Norrland sa:
Hejsan.
Jag jobbar med människor och även väldigt nära döden, den möter jag väldigt ofta. Vi "erbjuder" ofta de anhöriga till en sista stund ihop med deras avlidne vän, mor/far, son, dotter, fru osv. Den första reaktion vi oftast möter är precis så som din, ett direkt avståndstagande. Men i de flesta fall så brukar det sluta med att de går in i alla fall och pratar en stund, håller handen osv.
Den andra reaktionen (efter att dessa har "sett" sin anhöriga) är annorlunda. Jag vill inte missbruka ordet fridfull, men i detta fallet så stämmer det in många gånger.
Fridfull.
Man ser en människa som inte lider, som inte har ont.
Det är verkligen smärtsamt att läsa om er situation och eran enorma förlust.
Men jag nästan ber dig att ta tillvara på detta möte, denna stund. Om några månader/ år/ veckor så kommer du att inse att detta kanske var det viktigaste mötet du har gjort.
Precis så var det idag. Fridfullt. Inte före, men efter. Både med Linus och i mitt inre. Det kändes riktigt, riktigt bra efteråt. Jag är väldigt tacksam att vår kurator ledde oss in på rätt väg.
🤎🧸🍂
3 år sedan
83 kommentarer:
Vi har suttit på spänn hela dagen. Så tacksamma för att ni får den hjälpen ni behöver! Älskade ni. Ta hand om er ikväll. Håll om varandra.
Om gästerna gillar maten jag lagat så går det bra att berätta vem som är kocken. Om inte får ni säga att det är Calle.
kramar.
Martin!
Underbart att läsa din beskrivning av den inre friden du upplevde. Håll den känslan tätt intill dig.
Anders & Lena
Tänk att något som är så svårt ändå kan ge så mycket! Hoppas ni fick ett fint farväl med Linus och att ni kan bära med er det för alltid. I kärleken finns styrkan.
Kram
L
Jag beklagar sorgen. Ni finns i mina tankar.
Stor kram till hela familjen.
Vad skönt att det det blev så, Martin. Jag har oroat mig idag.
Ia, Martin, Malin och Linda!
Jag känner Er inte personligen, men har följt Er på avstånd under många år genom min dotter. ( Melker).
Vad jag har förstått så är ni en underbar familj, som jag hoppas finner styrka i varandra.
Det Ni genomlidit idag, tror jag kan hjälpa Er att förstå vad som verkligen hänt.
Ett ordspråk, som min Mamma satte upp på väggen , för att finna styrka , vid min Pappas hastiga bortgång, vill jag dela med mig till Er.
"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår"
Tänker på Er hela tiden. Kramar från Melkers Mamma Lena
Känner er inte men skicka endå mina tankar till er.
En mamma med en son i samma ålder som snart ska åke moped till skolan - och jag är så rädd!
Kram till er!!!!
Kram
Lova att ni i familjen har tålamod med varandra. Sorgeprocessen är tuff och olika människor sörjer olika. En del av processen är ilska som skall ut och det är lätt att man blir arg på varandra för att man sörjer på olika sätt och i olika takt. Ha alltid det i bakhuvudet. Inget är rätt eller fel, inte heller att bli arg på varandra... Var uppmärksamma på att ni kanske har nog med er själva och er egen sorg i vissa stunder och då har svårt att stötta varandra och så måste det få vara. En jättebra bok (som ni troligen inte orkar med nu) är Malin Sävstams bok där hon beskriver sin sorgeprocess efter att ha förlorat sin familj i Tsunamin. Bra för den är naken och tar upp också de förbjudna tankarna man har under sorgeprocessen och för att den visar att man kommer vidare även om det är svårt att tro. Lycka till!
Tårar rinner ......
Skönt att höra att det kändes fridfullt och bra. Miljoner kramar, ta hand om er. Ni klarar det här!
Vet att det var svårt för er idag.
Kan inte vara annat.
Tungt men ändå skönt att få se sin anhöriga.
Säga farväl.
Man är så ledsen men vet ändå att den älskade inte lider.
Den är den enda trösten i sorgen.
Livet blir aldrig detsamma igen.
Det är lätt att säga men svårt att förstå tills den dag man är där själv som anhörig och sörjande.
Då blir allt så tydligt.
Precis allting.
Sorgen tar tid.
Den måste få ta tid också.
Det tar också mycket kraft.
Jag tänker på er trots att jag inte känner er.
Skönt att höra.. Att det var fridfullt! Skönt att säga farväl. jag valde av ren feghet att inte säga farväl till min pappa som gick bort när jag var i 20-års åldern.. Ångrar det nu.. Även efter 12 år så har jag inte bearbetat det klart, kanske hade varit lättare om jag fått säga farväl.. Kram till dig och din familj! // Sussie
Uch, att läsa detta ger mig en stor klump i magen och får mig att tappa orden. Själv har jag varit med om nära släktingar som har gått bort och hade det riktigt tufft ett tag. Man får bara försöka tänka på dom fina stunderna man haft tillsammans och ni i familjen kommer en förhoppningsvis en dag kunna tänka på Linus och visa ett leende istället för den sorg ni känner idag.
Jag hoppas ni får fina avslut med Linus!
Tack för att du berättade.
Så skönt att ni fick den "rätta" känslan, känslan av frid.
Tänder ett ljus för Linus i kväll!
