satt sig i mitt hjärta och jag vill bara skriva och berätta att jag tycker du är så otroligt stark som kan berätta om dina känslor och tankar inför händelseförloppet för oss vanliga människor. Vi är många som känner med er och lider med er. Ni verkar ha ett hav av människor som bryr sig om er, det måste kännas skönt i all den smärta. Tänker på dig och din familj. Sköt om er. Martina

LInnéa Gaseb sa...

Hej.
Jag känner dig inte och hittade hit av en blogg jag läser.
Vet inte vad man säger till bekanta när det händer tråkiga saker och än mindre vad man säger till nån man inte känner.
Men jag vill att ni ska veta att ni är i mina tankar och mitt hjärta.
Många stora och varma kramar Linnéa

Pia, Mölndal sa...

Läser och gråter....tänker på er!

MonasUniversum sa...

Det är fortfarande en mardröm.

Och jag tänker på kvinnan som körde tåget. Hon ska också leva med det här, även om er sorg är långtifrån olika och icke på något sätt skall jämföras.

Jag är väldigt glad över att nätet finns. Det känns som om vi har bättre "koll" på dig då. Så länge du är här så finns du med oss. På något sätt. Jag är bara orolig för Ia.

Kristofer Sandberg sa...

Vill skriva något, men tangenter drar sig undan. Sörjer oerhört mycket med er!

Anonym sa...

fy fan. fy fan. går ju inet att skriva mycket mer än så nu, fy fan. det sägs ju i alla fall att man på nått vis tar sig igenom även sånt där och efetrsom folk inet brukar lägga sig ner och dö så antar jag att det är sant men ändå, fy fan. skönt att ni har så många omkring er och så många som älskar er. en massa kramar.

Anonym sa...

Kära Ni...
Jag känner inte er men ni lever i min värsta mardröm, att något ska hända mina barn..
Hur man klarar av att gå vidare är en gåta, men man ser ju exempel på det varje dag, otroligt starka människor som väljer att leva, trots det som hänt.
Mina tankar är hos Er idag, och säkert många dagar framöver.
Jag önskar er allt gott.

Åsa Lundholm
Hofterup

Annica sa...

Hur ska man kunna lämna ett enda ord som skulle kunna vara till någon tröst för er nu ???
Men jag läser och gråter stilla för mig själv. Jag gråter för att det gör ont i ett mammahjärta som mycket väl kan förstå att man dör inuti.
Det verkar ju lite fånigt att skriva att livet går vidare. Det gör ju det. Men jag är mitt i min egen gråt glad över att ni har varandra.
All kärlek till dig och de dina.
/annica

Anonym sa...

Att beklaga sorgen räcker verkligen inte till! Ber för dig och din familj och sänder all styrka och energi som är möjlig!

Pennelina sa...

Jag känner er inte men känner med er. Starkt gjort att orka skriva om händelsen. Går med er i mitt hjärta och gråter med er...

Kram från Pennelina

Amanda sa...

Sitter här med gråten i ögonen. kan inte mer än beklaga.

Man ska verkligen inte ta någonting för givet.

Ta hand om varandra!

Huskorset sa...

Många varma tankar till dig och din familj.

Bonita sa...

Du hade rätt. Det var ingen lätt läsning. Så svårt att föreställa sig skräcken och förtvivlan ni går igenom även om det är lätt att förstå att den är oerhörd.
Tänker på er. Jag brukar dela med mig av min favoritdikt i stunder av sorg. Hoppas ni inte tar illa upp utan finner någon liten tröst i den.


Allt är bra


Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig

tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du.

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.



Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn,

Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.

Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst.

Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade

Skratta åt vardagens småting.



Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed för mig.

Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.

Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.



Livet går vidare för att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig,

för att du inte längre kan se mig.

Jag väntar på dig för en kort stund.

Alldeles i närheten.

Allt är bra.



Henry Scott Holland, 1847-1918

Anonym sa...

Tack, Martin!
Tack för att du använder din otroliga förmåga att uttrycka dig och för att du delar det med oss.

Linus blev inte så gammal men jag är övertygad om att han satt spår i fler hjärtan än många som får leva en full livslängd.
Mina bilder av honom, kanske inte många men med början när han var knappt två år kompletterade av alla fantastiska små historier som du och Ia delat med er av genom åren, kommer för alltid finnas hos mig.

Jag kanske är konstig men jag är glad över att jag gråter. Min gråt är ett tecken på att jag blivit berörd och att jag inser att jag förlorat något. Ingen förlust - ingen sorg och inga tårar, så att säga.

Martin, Ia, Malin och Linda, var rädda om er och om varandra. Om ni behöver ytterligare en medmänniska så finns jag här.

Många varma kramar
Pernilla

Thomas Tvivlaren sa...

Tja, vad säger man när ord inte räcker till? Jag kommer tyvärr inte på något annat än: Beklagar er stora förlust!

Tack för att du delade med dig!

Julia sa...

Vet inte vad man kan säga förutom att jag tänker på er. Har gjort sen igår kväll.

Rebecca sa...

Om det gör så här ont att läsa vill jag inte ens föreställa mig vad ni går igenom just nu.

