12 maj, 2010

Svar på frågor

Några av frågorna tror jag att jag svarade på i mitt förra inlägg, men resten kommer här:

Vem får bry sig?

Jag tycker att alla får bry sig, ju fler desto bättre, men på helt olika sätt beroende på vem du är. Har du aldrig träffat mig och inte vet vem varken jag eller Linus är så kan du inte knacka på dörren oavsett hur gärna du än vill visa ditt deltagande. Även nu, flera månader efter händelsen, skulle det kännas väldigt märkligt. Omtänksamt men tyvärr helt fel.

Skriv ett långt brev istället, det kan funka. Du får möjlighet att uttrycka det du vill och jag kan läsa det när jag vill och orkar. Vi har fått ett antal brev från okända personer, i början kändes det kanske lite konstigt men lite senare kändes det väldigt omtänksamt och varmt. Kommentarer på min blogg funkar alltid, de har hjälpt mig mer än ni tror.

Att hitta rätt ord, hur viktigt är det? Vill man alltid bli påmind?

Hur du formulerar dig är inte alls viktigt, det är betydligt viktigare att du kan känna av OM jag vill prata och vad jag i så fall vill prata om. Ha förståelse för att det du skulle vilja prata om är sekundärt, börjar jag babbla så är det bara att lyssna.

Och nej, man vill inte alltid bli påmind! Märker du att jag pratar om andra saker än det som hänt så finns det en anledning till det. Är du inte utbildad samtalsterapeut/psykolog, eller själv varit med om en liknande händelse, så får du aldrig tro att du vet vad som är bäst för mig, eller utföra några som helst "experiment" som du tror skulle vara bra! Min terapeut använder ofta ord som "Linus är död", "Linus kommer aldrig tillbaka" i syfte att banka in det i mitt huvud, men hon är proffs och har hela tiden kontroll på situationen. Det du kan göra är att finnas till, hjälpa till med praktiska saker och att lyssna när jag väl sätter igång och pratar. Den hjälpen är ovärderlig, så tro inte att du inte räcker till.

Ska man, om man är helt främmande för dig, höra av sig och visa omtanke ändå? Var går gränsen till läskigt påträngande?

Jag tycker att man ska undvika att höra av sig om man inte har någon som helst koppling till de drabbade. Man kan skriva ett brev, men man ska definitivt inte komma hem till mig för då blir det "läskigt påträngande". Jag var däremot väldigt, väldigt tacksam för alla ljus och skriftliga hälsningar som kända och okända människor lämnade vid olycksplatsen och nere vid skolan. Det var omtanke från ett helt samhälle, och det kommer jag aldrig att glömma.

Hur "på" ska man vara? Höra av sig hela hela tiden eller lite då och då?

Det där är jätteknepigt. Eftersom jag tappat all form av initiativförmåga så måste man vara lite på om det ska hända något. Samtidigt kan det vara väldigt stressande om det är för ofta. Lite då och då (hur ofta det nu är) funkar bättre, och du måste förstå att jag väldigt ofta kommer att avböja. Var uthållig men bli inte för påstridig. Luddigt men sant.

Kom gärna med helhetslösningar! Förslag som "Vi kan väl käka middag hos oss någon gång nästa vecka" funkar inte alls, jag kommer inte att orka ta det initiativet, dessutom kommer jag att glömma bort hela erbjudandet. Mitt minne funkar helt enkelt inte.

Ett erbjudande måste vara jättekonkret, "Ring mig om du behöver något, vad som helst, när som helst" är jättesnällt men meningslöst. Jag kommer inte att ringa, jag varken orkar eller vill. För ofta är det så udda saker man behöver hjälp med. Man ringer inte gärna en vän och ber dom komma hem och vika tvätt eller fixa min trädgård. Jag har massor med fantastiska vänner, och hade jag bett om något sådant så hade jag haft både tvättstuga och trädgård fullt med folk inom en timme, men man ber inte om sånt, inte ens i min situation. Koppla istället på din lyhördhet och försök kom på vad jag kanske behöver hjälp med och kom sedan med ett konkret erbjudande. "På tisdag kväll kommer jag och klipper din gräsmatta om det är ok?" Jag har svårt att se att jag skulle tacka nej till det.

Ännu ett exempel: Vår julgran hade stått och skräpat utanför huset sedan januari. För någon månad sedan kom grannen förbi och frågade om hon kunde ta med sig den till tippen när hon ändå skulle dit. Och det var klart hon fick. Hade hon istället sagt "Ring mig om ni vill bli av med granen så fixar jag det" så hade den stått där än.

Vad är skillnaden på det stöd man behövde precis i början och det stöd man behöver nu några månader senare?

Det är en jättestor skillnad och det tänkte jag skriva om i nästa inlägg.

Vad vill du helst att folk, som inte känner dig så bra, ska tro nu? Att du mår bättre än vad du gör eller sämre?

