11 maj, 2010

Vad ska man säga när man träffar mig?

För fyra år sedan miste en av mina bästa vänner sin fru. Hon hade varit sjuk i cancer ända sedan vi träffades första gången, och han och jag hade många, långa och djupa samtal om liv och död, lycka och sorg, innan hon gick bort.

Trots det kunde jag inte komma på en enda sak att säga till honom när jag fick sms:et om att det hade tagit slut. Det enda jag minns är att jag skrev något om att jag saknade ord, för det var precis det jag gjorde. Jag minns också att jag hade väldigt svårt att veta hur jag skulle vara och vad jag skulle säga de gånger vi träffades.

Utöver min terapeut, som har det här som jobb, så har han varit den som betytt allra mest för mig den här tiden och det är jobbigt att veta att jag inte var något vidare stöd till honom när han behövde det, jag hade säkert varit ett betydligt bättre stöd idag.

För nu vet jag tyvärr väldigt mycket mer om den här typen av situationer. Jag hatar att jag kan svara på den här typen av frågor och skulle göra vad som helst för att fortfarande leva i okunskap, men eftersom det inte går och eftersom jag har betalat ett omöjligt pris för den här kunskapen så känns det ändå vettigt att åtminstone dela med mig av den och det är därför jag skriver de här inläggen.

Och efter den förvirrade inledningen så ska jag nu svara på vad man ska säga till någon i min situation. Eller åtminstone vad jag tycker att man bör säga till mig. Jag tror att det här är en av de saker som människor i min närhet har oroat sig mest för, och det har jag full förståelse för. För vad SÄGER man när man träffar någon första gången efter att katastrofen inträffat? I mitt fall är det jätteenkelt för du kan säga precis vad som helst.

Den bästa hälsningsfrasen hittills är "Gud vad skönt att se dig" som var det första jag fick höra när jag kom tillbaka till jobbet. Men säg vad du vill, det är inte det minsta viktigt vad din hälsningsfras är, så den kan du sluta öva på.

Men det är två saker som jag tycker att du ska undvika. Du kan inte låtsas som att ingenting har hänt, det blir ju jättekonstigt. På något sätt måste du kommunicera att du vet vad som hänt och att du tycker att det är för jävligt. Enklast, fortfarande enligt min högst personliga uppfattning, är ju att säga precis så. "Jag hörde vad som hände, och det är för jävligt". Är du bättre uppfostrad än jag så kan du naturligtvis uttrycka dig mer vårdat, men det viktiga är att du noterar det som hänt och sedan uttrycker ditt medlidande. Det är inte konstigare än så.

Den andra saken jag haft lite svårt att hantera är när någon inte säger någonting alls utan bara lägger huvudet på sned och tittar länge och medlidsamt på mig när vi träffas. Jag förstår att det är den naturligaste sak i världen att göra, men det sätter mig i en jobbig sits. För hur förväntas jag bemöta det där? Ska jag göra samma sak? Eller förväntas jag säga något, och i så fall vad? Gör inte så, jag tror de flesta i min situation har svårt för just det.

Vart samtalet sedan tar vägen vet ju varken du eller jag så det är omöjligt att i detalj beskriva vad jag tycker att du ska försöka prata om. Allt hänger på din lyhördhet, att du på något sätt kan läsa av vad jag vill och inte vill prata om. För ena stunden vill jag prata om helt alldagliga saker och absolut inte om det som har hänt, i andra stunden är det precis tvärtom. Så var lyhörd. Inte världens mest användbara tips kanske men så är det, och jag kan inte uttrycka det på något annat sätt.

Vad du definitivt ska vara uppmärksam på är om jag inte vill prata alls. Får du en svag känsla av att det kan vara på det viset så är det med största säkerhet just så, och då ska du dra dig tillbaka och försöka någon annan gång. Förvänta dig inte att jag ska säga ifrån, det funkar inte så, åtminstone inte för mig.