Kramar
Gabriella
Va gött, att det var en fridfull och fin stund :O)
Ha det nu riktigt gott, och glöm inte bort dig själv!
Kram!
Detta är så oerhört hemskt. Trots att jag kan säga att jag förstår hur hemskt det är så tror jag inte ens jag kan komma i närheten av att förstå. Bara om jag är med om det. Finns inga ord att ta till. Jag känner ingen av er men tänker på er ändå. Skulle det hända nån av mina ungar nåt så skulle jag gå under. Värker i mig av bara tanken. Ta hand om varandra. Kram
Hej jag känner er inte men jag har många i min omgivning som antingen känner er eller som finns strax intill i er närhet. Jag har ett barn själv som är i en liknande ålder som er son hon är 1 år yngre.
Dina ord och er sorg gör så att man får en blick in i en tid som måste vara den svartaste tid som finns i livet.
Inser sakta att ni är en familj med kärlek och omtänksamhet som trots er egen sorg finner ord att dela med er av er själva till alla andra.
Tror att det är eran kärlek som gör att ni kan dela med er av sorgen vilket jag hoppas kommer ge er styrka nog att fortsätta ett steg en minut en sekund i taget.
Att kunna fokusera sig i en tid av sådan smärta att dela med sig av sin tid av sorg.
Att tillåta sig att le trots all smärta.
Att tillåta sig att känna ilska.
Att hålla om och ge kramar.
Att tillåta sig att älska ännu mera trots vetskapen om att det kan göra ont.
Det är nog det som tar er igenom denna tid av mörker.
Och den kommer nog tyvärr bli lång och saknaden och sorgen kommer aldrig lätta men sättet att bära den kommer inte alltid sitta utan på som det ömmaste sår.
Den första tiden kommer alltid vara värst det första året med alla händelser som ska gås igenom första gången.
Födelsedagar m.m.
Sorgen och saknaden över Linus kommer aldrig att försvinna ni kommer alltid att tänka på honom till och med flera gånger om dagen.
Ni kommer att se honom i ögonvrån känna honom i er närhet höra hans skratt och hans röst.
Han kommer aldrig att försvinna ifrån er och ni kommer aldrig att glömma allt han givit er.
Det kommer ni alltid ha med er
Och han kommer att veta det.
Genom era ord och det ni delat med er av till oss som inte känner er så förstår man att ni är en familj som älskar och ännu älskar.
För trots smärtan och eran sorg så delar ni med er till oss alla här som känner med er och önskar så att man kunde göra nåt för er.
Det var någon som sa en gång till mig tänk så mycket du vill på den du älskat och tillåt dig att känna allt ilska smärta sorg en dag så kommer din ilska bytas ut mot skratten ni delat och glädjen ni haft i varann och du kommer vara glad och tacksam för den tid ni har fått med varann även om du just nu är arg för att den inte blev så lång som du skulle ha önskat.
Försöker komma på hur jag ska säga för att kunna ge någon lindring och lägga lite bomull runt era sår men finner inte dom orden utan kan bara försöka skicka styrka genom mina tankar styrka nog att klara er genom denna svåra tid.
Så jag skickar styrka genom mina tankar och kraft att hålla ut. Mvh CH
martin, du (och din fina familj) kan läsa mina blogg; www.kramkallas.blogg.se ! där jag skrivit lite om det som hänt. kramar johanna 8a
Bloggvärlden är fantastisk. Du och din familj får så många kloka ord till hjälp. Ta vara på dom orden när ni orkar! Tänker på er så mycket.
Jag tänker på er och tycker ni fantastiska, som orkar berätta. Jag är så glad att ni fick ett fint avsked med Linus. Jag pratade med Ulrika idag och hon sa att ni kämpar på, bra att ni verkar ha ett så fint stöd av er omgivning.
Kramar i massor
P,s Min 12 årige son som ev träffade Linus i somras på Ullis 40 års kalas, han och hans kamrat var hemma på rasten igår på dagen och tände ett ljus för Linus och hade en tyst minut.
Kan bara krama om er alla, finns inte ord just nu.
varm kram Ann
Martin och familjen, mina tankar snurrar hos er hela tiden nu. Det var många många år sen jag såg dig. (kanske kommer du inte ens ihåg mig.)När jag såg dig sist var du nog i Linus ålder. Det är helt jävla sjukt att det kan bli så här i livet. förjävligt. Jag har heller inga ord,allt verkar förmätet när jag sitter här och försöker skriva nått, mer än det alla skriver, ni är starka , så vettiga och kloka, Linus verkar ha haft det bästa i livet med en sån familj.
Ni kommer att klara av att gå, framåt, och Linus är med er. så är det bara.
Vissa tycker att det är respektlöst att kommentera när man inte känner personen, men jag ville bara säga att de va jätte tråkigt det som hände.. :( Kan inte ens föreställa mig att förlora någon som stog mig så nära.. Jag är verkligen ledsen, hoppas allt blir så bra som möjligt nu..!
Jag ville bara titta in och tala om att jag tänker på er idag.
det finns inte ord i skrift för eran förlust!
Men jag tycker det var starkt & fint att ni tog steget & tog farväl, jag var med när min far somnade in & är glad att jag fick ett farväl.
Stööta varandra, var förstående mot varandra för sorg kan göra mycket konstigt med oss.