Jag är rätt säker på att de tror att jag mår väldigt mycket bättre än jag gör, och jag kan inte begära att de ska veta hur det är. Det kan kännas jobbigt ibland när man ser att livet återgått till det normala för alla andra utom för mig, men så är det ju. Livet går vidare, även om det går lite långsammare för mig. Ha dock en förståelse för att allt inte är bra bara för att jag är tillbaka på jobbet, är med på en fest, eller sitter och garvar. Jag bara övar, du måste ha tålamod med mig i flera år framåt.

Vill man höra andras erfarenheter om sånt här? Eller vill du endast berätta om det du varit med om?

Jag vill absolut höra om andras erfarenheter, det är nog egentligen det enda ämne som jag kan ta till mig just nu. Flera har sagt nåt i stilen "Min mamma/pappa/mormor dog för några år sedan men det är ju inte alls samma sak". Jag tror visst att det är samma sak. Sorg är sorg, själva känslan är likadan, sedan är det naturligtvis skillnad på intensiteten och hur lång tid det tar att återhämta sig, beroende på vad som hänt och vem som har dött. Jag lyssnar mer än gärna på dina erfarenheter och hur du har gått tillväga med din sorgebearbetning, det är väldigt viktig information och det är väldigt lugnande när man känner igen sig. Det är också därför som kommentarerna på bloggen från de som själva förlorat ett barn känts så himla bra. "Du kommer att klara det här" betyder väldigt mycket mer om det kommer från någon som faktiskt vet.

När kan man börja tro att "sorgfamiljen" har kommit tillbaka till det "normala livet" igen?

Ingen aning, jag har bara varit här i fyra månader och just nu känns det ju som "aldrig". Kanske kan man skönja ett lite mer "normalt liv" om några år, jag hoppas det i alla fall.

När kan man sluta "ta hand om dig" och lita på att du klarar dig själv?

Inte än i alla fall... Vad man behöver hjälp med ändras med tiden, i början är det ren livräddning, sedan praktiska saker, lite senare behövs hjälp med att komma tillbaka till jobbet och att komma in i det sociala livet igen. Men jag ska försöka skriva ett helt inlägg om det lite senare.

Ha en bra helg nu!

17 kommentarer:

Helena sa...

Jag kommer att somna lite klokare ikväll, tack. Njut av helgen och ta hand om varandra.

Den hemska tvillingen sa...

Du är ju helt klockren i dina analyser och din rättframhet Martin. Nog tror jag att de flesta egentligen "vet" det här rent intuitivt men den moderna människan vågar inte alltid lita på sina känslor av någon, för mig outgrundlig anledning.

Jag är så glad att jag "lärt känna" dig och fått förmånen att träffa dig, det var gott för själen att få se dig.

Fredrik sa...

Fan det här är så bra så jag blir knäpp, varför lär man inte ut sånt här i skolan!?

Kajsa sa...

Hej,,
återigen, jag är en av de som inte känner dig, men följer bloggen!
Vilka inlägg du skriver, jag kan bara säga stort tack för att du delar med dig.
/Kajsa

MonasUniversum sa...

Varje gång jag kommer in hit så går ögonen automatiskt till din beskrivning. "Projektledare. Tre barn. Gift med en fru.", och jag känner ett sus i magen varendda gång.

...och så småler jag åt "Gift med en fru." Tur att det inte var en get liksom..=)

Pussa lite på Ia från mig.

Anonym sa...

Vi har hamnat ganska nära trippelmordet i Härnösand eftersom det handlar om goda vänner. Dina råd fungerar i det här fallet också. Jag tror (eller inbillar mig?) att man ändå rent intuitivt förstår vad den andre behöver, om man som du säger, är lyhörd och inte klampar på. Vi satt sent i natt och pratade med en av de inblandade och fick kommentaren "det är så skönt att bara få sitta här med er och prata"
Kram! /A

Anonym sa...

Martin, jag önskar att jag hade varit lika tydlig som du mot omgivningen efter min dotters död.
Sagt till arbetsgivaren sióm satte in förstärkning på min förskoleavdelning när jag återkom till jobbet redan efter 2 veckor:

" Jag är här och gör mitt bästa, men låt mig få gå undan ibland, inte vara lika social som jag brukar.
Låt mig slippa fälja mitt vanliga scema med öppningar kl 7.
Låt mig ha flexibla tider, ibland orkar jag inte upp ur sängen ens.

Snällt att sätta in extra personal, men INTE en 7-barnsmamma som ringer och pratar om och med sina barn hela tiden. " Vilken tortyr, inser jag nu.

" Och när du kommer, chefen, prata normalt med mig, lägg inte huvudet på sned med rynkad pannna och säg inte att det fortfarande syns i mina ögon att jag inte mår bra.
Inte om du förstår hur jag kämpar varje sekund."