Saknad är smärta och sorg tar tid, men det blir bättre. Det blir alltid bättre.
Jag skickar mina varmaste tankar och kramar till er.

Liselotte sa...

Det som slår en efter man läst och gråtit klart är vilken styrka och vilket mod Du och de dina besitter! Ord blir så futtiga- men är ödmjukt tacksam över att du delar med dig till oss, dina läsare. Vi är många som är med er på er mödosamma resa nu. Många tankar.
Liselotte

Anonym sa...

Tack, Martin!

Tack för att du fortsätter att använda din fantastiska förmåga att skriva. Och tack för att du väljer att dela det med oss.

Martin, Ia, Malin och Linda - var rädda om er och om varandra! Behöver ni ytterligare en medmänniska så finns jag här.

Många varma kramar
Pernilla

jerkernilsson74 sa...

Jag saknar ord.
Kram!

Magdalena sa...

Det finns inga ord som tröstar och jag vet ej vad jagh ska skriva men har 2 söner själv som jag oroar mig för.... Stor kram med mycket omtanke till dig och din familj i denna ofattbara sorg...

Monika sa...

Vilken underbar pappa du är.

Åsa Adolfsson sa...

Vilken mardröm och vilken dröm att få all denna hjälp och värme i en ofattbart svår situation. Kärlek är det enda som växer ju mer man slösar med den och det har ni förstått i er fina familj.
Tack för att du delar med dig, för även om vi inte känner varandra så tänker vi på er hela tiden. Vi är många här ute som är med er i er kamp att orka fortsätta att ta steg framåt.
Ett steg i taget. Kramar från Åsa och Peter i Örebro

Anonym sa...

Ja, det var jobbigt att läsa. Obegripligt att sådant som inte får hända händer? Ta hand om er, Kran Viva la nina.

"oroshjärta" sa...

Så otroligt sorgligt. Tänker på er! Kram & kärklek/oroshjärta

Anonym sa...

Glömde säga att det var starkt av dig att du orkade skriva detta. Du är en klippa. viva la nina

spinred sa...

När jag förstod vad som hänt saknade jag helt ord. Jag ville skriva, men kunde bara inte förmå mig. Inga ord kunde räcka till. Och jag saknar fortfarande ord. Jag känner att de kanske finns där, om jag bara kunde nå dem, men det är för svårt.

De där orden jag inte kan finna, de vill jag ge till er. Önskar jag kunde, men nu får det bli tanken som räknas så länge. Tänker på er.

Singelmamman sa...

Finns inte ord för hur jag känner med er! Och gråter en stund här på jobbet. Känner er inte men vill ändå skicka en hälsning.

Anna sa...

Obegripligt och ofattbart. Tänker på er. En massa styrkekramar till din familj.
/Anna - som läser här ibland men aldrig kommenterat förut...

Anonym sa...

Oh nej! Jag känner inte er men läste bloggen. Tänker på er! Kramar! /Marie

Annie sa...

Kära familj. Jag fann bloggen genom Monas Universum. Jag är mamma till barn i samma ålder som era. Jag läser detta inlägg och gråter och känner en smärta så stark så stark. Jag är så oerhört ledsen för er skull. Att ni ska tvingas gå igenom detta ofattbara! Ni är okända människor för mig, men som familj likadana. En vanlig tonårsfamilj som åker till jobb och skola. Jag beklagar så djupt att detta tvingades hända er. Önskar er styrka att gå ett steg i taget. Många varma kramar från ett snöigt Örebro.

Ellinor sa...

Jag kan inte ens föreställa mig vad ni just nu går igenom och jag vet att inga ord i världen kan trösta. Men efter att ha läst din minst sagt gripande text kunde jag inte lämna sidan utan att ha lämnat några ord.

Ta hand om varandra!

Farbror Blå sa...

Så otroligt sorgligt är det...har varit där flera gånger i den andra rollen - polisens - och det är ingen lätt uppgift.

Man vet inte vad man ska säga och uttrycka för man vet att inget gör det bra igen i alla fall!

Må det aldrig hända en själv! Och inte någon annan heller men tyvärr händer det och sådant är så översvallande sorgligt!

Hoppas ni klarar vardagen på nåt vettigt sätt!

Åse sa...

Jag har aldrig läst din blogg innan utan kom hit via en länk från Mona. Men jag känner ändå att jag vill sträcka ut en hand och säga att jag lider med dig.

En av mina bästa vänner dog när jag var 17 i en bilolycka. Där ni står nu stod hans föräldrar då. Detta är 12 år sedan och även om det inte ger mycket till tröst, så vill jag att ni ska veta att det komme rnågot positivt ur även sådana här fruktansvärda saker. Vi vänner har fortfarande kontakt med hans föräldrar och vissa av oss har till och med blivit som en del av familjen. På så sätt lever han kvar, varje dag.

Ni har en jättejobbig tid framför er, det vet jag. Men det finns ljus i tunneln. Kärlek försvinner inte bara för att någon dör, den finns kvar - bar ai en annan form.

Stor kram
Åse

Anonym sa...

Vilken gudagåva du har som kan skriva och du skriver så fantastiskt fint, jag säger det igen!

