Hur hanterar man någon som mig? Del 1

Vad i hela friden gör man när en kompis/arbetskamrat/granne drabbas av det värsta man kan tänka sig? När någon man bryr sig om får hela sitt liv raserat på en sekund? Finns det överhuvudtaget något man kan göra? Och i så fall vad? Och HUR?

Jag har funderat länge på att skriva något om det här, men det är inte lätt. Till att börja med är det väldigt individuellt, dessutom är svaret på frågorna nästan alltid "det beror på". För det beror på vad som har hänt, när det hände, hur det hände, vilken relation man har till de som drabbats, hur deras liv såg ut innan katastrofen, osv osv osv.

Men på frågan om det överhuvudtaget finns något man kan göra så är svaret givetvis ja. Det finns tusen saker man kan göra, och behovet av hjälp är både omfattande och akut.

Så jag gör ett försök, men håll i minnet att det är min högst personliga erfarenhet av vad jag har tyckt varit bra. Erfarenheten är också bara lite drygt tre månader lång så jag saknar nästan helt perspektiv och hissen går fortfarande inte riktigt ända upp, så om ett halvår kanske jag tycker annorlunda. Jag hör av mig i så fall...

Behovet av hjälp varierar över tiden. Hjälpen behövs över en mycket lång tid, men beroende på var i tiden man befinner sig så är det olika saker man behöver hjälp med. Jag insåg när jag började skriva det här att det är ett så omfattande ämne att jag måste dela upp det på flera inlägg. Den här delen handlar om själva katastrofögonblicket och vad man kan (eller egentligen måste) göra då.

Just när det händer, som i mitt fall när jag satt på jobbet med telefonluren i handen och precis hade fått höra att min son hade dött och att mitt liv därmed var över, så var jag i behov av ett helt annat stöd än jag var två veckor senare, eller som idag, fyra månader senare när jag förstått att livet faktiskt inte tar slut ändå. Att man inte dör av sorg. Men det är viktigt att inse att personen du har att göra med just i detta ögonblick mycket väl kan tro att allt är över.

I katastrofögonblicket slutar man fungera helt och hållet, och kan reagera på de mest besynnerliga sätt. Det första jag gjorde efter att ha ringt min fru var att avboka min träningstid dagen efter. Som om det spelade någon roll. Det viktiga i det här läget är att se till att jag inte gör något riktigt dumt, som att hoppa in i bilen och åka hem, eller öppna fönstret och hoppa ut. Båda alternativen är faktiskt farligt sannolika, så börja med att se till att jag inte är ensam. Ställ fram ett glas vatten, se till att jag sitter eller ligger ned, håll en hand på min axel och fokusera på att vara lugn och saklig, om inte annat så för din egen skull.

För nu måste du ansvara för att jag blir transporterad dit jag ska, så den första uppgiften är att ta reda på vart, och sedan se till att jag kommer dit på ett säkert sätt. I mitt fall var polisen på väg till min arbetsplats så det problemet var redan löst. I annat fall måste du själv ordna med transport, och eftersom du måste ta hand om mig så kan du inte köra själv. Fixa taxi eller se till att någon annan kan köra.

Tänk på att personen du har att göra med tappat all tankeförmåga och knappt är medveten om vad som händer runtomkring, så det är du som måste se till att jag har det viktigaste med mig (nycklarna hem och mobilen), du kan inte ens vara säker på att jag kan visa vägen till min bostad. Försök också ta reda på om det är någon ni kanske måste plocka upp på vägen, barn på dagis eller skola.

Det är mycket att tänka på och situationen är kaotiskt så ju lugnare du kan vara desto bättre. Det är betydligt viktigare att det här går tryggt och säkert till, än att det går fort. Och du måste därför vara beredd på att hantera det faktum att jag tycker precis tvärtom.

När du har säkerställt att jag är i tryggt förvar och överlämnat ansvaret till någon annan kan du till slut ta bort den där handen från axeln. Sett i backspegeln så kändes den kroppskontakten, utan att överdriva, som skillnaden mellan liv och död. Hade min arbetskamrat tagit bort handen hade det varit som att dra sladden ur en respirator. Men nu gjorde hon inte det, hon gjorde allting rätt.

Efter att allt det här är klart behöver du ta hand om dig själv. Du har precis genomgått ett extremt trauma och du befinner dig med största sannolikhet i ett chocktillstånd. Jag skulle rekommendera att du pratar igenom allt som har hänt med någon i närheten, eller åk hem (undvik att köra själv) och prata med din partner eller vänner som är bra på att lyssna. Gå igenom händelsen detaljerat, minut för minut. Du bör också överväga att ta kontakt med en kurator/psykolog som kan hjälpa dig vidare, för du behövs framöver också. Dels under tiden jag är hemma från jobbet, men framförallt den dagen jag ska försöka jobba igen.

Men det får bli ett senare inlägg.

Äh fan, jag märker redan nu att jag aldrig kommer att få med allt eller ens få någon vettig struktur på de här inläggen, kan ni inte ställa frågor istället så ska jag försöka svara så gott jag kan.