Morgnarna är bäst

Jag vaknar alltid rejält utvilad, och det är riktigt skönt. Lite kaffe och något från det berg av kaffebröd som vännerna levererat. Inte världens nyttigaste frukost, men man kommer undan med det mesta i min situation. Och hjärnan behöver fett och socker för att funka har jag hört. Vid det här laget har jag snart ätit mig igenom hela sortimentet från Elsa Anderssons Konditori i Norberg, och ikväll ska jag ge mig på morotskakan, stor som en fotbollsplan, från Alex, Noomi och hjältarna i köket på Wallmans Salonger.

Annars kretsar tankarna fortfarande på hur det ska bli. Positiva tankar om att jag kommer att ha med mig en erfarenhet som väldigt få har. Att man fått lära sig vad som är viktigt och mindre viktigt i livet. Priset jag betalar är naturligtvis alldeles för högt, men jag fick aldrig något val och nu har jag den, erfarenheten, prisvärd eller inte.

De negativa tankarna handlar fortfarande om vad som ska hända när jag förstår, och hur mycket smärta man (inte) kan tåla. Normalt även det, och här hjälper kommentarerna från de med liknande erfarenheter väldigt mycket.

Jag tänker också mer och mer på hur jag och familjen kommer att förändras, för det säger alla att man gör. Jag, och resten av familjen också för den delen, har alltid varit utåtriktade och sociala. Skrattat och skämtat om det mesta, och glada nästan jämt.

Som Linus.

Kommer man dit igen? Eller blir man en tråkmåns som minsann vet vad som är viktigt här i livet och inget annat?

Men jag tror faktiskt inte jag kan bli så. Jag är helt säker på att jag kommer att vara jag igen, kanske snabbare än jag anar till och med.


Pools of sorrow, waves of joy
are drifting through my open mind
possessing and caressing me


Nothing's gonna change my world.

Lördag

Eller måndag, fredag, onsdag. Dels har har jag svårt att hålla reda på det, dels spelar det ingen roll längre. Jag var till och med tvungen att kolla i en almanacka om det här var första eller andra helgen sedan olyckan. Det var andra, undrar vad jag gjorde första helgen? Ingen aning alls.

Jag har en stor klump i magen ikväll, jag har antagligen haft den hela tiden men nu är den rätt påträngande. En känsla av nervositet blandat med dåligt samvete. Som om man har något väldigt viktigt framför sig men inte har förberett sig ordentligt. Och ingen ork att ta tag i det heller. Som om någonting kommer att gå jävligt åt skogen snart. Rastlös, men orkar ändå bara ligga i soffan och knappt det. Krafterna håller sakta på att ta slut.

Det tror jag är dåligt.

Fortfarande ingen ilska, den tror jag kommer när det lugnat ned sig lite, när jag inser att jag kommer att klara av det, när "faran" är över. Ilska över meningslösheten med allt som hänt. Vad fan hade han gjort liksom?

Världens bästa kille fick aldrig bli vuxen. Jag har varit förbannad för mindre.

Rapport från Psychot

Same same but different. Kvällen igår var bra, ingen ångest som kom smygande och jag sov bra utan tablett. Ingenting förvånar mig längre, kroppen och huvudet får göra som dom vill, jag hänger bara med på nåt sätt.

För enligt proffsen finns det nämligen inga rätta svar. "Allt är rätt", vilket för en ingenjör som jag är ytterst frustrerande. För allt kan inte vara rätt, det är väldigt enkel logik. Jag vill veta exakt vad som händer och ungefär när. Jag vill ha rekommendationer som "inom två veckor bör du har gjort det här", "du bör besöka arbetsplatsen senast inom..." Gör si, gör absolut inte så, för det säger vetenskapen. Så vill jag ha det. Men så är det tydligen inte, irriterande nog.

Man ska göra det som känns rätt. Allt som känns rätt är rätt. Och det stämmer nog, men enligt min nyvunna erfarenhet är allt som känns fel också rätt.

Ville jag vara med på en visning? Absolut inte. Och så var det det bästa jag någonsin gjort. Men jag ville inte se ansiktet. Men det gjorde jag ju, och det var underbart skönt att se att han var så rofylld. Så det som kändes så fel visade sig vara helt rätt.

Ville jag komma på minnestunden som skolan hade i kyrkan? Icke. Men den var jättefin och jag kommer aldrig ångra att jag gick dit. Fel blev rätt igen.

Som tur är så vet kuratorn när jag är ute och cyklar, så jag gör som hon säger.

Fast det hade varit bra om hon hade berättat att jag på en sekund skulle förvandlas från en samlad bloggare till ett bölande vrak så fort någon sätter på "Sweet child of mine", vilket Malin precis gjorde. Det hade ju varit bra att känna till.

Skrattat har jag gjort också. Det har jag gjort tidigare, men igår kändes det riktigt hjärtligt när svärmor berättade om när hennes väninna råkade dammsuga upp sin kanariefågel. Tanken på vad som rörde sig i den lilla kanariehjärnan när han i ena sekunden spankulerar omkring på golvet, minding his own business, för att i nästa ögonblick befinna sig i ett kolsvart rum, i full storm. Hahaha. Fågeln överlevde utan men för övrigt. Åtminstone utan fysiska men.

En ganska lugn dag i övrigt. Möte med Malins klassföreståndare som gick väldigt bra, och sedan några besök, bla av klasskompisen Ida och mina arbetskamrater. Jag ska försöka åka till jobbet några timmar nästa vecka för att "öva" mig lite. Sitta i stolen jag satt i när jag ringde skolan bara för att förvissa mig om att Linus verkligen kommit dit på morgonen. Ett litet steg i taget.

Vi har också fått brev från en annan Ida, som var kompis med Linus redan från dagistiden. Vilket också löste mysteriet om vem som ordnat fram kortet på en mycket ung Linus som fanns på minnesplatsen på skolgården. Tack Ida med familj!

Nehej, nu har jag inte tid med ¨det här längre, jag sätter mig i bergochdalbanan och åker vidare. Enjoying the ride, för det är säkert rätt.

Små, små glimtar från framtiden

Kvällarna blir tyngre och tyngre tyvärr. Igår började hjärnan släppa in sekundsnabb information av vad som väntar när jag till slut begriper omfattningen av det här.

