Svar på frågor

Några av frågorna tror jag att jag svarade på i mitt förra inlägg, men resten kommer här:

Vem får bry sig?

Jag tycker att alla får bry sig, ju fler desto bättre, men på helt olika sätt beroende på vem du är. Har du aldrig träffat mig och inte vet vem varken jag eller Linus är så kan du inte knacka på dörren oavsett hur gärna du än vill visa ditt deltagande. Även nu, flera månader efter händelsen, skulle det kännas väldigt märkligt. Omtänksamt men tyvärr helt fel.

Skriv ett långt brev istället, det kan funka. Du får möjlighet att uttrycka det du vill och jag kan läsa det när jag vill och orkar. Vi har fått ett antal brev från okända personer, i början kändes det kanske lite konstigt men lite senare kändes det väldigt omtänksamt och varmt. Kommentarer på min blogg funkar alltid, de har hjälpt mig mer än ni tror.

Att hitta rätt ord, hur viktigt är det? Vill man alltid bli påmind?

Hur du formulerar dig är inte alls viktigt, det är betydligt viktigare att du kan känna av OM jag vill prata och vad jag i så fall vill prata om. Ha förståelse för att det du skulle vilja prata om är sekundärt, börjar jag babbla så är det bara att lyssna.

Och nej, man vill inte alltid bli påmind! Märker du att jag pratar om andra saker än det som hänt så finns det en anledning till det. Är du inte utbildad samtalsterapeut/psykolog, eller själv varit med om en liknande händelse, så får du aldrig tro att du vet vad som är bäst för mig, eller utföra några som helst "experiment" som du tror skulle vara bra! Min terapeut använder ofta ord som "Linus är död", "Linus kommer aldrig tillbaka" i syfte att banka in det i mitt huvud, men hon är proffs och har hela tiden kontroll på situationen. Det du kan göra är att finnas till, hjälpa till med praktiska saker och att lyssna när jag väl sätter igång och pratar. Den hjälpen är ovärderlig, så tro inte att du inte räcker till.

Ska man, om man är helt främmande för dig, höra av sig och visa omtanke ändå? Var går gränsen till läskigt påträngande?

Jag tycker att man ska undvika att höra av sig om man inte har någon som helst koppling till de drabbade. Man kan skriva ett brev, men man ska definitivt inte komma hem till mig för då blir det "läskigt påträngande". Jag var däremot väldigt, väldigt tacksam för alla ljus och skriftliga hälsningar som kända och okända människor lämnade vid olycksplatsen och nere vid skolan. Det var omtanke från ett helt samhälle, och det kommer jag aldrig att glömma.

Hur "på" ska man vara? Höra av sig hela hela tiden eller lite då och då?

Det där är jätteknepigt. Eftersom jag tappat all form av initiativförmåga så måste man vara lite på om det ska hända något. Samtidigt kan det vara väldigt stressande om det är för ofta. Lite då och då (hur ofta det nu är) funkar bättre, och du måste förstå att jag väldigt ofta kommer att avböja. Var uthållig men bli inte för påstridig. Luddigt men sant.

Kom gärna med helhetslösningar! Förslag som "Vi kan väl käka middag hos oss någon gång nästa vecka" funkar inte alls, jag kommer inte att orka ta det initiativet, dessutom kommer jag att glömma bort hela erbjudandet. Mitt minne funkar helt enkelt inte.

Ett erbjudande måste vara jättekonkret, "Ring mig om du behöver något, vad som helst, när som helst" är jättesnällt men meningslöst. Jag kommer inte att ringa, jag varken orkar eller vill. För ofta är det så udda saker man behöver hjälp med. Man ringer inte gärna en vän och ber dom komma hem och vika tvätt eller fixa min trädgård. Jag har massor med fantastiska vänner, och hade jag bett om något sådant så hade jag haft både tvättstuga och trädgård fullt med folk inom en timme, men man ber inte om sånt, inte ens i min situation. Koppla istället på din lyhördhet och försök kom på vad jag kanske behöver hjälp med och kom sedan med ett konkret erbjudande. "På tisdag kväll kommer jag och klipper din gräsmatta om det är ok?" Jag har svårt att se att jag skulle tacka nej till det.

Ännu ett exempel: Vår julgran hade stått och skräpat utanför huset sedan januari. För någon månad sedan kom grannen förbi och frågade om hon kunde ta med sig den till tippen när hon ändå skulle dit. Och det var klart hon fick. Hade hon istället sagt "Ring mig om ni vill bli av med granen så fixar jag det" så hade den stått där än.

Vad är skillnaden på det stöd man behövde precis i början och det stöd man behöver nu några månader senare?

Det är en jättestor skillnad och det tänkte jag skriva om i nästa inlägg.

Vad vill du helst att folk, som inte känner dig så bra, ska tro nu? Att du mår bättre än vad du gör eller sämre?

Jag är rätt säker på att de tror att jag mår väldigt mycket bättre än jag gör, och jag kan inte begära att de ska veta hur det är. Det kan kännas jobbigt ibland när man ser att livet återgått till det normala för alla andra utom för mig, men så är det ju. Livet går vidare, även om det går lite långsammare för mig. Ha dock en förståelse för att allt inte är bra bara för att jag är tillbaka på jobbet, är med på en fest, eller sitter och garvar. Jag bara övar, du måste ha tålamod med mig i flera år framåt.

Vill man höra andras erfarenheter om sånt här? Eller vill du endast berätta om det du varit med om?

Jag vill absolut höra om andras erfarenheter, det är nog egentligen det enda ämne som jag kan ta till mig just nu. Flera har sagt nåt i stilen "Min mamma/pappa/mormor dog för några år sedan men det är ju inte alls samma sak". Jag tror visst att det är samma sak. Sorg är sorg, själva känslan är likadan, sedan är det naturligtvis skillnad på intensiteten och hur lång tid det tar att återhämta sig, beroende på vad som hänt och vem som har dött. Jag lyssnar mer än gärna på dina erfarenheter och hur du har gått tillväga med din sorgebearbetning, det är väldigt viktig information och det är väldigt lugnande när man känner igen sig. Det är också därför som kommentarerna på bloggen från de som själva förlorat ett barn känts så himla bra. "Du kommer att klara det här" betyder väldigt mycket mer om det kommer från någon som faktiskt vet.

När kan man börja tro att "sorgfamiljen" har kommit tillbaka till det "normala livet" igen?

Ingen aning, jag har bara varit här i fyra månader och just nu känns det ju som "aldrig". Kanske kan man skönja ett lite mer "normalt liv" om några år, jag hoppas det i alla fall.

När kan man sluta "ta hand om dig" och lita på att du klarar dig själv?

Inte än i alla fall... Vad man behöver hjälp med ändras med tiden, i början är det ren livräddning, sedan praktiska saker, lite senare behövs hjälp med att komma tillbaka till jobbet och att komma in i det sociala livet igen. Men jag ska försöka skriva ett helt inlägg om det lite senare.

Ha en bra helg nu!