Vi ska få se Linus idag, något jag är direkt livrädd för och omedelbart tackade nej till när kuratorn tog upp frågan. Tydligen visar forskning att den här typen av avsked kan vara mycket viktig i sorgeprocessen, och att alla som hamnar i vår situation uppmanas att delta i en visning av den som dött.
Så då gör vi det. Och hoppas att forskningen har rätt.
Jag trodde ångesten inför idag skulle hindra mig från att somna igår kväll, men så läste jag den här kommentaren precis innan jag skulle lägga mig, och så gick solen upp en liten stund.
Nicklas:
Jadu Martin, vet inte vart jag ska börja, du har fått en 18åring att gråt trotts att hans flickvän ligger i sängen och kollar på!
Hoppas ni klarar er ut ur skiten nu!
Stöttar er alla!
Hahaha! Suveränt bra. Rätt från hjärtat och in i mitt. Tack Nicklas, och hälsa flickvännen!
Om det är någon som har erfarenhet av hur den här typen av avsked påverkar oss på kort och lång sikt så får ni gärna berätta om det. Jag inser att det är individuellt hur man reagerar, men det vore ändå bra att få läsa lite om det.
🤎🧸🍂
2 år sedan
103 kommentarer:
Min mamma gick bort när jag var knappt 20.
Med en lillebror och ingen annan familj tillgänglig var vi iväg och kollade på henne.
Jag var livrädd!
Mamma såg ut som om hon sov. Hon såg rofylld ut och jag är så otroligt glad att jag vågade gå dit.
Det är 17 år sen nu och jag har aldrig ångrat att jag vågade gå dit och verkligen ta farväl.
När jag har haft vänner som förlorat anhöriga har jag alltid rekommenderat dem att gå, och ta med barnen. Det är bra att se att döden inte ser så skrämmande ut som den känns.
*Kram*
Många är rädda för det här konkreta, rädda att synen av den döde kommer att fastna på näthinnan och få alla andra "levande minnen" att blekna.
Var inte rädda för det. Det kommer att vara förfärligt, men bra.
Martin, jag kommenterade till förra inlägget och missade det här.
Jag varit med om det nyligen med en äldre person men kärleken har ingen ålder och sorgen kan vara väldigt tung ändå.
Jag trodde att jag skulle bli GALEN (bokstavligt) när jag ställdes det inför den frågan du fick och jag kan säga att det hjälpte mig MYCKET. Jag tillhör en annan kultur så vi har en ceremoni över natten vilket skrämde mig. Fram till dess hade jag bara varit med om det med andra som inte betydde lika mycket för mig, det där var något helt annat.
Jag är nu oehört glad över att jag kunde ta farväl "på riktigt" (det känns som en dum mardröm annars som man aldrig vaknar ur).
Innan jag fick se på honom hade jag en otäck känsla men från den stunden jag såg honom fick jag för första gång insikt om att det jag såg var bara materia, han var verkligen inte där utan på en annan plan (jag är inte religiös måste jag påpeka). Det är mycket svårt att förklara men den tanken som tröstar mig mest nu är att jag fick komma fram till den insikten. och kan fokusera på saknaden och inte på det fysiska.
Hoppas att tar er igenom det här också.
Kram
Min storebror dog när jag var liten, han var sex år och jag skulle fylla fyra. De vuxna berättade för mig att han drunknat, min älskade förebild, min storebror fanns inte längre. De sa att han var död. Jag fick aldrig se honom igen. Länge efteråt drömde jag om honom på nätterna. Att han letade efter oss. Att han gick in och ut ur hus och letade och letade, men han hittade oss inte. Det var länge sen nu men jag kommer ihåg det väl. Kan känna ångesten i bröstet när jag minns det. Kanske hade jag sluppit det om jag fått se honom.
Vilken kommentar av 18-åriga Nicklas, så ärlig och fin.
Mina tankar är mer er idag. Hoppas på att det hjälper lite att få ta avsked.
Många kramar!
När någon försvinner från en plötsligt så tror jag att det är väldigt bra att få se och träffa. Jag har själv varit med om det, och lika jobbigt som det faktiskt var, det ska jag inte hymla om, lika "bra" var det för att förstå att personen faktiskt inte inte finns mer.
Ni har chansen att säga till Linus hur mycket ni älskar honom och hur mycket ni saknar honom.
Det ÄR jobbigt. Men "bra".
Beklagar den stora förlusten som er familj drabbats av och inga ord känns bra.
Varma kramar
/Malin
Hej
Hamnade här hos er och läste om det tragiska som hänt er, varje förälders mardröm. Har själv en son som är 14.
I höstas dog hans faster, min svägerska och min mans lillasyster tragiskt och hastigt 35 år gammal. Sönerna 10 och 14 år gamla hade svårt för att ta hennes död till sig. Vi var och tittade på henne på rättsmedicinska i Lund och det var det bästa vi kunde göra både för vår egen och deras del. De insåg då på något sätt vad som hänt och hur det än är så är det bättre att se verkligheten istället för att fantisera. Har också en nära släkting som är sjukhuspräst och hans råd till alla som drabbas är att det är jätteviktigt att se sin anhörig.
Styrkekramar från Maria i Ystad
Lycka till kanske inte är rätt uttryck, men jag hoppas ni får ett fridfullt avsked.
All tänkbar styrka och omtanke till er.
/Ulrik
Du verkar vara en sådan sjukt stark person.
Hoppas det går bra idag, mina tankar finns hos er.
vet inte vad jag ska säga, känner er inte, men läste (som så många andra) om det i tidningen. Vilken mardröm. Beklagar SÅ er förlust.
Tänker inte ens försöka komma med något klämmigt "råd", men skickar mina varmaste tankar till er och hoppas ni finner stöd hos varandra och i ljusa minnen.
Jag vet av erfarenhet att det är viktigt att få se den döde en sista gång att få ta farväl. Det är så mycket tankar som snurrar i huvudet precis innan det är dags att gå in i rummet.
Det är så olika för oss alla hur man hanterar ett sista farväl, men att se sitt barn för sista gången måste vara det mest smärtsamma.
Men märkligt nog så infinner sig ett konstigt lugn inför sista vilan. Sorgen blir inte på något sätt mindre, men den bilden man har målat upp i sitt egna huvud byter plats och det är på något konstigt sätt inte lika skrämmande längre.
Den som ligger där har ofta ett väldigt lugnt ansikte och ser mer ut som om han sover.
Men frågan man alltid har är Varför ?
Det är så fruktansvärt fel att en familj ska behöva ta farväl av sitt barn, det är inte någon som skall behöva göra det.
Men verkligheten ser annorlunda ut, den slår till med orkanstyrka och svepar omkull en med full kraft.
Konstigt nog reser man sig och går vidare även om stegen är tyngre och tankarna helt annorlunda.
Viktig också att låta sorgen ta den tid den tar och att man orkar prata om sitt älskade barn, mycket och ofta.
Saknad
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum han lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet ett människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen, ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Varm kram Ann
Först vill jag säga att jag tänker på dig och din familj, och att du skriver helt fantastiskt. Att du kan formulera det som hänt i ord. Du berör många med det du skriver, och jag hoppas att det hjälper dig och din familj.
Jag har varit med om det du ska klara i dag. Det var också en mycket nära familjemedlem som försvunnit från oss helt plötsligt och oerhört oväntat. Det var både skönt och oerhört jobbigt att få se, men jag är glad att jag gjorde det. Någon pratade om att det kan vara värdefullt att ta kort, men det kändes för konstigt. Så här en tid efteråt känner jag att jag nog ångrar att jag inte gjorde det, att jag inte kan bekräfta de bilder jag ser i mitt huvud nu. Det kändes i alla fall väldigt skönt att för en stund få vara i samma rum, och få stanna så länge man behövde. Det är som att personen är där, fast inte. Och kanske är det den känslan man behöver för att ta sig vidare. En minut, en timme, en dag i taget.
Håll ut. Vi är många som tänker på er.
Jag har tagit farväl av mitt döda barn. En liten, liten bebis. Att få höra att jag skulle titta på honom och ta farväl var HELT OMÖJLIGT! ÄR NI GALNA!!! Min man ville och jag blev lite avis att han vågade så jag tittade också lite, lite i ena ögonvrån. Det slutade med att jag kramade den lilla, såååå fin och fridfull. Han hade det bra.