Att Linus aldrig blir äldre än 14 år till exempel. Att tiden stannat för honom, men inte för mig. Hur kommer jag att reagera när jag ser hans kompisar växa upp, skaffa jobb och familj? När mina kommande barnbarn fyller 14? När jag själv är 70 men har en son som fortfarande är 14?

Sådana tankar. Men bara en blixtsnabb glimt av dom, snabb svindel och ett djupt hugg i hjärtat, sedan försvinner dom fort, fort och jag kan andas igen. Som om hjärnan sa "bara så du vet". Riktigt jävla läskigt.

Sedan tänker jag på det Ida skrev tidigare, och som hennes mamma också skrivit i en kommentar. Calles brev, och allt som Henke berättar när han hälsar på.

Och så läser jag det här, och inser att jag kommer att klara precis vad som helst.

"Linus! Du har inspirerat mig att vara en roligare och en bättre människa. Tack för de åren då du var min bästa kompis..." skrev min son Vladimir i minnesboken på Skolhagenskolan, denna måndag. Sedan vände han sig mot mig och sa: "Det är sant, mamma. Linus fick mig att skratta, och så skrattade vi i två år. Sedan började Linus på Skolhagenskolan och jag blev kvar på Byle bestämde jag mig att vara en sådan människa, en som får andra att må bra."

Skratt...det är det vi, famljen Stanisic, hör än idag när vi tänker på Linus...eller Linus på linan, som vi kallade honom för. Skrattet som ekar från Vladimirs rum tills sent på natten, skrattet vid bordet i köket, skrattet från trägården. Ett smittsamt skratt som fick alla oss andra att le...
För ett par dagar sedan satt Vladimir tyst vid samma köksbord och sa efter en stund: " inte bara bättre..Linus fick mig nu att vara en starkare människa också."

Kära familjen Wååk!
Det har inte gått en dag utan att vi tänkte på er, på Linda och Malin, på Linus.
Vi lider med er och önskar att smärtan ska förvandlas till styrkan.
Vesna, Zoran, Stefan, Ana och Vladimir Stanisic


Bring it on, jag är odödlig.

God morgon

Försökte mig på att somna utan insomningstablett igår och lyckades faktiskt den här gången. Men jag sov oroligt och vaknade till slut vid 4. Och jag drömde för första gången sedan olyckan, men inte om Linus.

Jag känner mig fortfarande pigg på dagarna och fungerar som vanligt onormalt, dvs normalt. Vilket inte är onormalt i min situation, vilket jag tycker är lite konstigt. Jag är således lätt förvirrad, ungefär som ni när ni läste det här stycket.

Kvällarna är lite jobbigare, ju längre dagen går desto tröttare och ledsnare blir jag. Ångesten, om än så lindrig, kryper fram försiktigt och omtänksamt, men fram, när det är dags att gå och lägga sig. Jag tänker lite mer sorgliga tankar om Linus på kvällar och nätter.

Men arsenalen av lyckliga minnen av min son fylls på hela tiden. Vi har fått ett långt brev från en av hans kompisar som stod honom nära och som han tyckte så mycket om, och det är så skönt att läsa hans beskrivning av Linus. Alltid glad. Skrattade mycket. Trivdes i livet. Trygg. Mitt sinne blir lugnt när jag inser att jag alltid kommer att kunna trösta mig själv och andra med dessa tankar om min son. Som alla nu påstår har dött, påkörd av ett tåg.

Jag har också fått en länk till några klipp på youtube där Linus finns med, och minns tiden när allt gick ut på att springa omkring med en videokamera och larva sig med kompisarna. Jag minns också att de en gång lyckades få igenom förslaget att redovisa någon SO-uppgift genom att filma varandra. Han trodde knappt det var sant, "vi behövde inte ens vara i skolan!" Det blev kanske inte den mest seriösa SO-redovisningen i Skolhagenskolans historia, men kul hade dom, och beröm fick dom.

Sköna minnen, men jag har inte haft mod att titta på dom än. Inga rörliga bilder, inga ljud, det får vi ta senare. Som så mycket annat.

Begravningbyrån var här igår, och det är en utomkroppslig upplevelse att välja en kista till sitt barn. Jag blir väldigt saklig och praktisk och har inte det minsta ont. Blomsterdekorationer, arrangemang i kyrkan, dödsannons. Det rullar på med en bra känsla i kroppen. Jag var också mycket bekväm med deras representant så om ni, Gud förbjude, behöver anlita en begravningsentreprenör så kan jag tryggt rekommendera Hallsénius Begravningsbyrå. Dödsannonsen kommer för övrigt att publiceras i lokaltidningen och på familjesidan.se

Jag börjar gruva mig för begravningen mer och mer, det kommer att bli ohyggligt svårt. Vi har varit ifrån varandra så länge nu Linus och jag, och plötsligt är vi i samma rum igen. För absolut sista gången, åtminstone as we know it. Men det är inte nu, det är sen. Så det lilla tankemonstret bäddar jag ned igen, den tiden kommer. Och går.

Jag kommer inte att publicera datum och tid för begravningen här på bloggen, ni som vill komma får läsa annonsen. Vet inte varför jag resonerar så eftersom annonsen publiceras på nätet och kan läsas av vem som helst (vilket för övrigt ofta är meningen med annonser...) men så är jag ju inte helt normal heller. Vilket är helt normalt.

Så ska du då komma på begravningen?

Det beror nästan uteslutande på dig själv. Alla som har en koppling till Linus eller till oss är mer än välkomna. Vi har också all förståelse för er som inte kan eller vill komma, oavsett skäl. Don't worry. Vi ser dock helst att helt främmande människor inte kommer. Inte för att det egentligen spelar någon större roll, men på nåt sätt känns det lite udda. Dessutom vill vi att alla får plats.

Efter begravningen har vi en enkel minnestund för de allra närmaste och för de som har rest långt. Det enda vi bjuder på är kolakakor, men inte vilka som helst. Linus absoluta favoriter från gudföräldrarna i Östervåla. Kakor han gömde i deras soffa när han var liten, för att det inte skulle vara så uppenbart hur många han åt.

