Ett problem mindre

Trädfanskapet är fällt!

Och skulle jag få fyr på den där högen så har jag löst problemet med brasa ikväll också.

En lite bättre torsdag

Bra dag idag.

Först en timme med Louise (terapeuten, hädanefter benämnd Louise) och sedan direkt till Balance för första träningspasset på tre månader. På väg hem passerade jag en fartkontroll i 110 på 90 väg men klarade mig av någon anledning. Sushi till lunch, och nu snart ett pokerpass.

Bra, bra.

På Full Tilt Poker vinner jag i stort sett allt som rör sig just nu, vilket är helt i linje med min planering att bli första svensk att vinna WSOP Main Event och därmed världsherravälde. Ska bara jobba mig upp från nivån "pinsamt låga insatser" till den lite läskigare nivån "löjligt låga insatser". Men det kommer. Här är ett utdrag från april (som visserligen bara visar de turneringar jag kommit på pengaplats i, men det kan ju inte ni veta):



Annars är det som vanligt, upp och ner och en våt filt av meningslöshet över det mesta, men jag börjar vänja mig och orkar egentligen inte bry mig längre. Jag stör mig mer och mer på att jag inte orkar jobba mer än jag gör, trots att jag verkligen vill. Jag förstår varför, men har ändå inte riktigt tålamod att acceptera det.

Ett läckande plåttak, ett träd som måste kapas, och ett stort (och synnerligen ovanligt) behov av att vårstäda garage och hus är andra saker som stör mig. I normala fall hade det ju bara varit att ta tag i det, men nu orkar jag knappt tänka tanken. Än mindre agera. Jag vet att kraften kommer vad det lider, önskar bara att jag kunde ha tålamod att vänta på den.

Nästa vecka ska jag för övrigt göra ett ultraljud på min ena njure som stört min nattsömn ett tag. Det är faktiskt andra gången jag gör ett ultraljud, och för att vara man är det lite för många gånger kan jag tycka. Första gången opererade dom bort gallblåsan, så nu ryker nog fan njuren. Eller så får man en ny, som han i Svensk Damtidning. Lite orättvist att det hela tiden är vi vältränade killar som ska drabbas.

Nä hörrni. Här sitter jag och förlorar pengar på att INTE spela poker.

Ha en trevlig Valborg nu. Någon som vet om de kör någon brasa i Täby Kyrkby förresten?

En tisdag

Ingen vanlig tisdag direkt, men så har jag inte haft några vanliga tisdagar på rätt länge. Jag var på banken och slutförde bouppteckningen efter Linus, så förhoppningsvis är det slut på pappersbyråkratin snart.

Precis som att välja musik eller kista till sitt barns begravning så är en bouppteckning en nära döden upplevelse. Man hör sig själv sitta och prata men förstår ändå inte riktigt vad det handlar om. Och när till och med juristen börjar gråta så inser man att det är some scary shit man är med om.

Men nu är det gjort, och den här dagen glömmer vi omgående. Att leva i nuet är en knepig kombination av att inte titta bakåt samtidigt som man inte ska oroa sig för vad som kan komma framöver. Lättare sagt än gjort.

Minnet funkade

Jag åkte till Järfälla direkt i morse, utan att passera Kista! Enda lilla malören var ett onödigt varv i Akalla-rondellen när jag satt i andra tankar, men ingen större skada skedd. Om man nu inte var någon av mina tusentals medtrafikanter vill säga, som snällt fick sitta och vänta på en röd liten Audi som av någon jävla anledning fått för sig att åka ett extravarv i en av Stockholms mest trafikerade rondeller i rusningstid.

Men det sket jag faktiskt i.

Och efter att ha fått den här bilden på mail av Lyxsvägerskan så höll jag humöret upp hela dagen, inte illa för att vara måndag.



Tisdag blir värre, med slutlig bouppteckning på banken. Gillar man inte avslut så ska man definitivt undvika bouppteckningar, fast det är ju lite svårt att göra. Men tisdagen passerar ju den också, precis som alla andra dagar har gjort, och efter många långa år så är man kanske framme. Frågan är bara var?

Ni som vet får gärna berätta.

Måndag

Jag tror att jag har börjat skilja på helg och vardagar igen, vilket säkert är ett gott tecken. De första två månaderna flöt allting ihop och det spelade ingen roll om det var tisdag eller lördag, och inte höll jag reda på det heller.

Men i fredags kändes det rätt bra att åka från jobbet och konstatera att det faktiskt var helg. Dessutom var helgen rätt bra, utom kanske just nu. Men det kan ju också bero på att det är måndag imorgon, och vad kan vara mer normalt än att hata måndagar?