Detta är nu 15 år sedan och jag tackar mig själv varje dag att jag vågade.
Ta farväl, låt sorgen få ta tid, Det är mitt lilla råd, det finns inga rätt och fel. Sörg på era egna sätt - men håll ihop.
Linus finns på ett moln och följer er.
Kram till er alla
När min mamma dött skulle vi gå in och titta på henne. Jag bävade för det mycket. Skulle följt min instinkt. Jag ångrar SÅ att jag gjorde det. DEN bilden hade jag på näthinnan många många år efter det istället för de soliga, glada bilderna. Men som du skrev: det är individuellt hur man reagerar. För en del kan jag tänka mig att det kan vara nyttigt i processen. Hade jag inte gjort det hade jag säkert grämt mig resten av mitt liv och funderat över det istället.
När jag kom till skolan på måndagsmorgonen var det första jag fick höra att en pojke blivit överkörd av tåget. Jag gå då in på aftonbladet och sitter och läser om det när jag plötsligt upptäcker att bilden är tagen precis där jag bor. Jag bor alltså granne med er. Det blev så verkligt på något sett då det hände så nära där man själv bor. När jag sen kom hem från skolan såg jag på facebook att det var en hel del som skrivit "RIP Linus" då förstod jag att det var han. På kvällen gick jag ner till övergångstället och satte upp en marchall. Jag kände inte honom men jag kan säga att jag grät floder. Det är helt ofattbart att något sånt här kan hända så nära inpå!
Det är starkt av dig att skriva ut om allt! Ni kommer klara det här, även om det tar en tid, men ni kommer klara det!
Jag beklagar verkligen sorgen!
Jag vet av erfarenhet att ett avsked hjälper! Och hur märkligt det än kan vara är det inte så otäckt som man fruktar i förväg.
Min erfarenhet är att avskeden (2 st inom 4 år, tyvärr) gett mig ett märkligt lugn för stunden och en möjlighet att säga ett sista farväl.
Sorgen blir inte mindre, men lite lättare att hantera.
Styrkekramar till er!
Min farfar dog inte i någon olycka och han var gammal. Men han dog hastigt, så det kom oväntat när det kom ändå. Jag fick se honom, liggande i sin säng där han dog. Och det är jag glad för än idag, nästan 19 år senare. För det är verkligt. Farfar är död. Oavsett hur mycket han betydde i livet och hur mycket han betyder fortfarande, så vet jag att han är borta. Jag kan ta på det.
Så åk. Ta på att det har hänt. Gör det konkret och verkligt. Då tror jag att vägen ut ur kaos blir kortare för er. Det kommer vara hysteriskt svårt. Kanske svårare än samtalet till hustrun den där hemska dagen, men det är viktigt för att ni ska överleva.
Lycka till!
Min dotters nära vän gick bort i en tågolycka för ungefär sex år sedan.
Hon var och tog avsked av honom på samma sätt. Hon var mycket nervös och orolig innan men hennes upplevelse var att det inte var alls så hemskt som hon trodde det skulle bli. Hon säger idag att hon aldrig någonsin ångrat det och att hon är mycket glad att hon vågade göra det.
Jag bor i en annan ände av landet och har aldrig träffat er. Trots det rinner mina tårar och jag får ont i hjärtat av att läsa dina inlägg. Dina ord går rakt in i själen. Jag lider så med er! Vill bara lämna ett avtryck och önska er allt väl i framtiden. Många kramar!
Det är en jobbig upplevelse där och då men jag är tacksam idag att jag gick med på det när jag ställdes inför det valet för 12 år sedan. Ett litet steg i den långa sorgeprocessen.
Mina tankar går till er!
Jag skrev en kommentar tidigt i morse men tror inte den nådde fram. Gör nytt försök...
Min son Johan dog den 12 oktober 2006, 23 år. Han hängde sig och jag och hans syskon såg honom två dagar senare. Det var ett svårt men viktigt ögonblick som jag inte skulle vilja vara utan. Efter den gången tog vi ett sista farväl när han kommit tillbaka från obduktion och låg i sin kista - det var också så viktigt...absolut sista gången jag kunde röra honom... Skriver öppet vilket kan låta hårt men det här ni går igenom nu ÄR hårt! Finns inga genvägar, inget sätt att ta sig ur det...ni måste igenom! Håll i varandra, ta en dag i sänder, en minut, en sekund, ett andetag...
Jag är med er i tanken!
/Änglamamman Harriet
Har ingen erfarenhet, men jag skulle gjort det. När min mamma dog (bilolycka) när jag var 12 erbjöds man liksom inte den möjligheten.
På tjugoårsdagen av olyckan för 10 år sen åkte jag till olycksplatsen (långt bort i värmland) för första gången och fick läsa hela polisutredningen etc och fatta hur det gått till och exakt hur hon dog. Och hur hon såg ut. På ett sätt, på ett djupare plan, tror jag det var då som jag förstod att hon var död. Hela mitt jag insåg det. Lite som att se det med egna ögon. Jag åkte hem som en lättare människa.
Jag tror en sån här mardrömslik konfrontation att se honom för er också kan speeda på sorgebearbetningen en smula. Åh, det blir långt och komplicerat det här, men jag tror du fattar vad jag menar.
Ni verkar vara en fantastisk familj, så ni kommer klara av att leva med det här. Det är ingen brådska.
Håll ihop.
/Peter
All styrka till er idag Martin. En väninna till mig som förlorade sin son i en olycka i somras är med i något som heter FEBE, det hjälper henne.
http://www.febe.net/
Styrkekramar och ljus till dagen idag.
Jag tror det är bra.
Jag har jobbat med sjuka och döende människor och det har funnits något fint i det där när de anhöriga få ta farväl. Jag satt hos min far när han somnade in och han låg hemma hela dagen. Det blev många tillfällen att klappa, krama, "prata" och ta farväl som kändes väldigt bra.
Vi fick inte, av olika skäl, se vår lillasyster/dotter och det påverkade oss länge. Var hon verkligen borta? Var det inte hon jag såg på stan?
http://wettexvarlden.wordpress.com/2009/09/22/om-sorg/
Det är en svår dag för er idag. Ni finns i mina tankar. Känn min hand i er, min hand på er axel.
Många kramar till er alla.
http://levaidag.blogg.se/
ludmilla.se
dom vet.
Hej, hittade hit via Monas universum. Jag kan bara beklaga sorgen.
Min bror dog, knall och fall för tio år sedan, trettionio år ung/gammal. Det hela var helt oväntat. En till synes frisk, vältränad kille i sina bästa år med fru och fyra barn. Vi fick erbjudandet att se honom men jag avböjde mycket pga min egen rädsla.
Med facit i hand ångrar jag mig djupt! Jag tror att min sorg hade varit mer lätthanterad om jag fått säga farväl till honom där och se med egna ögon att hans själ vandrat vidare. För mig känns det inte verkligt att han inte längre finns med oss, som om jag fortfarande väntar på att han en gång kommer in genom dörren ...
Lycka till, ni finns i mina tankar.
med vänlig hälsning,
Marianne
För oss var det bra. Främst för barnen.
Fast om jag ska vara ärlig, så såg inte vårt barn ut som "vårt barn" längre. Det var...ja lite konstigt på nått sätt. Tomt.
Och om ingen haft vett att säga det till er och ni inte tänkt på det, man ksa ha kläder till den som avlidit.
Min son är begravd utan byxor. Det är något jag ångrar och tänker på än i dag.
Kram.
Vi är alla olika och reagerar olika. Här är vad jag tror (vilket inte alls behöver vara vad som är bäst för er).
Jag har förlorat två barn innan jag fick träffa dom. Det senaste när det bara var några veckor kvar till det skulle födas.
Jag är fortfarande arg, ledsen och besviken för att jag inte fick se honom. Jag hade velat det även om det är väldigt, väldigt tufft också.
Det är nog annorlunda i min situation än i din. Jag hade så gärna velat ha ett ansikte till den där lilla personen att minnas.
Jag tror att det kan vara bra att få ta ett sista avsked. Det är otroligt tungt att göra det, men jag tror att det känns bra på något sätt efteråt.
Jag är "twittervän" med Christina och följer genom henne er otroliga sorg.
