27 januari, 2010

God morgon

Försökte mig på att somna utan insomningstablett igår och lyckades faktiskt den här gången. Men jag sov oroligt och vaknade till slut vid 4. Och jag drömde för första gången sedan olyckan, men inte om Linus.

Jag känner mig fortfarande pigg på dagarna och fungerar som vanligt onormalt, dvs normalt. Vilket inte är onormalt i min situation, vilket jag tycker är lite konstigt. Jag är således lätt förvirrad, ungefär som ni när ni läste det här stycket.

Kvällarna är lite jobbigare, ju längre dagen går desto tröttare och ledsnare blir jag. Ångesten, om än så lindrig, kryper fram försiktigt och omtänksamt, men fram, när det är dags att gå och lägga sig. Jag tänker lite mer sorgliga tankar om Linus på kvällar och nätter.

Men arsenalen av lyckliga minnen av min son fylls på hela tiden. Vi har fått ett långt brev från en av hans kompisar som stod honom nära och som han tyckte så mycket om, och det är så skönt att läsa hans beskrivning av Linus. Alltid glad. Skrattade mycket. Trivdes i livet. Trygg. Mitt sinne blir lugnt när jag inser att jag alltid kommer att kunna trösta mig själv och andra med dessa tankar om min son. Som alla nu påstår har dött, påkörd av ett tåg.

Jag har också fått en länk till några klipp på youtube där Linus finns med, och minns tiden när allt gick ut på att springa omkring med en videokamera och larva sig med kompisarna. Jag minns också att de en gång lyckades få igenom förslaget att redovisa någon SO-uppgift genom att filma varandra. Han trodde knappt det var sant, "vi behövde inte ens vara i skolan!" Det blev kanske inte den mest seriösa SO-redovisningen i Skolhagenskolans historia, men kul hade dom, och beröm fick dom.

Sköna minnen, men jag har inte haft mod att titta på dom än. Inga rörliga bilder, inga ljud, det får vi ta senare. Som så mycket annat.

Begravningbyrån var här igår, och det är en utomkroppslig upplevelse att välja en kista till sitt barn. Jag blir väldigt saklig och praktisk och har inte det minsta ont. Blomsterdekorationer, arrangemang i kyrkan, dödsannons. Det rullar på med en bra känsla i kroppen. Jag var också mycket bekväm med deras representant så om ni, Gud förbjude, behöver anlita en begravningsentreprenör så kan jag tryggt rekommendera Hallsénius Begravningsbyrå. Dödsannonsen kommer för övrigt att publiceras i lokaltidningen och på familjesidan.se

Jag börjar gruva mig för begravningen mer och mer, det kommer att bli ohyggligt svårt. Vi har varit ifrån varandra så länge nu Linus och jag, och plötsligt är vi i samma rum igen. För absolut sista gången, åtminstone as we know it. Men det är inte nu, det är sen. Så det lilla tankemonstret bäddar jag ned igen, den tiden kommer. Och går.

Jag kommer inte att publicera datum och tid för begravningen här på bloggen, ni som vill komma får läsa annonsen. Vet inte varför jag resonerar så eftersom annonsen publiceras på nätet och kan läsas av vem som helst (vilket för övrigt ofta är meningen med annonser...) men så är jag ju inte helt normal heller. Vilket är helt normalt.

Så ska du då komma på begravningen?

Det beror nästan uteslutande på dig själv. Alla som har en koppling till Linus eller till oss är mer än välkomna. Vi har också all förståelse för er som inte kan eller vill komma, oavsett skäl. Don't worry. Vi ser dock helst att helt främmande människor inte kommer. Inte för att det egentligen spelar någon större roll, men på nåt sätt känns det lite udda. Dessutom vill vi att alla får plats.

Efter begravningen har vi en enkel minnestund för de allra närmaste och för de som har rest långt. Det enda vi bjuder på är kolakakor, men inte vilka som helst. Linus absoluta favoriter från gudföräldrarna i Östervåla. Kakor han gömde i deras soffa när han var liten, för att det inte skulle vara så uppenbart hur många han åt.

Östervåla var sista utflykten vi gjorde med Linus, rådjursjakt, utan rådjur, och nyårsfest. Och det allra sista kortet de hade i sin kamera var på Linus.

Han gjorde en ängel i snön.

40 kommentarer:

Unknown sa...