Lämna dig i händerna på alla som vill hjälpa, säkert kommer det gå i vågor vem som är stark för dagen.

Kram Karin

Anonym sa...

Mitt hjärta och mina ögon gråter med er, och det finns inget att säga som kan lindra er sorg.En tidningsrubrik blev till verklighet.../ Anette

Nica sa...

Det ni går igenom ska ingen människa behöva göra. Jag saknar ord, jag gråter med er. Jag skickar all styrka jag har genom cyberrymden. Jag är också tonårsmamma. Vi är många härute - och vi finns med er i tanken.

FIA sa...

Ja på nåt j-la lustigt sätt tar man sig upp och går... Men man lever i bubbelvärlden ett bra tag... Jag kan omöjligt sätta mig in i era känslor till 100%. Jag kan bara tänka på när min mamma dog. Det var inte en olycka men det skedde alltför tidigt i hennes liv, (trots sjukdom och aningar men alltför tidigt och chockartat). Man får försöka se framåt och ta en dag, en timme, en minut i taget... Det går, men vägen är lång. Tänker på er och skickar styrkekramar!
/Känner er inte men känner MED er, som någon annan oxo så träffande skrev

Anonym sa...

Man måste inte läsa, men jag är glad att jag gjorde det. Jobbigt.
Så otroligt fint och rakt på sak du skriver om det som hände.

Jag har själv två tonårspojkar och tänker förstås på hur det skulle vara att mista någon av dem. Det går knappt att föreställa sig.

Vet inte hur jag ska kunna hjälpa med något jag skriver, men jag önskar er allt gott.

/ Helen

Anonym sa...

Finns inga ord, men vi är många, många som tänker på er. Önskar man kunde skicka över kraft. Kram Helle

furman sa...

Jag gråter med er i er förtvivlan. Om man bara kunde vrida tillbaka klockan till innan det hände. Har inga ord som kan trösta. Önskar att jag hade det.

Anonym sa...

Fantastiskt skrivet. En bild säger tusen ord, brukar man säga, men dina ord gör bilder som gör ont i själen. Mina tankar är med er.

Nina sa...

Så tungt.. *kramar om*

mcsarcne sa...

Ja, det är väl det man gör. Fortsätter att gå. Och så småningom kanske man inte bara överlever under tiden.

anette sa...

Kära Martin Och Ia
Malin och Linda !

Kan inget annat säga att vi lider med er.......

hoppas att ni känner kramen från oss alla
Anette och Sven-Erik
Jane och Emelie
och vovven Aline som Linus gärna gosade med.
Fd grannar
på Adolf Lemons väg 116

Eyecatcher sa...

Martin, tack för att du orkar dela med dig! Tårarna har strömmat ner för mina kinder under läsningen. Vilken fruktansvärd mardröm. Måtte du och familjen hitta vägar ur detta ofattbara som kan hjälpa er. Det glädjer mig att höra att ni har så mycket stöd. Kram Kim.

Jenny E sa...

Så starkt, så starkt att du kan berätta. Jag ryser över hela kroppen och gråter. På jobbet. Skiter i om nån undrar. DEt finns ju inga ord til ler, bara många, stora, klappande hjärtan och varma tankar. Se till att fortsätta gå, ta hjälp när det blir för haltande, gå igen. Vi är många som inte alls känner er ens som står vid sidan och hejar på nu.

Isabelle sa...

Jag vill bara visa att jag varit här och att jag fortfarande känner med er så väldigt väldigt mycket. Vet inte vad annat jag kan göra, önskar det fanns något. Kanske kan mängder med goda tankar från alla oss i cybern bära ett yttepyttesteg framåt.

All min omtanke till er.

Malou sa...

Jösses. Det finns ingenting att säga i en tragedi som denna. Kanske att ta hand om familjen, den är det viktigaste. Och våga vara ledsen. Sorgen MÅSTE ut för du inte ska fastna i ett vaccum. MÅNGA KRAMAR från Helsingborg

oldie sa...

Känner dig inte överhuvudtaget men är själv far till tre barn, två pojkar och en flicka.

Jag brukar säga att det inte är mycket som jag är rädd för i livet - utom just detta - att förlora ett barn!

Fällde en tår för er son, för er som måste genomleva detta och för att dessa meningslösa olyckor måste finnas.

All sympati och kärlek till er.

Mia-Terese sa...

Ingen förälder ska någonsin behöva överleva sitt barn, och ändå händer det... gång på gång.
Jag förlorade min bror i en trafikolycka för tio år sedan, mina föräldrar blev många, många år äldre den dagen. Du uttrycker det vackert, när du dör och dör...
En vän till familjen som förlorat sin bror kom förbi och pratade med oss precis då det hänt, och han berättade att sorgen aldrig någonsin försvinner, men med åren blir den lättare att bära. Det kan jag idag skriva under på, även om jag de första åren trodde det var omöjligt.
Sörj, skrik och sörj. Men minns att han aldrig någonsin dör på riktigt inom er. Där finns han, och alla era speciella minnen.
Jag beklagar sorgen. Från djupet av mitt hjärta.

kreagrafen sa...