Östervåla var sista utflykten vi gjorde med Linus, rådjursjakt, utan rådjur, och nyårsfest. Och det allra sista kortet de hade i sin kamera var på Linus.

Han gjorde en ängel i snön.

Levande död

Jag är helt slut. Jag är så trött. Jag sover 8 timmar, vaknar pigg och utvilad, men åldras sedan 5 år på den korta promenaden mellan sängen och soffan i vardagsrummet.

Ingen ork att skriva heller, det händer inte så mycket. Samma dag idag som igår. En dryg timme på Täby BUP som kändes riktigt bra den här gången. Och ett kort telefonsamtal med vår livlina och ljuset i mörkret, kuratorn från Astrid Lindgrens Sjukhus som varit med oss ända sedan det hemska hände för ett par tre tusen år sedan.

Imorgon kommer begravningsbyrån och på onsdag prästen, för att diskutera saker jag inte kan ta in. Ingen reaktion i vare sig kropp eller huvud, zombie från morgon till kväll.

Men det kommer, jag vet. Det får komma när det vill, jag skiter i vilket.

Och imorgon vaknar jag pigg igen.

Gör nåt, Linus.

Söndag

Återigen, tack för allt stöd. Jag vill svara på alla kommentarer men det går inte, och jag vet att ni förstår. Nu ska jag sluta tjata om det.

Sov bra i natt igen och känner mig fortsatt pigg och stark. Nu utan att känna någon skuld eller oro för att det skulle vara alltför onormalt. Hjärnan funkar fortfarande inte, jag glömmer precis allting, och tiden rusar iväg. Går upp på morgonen och sen är det eftermiddag och kväll. Jag trodde det skulle bli precis tvärtom, att dagarna aldrig skulle ta slut.

Gott så.

Jag har också tänkt väldigt mycket på det Ida skrev i en kommentar. Historien om hur Linus satte sig bredvid henne i klassrummet en dag när hon kände sig lite utanför, och att alla killarna sedan gjorde likadant. Och hur viktigt det hade varit för Ida.

För en förälder är det obegripligt stort att få höra en sådan historia om sitt barn.

Det där var jävligt modigt gjort det, Linus. "Awesome" för att använda dina ord. Och så omtänksamt att jag blir alldeles matt. Jag är så makalöst stolt över dig, och jag vet att jag kommer att ha den här historien med mig resten av mitt liv. Jag blir osårbar när jag plockar fram den.

Ida, jag är så himla glad att du berättade den, den kommer att hjälpa mig mer än du någonsin kommer att förstå. Tack!

I väntan på att begripa

Tänkte jag skulle försöka somna utan insomningstablett ikväll, men det gick väl sådär kan jag säga. Får bli ett blogginlägg istället. Om att inte begripa.

Det här är andra dagen på raken som jag känt mig riktigt pigg. Lugn och samlad, jag kan prata om allt, nästan, utan att gråta eller att ens känna den där svindeln i mellangärdet som kom var femte minut första dygnet för att i stort sett vara konstant hela dygn 2. Så vill jag aldrig någonsin må igen. Och ändå är det precis det jag ska göra, den stora frågan är bara när.

Att gå omkring och skrota med en kaffekopp i handen, läsa lite bloggar, prata med vänner och gå igenom mailen är ju normalt. Till och med riktigt trevligt. I normala fall.

Min son har just dött, det kan knappast vara ett normalt fall och mitt beteende är ju rent absurt. Man ska inte känna skuldkänslor för det här säger dom som vet, och jag vet att de har rätt. Men jag känner skuld i alla fall, och jag tycker dessutom att jag borde det. Skärp dig för fan, get real liksom. Take the pain, men det kommer ingen, bara några korta korta hugg och sen försvinner det blixtsnabbt.

Jag är livrädd för den där smärtan, men är på samma gång ivrig att sätta igång. Så jag kan få börja gå från psycho till normal människa någon gång.

Jag skulle säkert kunna tvinga fram den genom att göra saker som jag medvetet inte gjort sedan Linus försvann. Och som jag helst aldrig vill göra. Läsa om olyckan på nätet till exempel. Eller börja rota runt i hans rum. Gå till platsen där han låg. Lyssna på Canon Rock med Jerry C. Slå på hans mobil och se alla sms som han inte svarade på eftersom han glömde telefonen hemma.

Aj.

Men tänker jag sådär så blir jag bara livrädd igen och stänger av. Och det är väl så det ska fungera. Det är naturligtvis en jävla tur att det fungerar så.

Så jag blir snabbt onormal och gör helt normala saker igen, som om ingenting hade hänt. Mycket märkligt.

Jag glömde förresten en sak i förra inlägget. Eller tre egentligen, det går så mycket rykten. Linus blev påkörd av tåget, men inte överkörd. Han kommer inte tillbaka för det, men det känns bra för mig i alla fall. Linus var också en mycket trygg och lycklig kille, så det var ingen medveten handling. Det finns ingen som kände Linus som ens överväger det. Men samma här, vi får honom inte tillbaka. Och slutligen, och det som stillar mig mest av allt, Linus dog ögonblickligen. Hans morfar var hos honom efter bara några sekunder och det fanns inga livstecken överhuvudtaget.

Lilla Linus.

Kan jag inte få bli förtvivlad snart?


Tack snälla Jessica för ljuset och det fina brevet.

I kaoset

Har inte kunnat skriva på ett tag, är tom i skallen på nåt vis. Så det här blir ett något förvirrat inlägg, om allt och inget.

Vi har det bra, så bra man nu kan ha det. Vi är i alla fall lugna, och det kan ju inte vara fel. Jag känner mig också hyfsat pigg och det är ju inte heller någon nackdel. Jag satt igår och oroade mig för hur det ska bli när det slår till på riktigt. När man verkligen fattar. Men det slutade jag med när min fru frågade vad det skulle vara bra för. Och det var ju en bra fråga.

Lite lugnare har det också varit med besöken idag. Killarna från Ias jobb och Nina från Norrköping får ursäkta, men dagens bästa besök var när Linus polare Henke kom förbi. En allt igenom helhärlig kille, och vi pratade länge, länge. Bla förklarade han vad 1337 var för något. Vet ni inte vad det är så är ni inte Gamers, och jag tänker inte avslöja nåt... Tack för att du kom förbi Henke, det var suveränt.

