Man måste inte läsa.
Min fru började tidigt på sitt jobb på måndagen så vi bestämde oss för att samåka, som vi gjort massor med gånger tidigare. Jag hade precis varit på en längre resa utomlands och kunde mycket väl kunnat tänka mig att åka senare, och i så fall skjutsa Linus till skolan, det lite mer vanliga morgonalternativet. Men så gjorde vi inte.
Redan här är det alltså upplagt för livslång ångest. Men någon däruppe löste problemet redan innan det uppstod, eftersom min jetlag såg till att jag vaknade en timme före klockan och således var klarvaken när Ia gick upp. Hade vi inte bestämt oss för samåkning kvällen innan så hade vi med 100% sannolikhet gjort det då, på morgonen. Så det där kunde vi lägga undan direkt. Tack för det.
Vi var alltså redan på jobbet båda två när det hände.
Linda, som är Linus storasyster och Malins lillasyster, väntade på tåget nere vid Täby Kyrkby för vidare transport till Tibble Gymnasium. Hörde tåget tuta uppe i backen, vid övergången där vi bor, såg det stanna och sedan backa. Sur för att behöva åka extrabuss började hon redan här ändå bli orolig. Ryktet gick på några minuter att någon blivit påkörd, och blir någon påkörd så är det med stor sannolikhet någon man känner till. Kyrkbyn är inte större än så. En kompis-kompis, en grannes dotter, någon i fotbollslaget, eller ja, någon i familjen.
Linda gör som hon alltid gör i ett sånt läge och börjar beta av familjemedlemmarna med sms. Rutin, för att sedan gå vidare. Och inget svar från Linus var inte så konstigt, om han mot förmodan kommit ihåg att ta mobilen med sig så var den oftast avslagen. Och den låg mycket riktigt hemma.
Jag sitter på jobbet och försöker reda ut det vanliga kaoset efter en veckas frånvaro från kontoret när Lindas sms om olyckan börjar trilla in. Tittar på aftonbladet och konstaterar att det är övergången precis där vi bor som är på bild, och att "en pojke blivit påkörd av tåget och hittats livlös". Klump i magen, men eftersom övergången är på väg till mellanstadieskolan Byleskolan och inte Linus normala väg till högstadiet på Skolhagenskolan så går jag vidare. Och Linus skulle väl beskrivas som yngre man i tidningarna, inte pojke väl? "Mer information kommer", så då väntar vi på den.
Lite senare är informationen uppdaterad till "Tonårspojke avled efter tågolycka" och nu är jag inte bekväm längre. Eftersom Linus hade varit sjuk hela veckan så skulle de ju inte ringa från skolan om han inte dök upp. Så jag ringde dit, lite skamset, de har ju annat att göra än att springa runt och räkna elever.
"Ett ögonblick" säger kvinnan och lägger ned luren och en evig väntan startar på mitt håll. Steg i rum, svaga röster. Här någonstans börjar risken för katastrof faktiskt kännas lite för sannolik för att man ska må bra. Precis innan den manliga polisen tar telefonen och börjar prata hinner jag tänka att "det får inte vara en manlig polis som tar luren nu, för då är det kört."
Han frågar vad jag heter och jag säger mitt namn högt och tydligt, det får inte bli fel nu. "Var är du nu?", och det är där och då som jag dör.
Resten av historien är ren skräck.
Jag ska alltså ringa min fru och berätta att vår son har dött. Och det nu.
Jag vet att hon har läst om olyckan och hon har också fått Lindas oroliga sms. Det är hon som svarar i receptionen, allt snurrar, men jag kan ju bara säga som det är. "Det var Linus, han är död". Och så dör jag igen. Dör och dör medan jag hör skriken och tumultet, och bästisen Lina som tar över telefonen och fixar resten. Det kommer att ta åratal innan jag kommer att kunna handskas med de här sekunderna på ett vettigt sätt. Om någonsin.
Död ska jag nu åka med polisen (som åkt till mitt jobb i Kista) för att på väg hem hämta upp mina döttrar som med hjälp av sms-kedjor nu är farligt nära lösningen på mysteriet om vem som blivit påkörd. Jag vill att det är jag som berättar det, men jag vill inte göra det på telefon. Jag har väldigt bråttom nu.
Linda ringer när vi har tio minuter kvar men jag lägger på. Ångrar mig, men det är upptaget när jag försöker ringa tillbaka. Linda ringer igen, och jag vet att det måste bli på telefon. Jag dör, jag svarar, och hon frågar:
- "Var är du"
- "På väg till Tibble"
- "Varför då?" men hon förstår ju redan.
Så för andra gången:
- "Det var Linus, han är död"
Möter upp döttrarna utanför skolan och vi kramas länge i snödrivan utanför matsalen innan vi sätter oss i polisbilen och åker hem till svärmor och svärfar som bor i närheten av oss och som blev underrättade först, av skäl som är direkt hemska. De bor vid spåret 50 meter nedanför övergången där Linus blir påkörd, så det var där han hade legat. Svärfar är alltså först på plats. Världens snällaste morfar ska nu larma och hjälpa till när hans barnbarn omkommit i en tågolycka.
Mormor och morfar ska alltså se till att vi får reda på att ett av våra barn har dött. Hur många dödar dör man när man får en sådan uppgift?
Sedan rusar tiden. Poliser och en präst. Släktingar, och de första sms:en. Kaffe, vänner och vad händer nu? En tid bokas hos kurator på Astrid Lindgrens sjukhus och plötsligt är det natt.
Och lika plötsligt har mina döttrar blivit kvinnor, så kloka och trygga i sig själva och varandra. Så lugna och vuxna. Det är jag och Ia som är barn. Vi lovar varandra att klara detta och det är den självklaraste sak i världen. Vi är helt överens, och vi är helt säkra, och det är nästan rogivande. Jag älskar er så mycket. Och vi går hem.
Natten tar jag mig igenom ensam i vardagsrummet och enbart tack vare era kommentarer på bloggen. Ett hav av kommentarer som gjorde att rädsla och galenskap inte fick fäste.
Och nu är det nu. Ny natt. Efter att ha varit vaken i 40 timmar har jag äntligen fått sova lite. Ville inte sova först, ville inte släppa Linus.
Men nu har jag sovit. Och det var inte så farligt, det var skönt.
Tack Lina och alla på Master. Tack Gunilla, Gabrielle, Ove på Tibble, Calle, Kim, älskade Nina, Susanne, Patrik, Christina, Leffe, Micha, Lisa och var och en i klass 8A. Tack Linus kompisar, ni som tänt marshaller och lagt blommor. Tack alla som kommit förbi, skickat sms och blommor. Tack till tusentals bloggvänner.
Idag reser vi oss och tar första steget, och sedan är det väl bara att fortsätta gå antar jag.
385 kommentarer:
«Äldst ‹Äldre 201 – 385 av 385Jag har läst din vackra och hemska text säkert tio gånger nu och jag kommer säkert läsa den ett par gånger till innan jag går och lägger mig. Jag känner er inte, är inte en tidigare läsare men som så många andra hittade jag hit via andra bloggar. Det som har hänt är så fruktansvärt och jag lider med er. Vi är många som tänker på er nu och själv tänder jag ett ljus för Linus i mitt fönster i kväll. Ta hand om varandra.
Tårarna rinner. Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för er. Jag kan bara skicka tröstande kramar och säga att jag tänker på er! Vi finns här, för dig och din familj.