När allt är som värst kan man inte föreställa sig att man någonsin kommer att kunna le igen, att man någonsin ska kunna gå igenom en enda minut utan att tänka på det som gör så ont, men på något underligt vis klarar man sig igenom. En vacker dag ler man igen.
Tiden läker inte alla sår, men det gör lite mindre ont.
Hej!
Jag har egentligen inga tips på hur man går vidare, har aldrig förlorat någon som stod mig nära. Men, jag tänker ofta på min mormor och morfar som förlorade sin älskade son då en "vän" till honom på fyllan slog honom till marken. Morbror var 19 år och mycket älskad. Min mormor och morfar fick inget stöd från samhället, det såg väl annorlunda ut på den tiden, och jag är inte säker på att de hade tagit emot hjälp om det erbjudits dem. Istället fortsatte de som vanligt, med jobb och familjen. De blev inåtvända och ganska osocial, vägrade att prata om sin sorg och det som hänt. De blev gamla och gråhåriga från en dag till en annan.
Så det är väl mitt råd till er. Ta emot den hjälp som finns, fortsätt att umgås med era vänner och prata prata prata. Med varandra och andra. (Som här i bloggen)
Stor kram till er alla
Jag har hela mitt liv varit livrädd för att behöva göra det du ska göra idag. Men till slut stog jag inför situationen. Det var min mamma, värre med ett barn det fattar jag ju, men ändå. Min erfarenhet av det var att jag hade aldrig kunnat gå vidare så bra om jag inte fått vara med om denna stund av avsked.
Du kommer att vara er kurator tacksam resen av livet för detta. Jag lovar!
Jag har hela mitt liv varit livrädd för att behöva göra det du ska göra idag. Men till slut stog jag inför situationen. Det var min mamma, värre med ett barn det fattar jag ju, men ändå. Min erfarenhet av det var att jag hade aldrig kunnat gå vidare så bra om jag inte fått vara med om denna stund av avsked.
Du kommer att vara er kurator tacksam resen av livet för detta. Jag lovar!
Hej Martin.
Har en tvärtom erfarenhet. Min pappa dog i en olycka 1988 (fick ett träd över sin bil) o jag bodde inte i samma stad då o fick INTe se honom. Det är något som plågar mig fortfarande känns som jag inte riktigt fick ta farväl. Så även om det är jobbigt över alla gränser så tror jag det är rätt beslut att se er son. Inte nu men i framtiden kommer ni känna att det var rätt beslut.
Ni finns i mina tankar/Susanne
Tänk att man sörja en människa man aldrig har träffat. Att känna med en familj man aldrig träffat.
Mina tankar är hos er jämt och jag tackar dig för att du orkar dela med dig i din tunga tid.
//Veronica
Hejsan.
Jag jobbar med människor och även väldigt nära döden, den möter jag väldigt ofta. Vi "erbjuder" ofta de anhöriga till en sista stund ihop med deras avlidne vän, mor/far, son, dotter, fru osv. Den första reaktion vi oftast möter är precis så som din, ett direkt avståndstagande. Men i de flesta fall så brukar det sluta med att de går in i alla fall och pratar en stund, håller handen osv.
Den andra reaktionen (efter att dessa har "sett" sin anhöriga) är annorlunda. Jag vill inte missbruka ordet fridfull, men i detta fallet så stämmer det in många gånger.
Fridfull.
Man ser en människa som inte lider, som inte har ont.
Det är verkligen smärtsamt att läsa om er situation och eran enorma förlust.
Men jag nästan ber dig att ta tillvara på detta möte, denna stund. Om några månader/ år/ veckor så kommer du att inse att detta kanske var det viktigaste mötet du har gjort.
Många tankar och kramar från en som beundrar styrkan i er/dig.
"Människan får den kraft som behövs"
Min mamma avled hastigt i en hjärtattack, 56 år gammal. Hon var den första döda jag såg och det var hemskt, otäckt och fruktansvärt sorgligt förstås. Samtidigt var det bra, inte minst efteråt. Jag visste att hon var död. Jag hade inga fantasier om hur hon såg ut. Jag visste. Det hjälpte mig att inse vad som hade hänt.
Ta god tid på dig, om du behöver det. Kram.
/ Viola
Beklagar oerhört mycket.
När min mamma gick bort för 4år sedan så fick vi frågan om vi ville se henne och jag ångrar inte att jag sa Ja till de, För mig va de att se henne ett uppvaknande, att hon inte skulle komma tillbaka utan att hon var borta.
Jag skulle rekomendera ett sånt avsked, vi la brev från oss alla i familjen,lite av hennes favortgodis m.m i kistan.
Men som sagt de är inviduelt om man vill och klarar av det.
Va starka men inte rädda för att släppa.
De är otroligt jobbigt allting men det kommer efter ett tag att sjunka in och det finns ljus längre fram.
Ta hand om er alla nu.
Kram
Martin,
Angående din vädjan om att höra andra berätta frågade jag min vännina som förlorade sina två barn och sin man den 26 december 2004. Min vännina ville att jag talade om för dig att nej, hon fick aldrig se de sina vilket hon sörjer enormt. Hon bad mig hälsa dig att lyssna på de professionella som råder er att göra det mest otänkbara, att se. Hur obegripligt det låter idag är min väninna övertygad om att det kommer att ha en mening att ha genomfört det, i framtiden.
Det var skönt att få ge dig en kram vid kyrkan igår. Vi gråter med er.
Sofia
Min erfarenhet av detta är att jag missade den, min bästa vän, min frus extra pappa, hennes lillebrors far ... gick bort vid en ålder på 43 år.
Jag missade att ta farväl då jag befann mig alldeles förlångt där ifrån och hann inte dit i tid.
Jag kom dagen innan begravningen och den chock jag fick då kistan sänktes ner i marken är något som jag aldrig glömmer. Allt föll över mig då.
Jag önskade att jag fått vara med på all den förberedelse du som människa behöver i en sorgsituation. Jag var ensam i att inte fått delta i alla samtal under två vekors tid som handlat om denna underbara man.
Det är allt jag kan säga ... det kändes att jag missat något viktigt som jag aldrig kunde ta igen.
Mitt råd: Gör det ... hur ont det än känns innan. Det är tydligen en mycket fin stund.
Oj så svårt, och det absolut sista man vill att någon ska behöva göra...
Men min erfarenhet, egen men kanske mest genom andras, är att det är väldigt bra att se den som är död, dels för att det blir lättare att ta in, att verkligen förstå att personen inte lever längre.
Jag har också hört att man i senare skede kan få svår ångest om man inte gjort det, till och med börja ifrågasätta om personen verkligen är död, om det är rätt människa man begravt...
Sen vet jag inte. Fan alltså. Försöker tänka om det vore mitt barn, min son, men jag tror att jag även om han vore död och inte där, att det skulle kännas bra att få ta hans hand en sista gång, smeka hans kind, säga hejdå...
Å andra sidan har jag hört omvänt att personer blivit chockade och fått hemska bilder på näthinnan som levt kvar, men de har jag hört att folk fått även då det avstått från att se...
Och i det mest konkreta fallet hade personen varit död mer än en vecka och hunnit förändras väldigt mycket utseendemässigt.
Det känns svårt att posta den här kommentaren, den känns lite rå på något sätt, men du skrev att du gärna ville läsa om det och även om mina erfarenheter inte är i närheten av det du ska möta idag så ville jag ge dig det jag hade...
Kram på dig Martin. Kändes fint att se att du kunde skratta till också, mitt i allt...
Hej!
Jag vet inte mycket om sorgearbete eller hur man reagerar. Bara att det känns som om man vill ställa sig själv utanför livet ett tag och så vänta med att kliva in igen tills det gått några månader.
Det finns olika sätt att "stänga av". Sprit, för mycket medicin, och en massa psykologiska försvarsmekanismer.
Jag vet också att man tyvärr inte kommer ifrån sorgearbetet även om man stänger av, det kommer bara senare.
Tillåt dig att sörja så att hjärtat sprängs, att gråta så ögonen blöder, att skrika tills rösten tar slut.
Jag blir glad när jag läser att du tar emot all hjälp och allt stöd som finns runt omkring. Du verkar trots att helvetet hälsar på, som en vettig person som har alla hästar hemma.
Jag tror att det kommer bli svårt när den första chocken har släppt, om någon eller några månader. När folk i er omgivning inte alltid förstår att ni fortfarande behöver lika mycket stöttning, att det fortfarande gör lika ont. Det brukar bli mer "klapp på huvudet" än öppna famnen om du förstår vad jag menar.