Vägen framåt kommer vara smal en tid men spara alla fina minnen & allt fint ni gjort tillsammans.
Tänker på er & skickar er massor av styrka & energi!
Det är så stort av dig att orka blogga om en sån här stor och tung sak. Tänker på din familj och era nära. Jag tänder ett ljus för Linus här ikväll!
Våra bästa vänner förlorade sin 15-åriga son i en olycka med Roslagsbanan i oktober 2006. Vi fick vara med och se honom kvällen efter och är oerhört tacksamma för att vi fick dela deras svåra stund med dem. Det var precis så där fridfullt som du beskriver det - inte innan, men efter. För han såg så fridfull ut...Och vi kunde börja ta in vad som verkligen hade hänt. Vi beundrar din/er styrka och hoppas och tror att ni ska ta er igenom det här...det är bara att fortsätta gå...ett steg i taget, en minut i taget...Varma tankar och kramar till hela er familj.
A&J
Tänker på er!
Kram Jessica
Till er alla i Faschingfamiljen, det ni gjort idag är en del av sorgearbetet, tungt och kvalfyllt. Men jag, som många andra, tror att det är viktigt att göra.
Ett slags farväl, ett slags konstaterande, ett steg mot en annan tillvaro.
Det gör mig ont att ni behöver ta de stegen, farvälet och konstatera Linus död.
Det gör mig ont
Markattan
Hej Martin
Pratade hemma om det ofattbara som hände, men visste inte då att det var din Linus som det handlade om. Allt kom plötsligt så nära och blev bara sorgligare och ofattbarare. Hoppas du och din familj hittar vägar genom sorgen, men samtidigt ger er tid att sörja.
Jag har en nära kompis som förlorade sin sambo under förlossningen av deras nu 2,5 år gamla son. Han är ett levande bevis på att det går att komma igenom det ofattbart orättvisa.
Många kramar och tankar till er/Magnus (Luftpengar)
Jag känner er inte men jag tänker på er varje dag. På de känslor ni går igenom. Varje gång jag läser så rinner tårarna ohejdat och jag önsker att jag kunde ge er en stor värmande kram.
Jag har varit där själv. Förlorat en familjemedlem på en sekund. Hela världen vänds upp och ner. Chocken, sorgen men ochså styrkan som växer fram.
Man överlever men man glömmer aldrig. De finns hos oss alltid och de kommer på besök genom drömmar och minnen. Ibland skrattar man tillsammans, ibland bråkar man. Livet fortsätter som vanligt i drömmen.
Ni verkar vara en underbar familj och tillsammans kommer ni att ta er igenom detta och tilsammans kan ni minnas alla vackra stunder som håller honom levande hos er.
Stora varma kramar från en dotter som förlorat en älskad pappa.
Det finns bara en sak som kan övervinna denna ofattbara händelse, och det är kärleken. Ni måste nu hålla ihop som familj och trösta varandra och försöka gå vidare. Linus har inte försvunnit för gott, utan han har bara gått lite i förväg. Han väntar på er däruppe, han har det bra inget ont kan hända honom.
Det tar tid att läka såren!
Ta väl hand om varandra.
Jag beklagar verkligen, jag kände inte direkt Linus men går i Skolhagen.
<3
Martin!
Igår var Samuel och jag nere vid minnesplatsen vid skolan. Jag träffade en av mina gamla elever där och hon berättade att du har en blogg. Nu har jag läst och vill tacka dig för att du orkar berätta. Vi och alla andra här i husen runt omkring tänker på er.
Grannen Helena
När något så här ofattbart händer så slås man av att världen fortsätter snurra, hur kan den? Man blir nästan arg för att solen lyser, för att fåglarna fortsätter att kvittra, allt annat fortsätter utom ett älskat liv.
Sen kommer den dag när man åter orka se solen, kan höra fåglarna även om de aldrig mer kommer att låta som de gjorde, då man upptäcker att man själv följer med i livet igen.
Låt det ta tid, låt det göra ont. Glömt inte bort varandra.
Kram
Martin!
Jag känner inte dig (och jag hoppas det är ok att jag skriver några rader ändå). En gång för hundra år sen jobbade jag med din syster och nu bor hon granne med en av mina bästa vänner. Det var via dem jag fick reda på det hemska som hänt. Och jag vet inte vad jag vill säga till dig och din familj riktigt... Men jag är glad att du valde som du gjorde idag. När min pappa gick bort ville jag inte se honom, skulle bara vara med utanför som stöd för min syster och mamma. Så var det någon på sjukhuset som glömt stänga dörren, så jag såg honom vare sig jag ville eller inte (och då var det ju bara att gå in). Och det där är jag så tacksam för idag. Jag var rädd för att jag inte skulle minnas pappa som han var: levande, varm, den där glimten i ögat, hans röst. Men det har aldrig varit svårt för mig att frammana minnena av allt det. Tvärtom, de flödar över mig ofta - och ibland när jag minst anar det - fortfarande idag, 15 år senare.
Jag vill tacka för att jag fått läsa dina fantastiska inlägg här på bloggen. Jag tänker på er och vill skicka er all kärlek och styrka jag kan uppbåda.
Kram, Vibeke
Skönt att ni kände att det blev bra, fridfullt och att ni valde att göra det.
Har en vän som förlorade ett barn och valde bort detta sista avsked, det ångrar hon än idag fast det har gått 20 år.
