24 januari, 2010

Söndag

Återigen, tack för allt stöd. Jag vill svara på alla kommentarer men det går inte, och jag vet att ni förstår. Nu ska jag sluta tjata om det.

Sov bra i natt igen och känner mig fortsatt pigg och stark. Nu utan att känna någon skuld eller oro för att det skulle vara alltför onormalt. Hjärnan funkar fortfarande inte, jag glömmer precis allting, och tiden rusar iväg. Går upp på morgonen och sen är det eftermiddag och kväll. Jag trodde det skulle bli precis tvärtom, att dagarna aldrig skulle ta slut.

Gott så.

Jag har också tänkt väldigt mycket på det Ida skrev i en kommentar. Historien om hur Linus satte sig bredvid henne i klassrummet en dag när hon kände sig lite utanför, och att alla killarna sedan gjorde likadant. Och hur viktigt det hade varit för Ida.

För en förälder är det obegripligt stort att få höra en sådan historia om sitt barn.

Det där var jävligt modigt gjort det, Linus. "Awesome" för att använda dina ord. Och så omtänksamt att jag blir alldeles matt. Jag är så makalöst stolt över dig, och jag vet att jag kommer att ha den här historien med mig resten av mitt liv. Jag blir osårbar när jag plockar fram den.

Ida, jag är så himla glad att du berättade den, den kommer att hjälpa mig mer än du någonsin kommer att förstå. Tack!

41 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Fina ungar kommer från fina föräldrar. /Kerstin

puffeltufflan sa...

Det är svårt att få någonting vettigt sagt här just nu...

Känner bara en enorm sorg över eran förlust.
Att förlora ett barn är nog det värsta som kan hända en förälder..
Bara tanken får mitt hjärta att skena i panik...

Min värsta mardröm är eran verklighet.. eran vardag just nu.
Så ohyggligt tragiskt...

Ler av inlägget...
Orden om Linus och Ida...
En modig kille med stort hjärta.
En kille som brydde sig...

Beklagar eran stora sorg
från djupet av mitt hjärta.

Dom varmaste Kramarna till hela familjen!!

Markattan sa...

Det är stort. Det är gott att veta att ungarna är goda och snälla.

Ni kommer med all säkerhet få ta del av många fler människors bilder och minnen av Linus.

Markattan

Pretamarelo! sa...

Fasching, du har all anledning till att vara stolt över dina barn. Jag är säker på att du och mammaFasching är underbara föräldrar också.
Historian om din sons omtänksamhet är underbar, vilken kille! I den åldern är det inte många som vågar även om man är snäll så krävs det mod för att göra det han gjorde. Jag vill att du skall veta att även dina döttrar har gjort något väldigt fint mot en medmänniska.
Deras kärlek till Linus och mod att skriva om något så smärtsamt som det sista mötet har hjälpt mig så mycket att jag inte finner ord att beskriva.
Jag som har tittat in här då och då med önskan om att trösta er på något sätt känner mig så ödmjuk och förvånad att det är ni som har hjälpt mig istället.
Ge dina tjejer en gigantisk bamsekram från mig. Säg TACK och berätta att jag hoppas en dag kunna vara så stark som dom och skriva om mitt sista möte.
Som jag skrev tidigare kommer jag att tänka på er även om jag inte syns bland kommentarerna. Tveka inte att skriva till mig om ni behöver ord från en utomstående någon gång.
Även dina texter har fått mig att se på livet från ett annat perspektiv så jag säger TACK till dig också.

Kram på er alla och ta hand om er!

Ting sa...

Jag kan inte läsa dina inlägg utan att gråta.
Så mycket kärlek.
Styrka och rå sorg.
Jag vet aldrig vad jag ska säga eller skriva i sådan här situationer, men känner att jag måste göra det ändå.
Kram!

Anonym sa...

Jag läser din, Malins och Lindas blogg varje dag. Jag sörjer så fruktansvärt mycket med er. Jag känner bara Malin men jag tänker på er alla. Jag hoppas verkligen att ni lyckas ta er igenom det här.