För många och framför allt för långvariga besök kan vi annars tycka är lite jobbigt ibland, samtidigt som vi ju VILL ha besök. Och hur ska ni kunna veta när det passar eller inte passar? Vi vet det ju knappt själva. Försök hör av er innan ni kommer, gärna med sms. Ni kan också kolla med Calle eller Susanne, de har bra koll på hur vi har det för tillfället. Undantaget är Linus kompisar, ni kan komma precis när ni vill, med eller utan föräldrar.

Kommentarerna på bloggen är guld värda. Inte nog med att jag alltid har något att göra, det känns också så bra att höra från alla. Polare man inte träffat på åratal, grannar och fd grannar, kompisar till Linus, bloggvänner, arbetskamrater, helt okända människor som kommer med både tips och tröst. Föräldrar som själva förlorat ett barn, människor med erfarenhet från visningar, tonårsföräldrar, poliser, präster, läkare. Alla läser och alla kommenterar. Alla tips och råd kommer att vara ovärderliga när vi nu måste börja ta tag i det är. Tack! Jag läser varenda kommentar.

Krishanteringen i Täby har för övrigt fungerat till 100% åtminstone från vårt perspektiv, det vill jag också ha sagt. Polis, kyrka, sociala funktioner, skolor, vårdcentral, BUP, alla vi varit i kontakt med. Bor ni i Täby behöver ni åtminstone inte oroa er över krishanteringsprocesserna i kommunen. De funkar.

En liten extra hälsning till några av Linus kompisar som hört av sig vill jag också få med. Malcolm i USA, med ärr både här och där på kroppen efter vilda lekar med Linus när det begav sig. Och Johan M som var världens bästa bästis för några år sedan. Johans pappa är dessutom, vilket han nu antagligen upptäckt, mannen bakom mitt nick och namnet på den här bloggen, travhästägare som han var. Och så Henke då, som kom förbi idag. Ta gärna med dig resten av gänget någon gång, du kan ju berätta att det inte var så farligt.

Mina döttrar bloggar också och vill gärna dela med sig. Jag är inte alls pigg på att länka till dom, internet kan vara riktigt läskigt om man är en hönspappa som jag, men eftersom de är klokare och tuffare än både min fru och jag tillsammans så har de ju naturligtvis rätt. Och vi tror det kan vara bra. Och mina läsare är ju de bästa man kan ha:

Malin
Linda

Älskade barn.


Nu ska jag försöka äta en bit mat. Och ost! Kroppsliga funktioner är det lite si och så med, hunger eller törst känner jag inte av alls. Men äta bör man annars dör man.

Vi hörs.

Ett farväl

Norrland sa:

Hejsan.
Jag jobbar med människor och även väldigt nära döden, den möter jag väldigt ofta. Vi "erbjuder" ofta de anhöriga till en sista stund ihop med deras avlidne vän, mor/far, son, dotter, fru osv. Den första reaktion vi oftast möter är precis så som din, ett direkt avståndstagande. Men i de flesta fall så brukar det sluta med att de går in i alla fall och pratar en stund, håller handen osv.
Den andra reaktionen (efter att dessa har "sett" sin anhöriga) är annorlunda. Jag vill inte missbruka ordet fridfull, men i detta fallet så stämmer det in många gånger.
Fridfull.

Man ser en människa som inte lider, som inte har ont.
Det är verkligen smärtsamt att läsa om er situation och eran enorma förlust.
Men jag nästan ber dig att ta tillvara på detta möte, denna stund. Om några månader/ år/ veckor så kommer du att inse att detta kanske var det viktigaste mötet du har gjort.

Precis så var det idag. Fridfullt. Inte före, men efter. Både med Linus och i mitt inre. Det kändes riktigt, riktigt bra efteråt. Jag är väldigt tacksam att vår kurator ledde oss in på rätt väg.

Soluppgång

Vi ska få se Linus idag, något jag är direkt livrädd för och omedelbart tackade nej till när kuratorn tog upp frågan. Tydligen visar forskning att den här typen av avsked kan vara mycket viktig i sorgeprocessen, och att alla som hamnar i vår situation uppmanas att delta i en visning av den som dött.

Så då gör vi det. Och hoppas att forskningen har rätt.

Jag trodde ångesten inför idag skulle hindra mig från att somna igår kväll, men så läste jag den här kommentaren precis innan jag skulle lägga mig, och så gick solen upp en liten stund.

Nicklas:

Jadu Martin, vet inte vart jag ska börja, du har fått en 18åring att gråt trotts att hans flickvän ligger i sängen och kollar på!

Hoppas ni klarar er ut ur skiten nu!

Stöttar er alla!

Hahaha! Suveränt bra. Rätt från hjärtat och in i mitt. Tack Nicklas, och hälsa flickvännen!

Om det är någon som har erfarenhet av hur den här typen av avsked påverkar oss på kort och lång sikt så får ni gärna berätta om det. Jag inser att det är individuellt hur man reagerar, men det vore ändå bra att få läsa lite om det.

Länk

Jag fick den här kommentaren på bloggen, av Anonym / Tua:

Jag går i 8A och et är så sjukt hemskt och helt overkligt! Alla i klassen har gråtit flodder och han kommer vara väldigt saknat, han var så himla snäll! Vi har varit och tänt ljus och det var jättefiint. om du vill kan du kolla på min och min kompis blogg som också är en klasskamrat. om du skrollar till nästan längst ner finns två inlägg som är ägnade till Linus. /Tua.

Jag skulle jättegärna vilja läsa inläggen om Linus, men jag hittar ingen länk. Kan du skriva länken i en kommentar? Om det finns andra bloggare i 8A som skrivit om Linus vill jag gärna läsa dom också om jag får. Jag lovar att inte läsa de andra bloggposterna :-) Tänk bara på att det kan komma in en massa läsare till bloggen, så har du hemligheter eller inte vill ha en massa vuxna på din blogg så länka inte. Du kan till exempel be Agneta eller Anders att maila länken till mig istället.

Tack.

Och tack till hela bloggvärlden. Jag önskar att jag hade ork och tid att svara på era kommentarer men det är helt omöjligt. Jag läser alla kommentarer, och så gråter jag, och läser, och lever.