Se till att skaffa någon du vet att du kan vända dig till även då. En kurator eller präst eller någon annan med proffesionella kunskaper om sorgebearbetning. Du kommer behöva en ventil att pysa genom. Bloggen är en sådan, för en skrivande människa, men det räcker inte.
Nu har jag suttit och smyglipat på jobbet ett bra tag, medan jag läst dina ord. Naturligtvis kommer livet inte bli som förrut, men det kan ändå bli bra.
Jag hoppas och tror på dej och din familj!
Hejsan.
Jag fick ta ett sådant avsked av min farfar, att få se honom en sista gång betydde väldigt mycket för just mig. Att få se honom ligga där alldeles lugn och stilla gjorde mitt hjärta varmt. Jag tror det är väldigt viktigt med sånna här avsked så jag råder er till att göra det även om det är hur hemskt som helst så kommer det kännas bättre sen!
Var starka för Linus skull! Jag tänker på er.
Hälsningar Anna i Sp1c
Hej, jag vill först och främst beklaga er sorg och säga att mina tankar finns hos dig och hela din familj. Jag tycker det är oerhört stark att du orkar blogga om det som hänt, men vet också att det är skönt att "skriva av sig".
Apropå det här att få se personen som avlidigt, ville jag skriva det här.
Jag hade en vän som gick bort förra året, i en trafikolycka i Åkersberga. Han skulle fylla 21 till hösten. Eftersom att han var muslim, hölls begravningen bara 3 dagar efter hans bortgång, innan vi knappt hunnit förstå att han dött. Vi fick under begravningen se honom, då de skulle begrava honom. Han var insvept i vitt tyg, men när de la honom i graven såg jag hans huvud. Hans vackra ansikte. Det jag vill säga är, det är hemskt att se någon som gått bort. Fruktansvärt. Men det var också väldigt bra, för att vi fick perspektiv på det hela, man greppar att det är sant. Fram tills dess hade jag nästan förväntat mig att han skulle hoppa fram och säga att allt var ett skämt. Det är jättejobbigt att se, men det måste ändå bli verkligt. Det är min upplevelse, min verklighet.
Mina tankar finns hos dig och din familj.
Vila i frid Linus.
// My
Jag har arbetat på ett hospice som är en avdelning får vård i livets slutskede och jag har varit med på visningar ganska många gånger.
Det här med liv och död är väldigt personligt så det är svårt att säga hur någon kommer att reagera. Det enda man kan säga är att ingen reaktion är "fel". Om du till exempel vill krama om Linus så gör det, om du inte vill så låt bli, det är helt upp till dig.
Det är precis som kuratorn sa, nästan alla tycker att det är bra att de fick se sin anhöriga och tillbringa lite tid med honom eller henne. Personalen på stället där Linus ligger har redan sett honom och gjort i ordning honom så fråga dem vad som kommer att hända och hur han ser ut. De finns där för dig och din familj så var inte rädd att använda dem.
Min erfarenhet är att det går bra (dåligt ordval men du förstår vad jag menar) att ta med sig minderåriga så jag tycker jag att du ska ta med dig Linda och Malin. När de väl är på plats kanske de inte vill följa med in och då är det OK men det är bättre att de fattar det beslutet när de är där för då har de en chans att ändra sig.
Det händer att minderåriga inte vill följa med in i början. Det är få barn och ungdomar som har sett en död människa i verkligheten så de vet inte vad de kommer att få se. Många tror att kroppen ser hemsk eller otäck ut men det gör den nästan aldrig. Om barnen vill vänta utanför så kan du gå in och sedan gå ut och berätta för dem vad du såg där inne. Då kanske de vill följa med in.
Precis som 18-årige Nicklas som lämnade en kommentar har jag också gråtit floder av läsa vad du och din familj har råkat ut för. Jag är mycket äldre än han men sådana här saker har ingen ålder.
Ta hand om dig!
/ Alexander
Hej!
Förstår hur nervöst det kan vara att ta beslutet att titta på en nära anhörig som är död. Jag kan bara säga från min egen personliga upplevelse att det är det som jag inte har ångrat mig. Jag har tittat på både farmor och farfar när dom var döda och det var skönt att få se att det var dom i kistan. Det jag ångrar mig mest i livet är att jag inte fick se min mormor... (Hade vattkoppor då). Jag har även varit på begravning nyligen i december 2009 när min gudmor gick bort och då var det öppen kista innan begravningsakten och det var oxå något jag inte ångrar att jag tog beslutet att gå fram och titta. Skönt att veta att rätt person ligger där och få i min tanke rätt avsked..... Även min 15åriga dotter var med och tycker likadant...... Hoppas att ni får samma känsla som jag. Har tänkt på hela er familj (fast jag inte vet vilka ni är)sen det hände och hoppas att ni får sörja i fred och att ni får den hjälp ni behöver på vägen och att ni säger till när ni vill ha hjälp. sörjer med er kramis Marre
Jag har inte erfarenhet från någon som är så ung och har gått bort. Men jag vet att när min föräldrar lämnat mej så känns det skönt efteråt att jag hade tagit avsked genom att vara hos dom en stund i kapellet. Ha styrka Jag tänker på er Stora varma kramar Ewa
Jag vet inte hur det känns att ta avsked från nån som är så ung. Men det jag vet är, att när mina föräldrar lämnat mej så känns det fint att ha tagit avsked i kapellet. Ha styrka. Jag tänker på er. Stora varma kramar från Ewa
Jag vet inte hur det är att ta avsked av nån som är så ung. Det jag vet är att, när mina föräldrar lämnat mej så känns det fint att ha tagit avsked i kapellet. Ha styrka. Jag tänker på er Stora varma kramar från Ewa
Hej!
Kan inte med ord beskriva den sorg jag känner när jag läser dina rader, tårarna talar sitt egna språk! Här kommer några rader från en dikt som får tala sitt eget språk:
"En blomma bryts innan den fått slå ut i blom,
marken blir trist och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå det någonstans finns,
en äng eller en undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta att växa, dofta och leva."
Med varmt deltagande i Er stora sorg...
Kram Nina Grafström -Sundsvall
Jag tror det högg till i alla Täbyhjärtan när vi läste om olyckan. En stor kram till er, det skär i hjärtat och jag hoppas att ni så småningom kan gå vidare.
Jag håller med dig om att det säkerligen är helt individuellt. Har inte någon erfarenhet men kan tänka mig vissa kan behöva ett sådant sista avsked och andra kan tänkas behöva endast ett levande minne. Jag gillade kommentaren du hade fått på FB; den att det bara är Linus kropp ni ser. Hoppas ni ska känna så. Det kommer säkert att bli en svår stund för er men jag hoppas ändå att det ska skänka någon slags tröst i den sorg ni upplever. /Kim.
kan inte med ord beskriva hur ont det gör att läsa allt det fina du skrivit! Allt fint om Linus, som nu inte längre finns ibland oss.
Jag håller på med mitt eget sorgearbete, min dotter är synskadad, men nu helt plötsligt så kännds det bara patetiskt att sörja hennes förlorade syn. Fick genast en ny synvinkel påå livet, min dotter lever iallafall. Och ni har förlorat eran son. Jag tar tillbaka tårarna för hennes förkorta synnerver och fäller dom för Er, för Linus.
Min erfarenhet är att det är bra att ta chansen att ta avsked och se sin förlorade anhöriga, om man kan och orkar. De gånger jag gjort det har färre frågor snurrat i min kropp och själ efteråt. Sorgen har blivit en gnutta lättare att bära.
Det har varit andra situationer än er (som är så oerhörd att det är omöjligt att greppa), men det är min erfarenhet.
Jag tror man ser att det bara är skalet av människan kvar där. Essensen av honom finns kvar, i luften, i omgivningarna, i hjärtat hos var och en som träffat och upplevt honom.
Var på en begravning i fredags och där lästes en strof av Jaques Werup upp. Den strofen vill jag dela med mig av:
"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig."