Jag har inte mött döden på samma sätt som ni har gjort. Ert möte var plötsligt och kom från ingenstans, vilket är mer än orättvist.

Hur som helst. Min morfar stod mig närmare än någon annan, och när han gick bort i strupcancer var det nästan som om min egen pappe hade dött. Som svar på din fråga kommer du nog aldrig fatta hur det kunde ske, oavsett hur många gånger du ältar det. Du kommer aldrig acceptera förlusten men däremot kommer du så småningom att lära dig hantera den. Tro mig.

Jag kunde inte förstå att det var sant förrän begravningen, och kanske kommer det vara samma för er. Kanske vill man inte förstå någonsin, men jag tror ändå att sorgen kommer att vara lättare att hantera när ni har insett att det inte är en dålig mardröm längre, utan faktiskt hård och bitter verklighet.

Slutligen hoppas jag att ni tar hand om varandra och att ni vet att vi alla finns här för att stötta och omfamna er. Jag tänder ett ljus för Linus varje dag, även om jag inte kände honom. Jag vet att det är Malins lillebror och vad han betydde för henne.

Sista råd: Försök att inte gömma er från smärtan, för den kommer hinna ifatt er i slutändan. Bearbeta den istället. Det kommer göra er både starkare och tryggare.

Massa kramar
/Sofia

Anonym sa...

Jaa man ser var generna kommer ifrån....flickorna skriver så fint måste brås på pappsen ... vi är med er hela tiden i vära tankar och pratar väldigt mycket om det som hänt...svårt att smälta och förstå...
mycket kärlek och kramar anne

Eva sa...

Hej!
Jag läste i tidningen om den här fruktansvärda olyckan...och jag har undrat om det skulle bli en blogg av det här...nu har jag hittat den...jag har läst vad du skriver och jag vill bara skicka mina varmaste tankar till dig och din familj.
Det är så fruktansvärt att läsa om den sorg och förtvivlan ni nu känner över att ha mist ett älskat barn, bror och barnbarn.
En del av texten som Alf Henriksson skrev i en dikt:Världen förändrar sig varje dag, men i bland blir den aldrig densamma mer...Och det är väl så det är för er.
Jag hoppas att det gick bra den dagen ni skulle "titta" på Linus...och att ni kände att det var rätt beslut.
Jag tror att man kan gå vidare mycket starkare om man har varit på plats och sett att det ofattbara är faktiskt sant...det har hänt!
På nåt sätt är det så att ni har faktiskt varit med om Linus och kan därför aldrig förlora honom...i era hjärtan.
Jag tänker på dig och din familj...och hoppas att ni kan ta er igenom det här...och att ni en dag kan känna glädje och harmoni igen!
Gråt era tårar och ta hand om er!
Hälsningar från Eva

Gagnskullu sa...

Ta hand om dig och familjen!

Lisas Mamma sa...

Det går inte att förstå vad ni går igenom just nu.
Trots att jag aldrig träffat Linus och inte känner dig eller din fru, så ser vi mycket av Linda, vilket gör att eran sorg känns nära.

Jag känner med er och gråter och tänker på er varje dag.
/Åsa

Eira Marie sa...

Tårarna bränner bakom ögonlocken jag kniper igen, bara tanken...fasan...att en dag befinna mig i er situation.
Det gör att bröstet drar ihop sig och jag får svårt att andas.

Så många gånger jag mött döden...störst är alltid den där föräldrar förlorar sina barn.
Det är min största skräck.
Att förlora min son.

Jag minns en sak jag tänkte påväg ifrån en av mina bästa vänners begravning.
Jag var 17 år och Andreas hade bara slutat att andas...
"VARFÖR" hackade i allas våra hjärnor och hjärtan, men påväg ifrån kyrkan i hans föräldrars bil så kände jag plötsligt ett sorgset lugn.
Jag tänkte "Du var för fin för denna värld, Andreas" och i nästa stund startar hans mamma radion och en låt som heter Vincent (starry starry night) spelas och de första orden jag uppfattar ur låten är "This world was never meant for one as beautiful as you".