Kram / Annika

emma sa...

Nu skriver jag något som inte alls har med inlägget att göra, men men ..
Jag ville bara säga hur otroligt skönt jag tycker det är att se dig och Ia på IP. Jag tycker det känns skönt att höra dig prata om poker. Skönt att höra Ia berätta något roligt. Härligt att se henne i fotbollsutstyrsel och dribbla/skjuta/passa som om hon inte varit borta ifrån fotbollen mer än en dag. Skönt att höra Linda säga hej på det där sättet man är van vid. Skönt att läsa det Malin skriver om sin student, att hon faktiskt är lyrisk över sin dyra klänning. Skönt att veta att Linda gör Mimmi lika glad som hon gör Linda. Jag älskar att möta er med era leenden som förgyller min dag mer än vad ni tror. Nu låter jag som en gammal kvinna som har känt er sen ni själva låg i ägg, och så känns det faktiskt. Ia är ju som en liten extra mamma, och då tillkommer ju ni andra också :) Ses förhoppningsvis på matcherna framöver, för nu såg jag sist på träningen att Ia var nere och tränade också. Måste nog ge mig på det där också snart så jag kan fortsätta göra fler armhävningar än henne ;) haha. Kram på er underbara familjen Wååk <3

Jenny E sa...

Så himla bra och tydligt beskrivet! Jag förlorade min mama när jag var 23 och känner igen mycket - minns det klart fast jag fyller 40 i höst. Det mest positiva (jo, faktiskt) jag fick med mig efter att jag kommit igenom krisfasen (det tog ungefär två år innan jag levde i vardagsnormal känsla igen), är att man:
1: Klarar mer än man tror. Sjukt mycket mer.
2: Kan lite på att sorgdimman lättarmed tiden. Eller ändras, ialla fall. DEt GÅR över, även om det verkar hel omöjligt. Om man ger det tid.

Man är liksom tryggare inför nästa kris med att det faktiskt löser sig. Till slut.

Space babe sa...

Hej, hamnade här av en slump, men vill inte få all den här generositeten utan att lämna ett spår av tacksamhet. Tack för att du delar med dig av ditt liv. Inläggen får mig att gråta, men också att bli medveten om dyrbarheten i varje ögonblick vi har med våra mest älskade.

Jag har själv barn och fasar för att något liknande ska hända. Men hur garderar man sig?

Tack också för att du berättar hur man ska bete sig. Vanligt sunt förnuft egentligen, om man tänker efter. Men du borde låta landstingen ge ut dem som informationsmaterial.

Alla mina goda önskningar till er.

Joakim sa...

Jag gillar dig hårt. Ingen övertolkning på detta bara.

Anonym sa...

Fick tips om bra bok av en barndomsvän till min dotter, hennes mamma är svårt sjuk.

www.sorg.se

Boken heter " Sorgbearbetning", handlingsprogram för läkning.

Annika

Fasching sa...

Tack alla. Och "Sorgebearbetning" har vi faktiskt fått som e-bok av några vänner, ska lyssna på den när jag är klar med "När livet stannar", som också kan rekommenderas.

Morgondagens minnen sa...

Ja, tack för kloka ord och vägledning. Med dina ord i bak huvvudet hoppas jag jag kan bli en lite klokare och bättre människa....
Tänk vilken fin o förståndig far du e och make till din hustru.

Malle sa...

Har just hittat hit och vill verkligen beklaga sorgen! Jag halkade in här för att jag sökte vägleding i min egen situation. Jag förlorade min man för ett par veckor sedan och kan nog bara konstatera att om något skulle kunna vara jävligare än det.....så skulle det vara att förlora min dotter. Eller vad vet jag? Sorg... jag kan bara innerligt beklaga! Jag har själv ingen som helst aning om hur man kämpar vidare....jag skall dock applicera ett par av dina insikter i min egen tillvaro dä folk ställer samma frågor. Kram

Fasching sa...

Malle: Ja, sorg måste man nog tyvärr uppleva för att förstå hur det är. Jag har bara varit "här" i drygt fyra månader så jag vet inte heller speciellt mycket. Men det blir bättre, åtminstone så att man härdar ut.

Rådet jag kan ge dig är att ta kontakt med en terapeut om du inte gjort det ännu. Det har hjälpt mig mycket, mer än jag trodde.

Sara sa...

Hejsan.

Jag hittade precis din blogg och glad är jag för det. Jag förlorade min bror för fem dagar sedan och då jag varit galen av sorg har jag även varit lite nervös över framtiden.

Det du skrivit om tiden efter hjälper nog många som drabbas av sådana här hemska förluster. Att man förstår att man faktiskt överlever. Jag ser nu att det finns lite hopp. Ett ljus i tunneln. Tyvärr kommer det väl ta sin lilla tid att ta sig dit bara.

Beklagar sorgen!