Jag har kanske inte blivit så knäpp ändå?

Jag jobbar fortfarande 50% och tycker nog att det går rätt bra, men det känns inte som att jag skulle orka jobba mer än så än på länge. Och så har jag fortfarande väldigt svårt att acceptera att jag inte kan prestera som förut. Ovant och jävligt frustrerande.

Kontoret flyttar från Kista i helgen, så nu måste jag komma ihåg att åka till Järfälla imorgon. Vilket jag med all säkerhet kommer att glömma, möjligen går det upp ett ljus när jag kliver in i rummet och det ser ut så här.




Det kändes lite (mycket faktiskt) konstigt att packa ihop och åka därifrån i fredags, det var ju där jag satt när mitt förra liv försvann. Men det kändes mer positivt än traumatiskt, och en lagom stor förändring.

Förändringar är annars något jag har fått väldigt svårt med. Och alla former av avslut. Jag kan deppa ihop fullständigt bara av att åka från jobbet, läsa ut en bok, eller att en film tar slut. Kanske beror det på att jag tvingas tillbaka till verkligheten igen, jag vet inte.

Jag har nog fan blivit lite knäpp ändå.

P.S Eftersom det råder fotoförbud på kontoret så har fotografen valt att vara anonym. D.S

Världen är liten

23 kommentarer på ett inlägg om mitt efternamn. Som jag inte ens skrev själv. Den här bloggen har gått bananas.

Ett tag hade nästan alla mina bloggisar någon obegriplig koppling till Sundsvall. Sedan visar det sig att halva gänget har bott granne med min Farfar och Farmor i Seglora också. Åtminstone Markattan, Den hemska Tvillingen och Karibien. Skumt.

De två förstnämnda kallade dessutom sitt utedass för Rydal, där mina farföräldrar bodde i stort sett hela sitt liv. (jösses vilket syftningsfel det där blev, men ni fattar)

Rätt roligt sammanträffande ändå, och kanske lika bra att fortsätta? Hur många av er har någon koppling till Kavelmora? Nära Aspeboda. Mellan Falun och Borlänge? För där hade vi en sommarstuga en gång i tiden. Skulle inte förvåna mig om ni är födda i de trakterna hela bunten.

Här kan ni se mer i detalj var det ligger. Och det här är en bild på den berömda stenen på vår tomt, som var en utmaning att bestiga när man var liten. På bilden har Linus precis lyckats.



Och här kan ni läsa om mitt senaste besök i Seglora! Tyvärr kände jag inte Markattan vid den tidpunkten, annars hade jag kanske fått både en kopp kaffe och en privat guidning i omgivningen.

Nä, hörrni. Smäll igen datorn nu och ta en promenad i det fina vädret istället! Eller klättra upp på en stor sten. Och läs en bok eller nåt.

Varför heter jag som jag gör?

När jag var liten var jag ytterst irriterad på mitt efternamn. Jag stod alltid sist på alla klasslistor (vad nu det spelade för roll, men det gjorde det) och ingen jävel kunde stava till det. På äldre dagar ser jag naturligtvis bara fördelar med det, min mamma och pappa jobbade upp ett gott rykte som jag sedan räkmackat mig fram på i livet.

Så nu tänkte jag berätta vad det kommer ifrån, vare sig ni vill eller inte. Eller jag och jag, min pappa ska berätta det. Han skrev ned det i ett mail efter att jag för femtielfte gången bett honom förklara varför jag heter som jag gör.

Var kommer Wååk ifrån? Vi skall inte ställa frågan till Illustrerad Vetenskap för dom vet inte. Däremot vet jag för jag var med.

Släkten på min fars sida hade ett hemman i Rydal i Viskans dalgång söder om Borås. Hemmanets namn var Våkerås. Det var inte stort eller bördigt nog för försörjning så de arbetade dessutom på textilfabriken. Vid denna tidpunkt hette släkten Johansson. Det fanns många Johansöner på fabriken så på lönekontoret lade man till gårdsnamnet som så småningom kortades till Våk. Vi hette alltså inofficiellt Johansson-Våk.

När jag började gymnasiet kände jag bara en klasskamrat och han hette Åkesson. Jag upptäckte att vi placerades i alfabetisk ordning och jag ville naturligtvis sitta ihop med Åkesson så jag talade om för klassföreståndaren att jag egentligen hette Våk, en bluff som snabbt blev synad. Han sade OK – men du måste skaffa ett papper på det. Aj, det var ju inte meningen. Vad göra? Jag pratade naturligtvis med min pappa som – tack och lov – inte gav mig den utskällning jag nog hade förtjänat. Han konstaterade att det ju var vårt släktnamn så han skulle se vad som kunde göras. Det visade sig att namnet Våk stod i kyrkböckerna före en namnreform som gjordes i början av 1900-talet. I och med detta var saken klar – vi hade rätten till namnet.