Jag kommer aldrig att glömma linus. Han var en av de varmaste personerna jag någonsin känt. Trots att jag bara kände honom under en kort period i fyran så lämnade han ett så djupt intryck på mig. Det finns inte många människor i denna värld som lyckas just med detta. När han, jag och Carl spelade mario tilsammans så har jag aldrig mått bättre. Livet är så jävla orättvist och allt är helt oförståligt. Jag hoppas att det finns massa varma människor runt er som hjälper er men om jag kände Linus rätt så tror jag att ni värmer varandra eftersom ni måste vara lika Linus. Han var så varm och förstående och jag lovar er att ni kommer att ta er igenom detta och kunna leva ett bra liv. Han kommer alltid att finnas i våra hjärtan och minnen och kommer alltid att leva kvar som en ängel i våra liv. <3
Håller med resten om att det är fantastikst att du orkar berätta. Jag hoppas att ditt skrivande ska kunna vara en hjälp på vägen...
All kärlek till dig och din underbara familj. Ta hand om er! /A
Så otroligt starkt av dig att skriva det här. Jag vet exakt vad du/din familj och vänner går igenom eftersom min yngre bror omkom i en liknande tågolycka. Jag hoppas verkligen att ni är starka och håller ihop er familj efter allt som händer/hänt, något som mina föräldrar inte klarade.
Jag har läst din text om och om igen i snart en timme. Tårarna rinner.
Det är så grymt starkt av dig att skriva om det svåra du går igenom nu. Jag har mitt hjärta med dig och vill bara ert bästa! Vila i frid Linus.
Livet är så nyckfullt, orättvist! Varför ska man behöva gå igenom detta?
Håll i er kärlek till varandra och till Linus!
Har inga ord som kan lindra er sorg, inga tips.
Skickar kärlek och styrka
Ni är inte ensamma.
Skänker tankar från Norrland till er denna kväll.
Jag beklagar verkligen!
Jag och min tvillingsyster Linnea gick på samma dagis som Malin så jag kände till Linus, vi kanske till och med lekte för länge sedan.
Än en gång jag beklagar verkligen det som hänt
Vi tänker väldigt mycket på er alla i din familj. Jag har läst många av kommentarerna och vill också säga alla ord som finns för att försöka skicka värme och tröst till er. Hoppas att ni kan känna att jag kommer alltid att finnas där, om det händer att ni på något sätt behöver min hjälp. Det är bra att ni har så många människor nära er nu, när det är kaos i tillvaron, så jag väntar lite med att komma till er, även om jag bara vill krama er, hårt.
Livet måste kännas som en mardröm för er just nu, men jag tror att Linus har det bra i alla fall, det känner jag,måste bara få säga det.
Kära barn,för det är ni alla för mig,mormors kompis Riitta
Hälsar gör hela min familj,mina vänner,Kicki och alla på mottagningen.Vi hörs och ses
Vi gick på samma dagis, i samma skola, men även fast jag inte kände honom så himla väl, så känns det som om hela världen bara har försvunnit. Önskar er all lycka på jorden!
// Frida
Tack för att du har skrivit allt, jag sörjer med er. Det gör ont i hjärtat att läsa precis allt som hände, jag kan inte föreställa mig hur ont det måste gjort för dig och din familj. Det är inte rättvist, inte alls! Jag kunde inte läsa hela texten på en gång, jag bara grät och grät. Jag tycker att du är så otroligt stark som skrivit allt, så otroligt stark!
Kram Tove
Sitter och läser detta med tårar i ögonen. Jag känner ingen i eran familj, men jag satt bredvid några vänner som känner en av era döttrar när dom fick reda på detta.
Det här är de som inte får hända, och jag är otroligt ledsen att ni drabbades av detta. Finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag beundrar dig som fixar att skriva det här. Det är starkt!
Många stora kramar!!
Otroligt starkt av dig att skriva detta. ligger på min säng och gråter, jag gråter för Linus. SÅ starkt av dig att överleva, men vad ska man göra?
bara tiden kunde spolas tillbaka, bara några dagar...
martin, jag vet inte vad jag ska säga. linus betydde mycket, särsklit de året vi gick i femman och han var ett otroligt stöd och en jättebra kompis. ni kan verkligen vara stolta. jag glömmer honom aldrig !
kramar johanna (klasskompis sen förskolan)
Vila i frid Linus <3
Alla tankar, all kärlek, all värme, allt ljus och allt hopp sänder vi till er. Men det räcker inte. Jag är så ledsen. / R
nej och åter nej. vet hur det känns. kan inte nån bara göra om och göra rätt. ta gamla vissna. inte våra vingliga kavlar.
Människor som du ger kraft åt andra!
Tänker på dig och din familj!
Jag har ett ljus tänt för er på min blogg!
Styrkekramar
Jag vill bara tala om att ni finns i mina tankar. Det finns inget bra att säga, jag är bara så ledsen. Massor av tankar och värme till er alla. / Sandra Hangvar (Sofias vän)
Så orättvist..... finner inte ord, har inte kunnat läsa först nu och det tog tid, orden flyter bara omkring....du är stark som delar med dej och jaa det är en bra räddnings planka.... vi tänker på er hela tiden och tänder ljus...vill så gärna ta er i min famn och bara kramas vaggande... åhh Martin Ia (våran morssa i laget) Malin och Linda..... mycke mycke kärlek till er
Med en stor klump i magen och tårarna rinnande läser jag vad som hänt.Det gör så ont att läsa att ännu en familj ska leva i evig sorg och saknad efter sitt älskade barn..Jag vet själv.
Vill skicka all min styrka till hela familjen. Och massor av kramar och värme. En sekund i taget bara..
Jag läser medan tårarna forsar. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara för er. Sådant man tror aldrig ska hända någon i ens familj eller bekantskapskrets. Vi är många som tänker på er!
Det är så fruktansvärt och jag finner inga ord, finns ju inga ord som kan göra det bättre. Men jag lider med er, jag vet inte om eller hur jag skulle tagit mig ur er situation. Så tragiskt, tack för att du delar med dg.
Jag grät mig igenom hela inlägget. Beklagar verkligen det som hände, jag hoppas ni finner styrka och kommer att kunna gå vidare. Alla mina tankar till dig och din familj!
Vila i frid.
tack för att du delar med dig av det hemska.
Jag gråter, och skänker er massa styrka o kramar. Till dig, din fru, och era döttrar. Stor kram!
döden tar bara himelens vackraste änglar, fortsätt vara starka!
jag tänker på er
Så himla fint skrivet. Jag höll andan när jag läste och märkte hur tårarna började rinna...
<3
/T
Jag går i 8A och et är så sjukt hemskt och helt overkligt! Alla i klassen har gråtit flodder och han kommer vara väldigt saknat, han var så himla snäll! Vi har varit och tänt ljus och det var jättefiint. om du vill kan du kolla på min och min kompis blogg som också är en klasskamrat. om du skrollar till nästan längst ner finns två inlägg som är ägnade till Linus. /Tua.
Otoligt att du klarar av att berätta. Tusen kramar och all kärlek vi har här hemma hos Olssons till er. Ni är helt fantastiska som hanterar allt det här på det sätt ni gör!
Saknar verkligen Linus, han var den bästa vän man kunde ha. jag tror knappast att jag känner mig lika ledsen som någon av er i din familj, men han var min bästa kompis och det kändes otroligt konstigt när polisen kom in i klassrummet och berättade vad som hänt. Läste hela inlägget och det är fantastiskt skönt att ni verkar klara det bra, eller iaf. bättre än flesta familjer skulle gjort. Det sista jag gjorde med linus var Lanet i söndags, och det var verkligen skönt att veta att vi inte var ovänner i slutet, att jag inte sagt något dumt som slut.
Hörde om Linus från min son, beklagar det inträffade med hela mitt hjärta. Vet inte hur eller om jag skulle klara en liknande situation, men jag uppskattar ditt inlägg i bloggen, den ger en utomstående förståelse för er sorg, och jag uppskattar att ni delar med er i er svåra stund.
Kramar från en annan tonårspappa.
Mina tankar finns hos er!
Jag saknar ord.
Det är så otroligt sorgligt.
Fruktansvärt.
Tungt.