Kanske en tillfällighet, men det var så snarlikt det jag själv tänkt sekunderna innan att det kändes som en tröst.

Så med de orden vill jag ge er hoppet om att någon dag själva få uppleva just den känslan, att mitt i all ofattbara sorg, känna att hans kärlek, hans energi alltid kommer att finnas ikring er.

Anonym sa...

Åh vad glad jag blir att du känner dig stark och pigg, och för att du fick höra den historien. Kramar Sara

Melker sa...

Ja, jag kan bara hålla med Osloskånskan: "Fina barn kommer från fina föräldrar"
Och det stämmer ju till hundra procent i detta fall!

Kram på er allihop!

Anonym sa...

Jag tror att vi har så mycket föreställningar om hur det kommer att kännas att uppleva en viss situation, innan vi tvingas genomleva den, så att det ibland blir omtumlande att inse att det inte är känns så som man trodde... Så istället för att tänka och jämföra, bara var!
Din sorg finns där hela tiden - hur du känner av den varierar från stund till stund.

Jag känner igen så mycket i det du beskriver från tiden efter min pappas död, för snart 17 år sen. Även om mycket är olika så finns många likheter i att helt plötsligt få det hemskaste besked man just då kan tänka sig. Den senaste veckan har jag tänkt så mycket på er och hur ni har det, det har lyft fram så många minnen och känslor från tiden när min värld plötsligt svartnade.
I samband med min pappas död fick jag höra en beskrivning av ordet kris. Jag kommer inte ihåg exakt hur det sades men min tolkning är ungefär att ”en kris, det är något man kan uppleva när ens tidigare kunskaper och erfarenheter inte längre räcker till för att veta hur man ska bete sig för att gå vidare; då man tappar fotfästet och orienteringen och mer eller mindre får börja om från början”. Det gav mig stöd att inse att jag som inte hade några tidigare liknande upplevelser inte förväntades veta vad jag skulle göra, utan att jag fick pröva mig fram, även med de alldagligaste av saker. Välj och välj bort efter dagsform. Det är du som vet bäst vad som känns rätt.

Var och en av er i familjen, jag menar även Malins pojkvän som verkar vara en viktig del av er familj, kommer att ha sin egen sorg, sina egna sätt att få utlopp för den och sina olika behov av stöd i olika faser. Ni kommer alla att välja att vända er till olika människor vid olika tidpunkter, beroende av hur ni mår. Jag tror att det är bra om ni inser att ni kommer att agera och reagera olika (inget är rätt och inget är fel) så att ni kan stötta varandra och låta andra stötta när det känns bättre.

En trygg, varm famn som du kan krypa in i när du är så där liten och otröstlig och ordet "stark" inte finns i din ordlista; någon som du vet, även när du tvivlar på allt annat, att du kan kontakta vilken tid som helst på dygnet, när du ligger sömnlös eller bara inte vet vad du ska ta dig till; människor som du kan skratta och skämta och vara helt "vanlig" med för att i nästa stund kunna låta tårarna rinna om de måste ut - det är min önskan för både dig, Martin, och för alla i din familj. Det är ni som vet vilka de personerna är i varje enskild stund men låt er också överraskas för det finns människor som kommer att hjälpa er mer än ni kan gissa vid de mest konstiga tillfällen. Var öppen för att ta emot det.

Du vet att jag finns här och att jag kommer att fortsätta höra av mig.

Kramar
Pernilla
(och så klart även från Dinesh, även om det är jag som skriver)

Dilan sa...

Kände att jag måste lämna en hälsning och hoppas att det kanske hjälper till att pigga upp. Vi känner inte varandra men Brandbergarna är som min andra familj och genom dem får jag veta hur det går för er och hur det är med er. Tänker på er varje dag och läser era bloggar och bara gråter. Om det är så upprivande för MIG att läsa om era upplevelser kan jag - vill jag? - inte tänka mig hur fruktansvärt det måste kännas för er.