Jag känner inte er och har heller aldrig läst din blogg, förrän efter det allra mest hemska en förälder kan gå igenom, hände.

Detta lindrar ingen smärta, gör inte livet lättare, men jag vill ändå bara skriva att det är så fruktansvärt FEL att barn försvinner före sina föräldrar.

Hoppas ni finner stöd i varann, i vänner, i det dagliga livet som trots allt måste fortgå.

/T i Tokyo

XXX sa...

Ord känns futtiga den här morgonen och därför nöjer jag mig med en varm kram till er. Ta hand om er.

Christina sa...

Martin. Du skriver som en gud. Ditt inlägg är en stöt rakt in i magen, precis under revbenen, strax ovanför naveln. Jag tror mig se dig framför mig. Ditt ansikte bara upplyst av skärmen, huset sover, det är mörkt i trädgården utanför och dina fingrar dansar över tangentbordet. Så rakt. Så omöjligt att inte begripa din vånda. Så omöjligt att inte förstå att du är helt normal.

Anonym sa...

Godmorgon!
Varje morgon då jag vaknar tittar jag in på din blogg.
Och varje dag försöker jag begripa vad ni går igenom...
Men det är så svårt, för att få ett litet hum om hur ni känner, kan man ju bara relatera till om det vore sina egna barn...och då kan man inte andas...och då kommer tårarna...vi är många som här ute i cybervärlden som gråter med er.
Fast vi inte känner er..
Här kommer energi och kramar från Huddinge!/Eva

Pillargontanten sa...

Du är med på banan, Fasching och det känns mycket nra för oss som är runt omkring dig i Cyberspace!
Kolakakorna var väl ett alldeles utomordentligt bra val till begravningen.
Är övertygad om att ni får en fin stund tillsammans med nära och kära, för det är de som ska komma på begravningen, även om jag också är övertygad om att stunden kan bli jobbig. Men det är väl en del av sorgeprocessen? En process som jag förövrigt helst hade velat att ni sluppit!
Massor av kramar får ett snart snökaotiskt Värmland, om man ska tro SMHI, och det ska vi väl :O)
Kram som sagt!

Perlamarela sa...

Fasching, det kommer att vara obegripligt lääänge och det är bra att du inte tänker på den stora dagen som kommer för att den kommer i alla fall och kommer att ta mycket energi från er alla då och efteråt ändå.
Efter dagen D kommer du förmodligen att bli "onormal" eller normal igen.
När jag kom hem från min långa resa hade jag en redovisning dagen därpå. Jag hade inte sovit på länge och kunde ändå pratade inför publiken, skratta och agera "normalt". Inuti tänkte jag bara på hur jag kunde göra så för att sekunden efter blockera allt och fortsätta med mitt. De få som visste vad som hade hänt och lyssnade på mig var alldeles förvånade över mitt lugna intryck. Jag var oberörd och inget påverkade mig, alla stora utmaningar i vardagen kändes så futtiga och vad var en nervositet inför ett tal när jag hade upplevd något miljarder gånger mycket värre...
Nu, 3 månader sedan, förstår jag bara lite av vad som har hänt. Det kommer så plötsligt och det känns som att jag skall gå under. Kort därefter stoppar jag undan känslorna igen.
Och det är ändå jag med min situation som inte går att jämföras med din.
Jag tänker mycket på er och sänder er världens varmaste kram.

Therese sa...

Kram

Malin Kungshammar sa...

Onormalt ÄR normalt!! Hur skulle vi människor annars överleva?? Speciellt när nåt så fruktansvärt tragiskt, hemskt o onaturligt händer?? Jag känner inte er.. Jag kan INTE förstå VAD ni går igenom.. Jag kan inte komma i NÄRHETEN av er smärta.. MEN.. På mitt sätt lider jag med er, blir ledsen på mitt sätt o önskar att ni tar er igenom detta TILLSAMMANS som den UNDERBARA familj ni verkar vara!! O Linus FINNS hos er!! Inte kroppsligt, men OJ SÅ SJÄLSLIGT!!!
Begravningen är ett"avslut", men oxå början på nåt nytt!! GLÖM inte att fota ALLA blommor!!! Jag gör det ALLTID på begravningar o det HJÄLPER mig MASSOR att titta på i efterhand o minnas den FINA stund man har tillsammans!! Även om det är SÅÅÅ jobbigt!!