Jag tänker på er.
skickar mina tankar till Martin som förlorade sin sin son den 18/1 2010 som försvann alldeles för fort från oss
Vill aldrig se en ett järnvägs spår igen
På samma dag som Linus försvann från oss alla är det på dagen som Timo försvann precis lika oförklarigt som Linus.
Så djävla onödigt på alla sätt
Finns det ingen rättvisa i livet
Måste samma personer gå igenom samma helvete igen.....
När tar det slut.....
Ja ja ja thats life säger en del men vad fan igen.......'
Mina tankar går till Timo o Linus nu denna kväll och ska tända ett ljus nu......
Rolle
Jag skickar en varm tanke till dig och din familj. Ta hand om er.
Klumpen i halsen kom direkt. Ni är starka. Fortsätt vara det. Mina tankar går till er, ta en dag i taget.
Åhhh, vad jag lider med er!!
Har själv en son på 15 år och förstår inte hur man skulle stå ut om något sådant här skulle hända.
MEN av någon oförklarlig anledning så går man vidare. FAMILJ och VÄNNER är ju viktigast i sådana här stunder.
Tänker på er!!!!!!
Det finns nog inga ord som beskriver vad ni går igenom just nu.. Och "jag beklagar sorgen" räcker inte som ord att förklara de känslor som fylls inom en när man läser dina ord. Jag känner inte er eller jag kände inte er son, men mina tankar är med er alla i den stora sorgen. All kärlek till er!
Jag gråter med er.
Ett steg i taget, människan är en fantastisk varelse som orkar med. En klapp på kinden till hela familjen.
ja har inte träffat er son men ja ha vart i hans skola många gånger ja känner hans klass kompisar, våran kompis e helt förkrosad över hans död har har typ inte käkat lr nåt han bara sitter o gråtter o när ja läste de här så förstår ja att du e en stark person som pallar skriva de här här. själv haft 2 kompisar som har dött vet lite hur de känns för dig men ja hoppas att du o din familj klarar de här bra! peace and love
Känner en kompis till Linda, pratade med henne idag. Hon berättade om Linus och hans familj, hon berättade att det var en väldigt fin familj, och att Linus var en bra&fin människa.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men kämpa på och kom ihåg att Linus alltid kommer finnas med er.
Det är sorgsamt så hjärtat brister att läsa det du skriver.
Jag hoppas bara så mycket att Astrid Lindgren hade rätt.
Jag hoppas att det finns ett Nangilima.
Jag skänker all min tröst, och lider med er. Det är så hemskt, men jag vet att ni överlever.
En dag i taget. ni klarar det!
Herregud... så hemskt. Jag blir den 227:e som kommenterar i det här inlägget och som inte heller finner några ord... Jag kan inte tänka mig något mer tragiskt, men vad bra att ni blir omhändertagna och att ni bestämt er för att klara det. Han verkar ha varit oerhört älskad, din fina pojke...
Herregud. Jag gråter, och önskar att det fanns något annat att säga, något mer, än att jag känner med er. Men det är det jag gör. Av hela mitt hjärta.
Du är en otroligt stark människa som orkar sätta dig och skriva ner vad som hänt. Jag skulle aldrig klara av det. Skänker mina tankar åt din familj.
Du är helt otrolig som orkar skriva om detta, NI är helt otroliga som hanterar detta fruktansvärda på det enda vettiga sätt som finns..! Ni har bestämt er för att överleva, alltså kommer ni göra det.
Du verkar ha en helt fantastisk familj, många styrkekramar till er!!
Finner inga bra ord för det spm drabbat Er annat än : Var finns rättvisan ? Skulle inte han där uppe kunna börja agera snart ? {Om han finns ! ) Jättebra skrivet,kram till hela familjen ! Hälsar Ulf Nystedt Strängnäs
Ren och skär förtvivlan. Du har satt ord på vad det är, Martin.
Så rent. Så skärt.
Tänker på er alla. Hela tiden.
/Lotta
Saknar ord, men sänder många varma tankar till er alla som jag inte känner.
Tonårsmamma.
Fortsätt gå. För Linus skull!! önskar att man kunde göra något, det är förjävligt och så fruktansvärt orrättvist!
Mitt hjärta gick itu miljoner ggr om när jag läste om olyckan. Kan inte ens ana hur ni känner er.
Hoppas bara att ni forsätter vara så starka och sammansvetsade som ni är. Ni är fantastiska!
MASSA STYRKEKRAMAR TILL ER ALLA!
Vilken styrka! Tack för att du delar med dej av det som hänt.
Kan nu med dina ord stötta orolig dotter som undrar...
Kramar till er alla från en mamma till en dotter i Vallentuna.
Jag önskar er all styrka i världen att lyckas bära det obärliga.
Min bror var en av dom yngsta som dött i hjärtattack, han ramlade bara ihop på vägen till skolan.
jag vet du känner dig, såsom min pappa kände sig. man vill inte höra "men när min mamma gick bort" eller "när min mormor gick bort". detta är skillnad. linus hade hela livet kvar.
det bästa ni kan göra är att prata om det med varandra och utåt, bloggen är ett jätte bra sätt, facebook grupp kör vi med.
Se framåt och gör Linus stolt!
Jag sitter här och försöker skriva något.... allt är bara tomt i huvudet.... vad säger man, vad skriver man... allt är ju bara helt osannolikt... sånt här händer inte. Att åka hemifrån på morgonen och allt är som vanligt och en stund senare är allt bara en katastrof.
Alla i vår familj var i närheten när det hände, två på stationen och väntade på tåget och en satt i bussen som inte kom över järnvägen för bommarna var nere... något har hänt... någon är påkörd av tåget...Jag tänkte, precis som du beskriver, kan det vara någon jag känner..? Kyrkbyn är inte så stort. Oro och panik, tankarna går, känner jag någon liten pojke som kan tänkas gå till skolan? Så kommer SMS... det är Lindas lillebror. Det bara ringer i öronen, det kan inte vara sant. Men det är det...
Tack Martin för din berättelse. Att läsa den har gjort det lite mer verkligt. Det går inte att förstå vad ni går igenom just nu. Vi finns här och tänker på er alla hela tiden.
Kram
Marie Levander
Min bror Daniel också hade skrivit ett inlägg men jag vill ändå gärna skriva ett själv. Jag var fortfarande hemma när olyckan inträffade och när jag gick hemmifrån en timme senare fick jag reda på vad som hade hänt. Det var dock inte förräns på kvällen som jag fick reda på vem det var.
Det käns extra svårt när det var någon man vet om. Jag, Malin och en tjej som heter Karin var bästa vänner på dagis och jag minns naturligtvis Linus trots att jag inte har sett honom på många år. Det enda starka minne jag har av honom är som en liten tvååring.
Jag är otroligt ledsen för er skull och jag tänker mycket på er. Jag kan inte själv tänka mig något så fruktansvärt. Jag önskar att jag kunde göra nåt för er, men jag kan bara önska er lycka till.
Tänker på er och är tacksam att jag får läsa denna overkliga text.
Ingen sten är så tung som sorgen ni känner.Ingen ros är så vacker som minnen ni bär.
Beklagar det allra djupaste och sänder härmed en dikt:
Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.
När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.
I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder
Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.
(Siv Andersson)
//Maria
Känner stor sympati med er. Jag önskar allt gott till dig och din familj!!!
Kära kära Martin, jag gråter och ryser och tackar dig för att du orkar dela med dig av din djupaste sorg. En stor varm kram till dig och din familj. Jag förstår inte riktigt hur man orkar, men på något konstigt sätt så går livet vidare, långsamt vidare.....
Bästa bästa. Om du läser det här mitt i natten och det är mörkt omkring dig och alla sover. Om du läser det här när ensamheten utan Linus slår till så att du nästan slutar andas. Om det känns som om nästa dag inte går att genomleva.