Tack för att du delar det här. Blir berörd på djupet. Smärtsamt att läsa, men ingenting mot vad det måste ha varit att skriva. Tänker på er.

/AC

christer sa...

Fruktansvärt gripande text - och som du själv skrev - en mycket jobbig text att läsa.

Detta är min värsta mardröm - något som jag är mest rädd för i hela mitt liv.

Jag är inte lättrörd, men tårar rinner från mina kinder just nu och jag tänker på er i er mardröm.

En timme i taget nu ... en timme i taget.

Anna-Lena sa...

Våra egna bekymmer känns med ens så oerhört små. Vi tänker på er hela tiden. Varma kramar från Anna och Anna-Lena

mymlan sa...

En dag i taget, ibland bara en timme, eller en minut i taget, kommer ni att klara det här...

Tack Martin för att du delar med oss.

Fia sa...

Hej igen, Måste bara få säga att du skriver fantastiskt fint och det är generöst av dig att dela med dig. Kramar

Jocke sa...

Jag har inga barn, men har har också stått med telefon i handen utan att riktigt förstå vad personen på andra sidan sa.
Utan att kunna förstå eller acceptera. Allt jag kan säga med en önskan om hopp, är att livet på något konstigt sätt går vidare. Även om det ter sig fullständigt omöjligt just nu.
Otroligt starkt av dig att berätta vad som hänt, jag önskar er all lycka.

Jossan - Sundsvall sa...

Ser knapt skärmen för alla tårar!
Gud så fruktansvärt att behöva gå igenom något liknande...

Som jag skrev igår, alla tankar och styrke kramar går till Er!

Anonym sa...

Varma kramar till dig och din familj! /Alexandra

Osloskånskan sa...

Om du orkar skriva Martin, så ska jag orka läsa. /Kerstin

Mumlan sa...

mycket kärlek och styrka till er. jag kan nog inte ens i närheten förstå vilken smärta det måste vara att förlora sitt barn... men jag vet hur ont det gör att förlora någon man älskar.
sköt om er.

Anonym sa...

Med all min kärlek. Vi känner inte varann men jag vill ändå visa att jag känner med er.
<3

Varma tankar och kramar

/Marie Lundqvist

Lee sa...

Tårarna rinner nerför mina kinder när jag läser det du skriver...

Jag hoppas ni finner styrka i alla fina minnen ni har av ert änglabarn.

R I P Linus.

blodpudding sa...

Jag kunde inte lämna sidan utan att säga att jag har läst och tagit del av det du skrivit. Skriver man något så oerhört starkt så GÅR det inte att bara lämna utan att säga något.

Du har beskrivit det det som jag drömmer mardrömmar om. I mina mardrömmar föreställer jag mig att det skulle vara precis så.

Jag orkar inte ens försöka känna om jag förstår hur ni har det nu. Så tungt måste det vara.

Här sitter jag nu, höggravid, och har ännu svårare att andas.

Ta hand om er. Ta verkligen hand om er!

Gunilla sa...

Jag sitter här och gråter nu...

Jag vet hur mycket det ligger bakom en tidningsartikel om en dödsolycka. Jag vet hur man dör i det ögonblicket man får dödsbeskedet. Jag vet hur man förstör för alla andra när man tvingas berätta det hemska.

Jag vill bara få krama om er just nu i denna stund...
KRAM. KRAM ,KRAM
Gunilla

Anonym sa...

*Kram*
/Pernilla

Tizzel sa...

Jag känner inte dig och din familj, men jag känner MED er i detta fruktansvärda ni går igenom! Ingen människa borde få uppleva detta, att förlora ett älskat barn och ett syskon!
Att läsa din berättelse fick mina hår att resa sig på armarna, och mina tårar att strömma hejdlöst nerför mina kinder.
Alla mina varmaste tankar till er. Jag tänder ett ljus för er fine pojke!!!

Zinat sa...

Jag sitter här och gråter!

Sänder dig och din familj mycket kärlek och många tankar.

Styrkekramar,

emma sa...

Otroligt starkt av dig Martin att skriva och delge dina tankar. Känner ett lugn när jag hör att ni blir så väl omhändertagna och att ni är så starka ihop. Ni är fruktansvärt starka! Tänker på er varje sekund av dygnet <3
Många kramar Emma Axelsson

Pia sa...

Åh gud, så fruktansvärt! Tänker på er!

Förortsfarsan sa...

Tårarna trillar ner för kinderna medan jag läser ditt inlägg. Vill bara säga att jag tänker på er och beklagar er sorg.

Anonym sa...

Mina tankar är med er alla!

Anonym sa...

Tack för att du har skrivit och delat med dig av detta!

Skänker alla varma tankar jag har till dig och din familj!

bfd sa...

Jag skulle inte själv ens våga börja fundera på att tänka tanken på om något liknande skulle hända min egen son.
Jag skänker er mina tankar och hoppas ni orkar ta er vidare.

Paula sa...