TA HAND O dig o DIN FAMILJ!!!
MASSA STYRKE KRAMAR!!!

//Malin

Hemmabloggaren sa...

Hej,
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för vad jag än skriver känns det liksom inte tillräckligt på något sätt. Jag ryser, gråter och fasar över det som är din verklighet och som du lever med varje dag.

Jag hoppas innerligt att ni får den hjälp och det stöd ni behöver utan att behöva kämpa för det.

Stora varma kramar skickar jag er.

Anders Heidenberg sa...

Martin! Ta hand om dina fyra änglar och dig själv. Vill ännu en gång berömma dig, Malin och Linda för era fantastiska texter om Linus och hur ni upplever allt i och omkring er. Hoppas att ni får kraft av att omsätta tankarna i ord. Varma hälsningar /Anders

Osloskånskan sa...

Begravningen kommer att bli en fin stund, och jag ska vara där i tanken. /Kerstin

Sofia H sa...

Martin,
Du är så stark som kan och vill berätta. Du är så ärlig. Du är du. Vill bara säga att vi är med dig och hela din familj, i själ, hjärta och tankar - varje dag. Vi ses snart igen. Om ni orkar, om ni vill. Johanna har något hon vill ge er.
Sofia H

Helena sa...

Har som vanligt inga ord, men vill ändå att ni ska veta att jag är här. Och att jag fortfarande försöker förstå.

Anonym sa...

Tusen kramar till er Martin!
Sara

Sara sa...

Martin, kom precis hem från resa och har nu läst vad som hänt. Absolut ingenting jag skriver kan lindra och råd kan jag inte komma med eftersom jag inte på något sätt kan föreställa mig hur ni känner och mår just nu. Men jag tänker på dig och din familj. Massor. Kram Sara Wikander

Hedvig sa...

Jag har läst din blogg några dagar nu, hittade hit från en annan sida dagarna efter olyckan.
Det konstiga är, att jag som ändå brukar surfa runt, inte har tittat in på sidan förut, för jag har ändå sett bloggnamnet florera hos många andra som tycker om den ...
Jag har läst den nu, gått bakåt i tiden, skrattat åt din kollega som ställde sig i lådan på flygplatsen, gråtit åt allt som hänt, gått in på dina döttrars sidor och gråtit ...
En sak som slår mig, en petitess kanske i sammanhanget, men iaf: ni tre skriver så bra! Formulerar er bra, inga stavfel och annat (som verkar vara så vanligt förekommande i de ungas bloggar...)
Och världen är liten; min son brukar visst hälsa på din dotter Malin (inte kompisar men "vi har gått i samma skola-kompisar") och min chefs mamma jobbar på din frus jobb. Själv anser jag att de ska lägga ner Roslagsbanan eller göra något drastiskt åt alla obevakade övergångar som finns längs med spåret. Känner flera som har kört tåget och de har klump i magen när de närmar sig vissa ställen längs med banan ... Förlåt om jag har skrivit alltför långt för att orka läsa ... Ville ändå göra det!
En sådan här tragisk olycka, det skapar visst behov att få uttrycka sig, även om man inte känner de närmaste berörda. Sköt om dig!
Kram!

Fia sa...

Hej, idag igen. Ditt inlägg beskriver läskigt väl hur du har det. Du är grym vid tangentbordet, förvirrad eller ej.

Varma tankar går till dig och din familj.

Fiffi sa...

Håller en tumme att dina önskningar angående begravningen respekteras. Av alla.

Nej, förresten, jag håller två.

Malin sa...

Nu ska andas lite. Sen ska jag gå ner och krama dig pappa, jättehårt.

Ann Jolby Solander sa...

Förstår att ni hade en helt underbar kille. Han har en pappa att brås på. Att läsa din blogg gör så ont, men märkligt nog så ger den även tröst.

Skrev du böcker så skulle du höra till min favoritförfattare.

Krama familjen och jag önskar att ni får en vacker begravning.

Kram Ann

Mångmamma sa...

Ett sådant passande "sista" kort - och så tragiskt.
En ängel i snön kommer för alltid ha en annan och lite otäckare innebörd för mig framöver.

Änglar, det är alla våra barn som vi mist i förtid - oavsett tillfälle och tidpunkt i deras för korta liv.