Minns att han är där. Det är han. Han är runt omkring och inuti. I varje mening och val ni gör, alltid och för evigt. I varenda tanke, vid varje blick.
Och ta inte större steg än en halvtimme i taget. Öka till en timme i taget när det känns som det går. Inte mer. Inte längre.
Och gå och lägg dig. Ta en tablett och sov mitt hjärta.
Många kramar till er i denna svåra stund.
Jag kan inte. VILL inte förstå. Tårarna är nära.
Tack för att du berättade! Jag önskar att jag kunde göra något.
Jag sitter här med tårar i ögonen.
Jag önskar att det fanns något jag kunde göra. Och om det är så att jag kan hjälpa till på något sätt, så tveka inte att höra av er.
Jag kan inte säga annat än att jag verkligen av hela mitt hjärta lider med dig och din familj, och att jag skickar mina tankar till er.
(Och erbjudandet kvarstår, finns det NÅGOT jag kan göra, säg bara till. Jag hatar att vara hjälplös.)
Det är så starkt och modigt av dig att du klarar av att berätta.
Jag bor inte långt ifrån er och jag träffade er på en middag i lördags och vi hade så kul då. Att livet kan förändras så fruktansvärt i ett ögonblick. Det går inte att förstå. I måndags morse mötte jag alla utryckningsfordon och gjorde säkert som många andra föräldrar då i Kyrkbyn, jag ringde mina barn, som då var på väg till sina skolor med buss och tåg. Instinktivt kände jag en oro. Min dotter svarade, men inte min son som var på väg till Tibble. Jag skickade ett sms till honom medan jag körde min bil och han svarade efter ett tag. Han satt på tåget som körde på Linus. Det visste han inte då. Jag önskar jag kunde säga något som lindrar er smärta men det finns inga ord för det mer än att ni finns i våra tankar.
Lollo, Max och Rebecca
Starkt gjort att skriva. Fortsätt om du orkar, det hjälper.
Jag har tänkt på er alla hela dagen, trots att jag inte känner er. Det spelar egentligen ingen roll, jag känner med er ändå.
Mina varmaste kramar till er alla.
Jag var en av alla de föräldrar som också skickade sms och ringde mina tonårsbarn denna hemska morgon.
Sorgen är bara början...
Efter en tid övergår den i något mindre smärtsamt,men också större.
Något vi kallar saknad..
Jag tänker på er.
Jadu Martin, vet inte vart jag ska börja, du har fått en 18åring att gråt trotts att hans flickvän ligger i sängen och kollar på!
Hoppas ni klarar er ut ur skiten nu!
Stöttar er alla!
Mycket stark läsning, men samtidigt lindrande på nåt sätt. Jag tänker mycket på er och vill krama om er allihopa.
Blev väldigt berörd av din text, otroligt vackert skriven! Sänder mina varmaste tankar till dig och din familj.
Tack för att du delar med dig. Vi behöver alla lära oss att livet är skört och ömt.Förstår inte hur det känns, kan inte gissa. Mår illa av att läsa.Och då läser jag bara. Lever inte alls i din sorg. Din vetskap om den absoluta förlusten.
Vill inte ge råd eftersom jag inte har en aning om vad du genomlider.Kan inte känna med dig eftersom jag inte kan ana hur det smärtar.
Beklagar djupt din förlust.
Gråter och jag finner inga ord. Vila i frid Linus och en massa styrka till er andra i familjen!
Det finns verkligen inga, inga ord som räcker till. Det finns heller inget som kan skrivas som lindrar. Det enda man kan göra är att finnas. Finnas för er genom sina tankar. Skicka ljus, kraft och kärlek. Och hoppas att denna energi - på något sätt - kan ge er styrka att ta er igenom.
Obegripligt starkt att dela med sig av denna smärta.
Martin, Ia, Malin och Linda. Jag verkligen lider med er. Jag kände inte Linus men bor i Täby Kyrkby så visste vem han och Linda var. Jag brukade se honom på väg hem från skolan ganska ofta. Ibland till också. Och i korridorerna med sina kompisar och sittandes vid de runda borden i Skolhagen. Jag kände som sagt honom inte, men är endå sjut tagen av händelsen. Jag tänker på honom och er flera gånger per dag och blir riktigt nere då. Det är så himla orättvist och endå så lätt hänt. Allt kan ändras på en sekund. Stämningen i skolan är inte densamma, man känner att det saknas något. Måndag var bara helt sanslös, alla sprang omkring och grät och skrek och stämningen i sal 22 går inte att beskriva. Jag gråter med er varje dag och uppskattar att ni bloggar om allt eftersom jag är väldigt intresserad av hur ni tar det här och vill gärna veta vad som händer.
Finns med er och tänker på er. Och Linus - jag kommer aldrig glömma dig, du lever kvar i allas hjärtan du underbara människa.
Hamnade på den här bloggen av en slump och fick läsa ett väldigt gripande inlägg. Tårarna rann som floder och jag skänker mina tankar till er!
Ta en dag i taget, lev i nuet
R.I.P Linus
Så fruktansvärt att förlora ett barn. Kan inte, vågar inte ens tänka tanken. Så starkt att orka berätta.
Beklagar verkligen er förlust.
Kram Ann
Jag beklagar djupt sorgen. Även om jag aldrig mött dig i verkliga livet så vart jag chockad och ledsen när jag förstod, förutom att olyckan skett i mina förra hemtrakter, att det var någon jag hade haft stundtals rätt intensiv kontakt med, som hade förlorat sin son. Jag kan inte annat än beklaga djupt, och hoppas att du med din familj ska kunna gå vidare med alla de lärdomar er son har gett er.
Med vänliga hälsningar,
David Johansson
Jag varken kan eller vill tänka mig vad ni går igenom just nu. Det är så hemskt. Men det verkar som om ni har en fantastisk familj och omgivning som ger er stöd. En styrkekram från en medmänniska.
Säker att han var en underbar person! tänk på den tid ni fick tillsammans och fira den istället för att sörja den tid ni inte fick.
ni klarar det här. Han finns alltid med er.
Detta är den första dagen i Ert nu tomma liv. det kommer fortsätta vara så, jag vet för jag var där för 15 år sedan.
"tiden läker alla sår"
Heter det, men det stämmer INTE vill att ni redan nu skall förstå det, men det kommer bli lite lite lättare att leva se det fina !
Han kommer säkert som min Robert vara med er resten av livet i tanken & saknad.
Och aldrig skall vi glömma dem !!!
Varma StyrkeKramar Lollo
Jag beklagar verkligen eran sorg, och jag vet på något sätt hur ni känner, jag förlorade min mamma i hjärncancer för drygt ett år sedan och det var också extremt hemskt.
Det första året är det värsta, sen kanske ni kan känna att linus finns alltid med er oavsett om man tror det enligt religion eller inte.
Jag skänker mina tankar och förståelse till er i denna svåra stund. Även fast det är en kliché och det sagts tusen gånger så är det sant; tiden läker alla sår. Och låt det ta den tid det tar.
Stora kramar till er.
Och till dig som på ett fantastiskt sätt orkar dela med dig av den tragiska händelse.
Vi är många som tack vare detta inlägg kramar våra barn både en och två gånger extra idag.
Ord känns otillräckligt....
De räcker inte till.....
Varma tankar till dig och din familj.....
Från en annan tonårsförälder
Som många andra sa: vad ska man säga :(
Jag önskar er all styrka, kraft och sammanhållning som kanske kan hjälpa att gå vidare, så småningom.
Mycket varma tankar och kramar härifrån, till alla som kände Linus.
Min varmaste tankar till er alla i din familj.
Jag önskar att detta bara var en ond dröm. Ingen borde behöva få uppleva det ni går igenom just nu.
Att föreställa sig detta gör ont långt in i hjärtat. Att uppleva det måste vara helvetet.
Kramar & Kärlek!