Då kom frågan om stavning upp. Jag fick uppdraget att bestämma. Jag tyckte att Våk såg lite tunt ut. In med ett W och ett extra å och så blev det Wååk. Fick jag sitta ihop med Åkesson? Nej, jag hade räknat fel på antalet så jag hamnade ihop med en duktig kille som hette Wångmar. Åkesson satt ensam i bänkparet bakom.

Men historien slutar inte där. Den andra delen av släkten ville också ha rätt till namnet och pappa hade inga invändningar MEN han ville att dom skulle betala halva advokatkostnaden som hade varit 100:-. Detta ville inte den andra halvan av släkten så pappa ilsknade till och deklarerade att ”Om det inte är värt 50:- att heta Wååk så får det vara”. Så blev det och jag tycker att pappa gjorde rätt. Åtminstone en gren av den övriga släkten heter nu Wåkerås. Vi har ingen kontakt – vi är inte osams eller något ditåt – vi har bara ingen kontakt.

Namnet Wååk är ovanligt, bara 10 personer i hela världen heter så. Av dessa har hälften namnet som en del av ett dubbelnamn. I den yngre generationen är det nu bara 2 personer – Malin och Linda – som heter Wååk utan tilläggsnamn. Ni känner väl trycket från farfar? Jag har dessutom i många år haft uppfattningen att flickor INTE skall ge upp sitt efternamn. Ett namn är ett varumärke som man skall vara rädd om. Deras namn har en positiv klang som de uppnått med hårt arbete och det skall inte kastas bort.

Så stå på er tjejer!

I övrigt kan jag, för alla tre personer som läst ända hit, meddela att jag är kung på turneringspoker för tillfället. Andra raka turneringsvinsten nyss, båda med fler än hundra deltagare. Funderar på att sluta nu när jag är på topp.

Tre månader

Igår var en riktig skitdag. Kanske någon fördröjd reaktion eller nåt, men skit var den i alla fall. Det kändes redan på morgonen, och jag var tvungen att åka hem från jobbet efter lunch när hjärnan till slut fick kapitulera för kroppens signaler. Det blev inte ens bättre när jag (varning, poker) vann en online-turnering på FTP på kvällen och dessutom lyckades kvala in till en FTOPS satellit. Och då ska ni veta att chansen att jag vinner en online-turnering i poker är lika stor som att min kompis Haddock skulle gå och gifta sig.

Men det var igår och den dagen är förpassad till arkivet. Idag började jag dagen med en rotfyllning så jag har jävligt svårt att tro att resten av dagen kan bli så mycket sämre.

I övrigt är det väldigt små förändringar. Kanske har det lugnat sig något och kanske är de normala stunderna något längre. Antagligen beroende på att jag börjar vänja mig vid att allt är ett jävla skit och att jag upplever meningslöshet och apati som ett ganska normalt tillstånd.

För det är väl så det är, att man på sikt integrerar allt det här i sitt liv. Att det efter många år blir en mer naturlig del, som om det alltid funnits där på nåt vis. Inte mindre sorgligt, men utan den värsta smärtan och ångesten.

Och dit vill jag, fort som bara fan, men tiden har bromsat in. I början rusade dagarna och första månaden gick blixtsnabbt. Andra månaden kändes väldigt lång och tredje som ett helt liv. Så jag börjar väl förstå så smått hur lång tid "lång tid" egentligen är.

Linus

Den här bilden ÄR Linus. Precis så här såg han ut, precis så här var han.

Det är obegripligt, det finns inga ord.

Grattis på födelsedagen Linus, jag saknar dig så mycket.

På stranden

Så här kunde jag stå i timmar.

Funderandes över livet, och hur oerhört snabbt det kan förändras. Vet inte om det ledde till några större insikter, mer än att vågor med sand i som sköljer över benen blästrar bort solskyddskrämen så man bränner sig fördärvad på skenbenen.

Och svaret på vad meningen med livet är har jag inte kommit ett dugg närmare. Så jag sätter upp det på listan över saker som livet är för kort för. Livet är för kort för att fundera på vad fan meningen med det är. Känns mycket bra.

Det skulle heller inte förvåna mig om livet även är för kort för att träna på gym, men där är jag faktiskt inte lika säker, så imorgon SKA jag ta mig till Balance i Solna. Fem minuter på crosstrainern och sedan 55 minuter i duschen. Så jag inte tar ut mig fullständigt.