För tre år sedan dog min mamma i cancer. Jag hade förmånen att få sitta hos henne den natt hon dog, fick hålla hennes hand och prata. Hon kunde inte själv prata men jag tror att hon hörde. Jag och min bror fick även se henne efter det att hon var död och det kändes fint och bra. Även om man är jätterädd för vad man ska se så är det bra att ta farväl, att få ett avslut, fast det kändes som om något fattades. Det är väl den biten som är själen tror jag. Det är kanske den upplevelsen som gör att man klarar av avskedet. Men sorg tar tid, låt den göra det. Tillfällena av glädje kommer tillbaka, även om han alltid kommer finnas i era tankar. Hoppas att du och din familj tar er igenom det här, dag för dag och tillsammans.
Jag känner inte er, men fäller tårar för er skull ändå. Jag har varit med två gånger vid avsked av en anhörig (svärfar och morfar) och jag ångrar inte att jag gjorde det. De var, som flera tidigare sagt, fridfulla och jag förstod lättare att de var döda. Det är säkert olika för olika personer, men för min egen del när jag tänker tillbaka på dem så minns jag bara hur de var och vad de tyckte om, inte alls hur de så ut när jag tog avsked.
Så jag önskar er all styrka så att ni orkar att genomföra detta.
Jag förlorade min mormor för två år sen. Min mormor, som varit så otroligt viktig för mig under min uppväxt. För mig var avskedet otroligt viktigt, det blev så tydligt för mig att det bara var ett skal som fanns kvar. Min mormor var någon annan stans. Samtidigt var det vackert, att se hur hon såg ut att sova.
Jag kan inte säga hur ni ska göra, men för min del var det en viktig del i min sorg.
Tack Martin,
för att du orkar och vill dela med dig av känslor och tankar.
Tack; Martin för att du tillåter mig att vara så nära.
Ni finns hos mig, i mina tankar, i mitt hjärta oavbrutet, hela tiden.
Jag skickar en stooor varm kram till er från Ingela med familj, som sitter här i Ljungsbro och låter tårarna rinna.....
Vill bara skriva o säga att vi tänker på er,så fruktansvärt att mist sitt barn på detta sätt. Vår yngsta son Niklas var med om en otäck olycka med roslagsbanan för 16 månader sedan. Han blev träffad av tåget på perrongen vid Enebybergs station en måndagmorgon på väg till Tibble Gymnasium.Han fick en öppen underbensfraktur på vä underben o har haft en mycket jobbig tid men vi är så tacksamma för att han lever!
Sänder en dikt till er som jag tycker är så vacker : I tidens trädgård blommar tröstens blommor.
Var rädda om varandra - kram
Tuula
Vår son var 2 år när han dog. För både mig o min man var det ingen tvekan om att vi skulle se vår son o ta ett sista farväl. Vår son var 6 år o han var också med oss. Det var inte alls obehagligt utan det var ju fortfarande vår älskade son som låg där.
Vår 6åring tog det helt naturligt. Han gick fram till lillebror o stod där alldeles tyst. Smekte hela hans kropp, ansiktet, fingrar o fötter. När en halvtimma gått säger han lugnt till oss att "nu är jag färdig mamma, nu har jag sagt farväl till lillebror". Han hade inga som helst problem efteråt. Men genom avskedet fick ordet död en betydelse. Betydelsen att man aldrig mer få se lillebror igen...
När sedan mormor dog o sonen då var 12år, följde han också med till henne o sa farväl. Han konstaterade att det inte alls var något konstigt med att se någon död. "Det är ju samma mormor som ligger där fastän hon nu är kall istället för varm..."
Vi har i vår familj kunnat prata om vår sorg. Vi har pratat mycket med varandra, pratat om sorg o ångest, dåliga samvetet om allt man borde ha gjort el kunde ha gjort, pratat om det där ordet "om", som kunde ha förändrat allt. Men framför allt har vi pratat om alla våra glada underbara minnen med lillebror.
Sorgen har svetsat ihop vår familj än mer. Det enda som betyder något i livet är att vi har varandra, visar kärlek o tar hand om varandra.
Och även om ni ser Linus nu, så kommer era minnen vara om Linus som den levande glada härliga kille han var.
Varma kramar
När jag skulle ta avsked av Hugo så satt jag mej vid säng kanten och lyfte upp den övre delen och kramade pussad grät och pratade till honom... tårarna tog aldrig slut...sen är det nog bra att åka till vattnet och bara skrika så högt som det går.... det känns bättre...en liten stund i allafall...jag känner att sorgen bär man alltid med sig men tack och lov så kan man gå tillbaka till dom glada stunderna där i mellan....det är svårt att ta på sorgen alla sörjer vi ju olika.... men när barn dör så är det ju så jävla hårt... känner med er skulle vilja bara ta er i min famn... och jag har en stor famn...tänker på er ständigt... kärlek och värme <3
Skickar MASSOR av styrkakramar trots att vvi inte känner varandra.
Jag har en son i samma ålder och kan eller kan inte sätta mig in i vad ni går i genom.
Katharina
Det här är så otroligt sorgligt, gråter massor för er. :,(
Jag bor i Vallentuna, så det är inte utan att det högg till inombords när nyheten kom: "Är det någon jag känner?/vet vem det är/kompis kompis?" osv. Jag känner inte er alls, och kan inte föreställa mig hur hemskt det är.
Massor med kramar och lycka till med allting. (Shit,vet inte vad jag ska skriva.)
Jag tror som de flesta här, för att kunna gå vidare är det nog bäst att ta ett sista farväl. Har själv ingen erfarenhet utav det. Ni är i mina tankar under dygnets alla vakna timmar. Och jag blir glad då jag varje morron sätter mig framför datorn och ser att du gjort ett inlägg. Jag känner det som att "du är på rätt väg" och har börjar bearbeta. Så länge nya inlägg kommer, behöver jag inte känna oro. Du håller huvudet ovan vattenytan. Det som oroar mig är resten av familjen, har dom samma styrka som vi känner att du har? Jag blir oxå överväldigad av all empati som alla andra känner med er. Både dina inlägg och allas kommentarer gör att megaklumpen i halsen exploderar och tårarna rinner nerför kinderna. Här är dagens kram från mig!
Hoppas och tror att stunden med Linus var fin. /Kerstin
Det finns inte ord.. när det händer det som hänt ER. Jag känner er inte och har aldrig besökt din blogg förrän nu, och jag hoppas att ni får all stöd och hjälp ni behöver för att kunna fortsätta framåt, ett steg i taget. Det kommer att var tungt men ni kommer att klara det.
När jag förlorade min farmor och min farfar (dog av ålder, inte alls nåt jag jämför denna tragiska olycka med), så var jag och tog farväl och såg dem båda två. Och det har jag ALDRIG ångrat en sekund, snarare är jag tacksam att jag fick den möjligheten. För mig så blev det som ett avslut på nåt sätt. Ett fint och vackert avlsut. Det var såå fridfullt. Ett rejält översvallande ångestladdat möte.. och det går aldrig att ens försöka förstå eran situation, jag verkligen lider med er att ni ska måsta gå igenom en sån tragisk händelse, som att förlora sitt barn/syskon.
Men mitt råd om det går att ge nåt i denna tragiska stund så gå dit och ta beslutet på plats så att säga. Och som nån annan skrev till dig/er.. känner nån av er att ni inte vill se honom, ja, då är det ju så man känner men man har valmöjligheten haft iaf. Låter ganska brutalt av mig att säga att för mig var det Fint, Vackert och Fridfullt men det var dem känslor som infann sig hos mig. Man har ju många ggr en "bild" av att en människa som gått bort i en olycka kanske ska vara så "hemskt" dekfekt el att man tror att det blir att se värsta "skräckbilden". Men dem underbara människor som jobbar med detta har redan sett honom och gjort i ordning honom.. och det är då man får se den fina personen man älskar så, att han/hon är fridfull, och det är ju ändå nåt man vill känna i det hemska ögonblick som det ändå är.
Sen är det ju helt individuellt som du själv säger, man vet ju aldrig hur man själv el nån annan ska reagera, vilket beslut man fattar, före man hamnar i den situationen?! MEN jag tror oxå det är viktigt att ta till sig att vilket beslut man än kommer fram till själv är det RÄTTA beslutet..
Vill oxå säga det är stort och starkt av dig att du delar med dig av den hemska tragiska verklighet som drabbat ER, ert liv och verklighet..
