10 maj, 2010

Hur hanterar man någon som mig? Del 1

Vad i hela friden gör man när en kompis/arbetskamrat/granne drabbas av det värsta man kan tänka sig? När någon man bryr sig om får hela sitt liv raserat på en sekund? Finns det överhuvudtaget något man kan göra? Och i så fall vad? Och HUR?

Jag har funderat länge på att skriva något om det här, men det är inte lätt. Till att börja med är det väldigt individuellt, dessutom är svaret på frågorna nästan alltid "det beror på". För det beror på vad som har hänt, när det hände, hur det hände, vilken relation man har till de som drabbats, hur deras liv såg ut innan katastrofen, osv osv osv.

Men på frågan om det överhuvudtaget finns något man kan göra så är svaret givetvis ja. Det finns tusen saker man kan göra, och behovet av hjälp är både omfattande och akut.

Så jag gör ett försök, men håll i minnet att det är min högst personliga erfarenhet av vad jag har tyckt varit bra. Erfarenheten är också bara lite drygt tre månader lång så jag saknar nästan helt perspektiv och hissen går fortfarande inte riktigt ända upp, så om ett halvår kanske jag tycker annorlunda. Jag hör av mig i så fall...

Behovet av hjälp varierar över tiden. Hjälpen behövs över en mycket lång tid, men beroende på var i tiden man befinner sig så är det olika saker man behöver hjälp med. Jag insåg när jag började skriva det här att det är ett så omfattande ämne att jag måste dela upp det på flera inlägg. Den här delen handlar om själva katastrofögonblicket och vad man kan (eller egentligen måste) göra då.

Just när det händer, som i mitt fall när jag satt på jobbet med telefonluren i handen och precis hade fått höra att min son hade dött och att mitt liv därmed var över, så var jag i behov av ett helt annat stöd än jag var två veckor senare, eller som idag, fyra månader senare när jag förstått att livet faktiskt inte tar slut ändå. Att man inte dör av sorg. Men det är viktigt att inse att personen du har att göra med just i detta ögonblick mycket väl kan tro att allt är över.

I katastrofögonblicket slutar man fungera helt och hållet, och kan reagera på de mest besynnerliga sätt. Det första jag gjorde efter att ha ringt min fru var att avboka min träningstid dagen efter. Som om det spelade någon roll. Det viktiga i det här läget är att se till att jag inte gör något riktigt dumt, som att hoppa in i bilen och åka hem, eller öppna fönstret och hoppa ut. Båda alternativen är faktiskt farligt sannolika, så börja med att se till att jag inte är ensam. Ställ fram ett glas vatten, se till att jag sitter eller ligger ned, håll en hand på min axel och fokusera på att vara lugn och saklig, om inte annat så för din egen skull.

För nu måste du ansvara för att jag blir transporterad dit jag ska, så den första uppgiften är att ta reda på vart, och sedan se till att jag kommer dit på ett säkert sätt. I mitt fall var polisen på väg till min arbetsplats så det problemet var redan löst. I annat fall måste du själv ordna med transport, och eftersom du måste ta hand om mig så kan du inte köra själv. Fixa taxi eller se till att någon annan kan köra.

Tänk på att personen du har att göra med tappat all tankeförmåga och knappt är medveten om vad som händer runtomkring, så det är du som måste se till att jag har det viktigaste med mig (nycklarna hem och mobilen), du kan inte ens vara säker på att jag kan visa vägen till min bostad. Försök också ta reda på om det är någon ni kanske måste plocka upp på vägen, barn på dagis eller skola.

Det är mycket att tänka på och situationen är kaotiskt så ju lugnare du kan vara desto bättre. Det är betydligt viktigare att det här går tryggt och säkert till, än att det går fort. Och du måste därför vara beredd på att hantera det faktum att jag tycker precis tvärtom.