Nu måste jag sova, det är mardröm imorgon.

Så här gick det till, från mitt håll

Det här var väldigt jobbigt att skriva, så det kanske kan vara jobbigt att läsa.

Man måste inte läsa.



Min fru började tidigt på sitt jobb på måndagen så vi bestämde oss för att samåka, som vi gjort massor med gånger tidigare. Jag hade precis varit på en längre resa utomlands och kunde mycket väl kunnat tänka mig att åka senare, och i så fall skjutsa Linus till skolan, det lite mer vanliga morgonalternativet. Men så gjorde vi inte.

Redan här är det alltså upplagt för livslång ångest. Men någon däruppe löste problemet redan innan det uppstod, eftersom min jetlag såg till att jag vaknade en timme före klockan och således var klarvaken när Ia gick upp. Hade vi inte bestämt oss för samåkning kvällen innan så hade vi med 100% sannolikhet gjort det då, på morgonen. Så det där kunde vi lägga undan direkt. Tack för det.

Vi var alltså redan på jobbet båda två när det hände.

Linda, som är Linus storasyster och Malins lillasyster, väntade på tåget nere vid Täby Kyrkby för vidare transport till Tibble Gymnasium. Hörde tåget tuta uppe i backen, vid övergången där vi bor, såg det stanna och sedan backa. Sur för att behöva åka extrabuss började hon redan här ändå bli orolig. Ryktet gick på några minuter att någon blivit påkörd, och blir någon påkörd så är det med stor sannolikhet någon man känner till. Kyrkbyn är inte större än så. En kompis-kompis, en grannes dotter, någon i fotbollslaget, eller ja, någon i familjen.

Linda gör som hon alltid gör i ett sånt läge och börjar beta av familjemedlemmarna med sms. Rutin, för att sedan gå vidare. Och inget svar från Linus var inte så konstigt, om han mot förmodan kommit ihåg att ta mobilen med sig så var den oftast avslagen. Och den låg mycket riktigt hemma.

Jag sitter på jobbet och försöker reda ut det vanliga kaoset efter en veckas frånvaro från kontoret när Lindas sms om olyckan börjar trilla in. Tittar på aftonbladet och konstaterar att det är övergången precis där vi bor som är på bild, och att "en pojke blivit påkörd av tåget och hittats livlös". Klump i magen, men eftersom övergången är på väg till mellanstadieskolan Byleskolan och inte Linus normala väg till högstadiet på Skolhagenskolan så går jag vidare. Och Linus skulle väl beskrivas som yngre man i tidningarna, inte pojke väl? "Mer information kommer", så då väntar vi på den.

Lite senare är informationen uppdaterad till "Tonårspojke avled efter tågolycka" och nu är jag inte bekväm längre. Eftersom Linus hade varit sjuk hela veckan så skulle de ju inte ringa från skolan om han inte dök upp. Så jag ringde dit, lite skamset, de har ju annat att göra än att springa runt och räkna elever.

"Ett ögonblick" säger kvinnan och lägger ned luren och en evig väntan startar på mitt håll. Steg i rum, svaga röster. Här någonstans börjar risken för katastrof faktiskt kännas lite för sannolik för att man ska må bra. Precis innan den manliga polisen tar telefonen och börjar prata hinner jag tänka att "det får inte vara en manlig polis som tar luren nu, för då är det kört."

Han frågar vad jag heter och jag säger mitt namn högt och tydligt, det får inte bli fel nu. "Var är du nu?", och det är där och då som jag dör.

Resten av historien är ren skräck.

Jag ska alltså ringa min fru och berätta att vår son har dött. Och det nu.
Jag vet att hon har läst om olyckan och hon har också fått Lindas oroliga sms. Det är hon som svarar i receptionen, allt snurrar, men jag kan ju bara säga som det är. "Det var Linus, han är död". Och så dör jag igen. Dör och dör medan jag hör skriken och tumultet, och bästisen Lina som tar över telefonen och fixar resten. Det kommer att ta åratal innan jag kommer att kunna handskas med de här sekunderna på ett vettigt sätt. Om någonsin.

Död ska jag nu åka med polisen (som åkt till mitt jobb i Kista) för att på väg hem hämta upp mina döttrar som med hjälp av sms-kedjor nu är farligt nära lösningen på mysteriet om vem som blivit påkörd. Jag vill att det är jag som berättar det, men jag vill inte göra det på telefon. Jag har väldigt bråttom nu.

Linda ringer när vi har tio minuter kvar men jag lägger på. Ångrar mig, men det är upptaget när jag försöker ringa tillbaka. Linda ringer igen, och jag vet att det måste bli på telefon. Jag dör, jag svarar, och hon frågar:

- "Var är du"
- "På väg till Tibble"
- "Varför då?" men hon förstår ju redan.

Så för andra gången:

- "Det var Linus, han är död"

Möter upp döttrarna utanför skolan och vi kramas länge i snödrivan utanför matsalen innan vi sätter oss i polisbilen och åker hem till svärmor och svärfar som bor i närheten av oss och som blev underrättade först, av skäl som är direkt hemska. De bor vid spåret 50 meter nedanför övergången där Linus blir påkörd, så det var där han hade legat. Svärfar är alltså först på plats. Världens snällaste morfar ska nu larma och hjälpa till när hans barnbarn omkommit i en tågolycka.

Mormor och morfar ska alltså se till att vi får reda på att ett av våra barn har dött. Hur många dödar dör man när man får en sådan uppgift?

Sedan rusar tiden. Poliser och en präst. Släktingar, och de första sms:en. Kaffe, vänner och vad händer nu? En tid bokas hos kurator på Astrid Lindgrens sjukhus och plötsligt är det natt.

Och lika plötsligt har mina döttrar blivit kvinnor, så kloka och trygga i sig själva och varandra. Så lugna och vuxna. Det är jag och Ia som är barn. Vi lovar varandra att klara detta och det är den självklaraste sak i världen. Vi är helt överens, och vi är helt säkra, och det är nästan rogivande. Jag älskar er så mycket. Och vi går hem.

Natten tar jag mig igenom ensam i vardagsrummet och enbart tack vare era kommentarer på bloggen. Ett hav av kommentarer som gjorde att rädsla och galenskap inte fick fäste.