Min tro är att man efter livet blir en skyddsängel. Jag hoppas på det ännu mera nu.
I detta nu ger jag er all min kärlek, energi och tankar till er.. Jag önskar att man kunde hjälpa till på något sätt. Jag hoppas att ni pratar mycket med varandra och ger varandra kraft.. En otroligt söt liten kille som drabbades av livets orättvisa. Men jag tror att han hade ett lyckligt liv och det betyder allt. Att man somnar lycklig..
"En ängel kom och räckte dig sin hand och du fick komma till lyckans land. tack för att du var så underbar, i våra hjärtat finns du föralltid kvar"
"tänk er som om jag tog en promenad. Vi ses igen, inte nu men om ett tag"
Jag känner ingen i eran familj, men berörs så mycket av denna händelse, det gör ont i hela mig..
All min kärlek till er.
Så starkt av er! Och mina tårar rinner igen...forsar. Önskar att jag kunde göra något, vad som helst...
Obegränsat med kramar och värme till er alla. Hälsa Ia att jag önskar att jag får se hennes härliga skratt snart igen, hur långt borta det än känns nu...
Kärlek.
Dina starka ord ur ditt senaste inlägg Martin.....
"Precis så var det idag. Fridfullt. Inte före, men efter. Både med Linus och i mitt inre. Det kändes riktigt, riktigt bra efteråt. Jag är väldigt tacksam att vår kurator ledde oss in på rätt väg."
Dom orden gjorde mig lite mindre orolig för hur det går för er i familjen i detta chocktillstånd.
Ta väl hand om varandra och ta tillvara på allt stöd och all den hjälp ni behöver och kan få!
Varma innerliga hälsningar...
Görel och Kent
Jag minns när jag var hos er, att jag blev avundsjuk. Jag tyckte att ni alla verkade som riktiga vänner. Ni skrattade med varandra. Det viktiga är inte hur lång tid man får med varandra, eller hur många MVG:n ens barn har fått. Det enda viktiga är att ni har fått ut något av varandra. En sådan jävla kärlek. Skratt. Ett ögonblick när båda tittade på varandra och log. Det är så jävla vackert och det kan man leva på i hundra år. Ni kan leva på det. Riktiga - Jag vet att ni var sådanna. Jag kunde känna det i erat kök. Ni ger hopp. Jag kan inte tänka mig. Jag bara gråter och får ont i magen när jag läser för du är en sådan fin pappa som skriver om din fina son och du har så fin familj. Saknaden är så tuff. Man vill bara känna på hans händer och vara i honom, andas hans luft, se ögonen blinka.
Ni kommer klara det - Garanterat. Ni kommer gråta, skrika, skratta, älska - och klara det. När ni blir gamla kommer ni sitta utomhus på sommaren och träffa Lindas och Malins barn och det kommer vara flickor eller pojkar eller både och, men ni kommer se Linus ögon i de. Ni kommer sitta och leé och berätta om honom. Han lever vidare i alla som älskar honom. Ni lever i honom. Ni är kärlek och kärlek kan inte dö. Kärlek
Det smärtar hela mitt hjärta.... att veta att någon annan går igenom nära på exakt samma grymma tid... och omänsklig smärta... finns inte ord att sätta på det o bara de som upplevt det kan veta hur man mår o känner.
Vet inte om det kan hjälpa på ngt sätt... men OM det kan lätta en liten börda o känna igen det förvirrade tillstånd som man lever i.http://www.migitts.se/timmy/
Har suttit hela dagen och funderat på hur ni mår idag, hur ni skulle påverkas. Känns skönt att höra att det kändes bra efteråt och inte något annat! Har även varit inne och läst Lindas skriverier, och jag vet inte vad jag riktigt ska säga .. tänker på er hela tiden! Många kramar
Hejhej!
Jag känner varken er familj eller Linus, men jag är så otroligt ledsen över det som hänt. Har gråtit mycket under de senaste dagarna. Mycket just för att jag var så nära. Det var det tåget jag skulle hoppat på i Ensta, som tyvärr blev Linus bortgång. "Tåget inställt pga olycka", sa tanten i högtalarna. Oj, säkert någon som blivit påkörd, sa jag till pappa, mest på skämt. Visst, dåligt skämt, men det är sånt man inte tror ska hända. Trodde mest att det var en ledning som trillat ner. Det händer så ofta. Jag känner mig väldigt hemsk nu efteråt, just pga det jag sa.
Jag har ägnat Linus många tankar, och han väntar på er iaf.
Önskar er all styrka som finns!
//Maria
Har läst din blogg i några dagar nu. Den är gripande, den tar tag i en. Många tårar trillar.
Min undran är ändå eftersom det har hänt fler olyckor på denna sträcka. Finns det inga bommar? Vad är det som brister och varför gör ingen någonting åt det?
Håll ihop och sök hjälp att prata ut.
Mångar Cyber-kramar
Hamnade här genom en annan blogg (Kalkstenssommar) och blir så ledsen när jag läser vad som hänt...Jag kommer ihåg när jag gick i 8:an (är 40 år nu...), vi fick en dag besöka en kyrka och en präst som skulle tala om döden och begravning. Något som etsatt sig fast i minnet var att hon sa att man skulle ta avsked om möjligt. Valde man att inte göra det, skulle man tänka sig för en gång extra, för att man kunde ångra sig länge fram i livet och då skulle det för alltid vara försent. Det har jag tänkt på många gånger sen...