När min mamma dog var jag 12 år. Det värsta som kunde hända i mitt liv, hände. Jag dog då. Men jag lever idag... Idag är jag lycklig. Min mamma är med mig varje dag, varje sekund. Hon är med mig och jag är med henne. Men inte på jorden. Vi är tillsammans på vårt sätt. Det kommer ni också vara. All styrka till er!! Ni kommer att klara detta! /Tusen varma kramar från Paula

stina sa...

Beklagar det som har hänt eran vackar son.Känner inte er men jag bloggar oxå här..Kan inte fatta vad ni går igenom men jag kan tänka mej hur svårt ni har nu,Jag kommer nu att tända ett ljus för er och eran älskade son.Ta hand om varandra'många varma kramar

Sassicaia sa...

Älskade Martin, Ia, M&L.

Jag har helt enkelt inte orkat skriva på bloggen efter vårt samtal i måndags. Det har varit så många fantastiska kommentarer från vänner och okända att mina rader helt enkelt inte funnit fotfäste. Calle har dessutom varit en fantastisk länk mellan Er och oss.

Vi minns Linus så otroligt starkt och våra ögon tåras av bara tanken på vad Ni går igenom och hur Ni ska hantera framtiden. Det är så många frågor som hela tiden passerar. Vi känner er så väl att vi vet att Ni kommer att ta er ur det här, om än för all framtid med ett ärr som aldrig bleknar.

Ljuset vi tände i måndags på tomten under balkongen brinner fortfarande för Linus. Moa har just i denna stund ringt från skolgården där hon tänt två ljus. Viggo har redan sett den stjärna som är hans kompis med papegojan. Viggo åkte aldrig till Stockholm, han åkte till Linus.

Vi tänker hela tiden på om vi ska åka upp till er eller inte, men tror att Ni snart behöver en egen tid för sorg fram till begravningen, men vägen till Täby Kyrkby har aldrig varit så kort som nu. Blommor känns fjuttigt och allt annat känns fel.

Vi planerar redan nu för hur vi ska ta hand om er när tiden har börjat läka de öppna såren och Ni vet ju vad vi kan hitta på!!

Försökte ringa dig i går, men förstod att du äntligen fått somna. Skönt! Jag provar i kväll igen.

Axel

Anonym sa...

Detta är helt ofattbart! jag kände mig orolig när jag hörde om olyckan, då jag i flera år bott i området och gått just på det stället. Nu känner jag inte er, men genom det du beskriver så känner jag er, och kan inte föreställa mig nåt värre än att förlora sitt barn. Må styrkan finnas hos er att gå igenom detta helvete.

Med vördnad, medlidande och varmt deltagande till dig och din familj!

Knaada sa...

Jag gråter för er, med er. Mina tankar finns hos dig och dina varje dag!

Sitter här och väntar på att sätta ett nytt liv till världen, vilken stund som helst. Det känns både viktigt och olustigt när jag vet hur ni har det.

Livet är väl det, viktigt, lustigt, olustigt och framförallt obegripligt.

Jag önskar er all styrka!

Skruttet sa...

"Projektledare. Tre barn. Gift med en fru."

Jag har läst den där frasen minst ett par gånger om dan ganska länge nu. Det ligger verkligen ett universum bakom vart och ett av orden.

Dagens inlägg det hemskaste någonsin. Tack. Och varm kram, återigen.

Anonym sa...

det är inte rättvist att sånt här ska få hända, det ska inte få hända. jag tänker på er familj även fast jag inte känner er, du är en stark person som vågar skriva ut berättelsen, glöm inte att ha kvar styrkan, den behövs!

Viktoria sa...

Beklagar sorgen.....
Man finner inte orden man vill säga till dig/er.

Vigge sa...

Hej Hej Beklagar verkligen sorgen, ska dela med mig av egen erfarenhet inte som förälder utan som syskon.

För 5 år sen förlora jag min storebror i en bil olycka, poliserna skötte det hela superklantigt då dom berättade det för mig som var 18 år gammal, min mor var ej hemma men som tur var min styvfar där nere (utan polisen vetskap) så jag sprang ner till honom å berättade vad som hade hänt min storebror. Sen så kom min stora syster som styrde å ställde allting då jag inte fattade ut eller in, hon blev som du sa vuxen på en minut å sedan dess varit så.

Prästen berättade sen för oss att "ni sitter nu på en buss i sorgearbetet, å ni alla har samma destinatnion men att någon kanske behöver gå av på en hållplats för att samla mod till nästa, då är det väldigt viktigt att alla går med denna personen av och samlar kraft tillsammans för ingen ska behöva göra denna resan själv".. Det tycker jag stämmer något så fruktansvärt bra.

Såg att du hade bokat tid till kurator vilket är i mitt tyckte det bästa ni kan göra, det tog mig 4 år innan jag gick till någon och pratade om min bror, så jag har varit deprimerad mer eller mindre i 4 år. Det viktigaste är att ha en öppen dialog med dina andra barn nu, låt dom vara vuxna men dom är faktiskt bara barn ännu,

lider något fruktansvärt med dig/er. Sorg får ta den tid den tar för.... finns inga krav.

Ting sa...

Det är så fruktansvärt sorgligt.
Men tack för att du orkar berätta!
Jag läser och gråter.
Kram!

Ellen sa...

så vackert skrivet! mitt hjärta värker för er, tänker på er hela tiden!

