23 maj, 2010

Söndag, dag 126

126 dagar är i många sammanhang en rätt lång tid. För mig känns det forfarande både som en hel livstid och som igår, vilket är ohyggligt frustrerande eftersom det känns som om man inte kommer någonvart. Jag har mått så dåligt så länge samtidigt som jag vet att jag knappt ens har börjat mitt nya liv. Och oron för framtiden blir i de mörkare stunderna bara större och starkare.

Den tredje juni tar Malin studenten. Att se henne springa ut från skolan kommer att skapa en känslostorm i mig som jag inte ens vet om jag kommer att klara av. Hur ska jag kunna hantera den? Att se glädjen och lättnade i hennes ögon samtidigt som man, när man tittar lite närmare, ser den nattsvarta sorgen som omöjliggör den där totala lyckan som man bara SKA få känna när man tar studenten. Den orättvisan kommer jag aldrig att acceptera.

Nu är Malin klokare än vad jag är, och kan hantera sina känslor betydligt bättre än jag, så det där går nog bra ändå. Men rättvist är det fan inte.

Sommaren kommer att bli bra. En stor del av semestern kommer vi att tillbringa hos vänner i USA. Ocean City de första veckorna, trevligt nära Atlantic City och pokerborden, och sedan några dagar i New York. Väl hemma ska vi vila. Vila, vila, vila. Grilla och bada, skratta och gråta.

Det är sedan det blir knepigt. Efter semestern. För det känns som det är då vi måste börja det där nya livet på riktigt, vare sig vi vill eller inte. Tillbaka till jobbet på heltid kanske, förr eller senare måste man väl göra det? Linda börjar skolan igen, Malin ska plugga eller jobba. Som om ingenting hade hänt. Eller ännu värre, och som det är, FAST det har hänt.

Hösten kommer att bli riktigt tung.

126 dagar är ingenting. Så ha tålamod. Ge mig tusen dagar till.

16 kommentarer:

Perlamarela sa...

Eller 2000 om det behövs. Du och din familj klarar av det här tillsammans. Hu spelar ingen roll men ni gör det ihop och med kärlek.

Änglar finns dom? sa...

Jag har följt din blogg och dina tankar sedan den hemska dagen i januari. Varje gång jag läst ett inlägg har jag tänkt att lämna en rad. Men det knyter sig i magen och jag har tänkt att kan jag inte skriva något peppande ska jag inte skriva något alls.

Idag knöt det sig rejält och trots att du är en främling så kan jag känna en sådan empati och medkänsla.

Det är så svårt att fatta att ni ska orka med vardagen. Jag tycker livet är så fruktansvärt orättvist mot er. Det värsta med döden är att den är så definitiv. En käftsmäll och så rakt ner i backen.

Se, nu blev det inget peppande. Jag hoppas bara att er framtid ska ljusna något, så luften blir lättare att andas.

//Skånemaria (en gammal Viggbyholmare)

Dehäreja sa...

Det får ta den tid som du behöver!

Förstår om det är mycket blandade känslor nu och det är sååå jävla orättvist...
Hoppas att ni ändå på nå't sätt kan glädjas över de verkligt positiva händelser som faktiskt står framför er!
Puss & Kram

Anonym sa...

Dagarnas antal blir så småningom helt oväsentligt, det är i själva verket hela tiden Dag 1, dvs ett helt nytt liv att förhålla sig till, livet stannade och står stilla sen den dan man förlorat sitt barn, samtidigt fortsätter man att leva, dag efter dag, veckor, månader och år går.
Det går på något sätt ändå ihop, fast det känns oacceptabelt och så FEL, det skriker så i varje cell i kroppen.
Ett sorts stilla vemod och inre lugn lägger sig med tiden som en värmande filt över kropp och själ, som om det finns något inom oss som hjälper oss att uthärda, vi har ju inget val.

Kramar

Annika

Sanna sa...

Förstår precis hur du känner o tänker inför studenten. Här ska lillasyrran ta sin student exakt 9 veckor efter att hennes ena storebror gick bort. Hon fixar det nog men jag då? Satt o kollade på foton då största storebror tog studenten o där är de ju med alla 3. Man ser hur stolt min son som lämnat oss är över storebror. han lyckades nämligen själv aldrig ta den. :( Nu blir de ju bara 2 på korten. O bara EN stolt bror.Hur orkar man? Men måste ju för hennes skull. Kram o hoppas du fixar det (men det gör du, man blir stark för sina barns skull)

Anonym sa...

Nu har jag faktiskt följt din blogg sedan lång tid tillbaka, redan från starten om jag inte har helt fel. Jag fastnade för sättet du skriver på direkt och vet du vem som visade mej bloggen? Jo Timo. Jag är Timos gamla behandlingsassistent och vi hade en väldigt bra kontakt. Jag minns en sensommar kväll efter middagen som Timo hade lagat utifrån konstens alla regler så öppnade han upp och pratade om sin familj och sen visade han mig bloggen. Det är med stor sorg jag läser vad som hänt dessa två fina killar alldeles för tidigt. Du har en förmåga att sätta ord på det många inte vet hur dom ska förklara, jag t.ex. Jag förlorade min sambo för 2år sen och jag har aldrig kunnat förklara känslan, förklara för andra hur sorg känns för dom som inte förstår, nu i efterhand när jag läst din blogg så känner jag mig äntligen rofylld. Du har verkligen inspirerat mig mycket även om det är under fruktansvärda grunder. /E

Fasching sa...