Önskar jag kunde säga något tröstande, men det kan jag inte...Var rädda om er.
Kram Lotta
Jag tänker på er och skickar lite kärlek genom rymden.
Kramar från Åsa på MT
egentligen finns det inga ord, det finns inte i min värld att jag skulle bli av med min dotter. Skulle hon dö skulle förmodligen oxå jag dö! Jag beklagar verkligen , och ni finns i mina tankar!
HOPI PRAYER of the Soul's Graduation:
Do not stand at my grave and weep
I am not there
I do not sleep
I am a thousand winds that blow
I am the diamond in the snow
I am the sunlight
On the ripened grain
I am the gentle Autumn's rain
When you awaken in the morning hush
I am the swift uplifting rush
of quiet birds in cicled flight
I am the soft stars that shine at night
Do not stand at my grave and cry
I am not there.
I did not die
My Spirit is still alive..
Vilken fantastisk manniska Du ar! Sa stark och sa vulnerable (svenska??) Manga styrkekramar till alla i familen. Ann i Vermont
Kära Martin
Vill så gärna sträcka ut min hand och klappa din kind. Vill förmedla så mycket omtanke och värme som det bara går.Hoppas att du kan känna. Glöm inte att sorgen har många ansikten och är olika för alla. Du och dina nära kommer att sörja på olika sätt. En del ältar, en del tystnar, en del gråter andra inte. Det finns inga rätt eller fel nu.
Ni finns i mina tankar.
Anonym
Kram!
Visst är det väl så, att man i en familj hela tiden tar olika plats?
När det ena barnet spårar ur och tar all energi, då håller sig alla andra på mattan och jobbar med problemet. När den stormen är över. ja då är det dags för nästa "att ta plats". Det gäller alla i familjen, även mamma och pappa.
Just nu behöver ni alla plats.
Men det känns som ni är en familj som har en värme och känsla för varandra, som gör att ni inte tillåter er att falla samtidigt i detta jävliga. En fingertoppskänsla som är helt omedveten egentligen, men som kommer rädda er genom detta.
Håll kvar den omedvetna känslan.
Låt alla falla. Låt alla få sin plats och tid.
Tillsammans är man starkast.
Kramar.
Vi såg först nyheten på aftonbladets hemsida och blev då orolig för att det skulle kunna ha varigt Linus, bilden på hemsidan visade ju övergången precis utanför er som jag och Linus korsade ett bra antal gånger på väg hem till er. Sedan fick vi ett mail av Sanna som bekräftade våra farhågor. Allt kändes så overkligt att jag bara satte mig ner i soffan i en halvtimma och bara tänkte... Linus, han var en kompis av bästa slag som även lät mina två småsyskon vara med och leka, det var kanske i ettan-tvåan och vi gick nästan hem till varandra varje dag den perioden. Jag minns en gång i ettan som klassen skulle åka på en bondgård en heldag och jag var sjuk och kunde inte följa med.
Alla i klassen hade fått ett glas med arla-kon på och samma kväll kom Linus förbi med mitt glas samt en pokemonfigur som han lånat. Tiden jag bodde i Täby hade jag fem riktiga kompisar varav tre jag kunde kalla mina bästa. De tre var Linus, Viktor W och Calle. Vi tre lekte i princip alltid uppe i skogen på Byleskolan och Linus var oftast *lekledaren* som hittade på storyn och var alla personerna runt omkring.
Det var kanske för två år sedan jag träffade Linus sista gången när jag kom ner och hälsade på hos de gamla klasskompisarna. Jag delar er sorg och tänker på alla fina minnen som jag haft med Linus.
Johan (som flyttade till Östersund)
´Det vackraste och mest värefulla
tingen på jorden
Kan man inte se eller ens vidröra
Dom måste man känna med hjärtat..
Fick själv dessa rader när jag var riktigt nere efter en kris i livet!
Många styrkekramar till dig och familjen.Så starkt av dig att orka berätta,det berör verkligen djupt innom en.
Jag jobbade under två somrar som begravningsentreprenör, på min morfars firma. Jag blev berörd på många sätt under arbetet, berörd av att människor i så stark sorg ändå kunde vara så starka. Berörd av de änkor som efter mer än 50 års äktenskap timmarna innan blivit ensamma ändå kunde se framåt och få ett avslut. De som lämnat oss i saknad lider inte själva, och minnet av dem kommer att behållas ljust för all framtid.
Det som ändock berörde mig mest, var förmodligen den 13åriga dotter som sjöng på sin mammas begravning. Denna trebarnsmamma och familjesamhållare var född närapå samma dag som min egen mamma, och hade avlidit blott veckan innan i en trafikolycka. Mammans far var på plats och hade för mindre än ett år sedan förlorat sin livskamrat under hastiga omständigheter, och det slog mig då på ett brutalt sätt att ingen förälder ska få begrava sitt eget barn, och inget barn eller tonåring ska tvingas vara utan sin mamma under all den glädje, sorg och gemenskap som hör uppväxten till. Jag grät inte under mammans begravning, men jag grät när jag läste det du skrev igår.