Joanna
Kram
Vi överlever...på något sätt så gör vi det... Stundvis blir det än värre än vid beskedet då alla kroppens försvar slog till... Tiden läker - ja det är sant - men aldrig helt. Sårskorpan finns där, lättblödande, och aldrig vet man vad som får den att blöda eller trilla av...
Tre år har gått sedan min son Johan dog och jag är en annan idag än vad jag var före hans död. Jag är en annan än vad jag var direkt efter hans död. Allt förändras och blir aldrig detsamma mer.
Sänder er alla styrkekramar och styrketankar jag kan. Ser med glädje att ni känner er väl omhändertagna - det behöver ni så mitt råd är att ni ska ta emot all hjälp ni kan få. Er energi går åt till att överleva en stund i taget.
/Med värme från Änglamamman Harriet
Ofattbart! Overkligt! Får inte hända! Hittar inga andra ord.
Hjärtskärande läsning. Tänker på er.
Stefan MT
Jag känner med dig, även om jag inte känner dig.
Det går verkligen inte att förstå hur det skulle kännas att förlora ett barn, men du har beskrivit det så nära, naket och ändå sakligt.
Tack för att du delar med dig, även om det var hjärtslitande att läsa och de sista styckena var svårlästa genom tårarna.
Delad sorg är ändå halverad sorg och du verkar ha många fina människor omkring dig.
Mirakulöst kommer ni finna styrka att orka er igen den här första svåra tiden och sedan också, otroligt nog, ett drägligt liv utan Linus.
Mitt hjärta är med dig och de dina.
Tårarna strömmar ner för mina kinder. Så otroligt fel att något sådant ska hända er son och er. Livet är orättvist!
Tack för att du orkar berätta för oss, sätta ord på känslor som de flesta av oss inte är möjliga till att ens kunna föreställa sig.
Mina tankar går till dig och din familj.
herregud! jag sitter på jobbet och gråter som ett barn. ber till den gud jag inte ens tror på att ni ska vara ok, att ni ska klara er genom detta. fina fina linus! ta hand om varann. jag har en tatuering på min arm som påminner mig om att kämpa vidare när det är svårt, "this too shall pass", och på något oerhört, oförklarligt, obarmhärtigt sätt så är det så. även detta kommer att passera. många kramar!
Jag läste om olyckan på nätet men kände ingenting. Nu känner jag. Nu gråter med er.
Jag bekager sorgen å det starkaste!
Tack för att du delar.
Safety in numbers. Att inte vara ensam i sin sorg är en styrka. Det är klokt att släppa in andra, men våga vara till också bara för dig själv!
Skickar varma kramar till dig och din familj.
Just läst och det bränner bakom ögonlocken. Jag saknar ord. Tack för att du delade med dig.
När jag först läste på nätet om olyckan så började tankarna gå.. som fd kyrkby-bo så har man rätt bra koll på de som bor där, precis som du skriver. Idag fick jag veta namnet och blev stum.
Mina tankar går till dig och din familj.
Värme & Omtanke i denna svåra tid.
Mina varmaste kondoleanser till familjen.
Det starkaste jag någonsin läst. Hoppas att du/ni klarar er ur det här och kan bearbeta tragedin. Alla tankar åt er och er familj.
Hej Martin !
Jag, Ylva,Sofia,Rasmus och Ludvig är oerhört berörda av det som hänt er. Tårar har runnit och kramp i magen har kommit och gått varje gång vi tänker på och pratar om det som hänt. Vi hoppas verkligen att ni får det stöd ni behöver för att ta er igenom, för att överleva. Ni är en härlig och stark familj och det behövs nu.Jag hoppas att ni känner och ser det massiva stöd ni har av vänner och bekanta runt er. Vi finns här på alla de sätt ni kan önska. Krama Ia och flickorna från oss och ta hand om dig. Familjen Nystedt
Sitter här med tårarna forsande ner på mina kinder...hejdlöst...Så ofattbart och fruktansvärt!
Tror ingen kan sätta sig in i det ni nu går igenom.
Säger som så många andra..Du är fantastisk som delar med dig av det fruktansvärda.Det är starkt..Mycket starkt..
Ta hand om varanndra nu,och ta ett steg itaget.
Mina tankar finns hos er!
Många styrkekramar
Tårarna rinner när jag läser ditt öppenhjärtliga inlägg. Så berörd. Så ledsen för er skull. Sänder mina varmaste tankar till dig och din familj.
Kan bara hålla med alla dom övriga som skrivit.... det är fruktansvärt det som har hänt er. Tänker på er och hoppas ni har bra stöd runt om er nu för att kunna ta er igenom den närmsta tiden. Många varma kramar till er alla!
Jag är så ledsen. Så himla ledsen. Ta varandra i handen och fortsätt gå.
Det ofattbara har hänt er.
Det som bara inte får hända har hänt er.
Det är så overkligt och orättvist att någon ska behöva ställas inför det faktum ni nu har mött.
Ingen ska behöva uppleva det.
____
När jag nu har läst det du skrivit sitter jag bara här tyst och känner...och tänker... och tårarna bara rinner. Jag känner mig helt tagen/stum och jag vill bara packa ihop mina saker här på jobbet och åka hem och krama om min familj. Hårt och länge.
Och jag tror att det är fler än jag som känner på det sättet efter man läst det du skrivit...
...så en liten liten liten klen tröst i allt detta (inte nu men kanske i framtiden någon gång) kan ju vara att veta att med det du förmedlat i det du skrivit så tar många människor runt om här i Sverige lite bättre hand om varandra idag...och förhoppningsvis imorgon...och dagen efter det...
Oändligt många tankar, kramar och styrka till dig och din familj
Jenny
De gör ont i mitt hjärta att läsa. Starka du som orkar dela med dig.
Jag har inga tröstande ord och kan inte förstå den sorg ni går genom men sänder mina tankar till dig och familjen. Ta hjälp av varandra - Tillsammans är ni starkare!
//M
Det ofattbara har hänt er.
Det som bara inte får hända har hänt er.
Det är så overkligt och orättvist att någon ska behöva ställas inför det faktum ni nu har mött.
Ingen ska behöva uppleva det.
____
När jag nu har läst det du skrivit sitter jag bara här tyst och känner...och tänker... och tårarna bara rinner. Jag känner mig helt tagen/stum och jag vill bara packa ihop mina saker här på jobbet och åka hem och krama om min familj. Hårt och länge.
Och jag tror att det är fler än jag som känner på det sättet efter man läst det du skrivit...
...så en liten liten liten klen tröst i allt detta (inte nu men kanske i framtiden någon gång) kan ju vara att veta att med det du förmedlat i det du skrivit så tar många människor runt om här i Sverige lite bättre hand om varandra idag...och förhoppningsvis imorgon...och dagen efter det...
Oändligt många tankar, kramar och styrka till dig och din familj
Jag skickar styrkekramar till er. Jag gråter men hoppas att ni kämpar vidare.
/Malla
ett ljus i det kalla januari till dig och din familj!
När jag läser det här så gråter jag. Det hemskaste av det hemska har hänt er, att förlora någon som står dig mycket nära. Tänker på dig, och hoppas att alla vi kan få dig att resa dig så småningom och kunna hantera det som hänt.
Mycket starkt att orka berätta allt det här, Allt kommer att bli bra och ni kommer bli starkare av detta!
Rest In Peace Linus, du finns hos din familj och vänner fortfarande ! :)
Tänker på dig och din familj hela tiden.
Kram
Kusin Annelie
Vet inte vad jag ska börja..
Kan börja med att jag är bekant med Anna och har igenom henne fått adressen till din blogg. Har läst och tårarna sprutar, jag lider med er.
För ca 5 år sedan förlorade jag min sambo, vår dotter var då 4 månader. Jag är helt övertygad om att hade jag inte haft henne och min familj vid min sida hade jag nog delat plats med honom på kyrkogården nu.