Anonym sa...

Helt otroligt att du orkar dela med dig. Du är väldigt stark Martin.
Ni finns i mina tankar!
Många kramar

Anonym sa...

Din sorg finns, den hörs i allas våra hjätan, och jag delar den med dig, jag lyssnar, jag förstår hur ni saknar. Kärlek till er! Kärlek*

Anonym sa...

Det är svårt att hitta orden. Mer än att jag känner med er och beklagar er stora förlust. Vill skicka lite värme till er i hela familjen.

/Magnus

Hypochondria sa...

To live in the hearts we leave behind is to never die.

Linus lives on.

Cecilia sa...

Massor med kramar till dig och din familj. Att mista ett barn, en bror, är omänskligt svårt. Det finns inget lindrande att säga... så, en kram från mig.

Anna S sa...

Jag gråter och gråter här på jobbet av medkänsla och sorg med er. Den värsta av allra värsta situationer. En minut i taget ger en timme ger en dag till att ta sig igenom. All all styrka till er alla.

Jos sa...

Du är en enastående förälder som orkar dela med dig, hedra minnet och ta hand om din familj. Ta emot den hjälp som finns också. Även Stålmannen måste vila.

http://jeskommunikation.blogspot.com/2010/01/vad-ar-val-en-spik-i-foten.html

Kram

Pretamarelo! sa...

Varmaste, varmaste kramar på er!!!

pärlbesatt sa...

Kom hit via Mymlan, som skrev så att det inte gick att undgå att läsa vidare.

Tårarna trillar i strida strömmar här när jag läser, jag har två döttrar i ungefär samma ålder och kan inte ens föreställa mig smärtan ni upplever, fast jag mist många nära tidigare, men inga barn och det ska vara det värsta tänkbara.

Hoppas ni ska få stöttning och närvaro, värme och praktisk hjälp så mycket som ni vill ha det så det blir så "bra" som det kan efter omständigheter, även om det aldrig blir som förr.

Mitt allra varmaste deltagande!

Erik Ahrnbom sa...

Du skriver så vackert. Så rakt och klart, så exakt.
Jag känner er inte, men blev så oerhört ledsen för er skull.
Tänker på dig och din familj.

Amy sa...

Fantastiskt att du orkar skriva om allt som har hänt, tårarna rinner medans jag läser och jag känner ju inte ens er egentligen. Men sorgen är verklig.
All värme till er.

Susjos sa...

Varma kramar...

Anonym sa...

Ingen ska behöva genomlida det Ni nu gör. Ni finns i våra tankar. Ta hand om varandra.
Många kramar från Melkers Mamma

Denny sa...

Tänder ett ljus och skänker er en tanke.

Anjo sa...

Det är så vanvettigt sorgligt att läsa det här. Jag kan inte förstå hur ni måste ha det, försöker att sätta in egna nära i det, men det är för otänkbart.

All värme och medkänsla.

anne sa...

Jag saknar ord. Varje förälders mardröm.

Håll om varandra.

MuchaLita sa...

Tänker på dig och din familj!

Kattis sa...

Känner inte dig eller din familj men läser och gråter - det ni nu genomlider är ofattbart och jag tycker att det är så starkt av dig att ändå kunna skriva ner i ord vad ni upplevt.
Det värsta en förälder kan tänka sig.
Jag hoppas att du kan finna en väg ut ur sorgen med din fru och dina döttrar.
Mina tankar går till dig och de dina.
Kram

Johanna Småbarnsmamman sa...

Jag sitter och läser det du skriver..ryser i hela kroppen. Förundras över er styrka och lider med er i er sorg! Att förlora sitt barn!? Tanken är skrämmande då kan jag inte ens ana vad ni går igenom.

Jag sänder er en massa kärlek och styrka att orka fortsätta!
Vi tänker på er!

Klara sa...

Rörd och sorgsen. Sänder varma kramar

Mikael O sa...

Fruktansvärt... mina tankar går till er. Förändrar ju inget men otroligt vad starka ni är.

Kramar från en medmänniska.

Smulan sa...

Jag beklagar verkligen. Det äre fruktansvärt att förlora någon man älskar. Skickar en stor varm kram.

Sofia sa...

Alla mina tankar går till till er.

En fin dikt som hjälpte mig när min pappa gick bort. Kanske kan hjälpa er på något litet sätt.

Döden betyder ingenting
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum
Jag är jag & du är du
Allt det vi var för varandra det är vi fortfarande

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade
Ändra inte ditt tonfall
Håll sorgen borta från din röst
Skratta tillsammans med mig
som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting

Var med mig, le med mig, tänk på mig, bed för mig
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag

Livet betyder detsamma
Inget har skett som förändrar det
Livet går vidare för att det måste gå vidare
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap

Varför skulle du sluta tänka på mig,
för att du inte kan se mig?
Jag väntar på dig för en kort stund

Alldeles i närheten
Allt är bra

Lisa sa...

Jag tänker på er!

Eldstickan sa...

