Ingen vanlig tisdag direkt, men så har jag inte haft några vanliga tisdagar på rätt länge. Jag var på banken och slutförde bouppteckningen efter Linus, så förhoppningsvis är det slut på pappersbyråkratin snart.
Precis som att välja musik eller kista till sitt barns begravning så är en bouppteckning en nära döden upplevelse. Man hör sig själv sitta och prata men förstår ändå inte riktigt vad det handlar om. Och när till och med juristen börjar gråta så inser man att det är some scary shit man är med om.
Men nu är det gjort, och den här dagen glömmer vi omgående. Att leva i nuet är en knepig kombination av att inte titta bakåt samtidigt som man inte ska oroa sig för vad som kan komma framöver. Lättare sagt än gjort.
🤎🧸🍂
2 år sedan
9 kommentarer:
Precis innan jag läste att juristen började gråta så kom en tanke om vilket jäkla jobbigt jobb; att möta människor i sorg, i en miljö som inte alls är gjord för det.
Jag lider otroligt mycket mer er alla. Och på något sätt är jag glad att juristen började gråta, mänskligt på något sätt. Och ett yttre bevis på att det verkligen är så läskigt som det är med det som hänt. Det verkar dock som om att folk fixar att gå vidare, men det är så ledsamt.
Jag tyckte också det var skönt, lite mänsklighet i allt det jobbiga.
Det finns hopp för mänskligheten. Skönt när vi kan visa känslor på det sättet som juristen gjorde.
Kram
Barnets namn plus ordet " dödsbo" var som ett knytnävsslag i magen länge.
Det hände också att en nattklubb för unga ( som Anna aldrig besökt) tydligen hade hennes adressuppgifter i sitt register och hann skicka ut 2 inbjudningar innan jag ringde upp, de reagerade med bestörtning och har väl ändrat sina rutiner.
Det som bidraget till min överlevnad är min förmåga att se tillvaron och männsiskorna ur olika synvinklar, humorn har nog räddat mig.
Igår köpte jag och en badkompis årets första mjukglass efter havsbad och satte oss ned mitt emot varandra på ytterkanten av kombinerad bänk och bord med följd att hela ekipaget höll på att välta...samtidigt passerade just en buss.
Tänkte att min dotter hade skrattat om hon sett oss!
Kramar er alla!
Annika
Skönt att dagen är över och att det gick att överleva det obegripliga.
Alla dessa människor man möter i sorgen... Som långt ifrån alltid är utbildade att hantera situationerna men som oftast gör helt rätt ändå, på ren känsla. Det har gett mig hopp om mänskligheten.
Idag är en ny dag. Styrka till er alla!
Och så hittade jag tillbaka till dig igen efter din semestertripp. Har läst ikapp det jag missat och det är verkligen något bitterljuvt i dina ord. Skratt och gråt om vartannat och jag slås av att du beskriver precis hela spektrat på livets palett.
Din fallenhet för orden gör att jag tänker mig att du kommer ge ut en bok så småningom (kanske är det din blogg som blir i pappersform till att börja med?)
Lykke som skrev en kommentar fängslade mig också och jag sänder en kram till henne ifall hon tittar in igen.
Kram till dig och de dina...
För den som lever i nuet finns väl knappast några vanliga dagar, eller? Nu fick jag nåt att klura på.
Skicka en kommentar