26 april, 2010

Minnet funkade

Jag åkte till Järfälla direkt i morse, utan att passera Kista! Enda lilla malören var ett onödigt varv i Akalla-rondellen när jag satt i andra tankar, men ingen större skada skedd. Om man nu inte var någon av mina tusentals medtrafikanter vill säga, som snällt fick sitta och vänta på en röd liten Audi som av någon jävla anledning fått för sig att åka ett extravarv i en av Stockholms mest trafikerade rondeller i rusningstid.

Men det sket jag faktiskt i.

Och efter att ha fått den här bilden på mail av Lyxsvägerskan så höll jag humöret upp hela dagen, inte illa för att vara måndag.



Tisdag blir värre, med slutlig bouppteckning på banken. Gillar man inte avslut så ska man definitivt undvika bouppteckningar, fast det är ju lite svårt att göra. Men tisdagen passerar ju den också, precis som alla andra dagar har gjort, och efter många långa år så är man kanske framme. Frågan är bara var?

Ni som vet får gärna berätta.

9 kommentarer:

kokoo sa...

Akalla-rondellen, vilket jäkla namn! Man kan ju bli snurrig bara av det. Så en Guldstjärna i kanten blir det för Premiärturen till Järfälla! Hoppas att du får det bra i ditt nya "hemliga place".

Framme var och när? JAG har inte den blekaste...

Förresten... var kan Lyxsvägerskan lyckats ha hitta den bilden på mig? Den har jag inget minne av ;)

Den hemska tvillingen sa...

Jag vet inte var vi hamnar när vi är framme men jag är säker på att det ges rika möjligheter till rundning i rondell där.

Usch för bouppteckningen, måste göras ja, men fy för att behöva göra just den. Sånt man gör efter sina föräldrar ju.

Varma tankar, extra många i morgon.

Annika sa...

Man är framme i sig själv, den enda person som man kan vara säker finns med en hela ens liv, något eller någon annan kan vi egentligen inte kontrollera, dyrköpt erfarenhet, samtidigt får man en styrka och insikt om livets skönhet och bräcklighet.

Jag talar om min känslaa efter 5 år, livsgnistan började smyga sig tillbaka efter c.a 1 år, minns hur det plötsligt kändes uthärdligt och en slags ro infann sig inombords.

Jag började jobba nästan direkt, visste helt enkelt inte vad jag skulle göra hemma. På jobbet fanns en fast rutin och andra människor, men lätt var det inte.
Vissa morgnar kom jag inte upp och fick ringa och komma lite senare.

Ni är på väg genom första året, bara fortsätt kämpa på, finns ingen annan väg.
Första året präglades av ren förtvivlan, kan man känna annat om man förlorar ett barn? Nej, det är kärlekens pris.

Kramar er alla

Annika, som vandrade från Vallentuna till Kyrkbyn och tänkte på er och Linus hela promenaden i påskas.

Ewa sa...

Härlig bild med skön kommentar.....Kram

SaraT sa...

Har tyvärr inget svar på frågan. Skönt att du hade en bra dag! Kör försiktigt... Jag är själv grymt dålig på avslut och att slänga saker. Har blivit bättre m åren. Jag tror att det beror på att min mamma dog när jag var liten. Speciellt saker som har med henne att göra. Tex har jag kvar alla hennes sy- och hobbyböcker... Ngt säger mig att jag aldrig kommer att knyta makramé, men jag kan inte slänga dem...

Pop-Sara sa...

Efter några år börjar livet kännas ganska normalt, vilket väl är skönt, men också hemskt på sitt eget vis. Minnena blir luddiga och man vill ju absolut inte glömma den man förlorat!

Tuija sa...

Framme..var?

Livet pågår varje dag, gäller att ta tillvara det lilla i tillvaron, varje dag.

"Framme"..är väl man aldrig - försoning var en vändpunkt för mig då jag orkade och kunde börja leva på riktigt igen. Försonats med att Matias är död.

Kram Tuija

anne sa...

Rondell tävlingen... vi har rekordet (vetlige) i hägernäs rondellen...19 varv..... vi fick några knytnävar men ett gott skratt....
Framme.... jaa kanske men det finns nog inget avslut..... man kommer väl aldrig fram för man vet inte var framme är... härlig bild = ) Hoppas dagen går bra....kram...

Anonym sa...

Hang in there!häls korv/John Maier & CanadaGoose i 84:an