Hej! Jag är Ulrikas kompis sedan många år och har alltid hört om Linus, Malin och Linda genom alla år. Jag har själv en dotter som fyller 15 år i år och jag lider verkligen med dig och din familj, Reyna och Stefan och alla hos er. Man känner sig så maktlös. Vi har också tänt ett ljus för Linus i går
Var rädda om varandra! Massor med kramar Anette <3

Zasa sa...

som okänd blir det lustigt att säga något, men det spelar ingen roll när man har barn, tåg och familjeliv i sin omgivning ... man blir så berörd; tårarna hopas i ögonen och klumpen blir större i halsen ... ni har många som tänker på er och Linus. Många styrkekramar från en okändis

Lena sa...

Tanker pa er :(

Terese sa...

*kramar om*

Bitten sa...

Jag känner er inte alls, bara läst om det hemska på några andra bloggar. Och jag vill att ni ska veta att vi tänker på er här hemma också.

Anonym sa...

älskade bror Yrsa här
det du skrev var helt fantastiskt skrivet
det gick rakt in i själen på mig och Rolle
Vi finns här för er alla massor med kramar och tankar

Älskar er alla ofantligt

Ewa sa...

Jag gråter med er. Det mest fruktansvärda som kan hända har hänt o plötsligt ter sej mina problem mycket små. Tänker på er hela tiden. Kram Ewa

Anonym sa...

älskade bror Yrsa här
det du skrev var helt fantastiskt skrivet
det gick rakt in i själen på mig och Rolle
Vi finns här för er alla massor med kramar och tankar

Älskar er alla ofantligt

emily gray sa...

Martin med familj,
Så modigt av dig att dela med dig. All min beundran och många kramar av tröst till er, du skriver så fint och man fattar vilken underbar familj ni har. Jag hoppas att ni ska orka med att kunna ta en dag i taget...Verkligen så ledsen för er skull, Emily Gray med familj

Mia Althoff sa...

Jag åkte just förbi övergången och såg alla ljusen. Det som hänt er är fruktansvärt och jag beklagar verkligen att det skulle hända er.
Ta hand om varandra!
/Mia

Bisse sa...

Hur hela världen rämnar, allt kastas över ändå och ändå går solen upp varje morgon.

Znogge sa...

Tänker på dig, Linus mamma och hans systrar i detta det svåraste av det svåra.

Anders Heidenberg sa...

Martin! Jag är så ledsen för er skull. Din text är så brutal, ofattbar och sorglig. Du och Ia ska veta att Linus varit väldigt viktig för Johanna under de år som de fick gå i samma klass. En otroligt fin, bra och rolig kompis. Vi kommer att minnas Linus och Johannas smygande med julklappar runt brevlådorna med stor värme i hjärtat. Kramar och kraft till hela familjen./Anders

emma sa...

Ikväll tänker jag på er. Kramar!

linda sa...

Massa kramar

Monica sa...

Kramar till er♥

Anonym sa...

Min son dog tre år gammal i sjukdom och det går inte en enda dag på detta jordklot utan att tankarna på honom dyker upp varje dag trots att mer än tjugo år passerat.Någon sa att smärtan lindras med tiden !?.Det gör den inte men däremot blir känslan mer hanterbar ju längre tiden går.Ta hand om dig nu. :)

Pelle

Ell sa...

Jag vet aldrig vad man ska skriva i såna här situationer, men jag tänker på er i alla fall!

Amanda sa...

Jag sänder er alla mina tankar, all min värme och all kärlek man kan skicka genom tankar.
Att du orkar skriva en sådan här text imponerar så. Ta hand om varandra fina familj.

Helena sa...

Tack för att du skriver! Tror att det är ett otroligt värdefullt sätt att bearbeta. Tänker vara extra, extra omtänksam mot min familj framöver, för gud i himlen vad vi tar varandra för givna.

Satt också innan jag läste din blogg och funderar på vad vårt ännu ofödda barn i magen skall få heta. Nu är svaret självklart. Det är klart han skall heta Linus. Ett jättefint namn! Mitt sätt att hedra er, en familj jag inte känner eller ens kommit i närheten av men ändå blivit så starkt berörd av. Stora starka styrkekramar!

Em sa...

Jag grät hela vägen genom inlägget, efter ett tag så gjorde det så fruktansvärt ont att läsa att jag som utomstående inte ens klarade av att ta varje ord till mig. Jag känner med er i den grad någon som aldrig har upplevt samma sak kan det. Så otroligt stärkt att skriva detta. Jag har ingen ord, vet inte vad jag kan skriva för att försöka ge tröst. Men jag hoppas att ni efter hand hittar lugn i sorgen, det är viktigt.

Gun sa...

Det finns inga ord. Kramar om.

Anonym sa...

Kära ni
att förlora sitt barn är att möta det mest smärtsamma som finns. För tre år sedan miste vi vår äldsta dotter i en trafikolycka, då var vi där ni är idag. Jag känner så med er i denna stund. Ta en minut i taget när det gör som mest ont.....
Varm kram Karin

Maria sa...

Det gick inte att låta bli att läsa hela. Du beskriver en känsla som ingen borde behöva uppleva. Jag är säker på att han finns hos er ändå och alltid kommer finnas hos er.
Kramar om er alla fyra hårt!