Och nu är det nu. Ny natt. Efter att ha varit vaken i 40 timmar har jag äntligen fått sova lite. Ville inte sova först, ville inte släppa Linus.

Men nu har jag sovit. Och det var inte så farligt, det var skönt.

Tack Lina och alla på Master. Tack Gunilla, Gabrielle, Ove på Tibble, Calle, Kim, älskade Nina, Susanne, Patrik, Christina, Leffe, Micha, Lisa och var och en i klass 8A. Tack Linus kompisar, ni som tänt marshaller och lagt blommor. Tack alla som kommit förbi, skickat sms och blommor. Tack till tusentals bloggvänner.

Idag reser vi oss och tar första steget, och sedan är det väl bara att fortsätta gå antar jag.

Vi blir väl omhändertagna

Vill att ni ska veta det.

Massvis med folk runtomkring oss för marktjänst, tröst, transporter och en massa annat elände. Döttrarnas kompisar som är fantastiska och fullständigt ovärderliga nu. Malins pojkvän den bästa i världen. Kuratorer, läkare, präster och poliser, allt är tillgängligt. Grannar som gråter och sörjer med oss.

Linus kompisar som genomför ännu en massiv hyllning idag, i och utanför skolan. Hjärtskärande att se på, men som tröstar så mycket, så mycket.

Tack alla ni, utan er överlever vi inte det här.

Och utan den flodvåg av kärlek här på bloggen hade jag dött i natt, när jag inte vågade somna av rädsla för att vakna och bara för en liten sekund tro att allt var som vanligt igen.

Alla ni är underbara.

Livet krossades i morse

Älskade, älskade, älskade barn.

Dagens outfit och en annan obegriplig bild

Jag fick den här fina dressen på senaste resan. Skjortan är ju helt ok, riktigt fin faktiskt. Men brallorna. Driver han med mig, eller ska de se ut så här? Hela familjen får ju plats. "You might have to put some rubberband in the trousers" sa han när jag fick dom. Ja, jag tror nog också det faktiskt.

En annan sak jag funderade på under resan var den här skylten.



Jag fotade den när jag var på muggen (i vanlig ordning). Den övre bilden begriper jag, den måste ju betyda något i stil med "Vänligen återvänd till din stol för nu ska vi landa/störta". Men vad fan betyder den andra figuren?

- Jag behöver hjälp av en flygvärdinna? (mest troligt)
- Jag behöver en drink härinne?
- Vänligen lämna ditt urinprov i luckan till vänster om dig?

Blindskrift har den också, så det måste ju vara en knapp av något slag. Men jag var för feg för att våga trycka.

Inga flygvärdinnor/piloter på den här bloggen som kan förklara?

Mot mörkret och kylan. Och bacon.

Gris är gott. Det märks redan efter ett par dagars vistelse i den här delen av världen. Man saknar liksom grisen, och då framförallt bacon.

Jag flyger hem i natt och kliver innanför dörren strax efter 23.00 på fredag kväll, och då ska jag min själ steka ett paket bacon och koka lite makaroner. Lite ketchup och ett glas Bourbon till det och jag tror minsann att fredagsmiddagen är ett faktum.

Om jag nu inte fryser ihjäl mellan taxin och ytterdörren, för man vänjer sig vid värmen lika snabbt som man börjar sakna bacon.

Sedan är det snart dags för februari, vilket betyder att maj inte kan vara långt borta. Och i maj är det dags för Sundsvallshelgen, för sjunde året på raken. Grovplaneringen startar redan i helgen, men efter så många år börjar det gå på rutin. Förra årets planering kan ni läsa om här, den var mycket seriös och uppdelad i tre olika scenarior (-er? -os? seminarium?).

I år kan möjligen delar av grundplaneringen komma att behöva ändras eftersom frugan hotat att följa med. Inga större förändringar, men den där tolvan whisky framåt tre-rycket kanske måste stryka på foten. Å andra sidan har den alltid känts lite oplanerad sådär. Och frukost lär hon väl tvinga i mig men annars kör vi nog på som vanligt. Utom Brandstationen som faktiskt inte var något vidare förra året, även om sällskapet var hur kul som helst.

Jag återkommer, som alltid, med den spikade detaljplaneringen.

I övrigt tycker jag gott att ni kan flexa imorgon och ta långhelg. Varför inte? Det är helt ok för mig.

Disclaimer

Den här veckan har jag bara tillgång till internet när jag är på jobbet, i det lilla rummet far, far away. Och när jag är där så förväntas jag antagligen jobba och inte blogga. Därav bristen på finurliga, fiffiga och fantasifulla inlägg förnärvarande.

Detta inlägg existerar alltså inte. Har aldrig skrivits.

Jag kan således inte, på grund av min obändiga lojalitet mot min uppdragsgivare, berätta att jag nästan dog på Frankfurts flygplats. Jag höll nämligen på att skratta ihjäl mig.

Kollegan gick genom säkerhetskontrollen, och det pep givetvis. Så när säkerhetskontrollanten hade muddrat honom färdigt så ställde han en sån där plastlåda på golvet framför honom och pekade på hans skor.

För de flesta är situationen ganska självklar. Vakten vill naturligtvis att han tar av sig skorna och lägger dom i lådan så han kan köra dom genom röntgenapparaten.

Men det begrep inte min kollega. Han tittade lite förvirrat på lådan och sedan ställde han sig i den. I lådan. Han ställer sig alltså i lådan.

Till och med vakten skrattade, och då var han ändå tysk. Själv skrattade jag hela vägen till Abu Dhabi.

Men detta kan jag alltså inte berätta, vilket är synd för det är en jävligt rolig historia.

Till mina övriga kollegor som läser detta vill jag meddela att det var A.K. som stod för denna blivande kafferast-klassiker! Sprid till allt och alla!

Jag drar

Nä hörrni, imorgon bär det iväg igen.

Och om ingen jävel fuckat upp internet i det där lilla rummet så hörs vi i veckan.

Påminn mig gärna att ställa fram klockan en fyra-fem timmar när jag landar. Och termometern en 30-40 grader.

Må så gott. Och Knaada, du kniper ett tag till va?