Efter det ska jag åka en snabbis till jobbet, skjutsa dotter till Hillevi om inte mormor kan, käka tidig middag i Solna Centrum med Nina och sedan kolla på Solna-Dolphins i basketslutspelet. Sen ska jag sova väldigt djupt och väldigt länge.

Och på söndag fyller Linus 15 år.

Borta bra

Jag har kommit fram till att livet är för kort för att åka på charterresor. Livet är för kort för en massa andra saker också, men charterresor kvalade precis in på listan.

Kap Verde var fantastiskt, milslånga stränder, sol och massor med god mat. Men resan! Fy för helvete. Möjligen (troligen, säkerligen) är jag bortskämd med många och långa reguljära resor i jobbet, men resor med charterflyg är helt enkelt för jävla usla.

Nästa gång flyger jag reguljärt och fixar hotell själv och jag tror inte det blir ett öre dyrare, och skulle det ändå bli det så får jag väl stanna hemma. För charterflyg är så vidrigt att livet helt enkelt är för kort för att använda dom som transportmedel.

Så.

Annars var allt bra, och veckan gick bättre än vad vi kanske hade trott. Lugn och ro, sol, bad och ett massivt slappande. Det kändes naturligtvis väldigt konstigt och jobbigt att åka iväg bara vi fyra, men eftersom allt vi gör känns konstigt numera så var resan ett bra beslut. Det blev faktiskt lite av en time out.

Och tack igen för alla kommentarer, jag kände mig väldigt välkommen hem när jag gick in på bloggen. Jag märker att jag har saknat er en liten smula.

Time Out

Idag är stora packardagen inför resan till Kap Verde, vilket ger mig massor med tid för att blogga. För jag har ju redan packat klart. Sju kallingar, sju par strumpor, sju T-shirts, sju snusdosor och ett par badbrallor.

Done!

Allmäntillståndet är bara halvbra idag, men det reder sig. Jag tänker fortfarande varje vaken sekund på det som inträffat, och har lång tid kvar innan jag fullt ut förstår att det ens har hänt. Ännu längre tid är det fram tills dess jag kan greppa vad det innebär, och det känns just nu som det är en oändlig tid tills jag kan acceptera situationen, något som proffsen hävdar att man måste göra, och till slut gör. Vilket är en fullständigt omöjlig tanke idag.

På senaste tiden har jag också haft svårare med det sociala. Jag känner mig lite mer pressad när jag umgås med folk, vet inte riktigt varför. Jag måste verkligen koncentrera mig för att hänga med i en konversation och ger nog ett rätt tankspritt och ointresserat intryck. Kanske lite apatisk till och med. Men det är svårt. Informationen som kommer in i hjärnan när någon berättar något måste samsas med den orkan av tankar om olyckor, död, akutbilar, helikoptrar, bårhus, kistor och all annan jävla skit som snurrat runt i skallen i 80 dygn nu.

Begriper inte hur jag står ut. Hur kunde det få bli så här?

I veckan var jag dessutom på banken och ordnade med bouppteckning. Det är ju helt galet. Fan Linus, vi skulle ha bränt de där pengarna på något kul istället du och jag. Men det var ju så mycket annat. Körkort, bil, boende. Allt det där som man måste ha sen.

Fy fan.

Men nu tar jag som sagt time out och åker till Kap Verde i en vecka. Med familj men utan blogg. Och fan vet om jag inte ser fram mot det lite grann till och med.

Vi hörs vad det lider.

Lugn och hyfsat stabil

Jag har länge tänkt att skriva ett inlägg om våra vänner och hur de gjort allting rätt under de månader som har gått. Jag skulle också vilja få till ett inlägg om hur jag tror man bör bete sig och vad man kan göra om man hamnar i situationen att vara vän med någon vars liv plötsligt rasar ihop.

Men jag gjorde en cheesecake istället. Belåtet skrockande över hur finurligt roligt det inlägget är. Speciellt nöjd är jag med kalsong-associationen, ett av bloggvärldens roligaste skämt.

Bortsett från igår kväll har jag haft ett par ganska ok dagar, så jag ville inte utmana ödet genom att sätta mig ned och fundera på det som varit. Jag får återkomma.

The Filling blev som vanligt för rinnig och jag kräver nu att tillverkaren av Philadelphia Cream Cheese återgår till sitt gamla recept på osten, och åter använder sig av de ursprungliga ingredienserna. Cancerframkallande eller inte, det är inte ok att Fillingen blir för rinnig.

Nu är det 2:58 kvar innan toppingen ska på så jag måste avrunda, bakning av cheesecake är ett sekunddrama.

Ha en trevlig påsk!