Under samtalet bör du lyssna väldigt mycket mer än du pratar. Personen du har framför dig har ett enormt behov av att prata och bryr sig bara om sig själv och sin situation, ingenting annat, så det är viktigt att du lyssnar aktivt och intresserat. Ställer du en fråga måste du vara beredd på att lyssna på svaret även om det är 30 minuter långt. Tyvärr fungerar det inte så i båda riktningar, min hjärna är helt fylld med det som har hänt mig, och det finns inte minsta utrymme för något annat. Så bli inte förvånad om jag tappar intresset så fort du öppnar munnen, vi är sådana.

Är du hemma hos mig så tänk på att inte stanna för länge! Återigen, jag kommer inte att säga ifrån, inte ens om du bett mig göra det. Nu beror det här lite på när i tiden det här är, men under de första månaderna orkar man inte med så mycket mer än en kvart. Och här är det lätt att glömma bort sig, det är inte alls osannolikt att du tycker det är väldigt skönt att äntligen få träffas och se att vi åtminstone lever, så risken är stor att du blir sittandes i soffan alldeles för länge av ren lättnad.

Herregud, det här inlägget tar ju aldrig slut. Och det blev väldigt många pekpinnar ser jag, vilket är lite konstigt för det jag ville ha sagt var egentligen att du inte ska oroa dig för mycket över vad du ska säga eller hur du ska göra. Försök vara lyhörd så löser sig det mesta.

Imorgon ska jag försöka svara på de andra frågorna i kommentarerna!

16 kommentarer:

Sanna Windh sa...

Ja, det där med att inte låtsas om att man vet vad som hänt är jättekonstigt.

C:a ett halvår efter min dotter gått bort åt jag middag med några gamla studiekamrater som jag varken träffat eller hört av sedan dödsfallet. Ingen av dem nämnde händelsen och jag började till slut verkligen undra om de var ovetande!

Jag kände mig faktiskt tvungen att fråga och mycket riktigt visste de om allt som hänt, men av missriktad omtanke sa de ingenting för att de ville att jag skulle få en trevlig kväll...

Men det blev verkligen bara konstigt och jag håller med om att alla mår bättre av att få prata om det som hänt, åtminstone en stund, för den kvällen hade nog blivit ännu trevligare om vi alla hade sluppit sitta och låtsas!

T. sa...

Du sa det viktiga ordet: "lyhördhet". Jag är övertygad om att ju närmare man är sig själv och sina känslor, ju närmare törs man komma en annan människas känslor. Du beskriver allt så bra och pedagogiskt. Återigen, Tack för att du delar med dig!
Stor kram.

Pillargontanten sa...

Tack, den där frågan är den absolut svåraste.
Min mamma är diakon, och möter många människor i din situation, men hon har inte kunnat gett mig så konkreta råd som dig.
Det händer ju, tyvärr att man stälss inför de här mötena, och man kommer alltid på efteråt vad man skull ha sagt, gjort osv...

Du är en underbar människa och jag är stolt över att "känna" dig :O)

Kram!

B i t t e sa...

Gråter - som vanligt - när jag kikar in, men ler ändå emellanåt eftrsom du sticker in små underfundigheter mellan raderna. Känns det som i alla fall. Fruktansvärt svårt att veta hur man ska bete sig och det är som sagt indivuduellt beroende på vem/vad, men lyhördhet är troligen det allra viktigaste. Förstår mig inte på det där "låtsas som ingenting", skulle inte klara det. På nåt håll.

Michaela sa...

Jag förlorade två personer i min familj på ett år. Vad jag avskydde när folk lade huvudet på sne! Vid det andra dödsfallet skickade jag ett mail till jobbet och bad dem att inte göra så när de träffade mig. Kanske lite väl krasst av mig, men jag kände att jag inte skulle orka med det.

Fast jag förstår att det är svårt att veta vad man ska säga. Och förstår att det kan verka lättare att inte säga någonting alls. Innan jag själv blev drabbad så visste inte jag heller.