Evelina sa...

Beklagar verkligen sorgen!!! Kan inte tänka mig hur oerhört svårt det är nu...
Har också förlorat en person som stog mig väldigt nära...för mindre än 2 veckor sen..

Det är omöjligt att beskriva hur ont det gör när gågot så hemskt händer..
Må Gud Ge dig och din familj styrka!!!

Jenny sa...

Inga ord är tillräckliga, ingen ska behöva uppleva sitt barn död. Jag läste om det som hänt på aftonbladets hemsida och tänkte att "Fy fan vad hemskt, ytterligare en familj som krossas" och via en gammal arbetskamrats blogg hittade jag hit. Vill bara visa mitt medlidande. All lycka till din familj! Varma kramar!!!

Helene sa...

Att mista någon nära hastigt är den värsta av de värsta mardrömmar man kan gå igenom som anhörig.

Jag vet inte vad ni går igenom som mist ett barn, men jag vet vad sorg är, den gör så ont så ont, och hur många varför och tänk om kommer det inte.

Mina tankar finns hos er.

Kramar från Gävle

"Victor" H.af.O sa...

Tack för att du orkar berätta för det är så ofattbart. Din text gör det lättare att förstå. Mitt i allt så är ni otroligt starka.
Din berättelse visar också vilken fantastisk familj ni är. Mina tankar är hos er. Många kramar till er alla.

Kram
Vickan (Victor)

Anonym sa...

Martin, min kusin.
Det är ofattbart. Om man bara kunde ändra på saker så det blev rätt igen. Livet. Liv.
Jag sörjer mitt kusinbarn Linus och tänder det starkaste ljuset i mörkret. Är med dig och din familj!
Varm kram

Kusin Jenny i Göteborg

hanna sa...

Jag kan verkligen verkligen inte ens försöka att föreställa mig hur det känns. Det enda jag kan förstå är när du skriver att du dör och dör, för det måste ju vara så det blir. Man måste ju faktiskt dö om man förlorar en unge.

Jag känner inte dig, jag har aldrig träffat dig och jag har aldrig träffat Linus, och ändå gör det ont.
Du är fantastisk och underbar som orkar överleva. Jag kan inte tänka mig annat än att din son är fruktansvärt stolt över att ha en pappa som du!

Och känner du en vindpust från sundsvallshållet är det förmodligen de tusentals kramarna jag försöker skicka genom luften åt ditt håll som kommit fram.

Viktoria sa...

Sänder varma tankar till er ikväll!

Anonym sa...

Jag läser och gråter och förundras över att inte jag också dör. Din död är min, jag är i din kropp och dina tankar när jag läser.
Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta över att du delar med dig, att du delaktiggör mig, som främling, som mamma, som medmänniska i detta oehörda. Jag slås för att det ska sättas upp staket vid saltsjöbanan där jag bor, och du har gett mig mera bränsle (här går barnen över spåren). Tack.
Jag skulle vilja hölja hela er familj i kärlek, det gör jag. Lägg ditt hjärta, era hjärtan, i mina händer. Jag tar hand om dem.

Christina

Anonym sa...

Tusen varma kramar till dig Martin, dig Ia, dig Linda och dig Malin! Ni finns i mitt hjärta!
Kram från Sofie

Anonym sa...

Jag känner inte er men jag känner så för er. Jag har förlorat ett barn i en olycka. Hon blev 2 1/2 år och drunknade. Det var en ögonblickshändelse, som olyckor ofta är. Hon låg på ALS i fem dagar innan respiratorn stängdes av. Detta hände 2006. Snart fyra år sedan. Jag vet hur ni känner nu, även om ni förnekar det och tror att eran sorg är just bara eran sorg och att den är exklusiv för er och att bara ni känner som ni gör. Så tänkte jag också. Om jag överhuvudtaget tänkte. För det mesta var allt bara kaos. Jag levde i en dimma. Eller i en bubbla. Jag var utanför denna världen. Ni kommer så småningom komma på era egna sätt för att handskas med det här. Söka er till någon stödgrupp där föräldrar som förlorat barn finns, skriva, blogga det finns många alternativ. Men jag kan nästan lova dig och din familj att det går att leva med den här sorgen. Det går till och med att få ett liv man känner sig tillfreds med. Man kan känna lycka igen. Er fina son kommer alltid finnas med er. Ni kommer alltid bära honom i era hjärtan coh det kommer skänka er trygghet och värme. Många tankar till er. Hälsn/Sahra

Karin sa...

Det som inte får hända har drabbat er - ni lever nu i varje förälders värsta mardröm – kan inte hitta några lämpliga ord att säga, det finns ju inga.
Vi vill allra ödmjukast visa vårt deltagande, vi lider med er och tänker på er.

Karin & Patrik (Hallberg)

Nemo sa...

Kramar kan färdas 50 mil - de kan de - så kommer de här i massor från mig.

Det du beskriver är ohyggligt, samtidigt modigt.

All värme...

Kaos-Anna sa...

Helvete.
Fy fan.

STYRKA till er.

«Äldst ‹Äldre   1 – 200 av 386   Nyare› Senaste»