Samlat svammel

Vi kan ju börja med veckans sökord. "Min fru är otrogen i Enköping". Redan på tolfte plats dyker min blogg upp! Och det här är ju intressant ur flera aspekter, den första frågan som dyker upp är naturligtvis vad man förväntar sig för träff på Google när man söker på en sådan fras? En annan fråga man kan ställa sig är varför jag skriver om det, eftersom det kommer att innebära att jag hamnar ännu högre upp på hitlistan. Den tredje frågan jag ställer mig, med sammanbitna käkar, är vad fan det är min fru har hittat på i Enköping.

Det klokaste vore dock att inse att bloggvärlden är full av putslustiga små inlägg om tokiga sökord och ge fan i alltsammans istället. För att ge sken av att vara en vaken kille, med koll på vad man bloggar om.

Jag tränade i måndags! Trots att jag ägnade hela dagen åt att komma på bra ursäkter för att slippa. Sista halmstrået var att ringa hem till min fru och lite allmänt undra om det var ok att komma lite sent hem från jobbet. Var hon helt säker på det verkligen? Hon kanske behövde bilen om inte annat? Och hur går det med maten om inte jag är hemma? Men hon genomskådade det där direkt såklart, och plötsligt var det jääättelugnt hemma. Klart hon kunde fixa maten, och behövde det skjutsas någonstans så kunde hon ju låna en bil. Och gräsmattan kunde jag ju klippa någon annan dag sa hon.

Den otrogna lilla skatan.

Så jag var tvungen att träna helt enkelt. Kondition dessutom, som jag hatar så djupt och innerligt. Tio minuter på crosstrainern och sedan löpbandet tills jag såg stjärnor (ca 6 minuter). Och efteråt var jag givetvis sådär extremt nöjd, som bara en äkta latmask kan vara efter att ha uträttat något. Varför kan min hjärna inte minnas den där känslan av total tillfredsställelse till nästa gång det är dags att träna? Varför ojar jag mig över något som ger en sådan omedelbar belöning? Jag borde gå hos en psykolog eller nåt.

Veckan började för övrigt med att jag åkte till jobbet och missade ett möte med tre timmar. Rätt imponerande och nytt personligt rekord faktiskt. Mötet, som jag själv hade tjatat på att vi bara måste ha, var helt utraderat ur hjärnan och jag kopplade inte ens när jag gick förbi konferensrummet och såg de som satt där. Jag undrade bara lite förstrött vad det där kunde vara för ett trevligt litet möte och så gick jag på lunch. Har jag nämnt att mina arbetskamrater är flexibla, hänsynsfulla och förstående? Bra, för det är dom.

Jag har varit på Råkultur också! Dit ska man gå när man ska äta sushi, för det blir inte så mycket bättre än så. Dessutom ligger det nästan vägg i vägg med Louise, så där kommer jag att tillbringa åtminstone en lunch i veckan.

Och så har jag varit vid minneslunden ett par gånger. Min lite mer allvarsamma sida behöver också lite tid ibland.

Ja, det var nog det hela. Nu ska jag sätta mig och blänga på frugan tills hon ger upp och erkänner.