Synöve sa...

Tack för dina råd! Underbart kloka - som vanligt!
Tyvärr så har jag hamnat i samma sits som du, fast lite olik ändå...
Min sons pappa tog livet av sig i söndags och ikväll ska jag träffa både sonen och pappans fru.
Det kommer bli jävligt jobbigt!
Jag ska försöka ha dina ord i åtanke i alla fall.
Tack för att du fortfarande skriver och det på ett underbart sätt! "Love U" :-)

anne sa...

Det va många ord.... du skriver så fantastiskt bra.... om jag inte gråter för att du skriver så bra roligt osv så gråter jag av att jag känner en sån fruktansvärd sorg... att mista ett barn...tanken är... ja fruktansvärd vill inte ta orden i min mun men ändå så läser jag allt och hulkar vareviga gång MEN obs för glädjen att ni fungerar så normalt att ni kan skratta och va med folk... och jag hoppas att jag inte har vickat på huvudet å knipit käft... jag säger som mina barn... vilken styrka kraft underbara människor..... sänder en bamse kram och solen där ute bjussar jag på idag...

wettexvärlden sa...

En vän jag hade när min syster gick bort pratade bara om sin pojkvän och deras gemensamma problem. Jag sa ingenting. Men jag sa upp bekantskapen. Och hon förstod aldrig varför fast att jag skrev ett brev och förklarade.
Det är fruktansvärt att vi är så rädda för att prata om döden och vad den gör med oss. Tack för att du gör det.
De vänner som lyssnar, vågar fråga och lyssna på svaret, de är riktiga vänner. Jag tror att de flesta som drabbas av sorg behöver rak kommunikation. Det kan räcka med att jag finns här om du behöver, vill du att jag gör något? Städar ditt badrum, gråter med dig, lagar middag, kramar dig? Vi hanterar sorgen olika men ändå ganska likt men jag inbillar mig att vi ALLA behöver att omgivningen inte drar sig undan pga rädsla oavsett hur rädda de är.
Det du skriver är en sorts "manual" som borde delas ut till omgivningen när någon de känner drabbats så som ni. Lysande!
Kram till er alla.

Tuija sa...

Den värsta kommentaren jag kan få är: "Åhh Gud, det skulle jag aldrig klara av!" Menar vad fan svarar man på det? Inte jag heller.. För det gör jag ju inte, men vad är valet?

Så snälla ni som läser säg adrig så. För övrigt finns det en "floskeltoppen" om ni går in på sidan http://ung-i-minne.t-eklund.se/ Läs och begrunda. Den finns längre ner på sidan.

Kramen Tuija

Anna L sa...

Vore du här, så skulle jag inte veta vad jag skulle säga.

Vad skulle jag göra?

Jo - jag skulle ge dig en kram!

Jag sitter och känner på mina handlovar och känner smaken av Drömmar. Min farmor bakade Drömmar och då fick hon världens mjukast handlovar av smöret ...

Du skulle få en omgång Drömmar också.

Anna

Anonym sa...

Mina närmaste kollegor ( på samma avdelning)har hjälpt mig mycket genom att helt enkelt behandla mig som innan och samtidigt visa förståelse och lyhördhet.
Ibland tar jag och närmaste kollegan ( också blivit privar vän) en promenad på kyrkogården och då säger hon bara eyy enkelt " Hej Anna" , då jag pysslar om Annas grav en stund.
Det räcker så långt!

Vad jag inte tyckte om var blommor med bud. Kändes så fel, Anna älskade blommor men fick inte buketterna själv, jag blev bara ledsen, speciellt om det var från människor som inte hörde av sig på annat sätt.

Annika

Anonym sa...

Till Michaela; jag tycker inte det var "krasst" - jag tycker det var både bra och smart gjort. det tyckte säkert dina kollegor också, det måste ju underlättat för dem.

Anonym sa...

