03 maj, 2010

Förvirrade funderingar

Inte titta bakåt, men inte titta för långt fram heller. Inte så lätt, men något annat funkar inte just nu. Att titta bakåt är väldigt smärtsamt och det gör jag helst bara tillsammans med Louise, jag har slutat att hoppa ned i den avgrunden utan proffs att hålla i handen.

Och att titta långt fram går inte, det är för konstigt att försöka förstå en framtid utan Linus, jag har ju fortfarande inte tagit in allt som hänt. Eller ens ATT det har hänt. Plötsligt kan det gå upp för mig, jag fattar plötsligt i några svindlande sekunder, och sedan försvinner det igen. Det sipprar sakta sakta in, hjärnan funkar tydligen så. Jag har ett ton verklighet som ska in i skallen och min hjärna släpper in max ett gram i taget, sen får jag vila en dag eller två. Inte konstigt det tar tid.

Så jag tar en vecka i taget. Varje vecka som går är en vecka närmare någon slags försoning, men också en vecka längre bort från den där hemska dagen i januari. Försöker lägga så mycket tid bakom mig som jag bara kan, och är nöjd med varje dag som går oavsett hur jag mått.

En taktik som funkar ganska bra, även om jag ibland kan oroa mig för att jag "flyr", att jag inte sörjer tillräckligt ordentligt och att det ska straffa sig längre fram. Enligt Louise är tankarna normala, men fel. Jag sörjer ju Linus varje minut som går oavsett var jag är, vad jag gör, eller hur jag mår. Han är alltid med mig, och kommer alltid att vara.

In good times and in bad.

17 kommentarer:

Cecilia sa...

Skickar kramar från Vallentuna....

Fia sa...

Hej du. Jag tycker att du kämpar på bra. Men å andra sidan, vad sjutton är alternativet? Stor kram från metropolen Bollebygd

Osloskånskan sa...

Leva just nu (i nuet) är väl inte fel?

Den hemska tvillingen sa...

Tur att det finns proffs att hålla i handen.

Kram även från S-vall you know.

Monika sa...


från hägersten

MonasUniversum sa...

Min tonåring förlorade sin "styvmamma" när hon var 14 år. Det tog henne väldigt hårt. Hon hade extrema skuldkänslor och att kunna förlåta sig själv för att hon, efter ett tag, glömde bort hur "Maria lät när hon skrattade".

DET var jävligt jobbigt för henne.

Så Martin, be Louise förbereda dig för sånt du kanske inte tänker på i dag.

Pillargontanten sa...

Klart han finns med i dina tankar hela tiden, så ska det ju vara, kanske mer synlig ibland, och mindre synlig vid andra tillfällen.
Några styrkekramar från Värmland!

Annika sa...

Det går att åter bli hel som person och mamma/ pappa, trots att både verkligheten och hela ens gamla, trygga identitit försvinner i en avgrund när man förlorar ett barn.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna mig " som innan" igen, men som du uttryckde det, " han är alltid med mig, och kommer alltid att vara."
Just så är och förblir det.

Men första året satt jag ibland med telefonkatalogens gula sidor och bläddrade förtvivlat..." Vem skall jag ringa ttill för att få Anna levande igen?"
Det gick inte att ta in att jag var helt maktlös. Väldigt tuff känsla att gå igenom.

Man skulle ju kunna ta ned stjärnorna för att få sitt barn tillbaka i livet, det finns ju inget annat som någonsin kan bli viktigare.
Men kärleken och stoltheten över att ha fått detta barn som en gåva överlever, sorgen och saknaden finns där alltid, men blir mer hanterbar med tiden.

Skulle Anna plötsligt komma hem efter dessa 5 år skulle det kännas som vi sågs igår. Så levande har hon förblivit i mitt liv.
Hon är med mig alla dagar och nätter, alltid älskad.

Kram

Annika

grindsson sa...

Det är fördjävlig, det är vad det är. Men man gör vad man gör, det kan ju bara vara så, och det måste ju vara rätt. På något sätt.

Anonym sa...

Linus är alltid med dig, det är en styrka och en bearbetning i sig. Det här inlägget du skrivit, är också bearbetning. Allt du gör är ett steg framåt, i rätt riktning även om det känns som det går bakåt... Jag känner igen dina funderingar så väl. Kring att sörja rätt. Alla sörjer olika. Något som är helt säkert är att du kommer att gå igenom detta på DITT SÄTT och det är RÄTT SÄTT. Försök vila i det. Ta hand om dig! Varm kram

Anonym sa...

Bra att du har någon att hålla i handen, som kan förklara för dig att alla tankar och funderingar du har är normala och att du gör allt precis rätt. Linus finns alltid med dig!

Kram från Landvetter

wettexvärlden sa...

Kan bara hålla med Annika.

Det är bra att du har Louise. Var och en sörjer på sitt sätt och jag vet inte egentligen om någon kan säga att dennes sätt är bättre eller mer rätt än någon annans. Vi är ju olika individer.
Såklart att du har Linus med dig, det är nog så att har man fått barn finns de hos en alla minuter av ens liv. Och så ska det vara. Oavsett om de är där fysiskt eller inte.

Stor kram till dig och familjen.

Tuija sa...

Klart han alltid är med dig oavsett vad. Om det inte funkar med att tänka en vecka i taget, så försök med bara en DAG i taget.

Kram Tuija

anne sa...

ja det är bra med proffs dom vet och kan oftast sin sak.... Å de e klart att du har Linus med dej konstigt vore det annars... du är stark eller ni är starka och ni klarar det så bra man får gråta... sparka bakut det hjälper lite... styrke kramar till er alla... <3

Anonym sa...

Så himla skönt att få hålla nån i handen. Skulle jag oxå behöva lite då o då.....

Skruttet sa...

Jag hejar på dig.

Ewa sa...

Carpe Diem. Låter det utslitet? Klyschigt? Nej då, det är så rätt så rätt. Kram på dej