Men min dotter gav mig krafter jag inte trodde fanns, och jag HADE krafter jag inte trodde fanns.
Genom att prata om min/vår förlust och genom att gråta massor kom jag vidare, hur vet jag inte med det gick.
Jag lever nu med en annan man, min dotter blir 6 i sommar och vi har en kille på snart 1 år.
Vad jag vill säga är att lev i eran sorg så länge ni behöver, en vacker dag kommer ni se ljuset och då är det bara att välkomna det.
Kram till dig och hela er familj från någon ni inte känner men som ändå delar er sorg.
Mitt djupaste deltagande!
Det gör så fruktansvärt ont att läsa.
Ta hand om er!
Jag kunde inte sluta gråta medan jag läste texten. Ibland förstår ju inte hur sånt här kan hända. Jag blir helt förjävla arg på universum, gud eller ödet eller vem tusan man ska bli arg på.
Tänker på dig och din familj.
Sitter och gråter när jag läser din berättele, jag kan bara säga att jag är väldigt ledsen för er skull.
Jag kan inte förstå vilken styrka ni måste ha ,
när jag gick i 9an , som vilken annan dag som helst precis innan vi går inte till våran engelska sal hör jag nåra 6 or eller 7or springa runt och säger att det har blivit en olycka i korsningen precis utanför skolan vid skolan ack så kända rök ruta , så folk var alltid där men snabbare än snabbt när man gick dit för att kolla vad som hade hänt var redan lärare där och sa att vi skulle återvända till våra klassrum och så gjorde vi .
eftersom det var den första lektionen för dagen så var det ju folk som ramlade in lite på måfå och nu hade jag förstått vad som jag snart kom på.. en efter en. så kom dom indroppande medans läraren suckade .. en ..efter .. en . tills det bara var en tom stol i klassen , precis bredvid mig , där skulle hon sitta min älskade vän, vi kan kalla henne för "V"
hon kom inte , eftersom det var i lilla åkersberga precis som i kyrkbyn känner alla alla , som du beskriver antingen via ett fotbolls lag eller nån kompis , så smsen vart utskickade , efter att man inte fått nåt svar från "V" får men se hennes farbror springades imot olycksscenen och då tänker man tanken , tänk om det var hon .
min andra nära vän sitter näst intill mig och jag vet vad jag inte ska säga men hon kommer också på det sekunden efter och hon hinner bryta ihop innan jag gör det , så jag får vara storebror , jag är i en sån chock så jag vet inte vad jag är , allt jag vet är att min ena bästa håller jag i famnen och den andra kanske är borta för alltid.
vi hör en helikopter , då vet vi , nu ,,, nu är det illa .. rektorn kommer inn , han sammanfattar dom närmaste till V och säger att det är hon och en annan kompis till V som har åkt rakt in i sidan på en SL buss. Mitt hjärta stannar .
alla i rummet bryter ihop i tårar och vi får höra via sms att dom ligger under filtar och inte rör på sig av vänner som har kommit långt fram i den folkskaran som bildats runt olycksplatsen .
men där kommer den , en hand som drar mig ur det här hjärtstille ståndet , dom har lagts inn i en ambulans. EN AMBULANS . vilken lättnad , EN AMBULANS . inte en helikopter En . Ambulans.
strax därefter berättar dom för oss att Vännen till V har klarat sig undan utan nån större skada och att V har klarat sig med en brutet nyckelben och nån lättare ryggskada .
Efter det här löste sig allting och V mår bra nu , men om jag hade förlorat henne vet jag inte vad jag skulle göra och jag kan inte förstå hur starka ni är .
All styrka som finns skänks till er , försök minnas dom bra stunderna , dom kan alltid ge lycka , försök att gå vidare
inte glömma - gå vidare .
hylla Linus , glöm inte bort han ,
Älska <3 /Förstående tonåring
Jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom just nu - är så ledsen för eran skull! Tack för att du orkar berätta, att du delar med dig av dina tankar i den värsta sorgen man kan uppleva. Tänker på er!
Jag sitter nu här med tårar i ögonen efter att jag och min mamma precis läst detta inlägg. Allting är så fruktansvärt hemskt. Själv satt jag på tåget som Linus blev påkörd av.. och jag kan inte beskriva ur obehagligt det var.. smällen, paniken och alltig. jag var helt skakis efteråt. Sen bara sitta där och se hur poliser,brandmän och abulanser passerar och springer utanför fönstret.. hemskt och nästan psykande. Tycker det är så otroligt starkt av dig att dela med dig om allting. Vi sörjer med er alla anhörig. Vi tänker på er & Linus.
Bor väldigt nära Täby, och det känns så hemskt att ni har förlorat eran son, som var lika gammal som jag.
Alla mina tankar går till hela eran familj och Linus vänner. ♥
du, jag skulle aldirg klara det. eller jo, kanske.. för ja tror att mitt barn inte skulle vela att ja inte orkade. det är ödet.
ja lider med dej.
Känner er inte, vill bara skicka kramar. Och vill säga att det går att fortsätta leva, även när det inte känns så. En sekund, en minut i taget. Vet hur det är att förlora en i familjen. Mina varmaste tankar och kärleksfullaste böner, Anneli
Jag gråter då jag läser detta. Det är det värsta som kan hända en människa och jag har varit nära samma situation som ni befinner er i, då min f.d killes lillebror dog endast 17 år gammal. Jag har sett vad det gör med familjer, men det jag mest beundrar är styrkan i den familjen.. och den verkar även finnas hos er. Att man verkligen tar hand om varandra och går igenom det tillsammans. Jag har även sett hur den familjen gått starka "ur" sorgen. Sorgen finns ju såklart alltid kvar, men hur det går att leva med den efter ett tag. Jag önskar dig och din familj all styrka och kärlek som ni bara kan!
All tröst till er! hoppas att ni klarar er fint ur detta! trots att jag inte känner er ville jag bara skriva detta! LYCKA TILL!!
Det här är nog det absolut sorgligaste jag läst under mina snart 20 levnadsår och jag kan verkligen inte hålla mig från att gråta.
Att förlora ett barn borde ingen någonsin behöva göra och jag tror jag aldrig kommer förstå den smärta du och din familj måste känna nu. Världens är orättvis och kan rivas upp på en hundradels sekund. Jag ville bara säga att ännu en människa går med i skaran som sänder ut sina tankar till dig och din familj, ni verkar vara väldigt, väldigt starka i en väldigt, väldigt mörk tid.
Alla mina tankar och all medkänsla från mitt hjärta från Anton.
Vilken hemsk händelse, jag blir alldeles skakad av att läsa. Jag sänder mitt varmaste stöd.
Jag tycker det var starkt av dig att berätta hela denna sorgliga historia om din son!:) förstås är det fruktansvärt hemskt ,men han har det bra i himlen! Jag hoppas du kommer få lite mer sömn nu framöver även fast det är svårt att komma över detta, men det är det enda man kan göra glömma även fast det är svårt!!:( jag hoppas du och din famlij mår bra och jag tycker så synd om er och bara så att ni vet jag sörjer med er!:)
behåll er styrka så kommer ni över det!:)
Hej då hare bra nu!<3
Åh, de finns inte ord. Jag är helt mållös av att läsa din historia. Att du orkar skriva detta är helt "fantastiskt". Jag känner inte er, men de är lika hemskt för de. Ni klarar de här, de gör ni!
Många kramar till er, hela familjen!
Beklagar sorgen
Tänker på er!!
*kramar om*
All värme och styrka till er! RIP Linus!
Det är så ofattbart definitivt. Så orättvist grymt. Att överleva sitt barn är inte så som det ska vara. Jag kan bara önska att ni bär många fina minnen nära och kan trösta varandra att gå vidare i den enorma oändliga smärta ni måste uppleva nu. Ni kommer aldrig glömma och kärleken till honom kommer ni alltid bära med er. Styrkekramar!