När du har säkerställt att jag är i tryggt förvar och överlämnat ansvaret till någon annan kan du till slut ta bort den där handen från axeln. Sett i backspegeln så kändes den kroppskontakten, utan att överdriva, som skillnaden mellan liv och död. Hade min arbetskamrat tagit bort handen hade det varit som att dra sladden ur en respirator. Men nu gjorde hon inte det, hon gjorde allting rätt.

Efter att allt det här är klart behöver du ta hand om dig själv. Du har precis genomgått ett extremt trauma och du befinner dig med största sannolikhet i ett chocktillstånd. Jag skulle rekommendera att du pratar igenom allt som har hänt med någon i närheten, eller åk hem (undvik att köra själv) och prata med din partner eller vänner som är bra på att lyssna. Gå igenom händelsen detaljerat, minut för minut. Du bör också överväga att ta kontakt med en kurator/psykolog som kan hjälpa dig vidare, för du behövs framöver också. Dels under tiden jag är hemma från jobbet, men framförallt den dagen jag ska försöka jobba igen.

Men det får bli ett senare inlägg.

Äh fan, jag märker redan nu att jag aldrig kommer att få med allt eller ens få någon vettig struktur på de här inläggen, kan ni inte ställa frågor istället så ska jag försöka svara så gott jag kan.

23 kommentarer:

Anonym sa...

Du är fantastisk! Tack för allt du delar med dig utav. Det har sagts förr, men jag säger det igen. Dina kloka ord stärker min tro på..ja, vad? Min tro på mänskligheten låter pompöst, men faktiskt. Att orka dela med sig på det sätt du gör är både fint och väldigt starkt.

XXX sa...

Jag tyckte du var väldigt redig och strukturerad.

Ellen sa...

Jag fick för några månader sedan ett telefonsamtal och jag var helt övertygad om att min dotter skulle dö. Exakt som du skriver så var min första tanke "Nu är mitt liv över".
Jag har fått berättat för mig efteråt vad personalen som ringde från sjukhuset sa, vad den som var närvarande hemma upplevde, vad de som hjälpte mig att ta mig till sjukhuset upplevde och det har visat sig att jag med all säkerhet "var helt väck..." Jag hade tänkt sätta mig i bilen och köra själv, trots att sjukvårdspersonalen som ringde tydligen hela tiden upprepat "Du får INTE köra själv!" Jag har inget som helst minne av detta. Det enda jag tänkte var "Nu är mitt liv över".

Min dotter överlevde, men detta har givetvis satt djupa spår hos oss alla och förändrat vårt liv (inte till det sämre - utan tvärtom)

Ditt mod och din styrka är mycket stort och jag är övertygad om att ni alla kommer att klara att ha ett bra liv i framtiden.

Kram

Anonym sa...

Jag tyckte det var jättebra! Kan du inte fortsätta?

Fredrik sa...

Bra råd, tack för att du delar med dig. Fortsätt snälla!

Ewa sa...

Hanteras varsamt...kravlöst....Jag har faktiskt inte en aning. Jag tror att man behöver nån som ett slags ankare. Svamlar jag nu kanske. Svårt att veta Kram

Pillargontanten sa...

Fråga? vad ska man fråga?
Det är svårt att veta vad man ska säga?
Hur "Påflugen" man kan vara, om du fattar vad jag menar, utan att verka nyfiken... Jag vet att det beror på hur nära man är, men typ arbetskamrater, vänner osv.
Typ vad säger man? "Jag är ledsen" "Beklagar"
Eller vad, det tycker jag är svårt!

grindsson sa...

Tack för att du delar med dig om dina erfarenheter. Så naket och så öppet. Inget trams. Ingen fin förpackning. Utan din subjektiva sanning. Tack!

Keiju sa...

Jag förstår precis vad du menar en av mina absoult bästa vänner gick bort i november 2002. Jag var inte hemma i Sverige när det skedde men jag är glad att jag hade en vän bredvid mig när jag fick reda på att 'änglasyster' hade gått bort. sorgen efter henne läker aldrig den bara bleknar. Jag var med på hennes begraving sedan tog det mig 6 år att återvända till hennes grav. Det är stark att berätta så öppet om sorgen som ligger och lurar under ytan.