Nej, det känns bara löjligt att försöka skriva att jag förstår, eller att det kommer blir bättre eller komma med tips. För det här är eran sorg och vi andra får finnas runtomkring för att stötta er och hålla er uppe medan ni kämpar för att ta itu med det, medan ni sakta men säkert sållar bort allt det hemska för att till slut bara ha kvar allt det vackra av er Linus.

Under tiden kommer jag tvinga till mig information från Calle och Kim och försäkra mig om att allt går bra för er :)

Massor av varma hälsningar
//främlingen Dilan

Ann sa...

Många tankar går till dig och din familj i er svåra stund

Inna sa...

Linus och ni har "varit med" oss i helgen, jag och min tonårsson har varit på besök hos morfar och jag har varit extra kramig o pratat om kärlek hela tiden...känner att jag måste ta vara på varje sekund med barnen.
Det gick inte att läsa ditt inlägg "Så här gick det till, från mitt håll" och sen bara gå vidare....jag blev tvungen att stanna upp o tänka...gråta...
Undrar hur ni mår, hur ni orkar??? Men ni har ju liksom inget val...Har också undrat vad man skriver till en människa man inte känner? Men det går bara inte att låta bli, tänker så mycket på er i familjen, föräldrar, syskon...
Hittar inte riktigt ord men.....Kram till er

Mångmamma sa...

Tittar in och sänder en tanke till er.

Ann-Sofie Petersson sa...

När jag läser Idas inlägg tänker jag att Gud kanske vill ta hem extra viktiga och värdefulla änglar till himlen fortare än vad jordelivet skulle vara. Kanske var Linus en sån ängel? Eller ju mer jag tänker på det så står det ganska klart att det måste vara så. Gud vill ha de bästa nära, så fort som möjligt. Jag hoppas vår fader också ger er den styrka och mod som nu behövs. Dina texter här på bloggen är det starkaste jag någonsin läst. Jag har bestämt mig för att skriva något varje gång jag läser, för att på så sätt försöka visa respekt över det jag får ta del av. Jag vet just nu inget annat sätt. I morgon ringer jag vallentunasvägerskan och kollar läget. Mina varmaste hälsningar Ann-Sofie (Fia) Petersson

Mia sa...

Styrkekramar - till hela fina familjen

Isabelle sa...

Vilken fantastisk handling av sonen. Förstår att det betyder mycket att få höra den.

Vill bara visa mitt forsatta stöd och omtanke om er. Vi känner inte alls varandra, trots det finns er familj i mina tankar väldigt ofta. Värme och styrka till er.

Anonym sa...

Jag tror det är sunt, tror att sorgen kommer i den takt så man orkar med det..

Det är nog viktigt att för sej själv tala om att inget sätt är fel, det är olika för alla..

stor varm kram <3

Monica R

Jakkan sa...

Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det kändes. Men, jag mådde verkligen dåligt när jag fick veta att någon blivit påkörd och tänkte på alla som förlorat ngn man älskat.. . Min bror blev påkörd av en bil i November, När min mamma ringde och berättade det hörde jag inte va hon sa utan sa bara: okej, och la sen på. Mina vänner och jag var påväg till min brors gamla lärare som både jag och han haft, för att hälsa på. Efter ett tag gick jag ut och ringde min mamma igen och frågade vad hon ville, Då sa hon: Det är ingen fara, Men din bror har blivit påkörd av en bil. Och jag kände hur allt blev svart och att jag höll på att svimma. Jag la på och en kompis som följde med till läraren kom ut och fråga vad det var som hade hänt. Då sa jag det att min bror har blivit påkörd. Och hon började gråta eftersom att hon också kände honom. Jag fick åka hem och så fick jag gå ut med hundarna och ta hand om mig själv, sen skulle min farmor hjälpa mig med att hämta min lillasyster. Och jag var helt förstörd, när jag satte mig i hennes bil, ochså frågade hon: Men vad har hänt med dig ? Du ser ju förfärlig ut!
Då hade jag bara lust att skrika åt henne att min bror hade blivit påkörd av en bil! Och hur fan kan du ta det så jävla lugnt då ?!