Gråter. Så starkt skrivet. Kram!
Det finns inga ord som ger trösten
den finns inga ord som räcker till hur gärna man än önskar och vill.
Jag såg rubriken på tidningen
Nu har jag mött verkligheten bakom tragedin.
Jag är så ledsen för er förlust!
En nära vän till mig förlorade sin son och världen blir så klart aldrig mer den samma men jag hoppas den blir så bra den kan bli.
Det var starkt att berätta om denna hemska dag här.
Nu önskar jag er bara värme och ro.
Stora kramar!!!
Kramar till er alla!
Sånt här ska en pappa inte behöva uppleva. Tack för att du delar med dig av detta helt ofattbara. Jag har hört att man på nåt sätt kan överleva en sån här sak och jag önskar dig och de dina all styrka och allt gott i framtiden.
Tack Martin, för att du berättar. Jag gråter och känner en sån omsorg om dig och din familj.
Du är fantastisk som orkar dela med dig.
Vi känner inte varandra men genom dina ord så blir din son så levande för mig.
kram
Nej. Nej.
Lilla Fasching.
Herrejösses.
Du klarar det här.
Alla mina tankar går till dig och din familj.
Kramar från Falköping
Usch, Jag försökte hålla tillbaka tårarna till en början, men sen brast det. Så himla tragiskt, och jag beklagar verkligen sorgen. Men ni är så himla starka och hur hemskt det än låter så går livet vidare men Linus kommer alltid finnas med er, i hjärtat!
Jag vet inte vad jag kan säga, men jag tänker på er och känner sorgen med er, och jag vet att jag inte är ensam. Hela täby kyrkby är mycket tystare sedan den där morgonen i måndags...
Varma hälsningar från en annan Täby kyrkbybo
Jag tjöt som ett litet barn när jag läste vad som hänt din son. Jag tog upp min lilla dotter på 4 månader och kramade om henne medan tårarna rann nedför mina kinder. Jag kan inte föreställa mig den sorg ni känner men herregud vad ont det gjorde i hjärtat när jag läste. Det känns som att det var mig detta hade hänt trots att det inte var det. Jag känner verkligen för er, jag vill skänka all den tröst jag kan! Du är grymt stark som orkar skriva om det, du är en riktig kämpe, du och din familj.
Trots att Linus inte längre finns i kroppslig form så finns han bredvid er och det kommer han alltid att göra!
May the stars be with you! STYRKEKRAMAR x1000!!!
/Lisa, http://lising.blogg.se
De döda är inte borta....de har bara gått ett stycke i förväg..
Spanskt ordspråk
Du skriver så ofantligt vackert mitt i allt det mörka. Din och din familjs styrka är otrolig. Din smärta blir min när jag läser, tårarna forsar ner. Ja inte min, för jag kan ju inte riktig förstå hur det är att förlora sin son (Gud förbjude), men ändå får du mig att förstå det ohyggliga i alla skeenden dagen då det ofattbara hände.
Du och familjen har min allra största empati. Fortsätt att skriva, jag tror det är bra för att bearbeta det du går igenom. Och du/ni är inte ensamma.
KRAM!!!
Åh vad stark du är som berättar! Jag var helt förstörd den dagen jag läste om den här tragiska händelsen.. Det är alltid bra att skriva av sig och prata när något hemskt har hänt.
Vi tänker på er. Massor med kramar!
/Malin m. familj
Det här var inte alls kul att höra/läsa, Men du verkar stark. Det här kommer du att klara av! Kämpa på för dig och din familj! Kram
Tårarna forsar på jobbet, din text och er familjs öde drabbar mig, drabbar mig så att jag blir yr.
Många kloka ord har du fått här bland kommentarerna så jag försöker inte ens få ihop något eget utan skickar bara kramar och all styrka jag kan.
Att förlora ett barn, är något man inte kan tänka sig hur det känns, och för dem som är med om det är det helt ofattbart jobbigt, något som finns med resten av sitt liv, att kunna ta sig där i från, att kunna bearbeta känslorna som uppstår det är stort, de flesta gör nog det även om det tar tid! Hoppas för er alla att den tiden av sorg är kort och att ni kan glädjas över er fina pojk och de stunder ni hade! Mina tankar går nu till er, styrkekramar från Nisse
Gråter och känner så oerhört starkt med er. Hur jävligt får livet vara? Vilket brutalt uppvaknande att behöva inse hur skört livet är och hur fasansfullt snabbt allt det man tror man har kan vara borta. Ta er vidare på fina minnen. Enorm kram från en tonårsmamma i Vallabrink.
det är ofattbart.
det är det värsta som kan hända och ni verkar oerhört starka som tar er igenom detta.
Kyrkbyn är som en liten by, uppvuxen där, och känseln i mina ben försvann när jag läste det här inlägget.
det kommer så nära. tårarna bränner i ögonen.
jag kan bara sända lite kärlek till en människa jag inte känner men som jag önskar allt gott.
Fyfan vad jobbigt :/
Det finns inga ord!! Jag sänder er många styrkekramar för det behöver ni, tusen gånger om!
Kära du, det är med tårar i ögonen som jag läser detta. Vad starka ni är som klarar er genom detta... Våra tankar finns med er och Linus! Kram Majsan med familj.
Jag har inga ord, kan inte föreställa mig att mista ett barn. Jag beklagar sorgen, många tankar till dig och din familj!
Varma och stärkande tankar från en annan Kyrkby-bo till dig och din familj.
Åhhh får tårar i ögonen... vet inte vad jag ska skriva, finns inga ord som kan trösta och få allt att bli bra igen ... känner bara att jag vill skriva något...
Jag förlorade min morbror som då bara var 17 år, han blev påkörd vid Karlbergsstaion av X2000... det var massor av år sedan... vi saknar honom så mycket... första åren firade vi hans födelsedag som om han var hos oss.
Min mormor gick till ett ställe i Kista som har gruppmöten/gruppsamtal för familjer som har förlorat sina barn plötsligt... kanske det var för andra också har inte frågat. Tror att det är Kyrkan precis vid Kista Centrum som hade samtalsgruppen, ifall det inte var det så kan de säkert säga vilka som håller i det. Ett bra ställe att gå tillifall ni beöver det, och vill det lite längre fram...
Kram - tänker på er nu... och min morbror...
hej
även fast jag inte känner någon i eran familj så vill jag bara säga det här. Jag kan aldrig föreställa mig hur det skulle kännas, om min bror eller mamma eller pappa skulle dö.
När jag hörde att någon hade blivit påkörd av tåget så blev jag jätterädd. Min kompis, som går i Skolhagen berättade att alla hade gått runt och gråtit i skolan efteråt, såklart! När jag kom hem så började jag gråta.
Ni kommer att klara det här.
Lillan <3
Gripande är det enda jag kan skriva just nu.
Vi tänker på er!
fm Svensson/Asklund - Vallentuna
fy fan vads hämskt, vet verkligen hur det känns att förlora någon nära. men vet däremot inte hur det känns att förlora sitt barn... :( men börjar gråta av att bara läsa...
Fy fan
Hoppas allt blir bättre med tiden Många kramar..
usch :(
så fint skrivet om något så ofattbart och hemskt. gråter och tänker på er.
kram
All kärlek i hela världen till dig och din familj! Det gör ont i mig att läsa om er smärta. Jag önskar att jag kan göra något för er!<3
Varma kramar till er!<3
Jag är så otroligt ledsen för er skull.
Er familj kommer att klara det här. Ta hand om er!
Ni finns i mina tankar.
Obeskrivligt och ofattbart.
