17 maj, 2010

Ljuvliga kommentarer

Jag har fått flera kommentarer från "Annika" och jag känner igen mig i allt hon skriver, bla det här:

Linus finns kvar i sina kompisar, i er, i alla han mötte som tog intryck av honom.
Under cykelfärden hem från dagens bastu och havsbad funderade jag över detta: " Vore det bättre att aldrig ha fått den värdefulla gåvan som så brutalt rycks ifrån en när man mister ett barn? Hade livet varit enklare om detta älskade barn aldrig levt sin stund på jorden?

NEJ, blev svaret, de finns kvar hos oss alltid, deras väsen försvinner aldrig, den tid de fick var värdefull! MEN, sorgen över den livstid de förlorade, de erfarenheter de aldrig fick uppleva, allt som bara togs ifrån dem, den smärtan är tuff att bära.


Jag har också ställt mig den frågan (och alla andra frågor som finns i hela världen tror jag, man frågar sig rätt mycket i den här situationen). Jag kommer också fram till precis samma svar. Linus hade 14 jävligt bra år, det finns många människor som inte ens har 14 lyckliga år i hela sitt liv. Och de avtryck han gjorde finns kvar, inte bara hos mig utan hos alla som kände honom, till och med hos många som aldrig träffade honom! Att han alltid finns med oss och att han alltid kommer att göra det är en skön tanke och egentligen den enda tanken som kan finnas, allt annat vore ju outhärdligt.

Den tanken gör det också lite lättare att bära sorgen över det som inte fick bli, för sorgen hänger blytungt över mig hela tiden, oavsett hur jag resonerar inombords.

Tanken känns tack och lov också helt naturlig och självklar. Och att andra, som Annika, tänker likadant gör det hela ännu bättre.

Så fortsätt gärna att dela med er av era tankar, det hjälper mig mycket.

5 kommentarer:

Markattan sa...

Jag tänker detsamma, att ni har avtryck av Linus. Även om han inte hann utvecklas till vuxen så ser ni ändå vem han var/är och vilken människa han formades till. Så tänker jag på alla de som inte hann, där döden var ännu mer för tidig, vilka tankar om vad för en människa man mist, obönhörligen måste komma.
Det hjälper ju inte sorgen men glädjen över att ha fått den tiden ändå, kanske hjälper en stund, en smula. Om man orkar dit.

Varm hand
Markattan

Anonym sa...

Känns fint att jag kan förmedla mina tankar och känslor till någon annan i samma situation,jag kan ofta känna att vi är en exklusiv skara som vet mer om tillvaron än andra, som sluppit så svår förlust som att mista ett barn.

Jag har funderat över " att finnas till". Jag tänker ofta på hur min dotter skulle reagerat eller tänkt i olika situationer om hon varit med och jag VET hur, vad hon skulle skrattat åt, vilken musik hon hade gillat, vilka funderingar hon skulle haft.
Hennes vänner är viktiga länkar till henne, deras kärlek och att de uttryckt hur mycket hon betytt och betyder , fortfarande efter 5 år.
Smärtan har så sakta gått över i en känsla av " Jag ÄR fortfarande Annas mamma, hon ÄR och kommer alltid att vara min dotter".
När andra pratar om sina levande barn bär jag henne i mitt hjärta, hon FINNS.

Kram till hela familjen

Annika

Jag " pratar" med henne , medvetet eller omedvetet , varje dag.
Hon ger mig glädje, styrka , eftertanke och stolthet.

Anonym sa...

Många av dina tankar är lika mina egna. För 3,5 år sedan förlorade jag en av mina döttrar. Mitt i livet fick hon lämna allt i en meningslös olycka. Den tid vi fick blev alltför kort och jag sörjer djupt det min dotter aldrig får vara med om. Men hon har satt så många avtryck hos andra och det har burit mig igenom många och tröstlösa dagar. Att hon berörde så många bara genom sitt sätt att vara gör mig tacksam över den tid vi fick ha henne här. Aldrig skulle vi velat vara utan de fina minnen vi har och vår kärlek kommer alltid att finnas med oss - så länge vi lever.
Er Linus har också satt spår som för alltid kommer att finnas kvar -
så länge ni lever. Men det gör ont att förlora det finaste livet kan ge. Det gör ont att försöka hitta ett nytt sätt att leva utan våra älskade barn och det är en resa vi kastas in i utan att ens ana vart den för oss. Aldrig mer blir livet som det var för våra barn kommer alltid att fattas oss.

Varm styrkekram till dig och din familj

Karin - änglamamma

Tuija sa...

Vad glad jag blev när jag läste inlägget! För jag vill inte förknippa Matias med enbart smärta och lidande över att han försvann så hastigt ifrån oss, utan jag känner glädje och tacksamhet för dom 19 åren! Jag bär Matias med mig varje dag, han "är" så mycket fortfarande trots att han är död. Så mucket har han gett och det ska förvaltas väl av oss alla som fick lära känna honom, inte enbart som jag skrev förknippas med den smärta och sorg som han lämnade utan glädjen, kärleken! Den finns för alltid kvar!

Samma för er med Linus, ni kommer så småningom mer och mer orka ta till er orden om glädjen och tacksamheten över att han fanns hos er och fortsätter finnas, men på ett annorlunda sätt!

Förvalta allting väl!

Styrkekram Tuija, tycker ni kämpar på så otroligt bra!

Anonym sa...

Söta snälla ni.
Mina tårar rinner när jag läser, men munnen ler. Man hör/ser vad som händer barnen, men nu är det ni runtomkring som får mina tankar. Tack för att ni delar med er. /Lotta