Morfar och jag hade en nära och bra relation. Att ta ett sista farväl var något jag fick göra med morfar. Jag stod bredvid hans säng när han dog, och jag svepte honom i kistan. Jag känner att detta var mycket värdefullt för mig i mitt sorgearbete. Jag känner på något sätt som att jag mer definitivt kunde förstå att det verkligen hade hänt då - samtidigt som jag inte på samma sätt förstår att farfar är borta då jag inte fick göra samma sak med honom. Det känns mer som att farfar är bortrest på ett ungefär.
Jag kan inte säga annat än att mitt i all sorg och saknad, så finns ni, hela er familj, i mina och andras tankar. Vi tänker på er, vi önskar er allt väl, och vi vill göra det vi kan, om än oerhört litet, för att visa att vi bryr oss. Jag kan inte annat än hoppas och önska att detta förmedlas på det bästa sätt, och inte på ett sätt som i stunden gör det svårare för er.
Med mina tankar och värme,
David Johansson
Jag visade din blogg och dina inlägg om Linus för min mamma som reagerade väldigt starkt och sa att jag skulle tipsa dig om boken "När livet stannar" som Malin Sävstam skrev efter att ha förlorat 2barn och sin man i Tsunamin i Thailand.
Mamma arbetar med anhörigstöd och tycker att denna bok beskriver sorgens olika skeden mycket bra. Hon hoppas att den kan vara till stöd i den fruktansvärda situationen ni sitter i..
Vi sörjer med er.
All Lycka
Linnea
Hej Martin
Jag har aldrig träffat er men jag har läst och hört om vad som hänt, delvis eftersom jag bor i Skarpäng.
Arbetade även en tid på Skolhagen men träffade tyvär aldrig Linus.
Jag tänkte bara dela med mig av min erfarenhet från när min bästa vän dog för nio år sedan. Att hantera det för mig var extremt svårt eftersom vi var så unga, vi gick bara i sexan. Men det har inte gått många dagar utan att jag tänkt på honom. För att hantera det på senare år har jag försökt dela med mig av mitt liv dels genom brev och tid vid hans grav. För jag vet han fortfarande är min vän och lyssnar när jag tar mig tid att träffa honom.
Jag har fått svar genom hans föräldrar och på så sätt håller jag minnet av min bästa vän vid liv.
Så mitt tips får bli att prata med honom eller att dela minnen med andra. Berätta lite då och då vad man har för planer och ta tid med den man vill dela sitt liv med. Då blir det lite enklare att klara av det vardagliga livet.
Varma tankar till hela familjen!
Vad skönt att höra att det gått bra för er idag..
Stor kram till hela fina familjen!!
Jag bor i Täby Kyrkby, inte långt ifrån er, och känner till er familj. Kyrkbyn är inte så stort. Hela händelsen har berört mig enormt, det känns så nära, har även jag en gång för inte så längesen gått i klass 8A i Skolhagenskolan. Ville göra något för att visa mitt stöd, håller på mkt med musik och hoppas att John Lennons Beautiful Boy kan få er att sväva bort i fina tankar om er son/bror. http://www.youtube.com/watch?v=Uldu_1-JCJE / Gustav
Jag kände inte Linus, jag känner inte Er familj, men detta har påverkat mig otroligt. Jag vill att Ni ska veta att vi tänker på er, har flera gånger om diskuterat det här med vänner och livet kan verkligen slås omkull så otroligt fort. Att det på en sekund kan gå från lugn till kaos i hjärtat.
Jag hoppas samtidigt att det här kan få oss alla att ta till vara på, och uppskatta de vi har, när de fortfarande finns hos oss. Att säga vad vi känner och ta tillvara på varandra. Åtminstone har det gjort så att jag kramar mina nära extra hårt innan vi skiljs.
Jag tror på er! Människan är stark, hur kaosartat och meningslöst det än kan kännas. Mina tankar går till Er och till Linus.
Stora styrkekramar från Anna Ståhl
Nästan omöjligt att skriva något som inte blir plumpt när man kommer in som ny rakt in i en torktumlare av känslor och kaos.
Men ändå ett lugn, som det känns, såhär utifrån.
Av döma av alla kommentarer är det här viktigt för många, med mig, att på något litet sätt dela svåra känslor och sorg, även men människor vi inte känner.
Jag tror det är det som är medkänsla. Som är något så stort, och viktigt, och som vi kanske ibland tappar i en anonym värld.
Att man tar av sin tid och läser, man skickar en enkel *kram* över internet och gör den som skriver synlig, förstådd och förhoppningsvis något, lite omsluten av medkänsla.
Jag skickar en kram till er jag också. En stor, varm.
Många styrkekramar. Ta hand om varandra.
Bara en medmänniska som känner er sorg. Tänker på er.
Tack för att du skriver, för att du delar med dig. Nu ska jag ringa mina föräldrar och mina syskon och berätta hur mycket de betyder för mig, hur mycket jag älskar dem. Tack för att du påminnt om hur viktigt det här.
Tänker på er nu.
Vad skönt att ni gjorde det och att det känns rätt. Kram
Beklagar ur djupet av mitt hjärta er stora förlust. Min son, Matiass dog på samma sätt i en olyckshändelse där han 19 år gammal blev påkörd av ett godståg.
Det har nu gått 7,5 år och jag njuter av livet igen. Men livet är för alltid uppdelat i före och efter.