Hoppas du inte råkat ut för vad många säger händer, att vänner som man betraktat som nära undviker en. Min kompis som förlorade sin son var med om det. Vi umgicks mycket - både före och efter dödsfallet, på mkt olika sätt före och efter (aktiviteter, samtalsämnen osv förändras naturligtvis radikalt) och hon tyckte nog det var jobbigast av allt - när folk öht inte hörde av sig. Sa till henne att - även om det kanske är en klen tröst - så är det inte av elakhet eller nonchalans som folk gör det, jag tror många är rädda för att säga "fel" saker. Hennes uppriktiga förvåning när jag sa det kommer jag aldrig glömma, i hennes värld fanns inte den tanken. Hon säger även nu efter lång tid att det var det värsta bemötandet (eller man kanske ska säga icke-bemötande).
Det ligger väl något i uttrycket "i nöden prövas vännen".
Tror inte ens det behöver vara så traumatiska saker som ett barns död, även folk som går igenom skiljsmässor, blir sjuka eller vad det nu är kan vittna om vänner som "försvinner".
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte drabbat dig och din familj!

Anonym sa...

Skriv en bok, tänkte jag skriva.
Tills jag kom på att det är ju typ det du gör om än i bloggform.

Fantastiskt varmt, rakt och bra skrivet!

Anonym sa...

Åh så otroligt bra beskrivet. Det borde skickas runt til varenda tidning och läsas upp på nyheterna och sändas på utbildningsradion!
Precis så där kände jag med, men inte kunde jag sätta några ord på det då.
Lyhördhet var ordet.
Tack.

Anonym sa...

Jag har läst din blogg till och från under ett tag men inte känt att jag ville kommentera eftersom jag inte känner dig eller din familj på något vis. Det som har hänt er har berört mig och jag kan inte annat än att beklaga det ni tvingats genomlida. Anledningen till att jag faktiskt skriver min första kommentar här är att jag tycker att det är en viktig sak du tar upp - hur bemöter man en människa i sorg? Jag förlorade min mamma i cancer sommaren 2007. Då hade hon varit sjuk i över fem år och jag hade tillbringat hela mitt vuxna liv i en känslomässig berg-och-dalbana av hopp och förtvivlan. Och visst är det så som någon skrev. I sorgen märker man verkligen vilka ens vänner är. I mitt och min familjs fall spelade det inte så stor roll VAD och HUR folk agerade efter att mamma gått bort. Det var bara fint med dom människor som gjorde/sa något och visade att dom fanns där. På det sätt som dom orkade och inte i bara stack huvudet i sanden. Det finaste av allt var en av vänner som verkligen har svårt för död, sorg och känslor över huvud taget. Hon har inte gått på en enda begravning i hela sitt liv. Jag vet av att hon har jobbigt med sådant. Men hon var den första som knackade på vår dörr efter att mamma gått bort. Hon sa inget mer än "jag vet vad som hänt och är jätteledsen för er skull. Jag tycker det är jättejobbigt att vara här och skulle egentligen bara vilja gå hem och jag har inget bra att säga som hjälper". Djävligt rått kan tyckas men ärligt och fint. Och det finaste var att hon trots allt fanns där. Hon var mitt stöd genom hela sommaren. Vi pratade aldrig med varandra om mamma eller hennes död men istället fanns min vän där på andra plan. Hon drog iväg mig på aktiviteter fast jag sa att jag inte ville gå ut.. Vi fiskade, grilade, badade och tältade oss igenom en stor del av sorgen. Utan att hon funnits där bredvid mig vet jag inte vad jag hade gjort. Vad jag vill få sagt med det här är att jag inte tror att man behöver förändra sig själv för att kunna finnas till för någon som sörjer. Man ska fortsätta att vara den man är men våga vara ärlig med sina rädslor och tillkortakommanden. Kanske behöver inte den som sörjer en axel att gråta ut på utan bara helt enkelt någon som finns där. Även och trots allt.