Jag kände igen mig i din beskrivning av hur den rationella sidan av ens personlighet tittar fram när beslut ska fattas.
Allra helst när det gäller rent praktiska göromål.

Det är alltid lättare att förhålla sig till mer handgripliga, påtagliga saker och frågeställningar än till det uppenbart okända.

Jag önskar er styrka och värme, även idag.

Em sa...

Det känns fel att läsa här utan att säga något. Men inget finns att säga för en som inte känner, som inte kände. Så starkt och så berörande. Kramar från en medmänniska

Sofia Soffan H sa...

.....Som någon ville ha....

Anonym sa...

Tänker på er!!

Maria sa...

Anonyma styrkekramar

Anonym sa...

Martin, Martin, Martin!
Nu kan jag inte hålla mig från att skriva längre. Jag hörde om olyckan på radion på morgonen där de sa att Roslagsbanan stod still pga av en olycka. När jag kom till jobbet fick jag höra att en 14-årig pojke blivit påkörd och att han var död. Jag tog oerhört illa vid mig, min son är född i maj 1995. När jag åkte hem på kvällen var det som om en magnet drog mig till övergången där det hände, jag var tvungen att åka dit och gå ur bilen och titta och försöka förstå vad som hänt. Vad var det som hände? Hoppade han över bommarna och ramlade eller snubblade han? Gick han på spåret med musik i öronen? Vad såg lokföraren? Svårt att koppla bort det hela på kvällen och dagarna efter. Låg han där och visste att han skulle bli påkörd, blev han rädd? Ville krama min son mer än annars (jobbigt, tyckte han). Hörde på jobbet igår att du och dina döttrar bloggade, letade SOM FAN (är ingen bloggare)och hittade dig via "Adolf Lemons väg". Kunde inte slita mig, vilken bottenlös förtvivlan!!! Gör ont i hela mig, och jag är inte ens drabbad! Otroligt att läsa ur både dig, Linda och Malins synvinkel. Det blev så nära och påtagligt allting! Kunde knappt sova i natt. Jag vill bara ta er i min famn och säga att det är en ond, ond dröm. Jag tappar andan, får inte luft, drabbas av panikkänslor - ALDRIG MER TRÄFFAS -... Detta måste vara det absolut värsta som kan drabba både föräldrar och syskon. Hemskt, fruktansvärt, en riktig tragedi. Vi har två döttrar födda 1989 och 1992 + sonen 1995 och det känns så hemskt nära allting. Jag har alltid sagt att det är en mening med allting, men vad var det för mening med detta??? Jag tror att det är tur för dig att du fortfarande har förnekelsekänslor, annars blir allting nog helt ohanterbart. Var glad för att hjärnan stänger av. Det måste komma mer sucessivt. Jag kommer att följa er en lång tid, men har nog inga tröstens ord, låter så futtigt. Många stora kramar från Ellpan

Ewa sa...

Känns så gött att du skriver så fint o så obegripligt på din blogg. Ni har en tuff tid framför er. Hur svårt det än känns just nu, så kommer det att bli bättre längre fram. Vilket är en klen tröst just nu. Tänker på er! Kram Ewa

Anonym sa...

Finner inte ord. Många tankar går till er familj.

/Vallentuna

Anette sa...

Vilken fin hälsning från Linus!

För mig kommer han alltid att vara en leende lintott i 7-årsåldern, med så mycket glimt i ögonen att man inte fattar hur det får plats i en sådan liten gosse!

Jag förstår att du inte förstår, JAG fattar det inte och jag är bara i periferin av din smärta.

Kramar

erica sa...

Har hittat hit på lite vingliga bloggvägar. Det är med tungt hjärta jag läser om er kamp. Alla texter berör mig så djupt och jag förstår inte riktigt varför. Jag känner er inte, och har heller inte förlorat någon närmre än min morbror. Men mitt hjärta blöder. Det skulle lika gärna ha kunnat varit Min lillebror som jag älskar så högt. Jag läser och gråter och önskar så att jag hade kunnat göra, även så det minsta lilla, för att kunna ge er Linus tillbaka. Han verkar ha varit en fantastisk person. Med hopp om en ljusnande framtid, och all kärlek till dig och de dina.

veronica sa...

Du är så stark.

Y sa...

En ängel i snön... En ängel. Åh jag gråter med er, trots att vi är okända för varandra.

Anonym sa...