Men jag höll tyst, och min mamma kom inte hem förens vid 21, då hon bara skulle byta kläder, och hon berättade för mig att hans ben hade fåtts vrida tillbaka då det stod ur huden, och det hade blivit en öppen fraktur, och att han snart skulle bli opererad. Jag kunde inte fatta att det hade hänt min bror, min ÄLSKADE storebror. En kompis till mig kom till mig och stannade hos mig hela natten.

Nu idag har han en metallställning på benet. Han ville börja på ett bandygymnasium till hösten, vilket han inte kan. På onsdag 27/1 ska han opereras igen.

Det är ingen tröst att höra det, men det kanske är entröst att veta att jag inte har varit såhär ärlig om det med nån

Stora kramar / Jakkie

Helena sa...

Fina Linus. Han lär alla där uppe ett och annat om omtanke nu, det är jag säker på.
Hoppas att ni får sova inatt, krama Ia extra mycket från mig.
Stora kramar!

Fredrik sa...

Ja djävlar det var modigt!
Och "Jag blir osårbar när jag plockar fram den" var väldigt fint skrivet, spot on.

anette sa...

Tänker så mycket på er det
Anette

Eva sa...

Sänder er varma tankar och en massa energi...åt en ny dag/Eva

l sa...

Vad bra att du och din familj kan skriva blogg och få det stöd man kan få genom andra.Jag tänker tillbaks flera år då ett syskon till mej hastigt ryktes bort i en trafikolycka,lika plötsligt som er Linus.Jag var själv i tonåren då och det var före bloggens tid.Jag minns att jag köpte en dagbok dagen efter händelsen och skrev ner mina känslor. Skillnaden var att jag inte fick några kommentarer.Det är oerhört viktigt att få ut sina känslor .Att dessutom få det stöd ni får av andra som läser hoppas jag att ger er extra kraft att stå ut med sorgen.Kram

Sara sa...

Er familj finns i mina tankar. Ta hand om er!

Therese sa...

Jag blir alldeles rörd över all kärlek dina döttrar har i sig. Har läst deras bloggar, å tänker att du måste vara en av de stoltaste papporna här i landet. Ni har alla en stor plats i mitt hjärta. Kram Therese

Anonym sa...

Hittade hit, har läst och gråtit. Tänker på er och skickar mina kramar.

Sabina sa...

Jag har vart här tidigare men inte lyckats få ur mig en kommentar. Jag vet inte vart jag ska börja..

Mina tankar är hos er alla som förlorat Linus. Det är en sådan fruktansvärd tragedi och jag beklagar er stora sorg.

Samtidigt är jag så imponerad över den styrka och det lugn du visar. Självklart förstår jag att det inte är konstant, men ändå..
Din familj verkar vara i en trygg och stark famn.

Varma tankar och kärlek till er alla.

Sabina

Skruttet sa...

Så fint.
Kram.

Sofia Soffan H sa...

Till Ia,

Jag har tänkt på er hela veckan.

I måndags kväll för nu en vecka sedan, när jag kom hem var Jens, min man redan hemma.
Jag hade varit i mataffären och hade precis ställt ned kassarna på golvet strax innanför dörren till hallen då Jens kom ut från köket.
Han hade varit på gymet och sa att något tragiskt hade hänt där. Han hade själv läst nyheterna på nätet samma morgon.
Jag tittade på honom frågande och såg att han var skärrad.
-Ia´s son har dött i en tågolycka!
-Va....!!??..Det snurrade...Åh nej inte Ia....söta rara glada Ia. Inte Någon...men inte Ia..!
Mådde hastigt illa. Jag satte mig ned på en stol i hallen. Tankar kom. Tårar kom.
Jag och min man pratade länge på kvällen.
Gammal Täby-bo under tonåren som Jens var, ville jag veta allt om kyrkbyn och tåget.
Men på den tiden var det inte så mycket. Kyrkbyn, en egen liten by vid Täbys utkant och tåget, ja tåget har alltid gått där. Det är gamla spår, förklarade han.