Gissa menyn

3 flaskor Mersault
2 gula lökar
3 burkar Creme Fraiche
Krossade tomater
1,5 kilo fisk
1 purjolök
2 pkt saffran
1 kilo köttfärs
Vitlök
1 liter grädde
1 burk löjrom
Keldas Ostsås
Såna där lyxräkor på glasburk
Snus
Tabasco

Vad ska det där bli för något? (Snuset är till kocken och ingår inte i menyn.)

Kvällens öl

Ölet där bryggeriet på etiketten på baksidan av flaskan i stort sett ber en att fara åt helvete.

Me like.

Trevlig helg, önskar mannen bakom den bästa icke pokerrelaterade bloggen 2009.

A men kolla! Del jag-kan-inte-hålla-räkningen-längre

Nu jävlar har jag fått pris också!

ÅRETS ICKE POKERRELATERADE BLOGG. Goes to... Faschings Eskapader!

Hur stort är det då, undrar ni. Ja, tänk själv. Hur många bloggar finns det som INTE handlar om poker? Just det. Jag menar handlar Kenzas blogg om poker? Schulmans? Perez Hiltons? Skulle inte tro det, vilket innebär att de också tävlar i kategorin "icke pokerrelaterade bloggar". Vilket i sin tur innebär att jag slagit allihop. Vilket slutligen måste innebära att jag faktiskt är så förträfflig som jag för det mesta går omkring och tror. Och understundom påstår.

Tack Valterego!

Ni som är pokernördar vet redan vem denne man är. För övriga kan jag meddela att Valterego är en av elefanterna i pokerbloggvärlden. Och grundaren av Valterego Invitational. Fan, han har till och med träffat Johan Kretz på riktigt. Då fattar ni.

Ofantligt rolig utmärkelse! Så jag tar (tillfälligt) tillbaka mitt gnäll och utser 2010 som ett helt ok år ändå. So far.

Allvarligt

Först förkylning, sen huvudvärk efter att ha försökt att bota den med whisky, och nu ryggskott.

Första arbetsdagen är det också. Och kallt så in i helvete.

Och som om inte det var nog så är jag gift med en massör, vilket enligt "skomakarens barn"-teorin innebär att chansen att få en uppmjukande massage är skrattretande liten. Minimal. Obefintlig.

Och på söndag ska jag på en sån där resa igen. Kommer hem efter en vecka och åker igen veckan därpå. För att sedan vara hemma en vecka och sen iväg två veckor!

Va fan liksom?

2010 kan således dra åt helvete, nu på stubben.

Totalt mörker

Strömavbrott. Precis innan rivern, som garanterat hade kommit med den där spadern som jag betalat så dyrt för hela vägen. Fan.

Så det fick bli mobilt bredband och bloggläsning istället, innan batterierna dör och sängen blir det sista alternativet.

Så nu sitter jag här i mörkret och är avundsjuk på att jag aldrig kommer att kunna skriva så här vackert. Det är fan inte rättvist.

Inte frisk

Tack för alla sympatier under min svåra sjukdom! Med några få undantag tycker jag nog att stödet från mina manliga läsare andats mer äkta sympati vilket stärker min teori om att män blir sjukare än kvinnor när vi blir sjuka. Och att det bara är vi män som kan känna till detta faktum.

Eller som Daniel uttrycker det, "värre än att vara gravid". Vilket naturligtvis är riktigt. Graviditet är inte ens en sjukdom, fråga Försäkringskassan så får ni höra.

Och ni som gnäller på att jag ska sluta gnälla, kan ju sluta upp med det nu. Wayne hävdar att det är helt rätt, och den mannen har aldrig haft fel vad jag vet.

Nu ska mina kvinnliga läsare inte deppa för att ni inte har förmågan att bli rejält förkylda, ni har ju en massa andra positiva egenskaper. Till exempel snällhet. Och att renovera hus tydligen, om jag läser mina bloggar rätt. En fråga: Finns det någon kvinnlig bloggare på min bloggroll som INTE håller på att tapetsera, byta kök, måla om sovrum eller jaga kornblå slössen?

Var lite lediga istället! Ät en bit parmesan och skölj ned med portvin vettja. Slappna av!

Nåväl. Eftersom min förkylning inte verkar ge sig så tänker jag slå till med storsläggan. En rejäl överdos whisky är planerad till ikväll, så imorgon är jag frisk. Och det är ju bra.

Sjuk

Efter en lång ledighet av slappande varvat med festande så är jag sjuk första arbetsdagen, vilket säkert ger ett seriöst intryck på min chef.

Eller vänta, jag har ju ingen chef! Jag är ju egen företagare! Det enda som händer när jag blir så där dödligt, manligt förkyld är att jag blir ruinerad. Ingen fara på taket således.

Frugan tittar lite snett på mig däremot, hon är ledig en vecka till och hade säkert sett fram mot en tom TV-soffa för en gångs skull, som hon kunde avnjuta Gilmore Girls i. Eller något annat TV-spektakel jag inte förstår mig på. Nu blir det inte så eftersom jag ligger och snörvlar i den. Soffan alltså. Och tittar på Gilmore Girls, eftersom jag är för svag för att kunna försvara mig när hon kommer och byter kanal.

Så se till att blogga nu, så jag har något att läsa. Det är jag värd nämligen, för jag är sjuk, nämnde jag det?

Faschings Frågelåda, the answers

Dåså, baksmällan är avklarad så här kommer svaren på era frågor:

Först ut är Berry, min son:

Om en person var med en annan person, som egentligen inte var den personen som han trodde det var. Utan den personen var hans mamma. Vem är då med hans mamma?

Svar: Berry, min son, det är dags att dra ned på det där dataspelandet nu. Om din hjärna blir mjukare än så här så kommer den att rinna ut genom öronen.

Hank, min svåger och numera frisyrlike, undrar:

Om man tänkte sig att man skulle kunna borra ett hål rätt genom jorden, stort nog för en människa att hoppa ned i utan att nå sida till sida. Vid kanten på ena ändens hål hoppade en våghalsig man ned (kalla honom Fasching om ni vill). Tänk nu bort att det är varmt inuti jorden. Mannen skulle naturligtvis falla ned i hålet och komma ut på andra sidan. Men om det nu var Fasching som föll, kan man tänka sig att han skulle missa att ta tag i kanten och klättra upp på andra sidan med följd att han skulle falla tillbaka. Vad skulle hända då?