Läste Aftonbladet med stor vånda då det stod om olyckan, det knöt sig hårt, hårt i magen, jag vet hur smärtfullt det är och likheterna med er Linus död och min Matias död går inte komma ifrån. Upplevde några sekunders/minuters flashbacks. Så kommer det nog alltid att vara men på nåt konstigt sätt får man ett bra liv, sen så småningom, men det tar tid, mycket tid och kraft och energi.
Tuija
www.t-eklund.se
Matias hemsida, samt hänvisning till min blogg om ni känner att ni vill ta del av.
Mina varmaste tankar till er och det är så svårt att orka ens försöka första. En liten stund i taget bara är vad som gäller för er nu.
Hej
Så många svåra saker ni nu möter, mitt i allt kaos. Att ta farväl av sitt älskade barn är smärtsamt, svart, overkligt men ändå absolut nödvändigt. Om det går. Det blir ett värdefullt minne längre fram även om vi vill minnas våra barn levande. Men friden ni upplevde kommer att hjälpa er i sorgearbetet. Det kommer så många frågor ändå kring olyckan som ni kanske aldrig får svar på. Att ni då ändå har sett er son kommer att bära er även om det nu bara känns overkligt.
Varm kram från Karin - änglamamma till Johanna
Det är många som tänker på er! Hoppas ni finner styrka i er kärlek. Min son förlorade sin bästa vän i tsunamin och våra tankar finns hos er trots att vi inte känner varandra. Våra söner är lika gamla och gick på Byleskolan tillsammans.
Den här dikten läste jag ofta för min son för att han skulle få en känsla av att hans vän fanns någonstans ändå, framför allt kvar i våra hjärtan.
______________________________
Mamma och pappa, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mej
varthän jag än vill
Flyger dit ni är
och följer ert liv
Fast ni inte ser mej
Så är jag alltid där
Någonstans runt om er
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till er och flyger ner
och ger en puss på era kinder
Jag samlar dina tårar och
fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att ni inte får
ha mej intill er
närhelst ni än vill
ge mej allvärldens kramar
Vad jag än vill och lite till
för ni vill visa er kärlek
ge mej allt så fint
men mamma och pappa, er kärlek
känns från jorden och ända hit
Jag säger stolt till de andra
små änglarna som är här
-Titta! det e min mamma och pappa
och de håller mej så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släcks i varje hus
för jag är den stjärna
som lyser stark och klar
jag är ljuset inom dej
som alltid stannar kvar..
Åh, har läst här i flera dagar utan att skriva något men nu kan jag inte hålla mig längre. Förlorade min mor i cancer för snart 30 år sedan (jag var 12 år då) och bröt ihop samma dag som begravningen hölls. Min far lät mig då vara hemma men idag vet jag att det inte var bra. Jag fick aldrig det farväl jag behövde och hade mycket svårt att gå vidare. Det är först på senare år som jag har lagt detta bakom mig...
Övriga familjen fick dessutom se mamma innan begravningen och även detta "missade" jag. Så jag är jätteglad att läsa att ni valde det.
Sen vill jag tacka dig för att du orkar dela med dig av din/er sorg! Det är fantastiskt tycker jag!
Jag tycker också att det är underbart att läsa hur okända människor kan "gå samman" och visa empati och medkänsla för en annan okänd människa! Tänk om man vågade vara lite mer sådan även IRL, varje dag...
Tänker på er och hoppas att ni snart hittar en vardagslunk som fungerar för er igen!
Många kramar från Jeanette
Så vackert i headern. /Kerstin
Har också en dikt som jag sparat alltsedan vår lilla son dog. Den betyder oerhört mycket för mig...
Det är de vackraste barnen som dör
de som ingen ondska berört
de som är mjukare än andra,
kärleksfullare.
Det är de vackraste barnen som dör
läggs i jord i stället för i armar
och ljuset från just deras ögon
slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör
medan hjärtan gråter
förbittrade, stela,
livsberövade.
Oförtjänta kom de
välsignade gick de,
de vackraste barnen
som dör.
Jag tror också att det är viktigt att få ett fint avslut, ett bra farväl.
Jag vill också säga igen att det känns oerhört fint att du vill och orkar dela din tunga tid med oss.
Min son har varit svårt sjuk och jag är så oerhört tacksam idag att vi fick privilegiet att få ha honom kvar hos oss. 2006-2008, när han var som sjukast, så bloggade jag på amelia.se och gav senare ut bloggen som en bok på vulkan.se.
Det hjälpte mig enormt mycket att skriva, bara att formulera orden och få ut dem så att jag själv kunde se dem gjorde att jag inte behövde stänga in allt hos mig själv. För man orkar inte alltid prata, prata, prata. Till slut är man rädd att man blir en belastning för någon som egentligen inte vill höra. Så skriv, skriv, skriv, även om det inte är här på bloggen.
Min son är idag 13 år och så frisk han kommer att bli.
Kramar till hela familjen
Du har fått en Award av mig. För ditt sätt att skriva och dela med dig.
Det är fredag idag.
Ni är ständigt med i mina tankar.
Ville bara säga det. Och skicka en stor, stor kram till er alla.
Åh herregud. Jag hittade hit från Chrissan som har länkat till dig. jag kan inte med ord beskriva hur jag känner när jag läser din blogg, men blir på ett grymt sätt omskakad. Påminns om hur snabbt livet kan ändra sig. Värre än så här blir det inte. Men jag blir också djupt berörd av att du klarar att fortsätta blogga om ert liv och att vi får veta att du klara dig. Jag vill på det här konstiga sättet tacka för att vi får följa er men känner att jag vill hjälpa er.Vad kan vi göra för att hjälpa? Vad som helst! You name it.