Christina Stielli sa...

Jag tror att det svåraste som finns är att vara tyst. Och bara nära. Utan ett ord. Jag kan själv känna mig kvävd av behovet att lösa någon annans problem men när det inte går ... då är tystnaden och närheten kanske det bästa. För allt går inte att lösa.

Ylva sa...

Till Pillargontanten: Genom att fråga och prata visar man att man engagerar sig i den drabbade personen. Man visar också att man är modig. Så det är nog ens eget mod som sätter gränsen för vad man kan fråga, mer än hur nära vän man är. "är det okej att jag frågar om det här" är väl en klok inledning. Jag tror att de flesta som varit med om något som omvälvande, intensivt och sorgligt som sitt barns död behöver prata om det och upprepa sin berättelse hundra eller tusen gånger. Så genom att fråga hjälper du! Om man inte vet hur man ska beklaga förlusten kan man helt enkelt säga: "jag hörde om NN. Vad sorgligt!"

Cecilia sa...

Jag tycker att du både är strukturerad och tydlig. Bra råd som jag tar till mig och som jag reflekterar över mot bakgrund av det trauma som jag själv gick igenom för fyra år sen.

Kramar

Dubbelörn sa...

Har följt din blogg, allt sedan det fruktansvärda.

Har själv mist ett barn o kan skriva under i allt, precis allt, som du skriver om här.

Jag läste väldigt mycket om sorgbearbetning o det alla är helt klara över, är det här som du skriver om. Våga gå fram o bekräfta sorgen, visa att du bryr dig, våga finnas nära...

Har också varit öppen om det som hände oss o försökt förmedla omgivningen om det du beskriver här.

Det gör mer ont när någon undviker en...

Kramar om dig

✿Ewa sa...

Jag vill bara säga TACK för det jag precis har läst och som du så precist och tydligt har beskrivit. Tack för att du kan sätta ord på och ge verktyg och tack för att du vill göra det. Känner igen och nickar -jaa så är det, så ska man göra, då blir det bra.

Stor och varm kram till dig!

Anonym sa...

Världens bästa Martin!

Du skriver enormt fängslande, rakt på sak och starkt. Faktiskt inte helt lätt för omvärlden att veta vad som är "rätt", eller helt åt skogen.
Fortsätt gärna! Jag läser och lär mig massor. Tack!

/ Ingela

Y sa...

Du bjuder så fint på dig och ditt/ert. Jag blir nuförtiden bara stående tyst här i dörröppningen till din blogg. Vet att jag gör fel, att jag borde visa mig, men ju längre tiden går ju mer privat blir din sorg för mig och ju mindre rätt ger jag mig själv att dela dina känslor i den.

Jag minns inte om jag ens hade hittat hit innan Linus dog, eller om det var osloskånskan som berättade. Men just då, då tänkte jag inte. Då stormade jag in, skrev, kramade om, försökte trösta, trots att vi aldrig hade "pratats vid" förut. Nu står jag, som sagt, tyst och avvaktande, lite generad över att jag läser, i din dörr.

Så tror jag det oftast är (erfarenheten talar här) i verkliga livet också. Vi vågar oss fram precis när världen, du, vi, är som mest sårbara. Vi människor är vidöppna vid ett barns födelse och en närståendes sorg/död. Sedan behärskar vi oss.

Fortsätt, de dagar du orkar, att berätta. Om det någongång är osammanhängande spelar det ingen som helst roll, är bara nyttigt för oss läsare. Samma med dina fina töser, uppmuntra dem att fortsätta skriva, ni gör det alla så bra. Av er lär jag mig, har blivit påmind om (för det är så att t.o.m. skräckkänslor bleknar) och därmed bättre och bättre på att möta sörjande irl.

Du ger ett otroligt perspektiv på vad som är viktigt i livet - min blogg, mina bekymmer blir i högsta grad petitesser (men att kommentera som anonym blir konstigt).

Min lite klumpiga fråga är kanske - vem får bry sig? Känns det verkligen ok att totala främlingar kommenterar ibland, eller...