Pretamarelo: Jag hoppas alla tänker som du, att de kommer att finnas där oavsett hur lång tid det tar. För lång tid tar det.

Änglar finns dom?: Bra att du kommenterade! Och den var visst peppande! Kommentarerna är ett av mina livselixir just nu!

kokoo: Det kommer vi säkert att kunna göra, men ibland undrar man. Jag måste bli bättre på att ta en liten stund i taget, och inte ta ut negativa saker i förskott. Men det är lättare sagt än gjort.

Annika: Jag har så svårt att se att det kommer att bli så. Den logiska delen av hjärnan vet att det kommer att bli något sådant, men resten av kroppen är svårare att övertyga. Men det är väldigt skönt att höra det, speciellt från de som är lite längre fram på resan.

Sanna: Just studenten är en så stor milstolpe, normalt med en lagom blandning av lycka och lite vemod. Här blir det sådana extremer, lycka och lättnad kombinerat med något stort svart elände som inte ska vara där. Hoppas och tror ändå du har rätt. Klart det blir bra!

E: Helt fantastiskt att höra, tusen tack för den kommentaren. Den är ju ett kristallklart bevis för att de vi sörjer lever kvar, att man inte bara försvinner. Och att du blir inspirerad och rofylld av mina inlägg får mig att känna precis samma sak, inspirerad och rofylld. Tack!

Anonym sa...

Igår frågade en av mina bästa vänner mig om jag tänker på min dotter varje dag. " JA, jag tänker på henne ALLTID", svarade jag.

Så är det, hon finns närmast hjärtat alltid och jag utsätts dessutom hela tiden för påminnelser om förlusten och måste förhålla mig till den i kontakten med andra människor, både de som vet vad som hänt och de som inte har en aning.

Förlusten finns med som en ovälkommen skugga, Anna som person vill jag aldrig bli " fri från" i tankarna.

Den svåraste läxan i livet är just att hantera och uthärda svåra förluster.

Det går inte att skynda på processen, den pågår inom en, plötsligt en dag kan man känna lite äkta livsglädje igen.
Så var det och är det för mig.

Kramar

Annika

Magnus sa...

Jag är på dag 3260. Och det finns fortfarande MYCKET kvar. Men du bearbetar nog bättre än jag.

Anette sa...

Du får tusen dagar och tusen dagar till, så många du behöver.

Hoppas ni orkar komma förbi en sväng nästa helg (5/6) och stanna så lång stund som ni orkar. Kanske det kan skingra tankarna för en sekund eller två. Eller så gör det inte det, men vi är många vänner på plats. Jag skickar ett mess och frågar samma dag, så får vi se hur ni gör.

Kramar!

Anonym sa...

Snälla du, försök vara här o nu! Hur svårt det än känns.Låt hösten vara än så länge.
Det är långt kvar till den sidan sommaren.
Du har gjort ett jättejobb fram till nu! Varje dag är som ett maratonlopp och du har fixat det enormt bra hittills, och du kommer fixa den här dagen med, liksom den 3 juni.

Ha inte för bråttom.
Du får alla dagar du behöver.
Två steg fram och ett tillbaka.

Men du kommer att fixa det!

Anonym sa...

"En människa måste ibland sjunka riktigt långt, ibland helt orättvist långt ner för att sedan hitta en vändpunk"

Det är nog precis som alla andra skriver. Han kommer föralltid vara med er, trots att det kanske inte är bokstavligtalat. Men ni har klarat er så långt, trotts denna korta tid. Ni om någon har varit längst ner. Helt orättvist långt ner. Men ni tar er sakta men säkert uppåt, det märks - tydligt!
Ibland när man kikar in här så blir mina allra största problem till ingenting. Ni ska ha många, stora eloger för eran styrka ni har.

Anonym sa...

Förstår de som beundrar styrkan hos osa som till synes uthärdat (?) att förlora ett barn, dock är det de facto så att vi är alla lika otränade och oförberedda för detta " lopp", det finns inga "vi som drabbats för att vi är starka nog att klara det och ni andra som förskonats för att ni inte skulle uthärda det."

Annika

Low sa...

Tjenare Fasching.

Jag har sedan Januari varit utanför all vad socialt liv på internet heter och inte sett detta föräns nu! Det är helt sjuk och jag saknar ord!
Det är så oerhört orättvist!

Jag har precis sträckläst allt du skrivit sedan Januari och du skriver och förklarar på ett underbart sätt. Har alltid gillat din blogg. Började läsa den när den var pokerrelaterad men har fortsatt trots att pokern inte har någon del alls längre. Jag led när jag läste dina poster om hur det var från din sida. Men otroligt bra skrivet!

Nu tjattrar jag, Ni kommer behöva mycket stöd men det går. Se bara på din otroliga dotter som tog studenten under detta... Vilken prestation!

Jag saknar ord så allt blir bara massa svammel... sorry för det men massa kramar iallafall!!!

/Lowlimitgrind

Fasching sa...

Low: Skönt att höra från dig! Hoppas allt är bra med familjen! Och om du fortfarande lirar så får du gärna börja blogga om det igen!

Low sa...

Tjenare

Allt är bra med familjen. Jag kommer kanske att dra igång bloggen igen.. Är lite osäker. Tanken med den var från början att få lite intressanta pokerdiskussioner men ingen orkar diskutera något i bloggform. Därför rann det ut i sanden. Jag lade oerhörd tid på att skriva långa inlägg med funderingar om händer osv och så får man typ 1 svar. Men samtidigt är det kul så vi får se.
Du märker väl om det händer något.

/Low