Önskar er allt väl och ta hand om varandra, och prata, prata, prata.. det är såå viktigt! Prata med Linus oxå, för han finns FÖR ALLTID MED ER <3
*Kram*
/Jenny
Jag har aldrig träffat dig, men en person som verkar starkare än du har jag aldrig någonsin stött på förut. Det är en egenskap värd guld och jag hoppas allt vad jag kan med er för(även om det just nu verkar vara en omöjlighet)att det snart ska kännas bättre!
En STOR kram till dig och din familj!
Det finns inget värre för en förälder än att förlora sitt barn. Men det finns heller inte något värre för ett litet barn att förlora sin förälder.
Att se min mamma död som åttaåring var inte något jag ville, men som du, psykologerna övertala och sa att det var bra. Men jag kan säga att även om jag såg henne död så såg jag henne ligga där och andas. Även när jag gick därifrån så trodde jag att hon levde.
Linus kommer alltid leva kvar i dig och din familj. Det viktigaste är att inte ha krav på sig att gå vidare. Din styrka är det som för dig vidare, styrkan är din bästa vän nu. Håll hårt i den.
Varma varma varma tankar till dig och familjen!
Jag känner inte dig, men du fascinerar mig något så enormt. Det du gör går inte sätta ord på, fortsätt kriga!
Tänker på er familj
/ 18 år
Jag vill skicka mina varmaste tankar till dig och din familj som tvingas gå igenom detta. Att förlora sitt barn.... det går inte beskriva.
Min bror B avled hastigt för 4 år sedan. Han föll ihop utanför mina föräldrars hus, hans hjärta stannade. Jag och min familj befann oss i Spanien och mina föräldrar passade vårt hus och katter. Det var min andre bror M som fick identifiera B på sjukhuset. Jag såg honom aldrig. Inte mamma eller pappa heller. Vi pratade om att ordna en visning men mina föräldrar orkade inte så det blev aldrig av. Det är något jag har ångrat flera gånger.
Massor, massor med kramar till er / Kicki
Hej Martin,
Vi har inte träffats särskilt ofta efter vårt gemensamma besök på Danderyds sjukhus runt den 21 sep
1991, men du ska veta att jag tänker på er hela tiden. Hoppas du kan ta emot dessa tankar! Har börjat läsa din blogg, den är så fantastiskt jävla bra.
Varma tankar och Miljoner Kramar
Pelle m familj
*Läser*... *gråter*... *läser* *torkar tårarna i ögonen*... Helt ofattbart. Vi är många som tänker på er.. Bor ett par hundra meter bort från er, men följde olyckan på nätet... ojojoj.. vad man höll tummarna de första timmarna innan det stod att Linus omkommit.
Vi känner inte varann, men kramar kan man inte få för många av!! KRAM
Vad människan orkar är fantastiskt. Att du orkar stå på benen är rent ut sagt makalöst. Att du öppnar ögonen och lyckas leva varje dag är en bedrift värd allt. All styrka till dig och de dina!
Jag har sett 3 nära anhöriga döda.
Jag har velat det själv, har inte kunnat förstå annars.
Två av dem dog en vänlig död. Den ena i sömnen och den andra omgiven av de han älskade.
Deras ansikten var fridfulla och vackra.
Den tredje dog en smärtfylld död. Hennes ansikte bar spår av den smärtan och det var en jobbig syn. Ändock behövde jag se, för att förstå.
Jag tänker på er...
Många kramar!
//Amanda
Jag bor på andra sidan Stockholm men ändå berör det här mig väldigt mycket. Min pojkvän bor i ert område och han funderar så mycket på det som har hänt. Klart att jag vill hjälpa och stötta honom, men det är svårt att hitta orden för något sånt här. Jag gick själv igenom något hemskt i våras (15-årig vän som blev mördad), det går dock inte riktigt att jämföra de två händelserna. Båda är så tragiska på olika sätt.
När jag läser din blogg inser jag i alla fall att ni i familjen reagerar helt naturligt och samtidigt väldigt bra. Ni kommer behöva tid för att bearbeta detta, lång tid. Man borde egentligen dela upp livet i olika delar. Alla har vi någon del som alltid kommer vara svart, tragisk och jobbig. I ert fall är den delen större än för många andra. Men se på livet som helhet. Ni kommer alla kunna leva bra liv, trots den här eviga saknaden. Jag tror på dig och din familj. Önskar er all tänkbar styrka.
Jag bor på andra sidan Stockholm men ändå berör det här mig väldigt mycket. Min pojkvän bor i ert område och han funderar så mycket på det som har hänt. Klart att jag vill hjälpa och stötta honom, men det är svårt att hitta orden för något sånt här. Jag gick själv igenom något hemskt i våras (15-årig vän som blev mördad), det går dock inte riktigt att jämföra de två händelserna. Båda är så tragiska på olika sätt.
När jag läser din blogg inser jag i alla fall att ni i familjen reagerar helt naturligt och samtidigt väldigt bra. Ni kommer behöva tid för att bearbeta detta, lång tid. Man borde egentligen dela upp livet i olika delar. Alla har vi någon del som alltid kommer vara svart, tragisk och jobbig. I ert fall är den delen större än för många andra. Men se på livet som helhet. Ni kommer alla kunna leva bra liv, trots den här eviga saknaden. Jag tror på dig och din familj. Önskar er all tänkbar styrka.
Min fina morfar dog när jag var elva år. Han dog när jag och min syster var hos mormor och morfar på höstlov. Jag vaknade på morgonen och fick veta att morfar dött tidigt på morgonen. Min mamma flög upp, och tillsammans med henne och min lillasyter gick vi in till morfar där han låg stilla i sin säng. Mormor hade sänkt värmen i rummet så det var kallt och han såg ut precis som att han sov. Jag var liten, men tyckte inte att det var läskigt. Jag fick klappa morfar på kinden och säga hejdå. Känns jättebra nu, jag fick ett avslut, och också se att morfar var död, men inte läskig för det. Styrkekramar!
Tusen tankar från en totalt främmande person till er.
Ni är inte ensamma i det här, ni har verkligen tusentals med er.
http://www.youtube.com/watch?v=BcQXDxss6sQ
En låt som sätter ord på det. Nästan.
Jag sänder er mina kondoleanser, och varmaste kramar.
/Josefine, 15
Tänker på er...Jag tror att det är helt rätt att se honom en sista gång..Ta hand om er!
En av mina närmsta vänner dog i en tågolycka med roslagsbanan för några år sedan. Han var 15 när det hände.
Att läsa det du skriver väcker gamla känslor. Kan inte ens sätta mig in i hur det är att vara familjemedlem i en sån här situation.
För mig kändes det väldigt orättvist att det var en tågolycka som var anledningen.
Jag fick aldrig se min kompis efter olyckan, och idag ångrar jag att jag inte försökte.
Vet inte riktigt vad jag försöker säga, men kände mig tvungen att skriva någonting.
Hälsningar
Läste på facebook att en av mina döttrar vänner blivit medlem i Linus grupp och förstod inte först, men mindesmed en klump i magen när jag läste om olyckan. Har själv 4 barn och tre av dom är tonåringar - minns att jag tänkte att vilken fasa vilken mardröm att få ett sånt besked. Plötsligt tänkte jag att min dotter som ska börja i Tibble till hösten inte får hon ska inte åka tåg. Hade en vän som blev i hjälkörd av tåget på 80 talet. Har läst din blogg om era första dygn. Kan inte förstå hur det känns, men vet att sorgen är fruktansvärd.
Skickar styrkekramar och kommer att följa bloggen framöver Jag hoppas att det gick så bra som det kan gå när ni fick se Linus - jag vet att jag inte ångrar en sekund när jag såg min mamma i kistan. Tänker ...
Jag bor i Kyrkbyn men känner er inte. Däremot är det precis som du säger att här känner alla varandra till slut och jag har nära vänner som känner er familj. Du ska veta att er sons död har berört oss alla här och det är så många, både barn och vuxna, som tänker på er och som skulle vilja trösta er om det gick. Det känns som att det vilar ett extra lager kyla och mörker här över Kyrkbyn just nu. Jag är så förtvivlat ledsen över det som har hänt er Linus men det enda jag kan göra just nu är att skriva dessa rader till dig.Känns ganska fjuttigt men jag hoppas att du får åtminstone en liten skärva styrka av att veta att vi är många som känner så oerhört starkt med er. Jag tror att du kan rädda dig själv lite genom att skriva av dig och få respons från andra människor. På det sättet hoppas jag att du orkar ta dig igenom detta ofattbara, lite starkare, inte så ensam.För ni är inte ensamma.Hoppas att det gick bra att se Linus idag och att det verkligen är så som forskningen visar. Min egen erfarenhet är att det bli lite lättare att förstå, även om det var min svärfar jag såg som avliden, inte mitt eget älskade barn. Jag väljer att vara anonym idag.