Svar: Han skulle brinna upp när han passerade mitten första gången. Att tänka bort värmen i jordens inre hjälper inte. Det är hett som fan där.

Skruttet (som är nyförlovad!):

Jamen, hur säger man då, om det skrämda lejonet?

Svar: Ja, man kan ju inte säga "ett rätt lejon", av den enkla anledningen att det inte heter så. Dessutom låter det ju helt sjukt. Skälet till att det inte finns någon vettig mening som beskriver fenomenet rädda lejon beror på att lejon mycket sällan är rädda. Kontentan är alltså att man inte ska lägga tid på att formulera meningar som ingen har användning för.

Red Scream:

Jag kör på Holy Grailklassikern: How come copper wire’s made of copper whereas piano wire ain’t made from pianos?

Svar: Knepigt. Men min teori är att det har något med rundgång att göra. Det skulle låta för jävligt helt enkelt.

Fia filosiferar som aldrig förr:

Hur gör man moln? Alltså, om man vill göra ett själv.

Svar:

1. Blötlägg jorden, förslagsvis med regn.
2. Koka upp.
3. Ta bort från plattan och låt svalna.

Ulrik, som ska försöka finta bort mig på en vinprovning ikväll, men som kommer att misslyckas, har följande fundering:

Denna fråga skickade jag till 118188; I vilken svensk stad är man festast, har högst snitt-BMI?

Fick det något otillfredställande svaret: "Man för inte statistik på detta i Sverige, men vi gissar Eslöv."

Nu vill jag ett riktigt svar.

Riktigt svar: Jag skullle nog fan också ha gissat på Eslöv. Fast sedan vidgade jag mina vyer, lyfte blicken och kom fram till Houston, Texas. Nu är inte Houston en svensk stad, men man får inte vara trångsynt. I Houston är de feta som bara fan.

Den hemska tvillingen:

Ulrik; Det hade varit roligare om du faktiskt frågat om var man är festast. (Fest, festare, festast) Och inte bara skrivit fel...ordpolis va?

Bonussvar: Festast är man i Helsingborg.

Johan:

Få, färre, ???
- Heter det "färst", eller kanske "fåtaligast" ?
/J

Svar:

Bäste Johan, svaret är enkelt. Det är själva framförandet av det som är det knepiga. För det heter "färst". Och det begriper ju vem som helst att man inte bara kan påstå hur som helst utan att bli tagen för en dåre. Svaret måste sägas med emfas. Man måste spänna blicken i den som frågar, nästan se lite arg ut, och säga "Färst. Det heter färst". Allt för att undvika följdfrågor.

Ulrik igen:

@DHT: rätt. Men nu har vi två frågor till Fasching. Fetast, och festast. Rätt svar på en tror jag är Täby Kyrkby, men jag talar inte om vilken.

Svar: Är det du eller jag som svarar på frågorna i den här bloggen?

Articuno:

Jag tänker inte fråga Fasching någonting.

Han brukade redan på 70-talet hävda att kunde svara på allt. Men han ljög.

Och jag slår vad om att minst ett av de här svaren kommer att innehålla någon eller flera av termerna gogolplex, hypotenusan eller cosinus. Så var det i alla fall förr ...

Svar: Det faktum att du suger i matematik innebär inte att jag skulle haft fel på 70-talet. Gogolplex, hypotenusan och cosinus finns på riktigt. Du borde bli bibliotekarie eller nåt.

kapten Haddock tittar upp från spritångorna och utbrister:

Men! Hallå! Har ni inte fattat? Ni är lurade!! Fasching, den skurken, kastar ut en sån här frågestund och sedan säger han adjöss and good bye, ses på andra sidan nyår! Så nu ska VI fylla hans blogg med skräp och roa oss själva och Fasching hoppas inte att det ska märkas att han är borta. VI gör HANS förbannade jobb och håller liv i bloggen medan han är och super med ost-piskaren! MEN jag genomskådade bluffen och tänker inte fråga ett smack!

Svar: Om jag ville fylla min blogg med skräp skulle jag uppmanat dig att skriva ännu fler kommentarer. MEN jag genomskådade bluffen osv...

Den hemska tvillingen:

Haddock; Klart att du har rätt men på det här viset höjer vi åtminstone läsvärdet åtskilligt.

Svar: Men ställ frågor då! Det här är en frågelåda!

Knaada:

Varför är höger inte på samma sida?

Ta en drink och en bakfylla för mig också, så förväntar jag mig ett svar inom ett par dagar, Gott nytt år!

Svar: Frågan överraskar mig en aning eftersom höger har varit på samma sida i hundratals år. Förr i tiden var höger på olika sidor, till exempel när man hälsade på varandra. Då var ju personens högra hand på andra sidan liksom. Men allt det där löste sig när man uppfann spegeln.

Och tack, jag tog drinkar och bakfyllor för alla mina läsare för säkerhets skull.

Berry:

Haddock, Du vet väl att du skrivigt ungefär 50 rader om Fasching på hans blogg.
Är inte det lite att göra hans jobb också?

Svar: Berry, om Haddock hade nöjt sig med att skriva 50 rader på min blogg skulle jag varit nöjd, så är dock inte fallet.

Och Berry, du får inte prata med okända gamla kvinnor, det vet du mycket väl.

Och Berry, du kan inte gå omkring och kalla dig Berry på Internet. Det är inte coolt. Fixa ett nytt, häftigt nick istället. (Obs, Fasching är upptaget.)

Så där! Känn er upplysta!

2010, dag 1.

Skönhet kommer från insidan. Hoppas jag.

För min frisyr blev faktiskt bara sådär. Lite för kort och lite för ojämnt.

Som livet ungefär.

Ett något förhastat beslut kan tyckas så här i efterhand, men jag blir lite lugnare när jag ser den här bilden:



Minns ni Kungen av Småland? Det där är hans andra arm. Kungen av Småland OCH Täby.

Mitt hår växer åtminstone ut.

2010 kommer trots allt att bli bra. Själv tänkte jag starta året med en kebabrulle. Och med att svara på alla era knepiga frågor.

Så håll utsikt, som man säger.