Var på gymet i onsdags och i fredags förra veckan. Det råder tung stämning där. Alla är ledsna.
Likväl personal som kunder. Ringde Linas mobilsvar och pratade in ett meddelande till dig Ia.
Men jag sa inte så mycket. Hälsade bara att jag tänkte på dig och din familj.
Men så berättade min tränare om bloggen. Jag gick in i fredags kväll och läste allt ni skrivit. Din Martin och flickornas. Den natten somnade jag med tårar i ögonen.

Har tänkt på er hela veckan.
Har varit orolig för hur Ia och ni har det. (Konstigt va..?...Vi har ju aldrig mötts)
Det som ändå blev en sann bekräftelse för mig, mitt i er djupa sorg och i er värsta situation någonsin, var att under tiden som jag läste din och flickornas blogg, förstod jag vilken underbar familj Ia har. Vilken underbar familj ni är. Det var en lättnad och lugnade mig lite.
Du Martin skriver och förmedlar med sådan känsla, sanning, med sådan kärlek och med glimten..i" pennan".
Jag visste redan innan att Ia måste ha en underbar man och barn.
Du kära, söta Ia.
Jag har läst Martins blogg, Lindas och Malins. Jag har tänkt på dig och er Linus.
Det är djupt rörande det ni är med om. Det går inte att föreställa sig.
Det finns sann kärlek mellan er. En stark familj. kärleksfulla människor runt omkring er, släkt, världens snällaste morfar, goda vänner, goda bekanta och en hel drös av kärleksfulla bloggläsare.

Att kunna visa känslor, kärlek och sorg är att vara stark.
Ni har sådan styrka. Sådan kärlek. Ni är så starka.
Det ni går igenom kan ingen beskriva. Men som du Martin skrev......Ni måste klara det här..!
Ni får ta en dag i sänder. Det är svårt men det måste ju gå,
....Ni är ju Walk, (bara något jag kom på....)

Tusen kramar från mig till Ia, resten får ni dela på....

Min man Jens är med mig. Vi tänker på er. All kärlek från oss till er.
Kramar Sofia

Anonym sa...

Många varma tankar från en medmänniska/Anna

Nathalie sa...

Jag beklagar verkligen. Mina tårar bara öser ner, kan nog inte ens föreställa mig er smärta men önskar att ni finner styrka och kraft att klara er igenom detta tillsammans.
kram på er.

Anonym sa...

Jag känner inte er och kommer antagligen aldrig göra det heller. Kom in hit via en annan blogg som länkat. Men kan inte läsa och gå härifrån utan att skriva en kommentar. Gråter när jag läser vad som hänt. Över att er lilla pojke inte längre finns hos er, men också över ditt sätt att uttrycka dig. Du är en fantastisk pappa och du har en fantastisk familj. Ta hand om er och se till att prata, gråta, skratt och kramas tillsammans.

Ni finns i mina tankar.

Sofie sa...

Finns inget man kan säga som kommer göra någonting bättre. Men jag lider med er, det är så jäkla orättvist! Ta hand om er och stor kram till er!

Madde sa...

Jag känner varken er eller Linus, men som nybliven mamma berör er sons död mig in i märgen. Vad kan vara hemskare än att förlora sitt barn? Ni verkar starka, men glöm inte bort att det är helt okej att inte vara stark, att få bryta ihop och låta någon annan vara den starka ett tag.
En massa kramar till er och er fina Linus!

Anonym sa...

En låt jag kom att tänka på när jag läste detta är I Will Remember You med Ryan Cabrera. Lyssna på den, lyssna på texten. Jag vet inte om det hjälper men lyssna, känn. Jag beklagar sorgen.

Anonym sa...

I går var jag i kyrkan. Alla fyraåringarna i vår församling var inbjudna för att ta emot en barnbibel och jag var där med min familj. Under gudstjänsten fick man möjlighet att skriva en egen bön eller tända ett ljus för någon.
Jag känner inte er men jag har läst här om er fruktansvärda förlust och kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom just nu.
Igår när jag stod där i kyrkan så tände jag ett ljus för er älskade Linus.
Kärleken är stark och det verkar finnas gott om kärlek i er familj.
// Anna