Jag förlorade min storebror i en bilolycka för 2 år sedan. När det kom på tal att se honom så blev jag direkt livrädd. Det blev vi alla. Vi fick också höra att det är bra för att kunna gå vidare i sorgearbetet. Vi var inte övertygade eftersom att det inte var det sista sättet vi ville se honom på. Vi pratade fram och tillbaka men beslöt oss ändå ganska snabbt för att vi ville se honom. Han hade trots allt funnits i mitt i liv 16 år och även i mina syskons och föräldrars liv så pass länge att man kommer minnas de övriga stunderna bättre.
Det var väldigt jobbigt, så klart. Men det behövdes. Det var i den stunden som jag verkligen förstod att han inte längre finns och det var nyttigt för att kunna bearbeta sorgen. Jag hade föreställt mig det värsta men de är väldigt duktiga på att göra dem så fina som möjligt. Han såg väldigt fin och fridfull ut och mitt i det hemska så fanns det ändå någonting som var fint. Han var fin. Trots spåren som hade lämnats på hans kropp efter olyckan. Det var på ett sätt skönt att få ta hans hand en sista gång.
Efter den stunden landade man lite och kunde påbörja ett nytt kapitel i sorgen. Så var inte rädda.
Ta hand om dig och din familj. Tillsammans kommer ni klara er igenom det här.
Jag har tänkt på er hela dagen, vi känner inte varann, men jag känner Christina och har träffaft Ia en gång hos henne. Linus är så lik sin mamma.
Det går inte att föreställa sig hur det är att ta ett sådant avsked, så jag skickar bara mina varmaste omtankar.
Vi fick möjlighet att se vår lilla dotter dagen efter på sjukhuset. då hade dom klätt henne i en klänning vi skickat med och alla hennes gosedjur. Det var vackert, lugnt och stilla men samtidigt overkligt och skrämmande. Ytterligare några dagar senare fick vi se henne i kyrkans begravningskapell. Det var efter obduktionen. Det var mindre trevligt och något jag kunde ha varit utan. Men jag är glad att vi fick sitta hos henne i sjukhusets andaktsrum eller vad dom kallar det för. Hälsn/Sahra
I somras hände det obegripliga i vår stad Eskilstuna.
Det var en vanlig fredagskväll, jag stod och pillar garaget, Susanne och svärmor tog ett glas vin i köket. Då kom sonen, 16 år, ner för trappen, blek i ansiktet och sade "jag måste åka ner till Maria-kyrkan - Vickan är död". Ridå.
Vickan var en klasskompis, en handbollskompis och tjejen som aldrig var ledsen. Nu var hon död.
Från den stunden och veckorna framåt handlade det om orka ta en sekund, en minut, en timme i taget.
Man åkte jojo från "bara" dov tysthet till djup hemsk avgrund. Ungdomarna fattade inte och vi vuxna fattade inte.
Hur skulle vi kunna gå vidare?
Under de kommande dagarna fylldes den minneslund vi skapade nära sporthallen med blommor, ljus, fotografier, minneslappar och sörjande vänner. För varje dag som gick läkte man lite lite, men jojo-effekten kvarstod.
Nu har det gått ett halvår sedan den hemska natten och nu tränger det ljusa igenom mer och mer, det varma som hände dagarna efter att Vickan lämnade oss tar över, det svarta tonar bort.
Ingen kan föreställa sig er sorg och saknad. Jag skriver detta som den enda tröst jag kan ge er.
Med tiden kommer smärtan trubba av.
Håll ut.
//gusten med familj (inkl Chip)
Jag kan säga att efter jag fått veta åldern på er son så kom jag hem och (är glad själv att jag inte är min lillebror) Han är 11 år och jag rent ut sagt skrek åt han.. Fan för dig om du skulle dö. Jag skulle döda dig då!!!
Ni är så jäkla starka!!! Shiit !
Har suttit i någon dag och försökt komma på något att skriva! Jag finner inga ord som kan beskriva hur illa berörd jag blir av det som hänt er. Vill att ni ska veta att jag tänder ett ljus och tänker på er!
Många varma kramar!
Min pappa gick bort för nio år sedan. Först reagerade jag precis som du. Jag ville inte se honom, minnas honom som han var. Fick höra exakt det dom sagt till dig, att man skall se dom för att förstå och kunna gå vidare.
Dom hade gjort det så fint på sjukhuset, i kapellet. Pappa såg ut som han sov, fast han var alldeles kall. Han såg ut som han alltid gjorde och det var min pappa som låg där.
Nu, nio år senare, är jag glad att jag blev övertalad att följa med. Det innebar att jag fick se att han var död och kunde förstå. Men det är också en bild jag plockar fram ibland för att den talar om för mig att pappa var lugn och fridfull var än hans själ nu befann sig.
Och han är ändå väldigt levande i mitt minne, precis som han var.
Vet ju inte hur skadad er Linus är men jag tror ändå att det är bra att få ta adjö på det här sättet. Som en slags ceremoni.
Tack för att du delar med dig av ert liv!
Mitt medvetna sa till mig att jag ville absolut inte ta farväl av varken min far eller min bror. Men mitt undermedvetna sa till mig att göra det och någon typ av klarsynthet fick mig att ta ett sista farväl i båda fallen.
Detta är beslut jag känner var rätt. Det funkar varken med eskapism eller prokrastinering i dessa fall. Alla reagerar vi olika, men jag var nog ganska disträ i dessa situationer men är nöjd med att jag tog mitt förnuft till fånga.
När min andra bror senare dog fick jag inte möjlighet att ta detta sista farväl. Något som gnager i bakhuvudet och en jordfästning som blev fruktansvärt jobbig (hade två att jämföra med).
Jag kan precis känna känslan när jag läser din berättelse, klumpen i halsen sitter där.
Jag vill börja med att beklaga sorgen. Jag har gråtit floder och läst inläggen flera gånger. Och jag kände inte ens Linus, jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom och jag önskar så att det fanns något som jag kan göra.
Jag tänker att jag kan dela med mig av min upplevelse av döden.
Jag vakade över min mormor natten då hon gick bort. Läkarna hade förvarnat mig så jag visste att det var på gång. Jag var rädd hela kvällen för hur det skulle kännas, om jag skulle bli rädd när jag mötte döden.
Men när döden infann sig och lugnet spred sig över mormors ansikte och kropp blev jag också lugn. Jag såg att döden var behaglig.
Jag grät flera gånger om dagen i ett halvår,sedan tog tårarna slut och bara sorgen saknaden är kvar.
Men man lär sig leva med den. Även om det inte känns så i början. Men det är alltid något som fattas.
Det går naturligtvis inte att jämföra min förlust med att ni har förlorat ert älskade barn.
Mitt djupaste deltagande till dig och din familj.
Kram Susanne
Att mötas och skiljas är livets gång, att skiljas och mötas är hoppets sång.
Den versen tänkte jag mycket på när min mamma dog i en bilolycka när jag var 16 år. Vi var och tittade på henne till sjukhuset samma kväll... hemskt, så hemskt när hon kändes kall och stel. Men ändå ett avsked. Men det är 22 år sedan hon dog och nu minns jag oftast bara de fina stunderna. Det mesta jag sörjer över är att hon aldrig fick träffa min dotter som föddes 2002.
För lite över två år sedan dog min kusin i en motorcykelolycka. Vid utsjungningen fick min dotter vara med och se honom. Vi saknade honom så för vi träffas mycket i min släkt. Två månader senare dog min pappa i en sjukdomsattack. Min dotter grät mycket de två första dagarna och var väldigt olycklig. Men när hon fick komma med och se sin morfar så blev det mycket bättre. Hon saknade honom, men grät inte längre. Jag kan inte förstå din smärta, jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas att förlora min dotter, men jag tror att man måste få ta ett avsked av den som dött, även ett fysiskt avsked. Så min uppmaning till dig är att även ta ett fysiskt avsked av din son. Sköt om dig och de dina, ni finns för slltid i varandras hjärtan.