Varma kramar, Tobbe Hinas, Kyrkbyn
Hej! Hittar min 16-åriga dotter gråtandes på sitt rum... Varför är du lessen gumman? Hon berättar oc visar mig bloggen.... Vi vill bara säga att våra tårar blandas med era och all kärlek och medmänsklig värme till er alla i familjen och de runt omkring som kände Linus. Vår värld fortsätter trots att er just stannat upp, men vi finns med er i tanken. 1000 kramar och all värme till er! Pia & Jossan i Åkersberga
Det är enastående att du klarar av att berätta denna otroligt hemska händelse. Jag önskar dig och din familj all lycka att kunna fortsätta!
Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag vill gärna skriva något. Jag läser och gråter. Tänker på er. Försök ta hand om er. Kärlek.
http://open.spotify.com/track/334NOoaLMyFnHbTguCcG54
hjälper mig i svåra tider.
NI är otroligt starka!
Varma tankar från en okänd tyresöbo.
Tack for att du delar med dig av din upplevelse. Jag som skriver sitter i England, har pluggar jag till psykolog sedan 5 ar tillbaka. Jag laser ditt inlagg om och om igen och det ar som att skickas rakt in i situationen. Jag vill verkligen att du ska veta att jag, trots att jag ar en framling, verkligen tanker pa dig och din familj i detta nu, och jag kommer tanda ett ljus for er ikvall.
Forsok inte att tanka framat sa mkt . en dag i taget.
Din karlek till Linus forsvinner aldrig. Ta hjalp av manniskor runt omkring dig. Vi bryr oss! Kommer folja din blogg sa fortsatt dela med dig om du orkar och kanner att det ar kanske ger nagot. Att skriva av sig ar oftast valdigt bra, aven om det gor fruktansvart ont.
Varma tankar till dig och din familj
Med en klump i halsen har jag läst din blogg. En sån fasa. Önskar styrka och värme till er familj.
Nina
Råkade snubbla över din blogg idag. Och jag fällde en tår.. Fast jag inte känner er så känner jag för er..
Kämpa på...
Jag ramlade in här mest av en slump, men kände att jag inte kan gå igen utan att säga något. Det svåraste av allt är ju att när något som gör så ont som det här händer, så finns det inga ord att säga. Jag gråter nu, för jag minns hur jag kände de första dagarna/månaderna/året efter att min bästa vän tillika syster dog efter att medvetet ha ställt sig på tågrälsen och väntat på tåget. Det går aldrig över, saknaden och smärtan, det gör det inte. Men med tiden förändras dom och blir mer hanterbara. Det är nog det enda jag kan säga. Men vägen dit är lång och fy vad ont det gör. Ta hand om varandra.
Martin, Martin, Martin!
Nu kan jag inte hålla mig från att skriva längre. Jag hörde om olyckan på radion på morgonen där de sa att Roslagsbanan stod still pga av en olycka. När jag kom till jobbet fick jag höra att en 14-årig pojke blivit påkörd och att han var död. Jag tog oerhört illa vid mig, min son är född i maj 1995. När jag åkte hem på kvällen var det som om en magnet drog mig till övergången där det hände, jag var tvungen att åka dit och gå ur bilen och titta och försöka förstå vad som hänt. Vad var det som hände? Hoppade han över bommarna och ramlade eller snubblade han? Gick han på spåret med musik i öronen? Vad såg lokföraren? Svårt att koppla bort det hela på kvällen och dagarna efter. Låg han där och visste att han skulle bli påkörd, blev han rädd? Ville krama min son mer än annars (jobbigt, tyckte han). Hörde på jobbet igår att du och dina döttrar bloggade, letade SOM FAN (är ingen bloggare)och hittade dig via "Adolf Lemons väg". Kunde inte slita mig, vilken bottenlös förtvivlan!!! Gör ont i hela mig, och jag är inte ens drabbad! Otroligt att läsa ur både dig, Linda och Malins synvinkel. Det blev så nära och påtagligt allting! Kunde knappt sova i natt. Jag vill bara ta er i min famn och säga att det är en ond, ond dröm. Jag tappar andan, får inte luft, drabbas av panikkänslor - ALDRIG MER TRÄFFAS -... Detta måste vara det absolut värsta som kan drabba både föräldrar och syskon. Hemskt, fruktansvärt, en riktig tragedi. Vi har två döttrar födda 1989 och 1992 + sonen 1995 och det känns så hemskt nära allting. Jag har alltid sagt att det är en mening med allting, men vad var det för mening med detta??? Jag tror att det är tur för dig att du fortfarande har förnekelsekänslor, annars blir allting nog helt ohanterbart. Var glad för att hjärnan stänger av. Det måste komma mer sucessivt. Jag kommer att följa er en lång tid, men har nog inga tröstens ord. Det får ni av alla andra. Många stora kramar från Ellpan
Oj oj oj, vad ska jag skriva... Hade jag sett genom tårarna som strömmar nedför mina kinder, så hade det kanske kunnat bli nåt bra. Jag är en total främling som hamnat här av en händelse, men jag berörs så djupt av din familjs öde. Jag har precis fått barn själv och därigenom gjort mig mer sårbar än jag trodde var möjligt. Rädd för att behöva gå igenom det du och din familj går igenom... Jag kan bara föreställa mig, men aldrig förstå. Sänder mitt djupaste deltagande i er sorg genom mina tankar. Något som tröstat mig när jag förlorat närstående, är att tänka och minnas. För så länge man minns, lever de kvar. Och ni verkar ha mycket fina minnen. Gud tar bara de bästa.
Jag vet inte vad jag ska skriva allt blir plattityder och oväsentligheter! Men jag vet att jag måste skriva något till dig!
Du är stark som orkar resa dig!
Jag kommer tänka på er hela dagen!
Jag beklagar sorgen hemskt mycket!
Hoppas att framtiden visar sig ljus för er snart och att ni får styrka att fortsätta!
Allt gott.
Cristian
Å fy fan.
Kram.
Så smärtsamt, så... Jag blir fullständigt ordlös. Varma tankar är det enda jag kan skänka er.
Känner en stor sorg och den är inte ens mätbar med eran som ni har.. Såg själv rubrikerna och har själv råkat ut för att ha läst om min väns son som dog i en olycka. Vi fick reda på det dagen efter och inte många ord behövdes för att jag skulle förstå att det var på riktigt. Hon sa
- Markus är i himlen.
Dom orden glömmer jag aldrig..
All styrka till er .....
anki/barbakvinna
Åh, jag var inne på Skolhagenskolan idag och läste kommentarer i minnesboken man har lagt fram på ett bord vid expeditionen. Kände inte Linus men blev väldigt rörd av vad hans vänner och bekanta skrivit om honom.
Hoppas verkligen att du och din familj kommer att ta igenom er denna tragedi och önskar er all lycka. Tycker att det var otroligt starkt av dig att berätta!
låt inte problemen slå ner dej så länge du lever och kärleken leder din väg peace man.... <3 känner inte er lr nåt men vafan vem blir inte berörd av det här :O
Det är väldigt starkt att skriva om något sådant, jag vet inte om jag skulle klara att tänka på det. Fast det är så svårt att föreställa sig, jag vågar inte ens tänka på hur det vore om det skulle hända. Det är så ofattbart. Jag känner inte dig, men jag känner att jag vill skriva något ändå. Kramar!
Jag förlorade min syster för åtta år sedan. Det finns inget värre, men man överlever - man har ju inget val. Jag känner med er!
alla varmaste tankar till er alla,
i guess heaven was needing a hero, somebody just like him. http://www.youtube.com/watch?v=WxJf9ZezTZE
den låten fick mig att orka, massa massa kramar från mig
Jag vet inte vad jag ska säga. Kan bara gråta av att läsa detta. Jag vill så gärna gå in och pussa på min lilla pojke som ligger och sover. Det här är något som inte får hända. Vågar inte ens tänka en sådan tanke. Detta var riktigt jobbigt att läsa. Jag beklagar sorgen. Från en far till en annan.
Usch, usch, usch.
Tack för din berättelse.
/Daniel
Skicka en kommentar