Vad ska man säga när man träffar mig?

För fyra år sedan miste en av mina bästa vänner sin fru. Hon hade varit sjuk i cancer ända sedan vi träffades första gången, och han och jag hade många, långa och djupa samtal om liv och död, lycka och sorg, innan hon gick bort.

Trots det kunde jag inte komma på en enda sak att säga till honom när jag fick sms:et om att det hade tagit slut. Det enda jag minns är att jag skrev något om att jag saknade ord, för det var precis det jag gjorde. Jag minns också att jag hade väldigt svårt att veta hur jag skulle vara och vad jag skulle säga de gånger vi träffades.

Utöver min terapeut, som har det här som jobb, så har han varit den som betytt allra mest för mig den här tiden och det är jobbigt att veta att jag inte var något vidare stöd till honom när han behövde det, jag hade säkert varit ett betydligt bättre stöd idag.

För nu vet jag tyvärr väldigt mycket mer om den här typen av situationer. Jag hatar att jag kan svara på den här typen av frågor och skulle göra vad som helst för att fortfarande leva i okunskap, men eftersom det inte går och eftersom jag har betalat ett omöjligt pris för den här kunskapen så känns det ändå vettigt att åtminstone dela med mig av den och det är därför jag skriver de här inläggen.

Och efter den förvirrade inledningen så ska jag nu svara på vad man ska säga till någon i min situation. Eller åtminstone vad jag tycker att man bör säga till mig. Jag tror att det här är en av de saker som människor i min närhet har oroat sig mest för, och det har jag full förståelse för. För vad SÄGER man när man träffar någon första gången efter att katastrofen inträffat? I mitt fall är det jätteenkelt för du kan säga precis vad som helst.

Den bästa hälsningsfrasen hittills är "Gud vad skönt att se dig" som var det första jag fick höra när jag kom tillbaka till jobbet. Men säg vad du vill, det är inte det minsta viktigt vad din hälsningsfras är, så den kan du sluta öva på.

Men det är två saker som jag tycker att du ska undvika. Du kan inte låtsas som att ingenting har hänt, det blir ju jättekonstigt. På något sätt måste du kommunicera att du vet vad som hänt och att du tycker att det är för jävligt. Enklast, fortfarande enligt min högst personliga uppfattning, är ju att säga precis så. "Jag hörde vad som hände, och det är för jävligt". Är du bättre uppfostrad än jag så kan du naturligtvis uttrycka dig mer vårdat, men det viktiga är att du noterar det som hänt och sedan uttrycker ditt medlidande. Det är inte konstigare än så.

Den andra saken jag haft lite svårt att hantera är när någon inte säger någonting alls utan bara lägger huvudet på sned och tittar länge och medlidsamt på mig när vi träffas. Jag förstår att det är den naturligaste sak i världen att göra, men det sätter mig i en jobbig sits. För hur förväntas jag bemöta det där? Ska jag göra samma sak? Eller förväntas jag säga något, och i så fall vad? Gör inte så, jag tror de flesta i min situation har svårt för just det.

Vart samtalet sedan tar vägen vet ju varken du eller jag så det är omöjligt att i detalj beskriva vad jag tycker att du ska försöka prata om. Allt hänger på din lyhördhet, att du på något sätt kan läsa av vad jag vill och inte vill prata om. För ena stunden vill jag prata om helt alldagliga saker och absolut inte om det som har hänt, i andra stunden är det precis tvärtom. Så var lyhörd. Inte världens mest användbara tips kanske men så är det, och jag kan inte uttrycka det på något annat sätt.

Vad du definitivt ska vara uppmärksam på är om jag inte vill prata alls. Får du en svag känsla av att det kan vara på det viset så är det med största säkerhet just så, och då ska du dra dig tillbaka och försöka någon annan gång. Förvänta dig inte att jag ska säga ifrån, det funkar inte så, åtminstone inte för mig.

Under samtalet bör du lyssna väldigt mycket mer än du pratar. Personen du har framför dig har ett enormt behov av att prata och bryr sig bara om sig själv och sin situation, ingenting annat, så det är viktigt att du lyssnar aktivt och intresserat. Ställer du en fråga måste du vara beredd på att lyssna på svaret även om det är 30 minuter långt. Tyvärr fungerar det inte så i båda riktningar, min hjärna är helt fylld med det som har hänt mig, och det finns inte minsta utrymme för något annat. Så bli inte förvånad om jag tappar intresset så fort du öppnar munnen, vi är sådana.

Är du hemma hos mig så tänk på att inte stanna för länge! Återigen, jag kommer inte att säga ifrån, inte ens om du bett mig göra det. Nu beror det här lite på när i tiden det här är, men under de första månaderna orkar man inte med så mycket mer än en kvart. Och här är det lätt att glömma bort sig, det är inte alls osannolikt att du tycker det är väldigt skönt att äntligen få träffas och se att vi åtminstone lever, så risken är stor att du blir sittandes i soffan alldeles för länge av ren lättnad.

Herregud, det här inlägget tar ju aldrig slut. Och det blev väldigt många pekpinnar ser jag, vilket är lite konstigt för det jag ville ha sagt var egentligen att du inte ska oroa dig för mycket över vad du ska säga eller hur du ska göra. Försök vara lyhörd så löser sig det mesta.

Imorgon ska jag försöka svara på de andra frågorna i kommentarerna!