När min lillebror gick bort så såg jag honom 3 ggr. Jag ångrar det inte. Jag skulle ha ångrat om jag inte hade sett honom. För de minnena man bär med sig är inte de från
Jag vet en mamma som aldrig sa hej då till sin dotter genom att se henne innan begravningen. 10 år senare så ångrar hon sig än.
Det kommer att vara eran Linus ni ser och han komer att vara sååå vacker och fridfull.
Fantasin är mer jobbig än verkligheten.
Att få se Linus, där han var, som det är, ger en sannare verklighet än att låta fantasin flöda fritt. Och som förälder vill man få följa med "hela resan i livet".
Alltså det är omöjligt att hitta rätt ord, ni är i en livserfarenhet ingen borde få uppleva, INGEN!
Själv var jag där och petade på "väggen", men kunde vända om. Våndorna hänger som klasar i hälarna resten av livet, men det går ändå inte att begripa känslan av att behöva passera "väggen". Det är omöjligt!
/En tonårsmamma från Täby
Hej,
Min mormor gick bort 1996. Hon dog i sömnen i sitt hem bredvid min morfar. Jag älskade och älskar henne så otroligt mycket. Mormor bodde 30 mil från oss och hade tre döttrar som alla bodde utspridda över landet och för att alla skulle hinna ta farväl av henne valde vi att hon skulle få stanna kvar hemma efter godkännande av präst och läkare. Jag kommer aldrig glömma detta. Möjligheten att få ta farväl i sin takt. Jag kunde lägga mig på sängen bredvid mormor och prata med henne om allt vi hade gjort och även sjunga de sånger hon sjöng för när jag var liten. Vi hade även förmånen att begravningsbyrån kom hem med kistan till oss och vi fick klä mormor i sin favoritklänning och lägga ner henne själva i kistan. Mina yngre kusiner hade gjort teckningar och andra saker som hon fick med sig. När jag berättar detta för många tycker det är konstigt och väldigt äckligt. Men för mig har denna upplevelsen gjort att döden inte något främmande. Jag är precis som du oerhört glad att jag fick förmånen att säga tack och ta farväl även om det är jobbigt.
Jag hoppas att ni finner styrka i varandra och att ni tar hand om varandra för det ni går igenom kan ingen annan sätta ord på.
Kram
Anna
hej jag är uppväxt i kyrkbyn är idag 34 har två barn äldsta 11 år .. det jag vill få fram till dig o dina är att när jag var 13 år förlorade jag min stora syster.. det värsta som kunde hända mig o mina föräldrar... jag lider med er men ni ska veta att med åren så lär man sig attleva med det o bara kommer ihåg alla glada minnen
Min mamma gick bort för 20 år sen. Jag var då 14 år. Jag fick aldrig se min mamma och säga adjö, då min pappa inte trodde att det skulle vara bra för mig. MEN jag tänker fortfarande mkt på det och önskar att jag hade fått se henne en sista gång.
Det hade nog gått fortare att på riktigt förstå och ta in att hon verkligen var död om jag hade fått 'se det med egna ögon' - jag vet inte. Konstiga tankar. Hoppas att det gick bra för er och att det kändes ok att se Linus. Önskar er all lycka och värme i livet. Ni kommer att ta er igenom detta. Saknaden försvinner självklart aldrig. Men det blir definitivt lättare med åren. Och efter en tid känns det nästan som en film. Eller som att det hänt ngn annan. Inte mig. Så känns det i alla falll för mig när jag tänker på min mamma och det som hände henne. Som en film. Men saknar henne alltid. Hela tiden. Mängder av kramar och tankar till er. //Anna
Ta hand om er.
kram
En stor KRAM ifrån oss till ER.
Känns som om det är svårt att hitta de rätta orden just nu! Även
jag,Ansi, kan vara tyst en stund och fundera på hur orättvist och hårt detta känns.
Våra tankar är hos Er och hoppas det kan styrka er trots den situation ni befinner er i just nu.
Var rädd om ER.
Kramar från Ansi och Garth
i Helsingborg
Jag hittade hit via ett Skrutt häromdagen och har sen dess läst och gråtit och tänkt på er. Detta har verkligen berört mig och jag har känt att även jag velat lämna ett avtryck, om så bara för att tala om att ni finns med i mina tankar och böner.
Så när jag såg rubriken på detta inlägg kände jag att jag var tvungen att tipsa om en låt med just den titeln. Detta helt instrumentala stycke har många gånger skänkt mig frid och framförallt trygghet mitt i min oro.
Låten är av Erik Tilling och finns att lyssna på här om du har Spotify:
http://open.spotify.com/track/1vlbBIaW2hAWdtwV22HgFy
Skivan som låten kommer från heter "Hopp" :)
Många kramar
jag har arbetat inom vården sedan 1979 och som sjuksköterska sedan 1985. Under alla dessa år har jag aldrig någonsin stött på eller hört talas om nån som ångrat sitt beslut om att få ta farväl av den avlidne personligen. På kort och lång sikt är jag övertygad om att detta är, i de allra flesta fall, det bästa man kan göra för att sedan orka ta itu med det tunga och hårda arbete som det är att hantera en sån här svår förlust. Fast vad vet jag? Det enda jag kan säga är: känns det bra- så är det bra. känns det inte rätt- ja då kanske det inte blir så bra. Men jag har också sett anhöriga som varit tveksamma först, tacka oss för att vi försiktigt övertalat dem att gå in till den avlidne. Personligen är jag glad att jag såg min pappa som död- allt de otäcka, hans ångest och jämmer var borta.Så vacker låg han och log- nu hade han fått ro!
Ännu en gång: mina tankar har du och din familj hela tiden (fast vi är främlingar för varandra) och mitt fönster brinner ett ljus för Linus /Liselotte
Min pappa dog nar jag var i 20ars aldern,han hade varit sjuk lange,jag hade val nastan gatt och hallt doden i handen i manga ar av mitt unga liv.Han dog i min famn,min familj och min basta van ,hon som sen forlorade barn,var inne i rummet.Efter att han hade somnat in gick alla ut,jag kande att det sista jag kunde gora for pappa var att gora honom fin,vardig pa sitt satt,inte knappta hander,det var inte han.Jag pratade med nagra skoterskor och jag var den som tvattade honom,kammade,baddade och gjorde honom fin!!Det var vackert,en stark narvaro fanns i rummet,bara han och jag fick ett privat avsked...Det basta jag gjort,har kannt att varat forhallande sa att saja klev in i en annan fas,han skulle ju alltid finnas i mitt hjarta det kunde ingen dod ta ifran mej!Minns detta ogonblick som fridfullt,ett starkt mote med det som kommer...sen Martin da ni kanske mots igen!Fortsatt att gora som du gor,jag ser en styrka och det fyller mej med ett vidunderligt hopp,tank att karlek kan vara sa stark!Ta hand om de dina.Jag och min familj skickar 1000 varma kramar.Desiree Kyrkbyn
Någon skickade en kommentar med länken till din blogg på min. Jag förlorade min älskade lillebror den 14 november då han begick självmord. Han var bara 15 år...
Att se honom död var... Fruktansvärt och så otroligt skrämmande. Men efter ett tag var det skönt att få röra vid honom, prata med honom och säga ett sista farväl. Både min och er familj har en lång resa att gå nu. Till ett nytt liv, som saknar en stor bit.
Och det rör mig väl speciellt när jag läste i tidningen om er son och bror eftersom att vi också bor i Täby, och har bott nära Täby Kyrkby. Håll er så starka ni kan, ta hand om varandra och prata om honom så mycket ni kan.
Mina tankar går till er.
/Sofie, vilaifridadam.blogg.se
"Grief is just love with nowhere to go".
Min syster dog, 54 år. Hon lämnade en dotter på 13 och en son på 20. Vi såg alla henne men sonen var väldigt tveksam. Han gick också på droger som hasch så det påverkade förstås. Han säger i dag, fyra år senare, att han ångrade det. Han hade mardrömmar efteråt.
Vi andra kände som du efter visningen, att det fanns en ro. Att sorgen ju sitter hos oss, som är kvar. Den som är borta är i ro. Det är i oss oron bor.
Jag skrev också dagbok efteråt, men bara den första veckan. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna minnas mina känslor och de förvirrade dagarna som följde. Du skriver väldigt väl! Tack!
Skicka en kommentar