Att hitta rätt ord, hur viktigt blir det? Och vill man alltid bli påmind? Frågan gäller både irl och blogg, tror jag. Ständiga kramar måste ju bli tröttsamt :) Fast nu får ni ändå en. Mjukkram

Ps. Idag harklade jag mig och sa hej igen :). Svara bara om du verkligen orkar, jag tar inte illa upp över tystnad.

Familjen Simonsson sa...

Nej,fortsätt!!!!!
/Marianne

Anonym sa...

TACK! Du beskriver så levande exakt hur det är, jag känner (tyvärr) helt igen mig!

Sara T sa...

Väldigt bra beskrivet. Verkar som att du har bra kollegor!!! Började som vanligt gråta när jag läste det du skrivit...

Tuija sa...

MYCKET bra skrivet och berättat. Just det här i chocktillstånd, du avbokade en träningstid, min första tanke var "Nu orkar jag nog inte ta hand om mina hundar" Ringde uppfödaren, en god vän till mig och berättade och frågade om hon kunde ta hand om dom ett tag. Likaså gick jag in till datorn och skrev ett mail, "Matias är död".

Sen är det diffust allt som skedde. Det viktigaste var kram och en hand på axeln, nån som satt brevid och bara var. Jag hade ingenstans att ta vägen då Matias ju dog i Finland. Jag frågade tom poliserna: "Jag brukar inte röka inne, men kan jag göra det, ni är inte allergiska eller så...?" Snacka om chock. Matias pappas adress kom jag heller inte ihår. Och jag sprang ut, bara sprang och sprang, benen vek sig och jag fick hjälp in igen. Sen gick jag ut igen, för att ta mig upp till E22 och hoppa framför en lastbil - precis då kom min goa vän uppfödaren och hon förstod genast vart det barkade hän. Hon kramade mig och hjälpte mig in igen.

Chocken är så stooor och så överväldigad och man är inte medveten om vad man gör alls.

Kram till dig och tack för att du delar med dig

Tuija

Malin sa...

Ok, det var lite dåligt med frågor här. Så jag tänkte ställa de frågor som jag önskar att andra ställde nu.

- Hur ska man reagera när man träffar dig för första gången efter det som har hänt?
- Ska man, om man är helt främmande för dig, höra av sig och visa omtanke ändå? Var går gränsen till läskigt påträngande?
- Hur "på" ska man vara? Höra av sig hela hela tiden eller lite då och då?
- Vad är skillnaden på det stöd man behövde precis i början och det stöd man behöver nu några månader senare?
- Vad vill du helst att folk, som inte känner dig så bra, ska tro nu? Att du mår bättre än vad du gör eller sämre?
- Vill man höra andras erfarenheter om sånt här? Eller vill du endast berätta om det du varit med om?
- När kan man börja tro att "sorgfamiljen" har kommit tillbaka till det "normala livet" igen?
- När kan man sluta "ta hand om dig" och lita på att du klarar dig själv?

Bettan sa...

Jag vill egentligen bara säga TACK! Tack för att du delar med dig och tack för alla fina råd. Jag jobbar med säkerhetsfrågor och som skyddsombud och har stor nytta av råden. Det känns tryggt att veta att man handlar hyfsat rätt. Man vill ju verkligen inte handla helt fel i en riktigt tung situation.

Jessica P sa...

Du har en otrolig förmåga att gripa tag i en i dina beskrivningar. Tårarna är nära. Fortsätt dela med dig om du vill. Jag skulle vilja fråga vad du tycker är ett bra sätt för en utomstående att säga sin medkänsla - "jag beklagar", "vad sorgligt" eller vad säger man. Som vän, bekant, kollega eller liknande upplever jag det svårt att hitta något att säga som inte känns banalt eller lamt. Jag antar att du och din familj mött de flesta varianter. Vad tycker du är ett bra sätt? Malins mycket kloka fråga är jag också intresserad av att höra ditt svar på - hur agerar jag när möter dig första gången efter det som hänt?