"Linus! Du har inspirerat mig att vara en roligare och en bättre människa. Tack för de åren då du var min bästa kompis..." skrev min son Vladimir i minnesboken på Skolhagenskolan, denna måndag. Sedan vände han sig mot mig och sa: "Det är sant, mamma. Linus fick mig att skratta, och så skrattade vi i två år. Sedan började Linus på Skolhagenskolan och jag blev kvar på Byle bestämde jag mig att vara en sådan människa, en som får andra att må bra."
Skratt...det är det vi, famljen Stanisic, hör än idag när vi tänker på Linus...eller Linus på linan, som vi kallade honom för. Skrattet som ekar från Vladimirs rum tills sent på natten, skrattet vid bordet i köket, skrattet från trägården. Ett smittsamt skratt som fick alla oss andra att le...
För ett par dagar sedan satt Vladimir tyst vid samma köksbord och sa efter en stund: " inte bara bättre..Linus fick mig nu att vara en starkare människa också."
Kära familjen Wååk!
Det har inte gått en dag utan att vi tänkte på er, på Linda och Malin, på Linus.
Vi lider med er och önskar att smärtan ska förvandlas till styrkan.
Vesna, Zoran, Stefan, Ana och Vladimir Stanisic

Anonym sa...

Kramar till er!

Katinka på Farmorsbloggen sa...

Kära Martin, tack för att du orkar och vågar dela med dig av detta outhärdligt hemska. Precis som Linus beskrivs av sin kompis, så gör du också oss läsare av din blogg till bätttre människor. Mer empatiska, mer ödmjuka, mer tacksamma för det vi har. Mina tankar går också till Linus mor- och farföräldrar. Men inga ord, jag saknar ord. Om jag gråter, hur ska då inte de lida! Linus är borta, men all kärlek han gav och fick, den finns kvar, den sprider sig och växer, det måste vara den som driver den här bloggen. Den kommer aldrig att dö. Många kramar från mig.

Anonym sa...

..... gråter.... kram anne...

Anonym sa...

Tack Martin för att du är så öppen och skriver om din djupa sorg. Ni finns i våra tankar varje dag.

Kärlek till er alla i familjen.

/ Inger och Christer

Kolina sa...

Läser vad familjen Stanisic skriver och förundras över vilka avtryck er son har lämnat. Vilka minnen som lever vidare i alla hans vänner, i hela deras liv. Så mycket glädje, så mycket kärlek.

Elinor sa...

Jag har tänkt så mycket på dig och din familj sedan Linus dog. Min dotter Ida gick i samma klass som Linus sedan årskurs 6. Det trasslade till sig mellan Ida och hennes tjejkompisar i början på höstterminen i åttan. Ida ville byta skola och komma till en ny klass. Men så en dag kom hon hem kvittrande glad och ville absolut inte byta skola hon hade fått nya vänner. Ida pratade varmt och mycket om Linus och jag förstod att han var speciell. Nu var det inte svårt att gå upp och gå till skolan. Så gott som varje dag hade Ida något roligt att berätta, något kul som hänt med Linus eller något roligt som han sagt. På kvällarna kunde vi höra henne skratta högt, mycket och länge på sitt rum och visste att hon prata med Linus över datan. Ida saknar sin kompis oerhört mycket..... Många många varma kramar till dig och din familj. Elinor Genberg

Anonym sa...

Men ojojoj att man kan gråta så i medkänsla för några jag aldrig mött!
Åh vilken fin familj ni verkar vara alla 5.

En ängel i snön, det känns trösterikt på något konstigt sätt och fick mig att dra ett djupt andetag av smärta och värme och gråta än mer, både i sorg för er skull som mist det värdefullaste man har; och mina egna sorger som ännu inte läkt efter flera förluster av nära vänner och ännu närmre familjemedlemmar.

Hoppas att ni fortfarande har kontakt med några av Linus vänner. Jag har kontakt med en nära väninnas föräldrar som jag egentligen inte kände innan hon gick bort och det känns varmt och fint för oss att minnas och krama varandra i dubbel tröst när vi ses (oftast vid någon fotbollsplan där min son och deras dotterson spelar i samma lag)...

<3 och kram på dig och din familj från en okänd som halkat in här via dina nya inlägg som fick mig att asgarva!
(Nu vill jag lära mig att spela ett F på min älskade och mycket saknade fars gitarr)