Från en vän till en bekant till er, i er lilla by:
Jag har bl a en son i er sons ålder. Det som har hänt er har påverkat mig enormt. Jag använder all min tankekraft till att skicka er styrka. Vi är alla barn av samma universum.
Jag läser och läser och läser din blogg. Och hur det från ena inlägget en dag kan vändas upp och ner till inlägget nästa dag. Hur det "vanliga" livet kan brytas mitt i tu så fort. Har själv en liten son på 1 år och jag kan inte ens i närheten förstå smärtan som en förälder msåte känna.
Du som skriver, du är stark. Din familj och du klarar det här. Jag känner inte er, men min sambos syster är en vän till någon av dina döttrar och hon har berättat om det som hänt och hur hon upplevde det när hon fick reda på att en pojke blivit överkörd. Hon hann tänka på linus men slog bort tanken. Sen när hon fick veta blev hon helt skakad. Jag tänker på er, och hon och alla andra bekanta till er familj tänker på er.
mina kinder är tårfyllda och det gör ont i hjärtat.
stor styrkekram erika
När jag för många år sedan jobbade på Tiimari och Ia var inne med barnen (för övrigt ett gäng söta små yrväder) så var det nog ändå Linus som lämnade det mest bestående intrycket.
Det starkaste minnet är nog ändå när han med sitt trollspö (glittrigt med en stjärna på toppen:) kom fram till kasssan, spände sin luriga blick i min, pekade på mig med trollspöt och sa högt; Jag ska förvandla dig till en...myra!
Och så log han.
Tyvärr gick det alltför många år därefter men jag hade turen, och äran, att få träffa honom nu dagen innan julafton då han var med och hämtade oss när vi kom upp från Halmstad. Jag kunde inte tro att det var samma kille som den lille lintotten med trollspöt, han var ju tonåring nu. Så vi var ju tvungna att påminna honom om hans trollkarlskarriär som liten.
Och han log igen.
Ni är mitt i en kamp jag aldrig kan förstå men ni kämpar så fanstastiskt. Ni är en familj i en klass för sig, så starka.
Tänker på er hela tiden och följer er här på bloggen. Önskar styrka och kärlek till hela familjen!
Kramar från Helena
(f d Täbybo, numera Halmstadbo)
Vad man än sysslat med jobbat med eller ..ja vadsomhelst...denna veckan ..så har nästan alltid tanken eller handlingen slutat med att man tänkt eller haft bilden av Linus i huvet.
Har en speciell som kommer tillbaka hela tiden. Linus va med oss uppe i Polackstorp där min fd arbetsg har en pool. Där utspelades ett krig. Linus, Johan, Astrid o Olof skrek och skrattade...tror dom lekte typ "alla vill ha den stora uppblåsbara dinosaurien".
Min mor o far i Västra Frölunda skriver till mig.
"På spegeln i hallen har vi en julgransprydnad, den har hängt där i flera år.
Nina har köpt den av Linus på en marknad i Byleskolan."
För övrigt helt underbart skrivet av dig Martin.
Stor kram till Dig Ia o tjejerna
Stellan "Fasching" Hansson
Det är helt jävla galet!
Man ska inte som förälder förlora ett barn.....
Själv är jag i lite "tvärtom" situation.....Jag är föräldralös.
Jag förlorade pappa i en olycka när jag var 8 och mamma i cancer när jag var 25.
jag har dock ett litet "tips" mitt upp i allt....:
"döden är livsviktig" av Elisabet , Kubler Ross.
Det är en bra bok som kan lindra/hjälpa lite.....
STOR KRAM till er!
Stackars er , men livet går vidare o det blir bra igen! jag såg alla tända ljuas utan för skolhagen ! Vad fint , alla som har gjort det! jag såg bilden på linus när han var liten! Men stackars eran dotter o hennes pojkvän som måste trösta henne lite ! fast mina bröder känner malin o jag vet vem som e ihop med malin! xD hoppas allt blir bra ! En hälsning från en täby bo! :) RIP LINUS
Varma kramar på er. Jag tänkte på dig och din familj igår och idag och är glad att ni fick en frisfull stund tillsammans!
Läser om det fruktansvärda som drabbat er,och tårarna droppar ner på tangentbordet. Jag förstår din tvekan inför visningen. Jag hittade min pappa död, han var bara 46år, jag såg honom död vare sig jag ville eller inte. Efteråt började jag drömma en massa väldigt verkliga drömmar som gav olika förklaringar om var pappa var och att han levde. När jag vaknade kände jag mig förvirrad men kunde sedan vila i tanken att jag sett pappa och att han såg fridfullt sovande ut. Jag har funderat på det där efteråt, på de som inte fått ta farväl. Där man kanske inte har någon kropp att ta farväl av- det måste väcka många fantasier och en undran om det verkligen är sant- att personen verkligen är borta. Hur hemskt det än är tror jag att alla dessa hemska "måsten/anhalter" på sorgensväg, såsom visningar&begravning, kanske ändå fyller en funktion. Även om jag inte känner dig eller din familj, tar jag mig friheten att skicka er en stor varm kram
Skicka en kommentar