04 april, 2010

Time Out



Idag är stora packardagen inför resan till Kap Verde, vilket ger mig massor med tid för att blogga. För jag har ju redan packat klart. Sju kallingar, sju par strumpor, sju T-shirts, sju snusdosor och ett par badbrallor.

Done!

Allmäntillståndet är bara halvbra idag, men det reder sig. Jag tänker fortfarande varje vaken sekund på det som inträffat, och har lång tid kvar innan jag fullt ut förstår att det ens har hänt. Ännu längre tid är det fram tills dess jag kan greppa vad det innebär, och det känns just nu som det är en oändlig tid tills jag kan acceptera situationen, något som proffsen hävdar att man måste göra, och till slut gör. Vilket är en fullständigt omöjlig tanke idag.

På senaste tiden har jag också haft svårare med det sociala. Jag känner mig lite mer pressad när jag umgås med folk, vet inte riktigt varför. Jag måste verkligen koncentrera mig för att hänga med i en konversation och ger nog ett rätt tankspritt och ointresserat intryck. Kanske lite apatisk till och med. Men det är svårt. Informationen som kommer in i hjärnan när någon berättar något måste samsas med den orkan av tankar om olyckor, död, akutbilar, helikoptrar, bårhus, kistor och all annan jävla skit som snurrat runt i skallen i 80 dygn nu.

Begriper inte hur jag står ut. Hur kunde det få bli så här?

I veckan var jag dessutom på banken och ordnade med bouppteckning. Det är ju helt galet. Fan Linus, vi skulle ha bränt de där pengarna på något kul istället du och jag. Men det var ju så mycket annat. Körkort, bil, boende. Allt det där som man måste ha sen.

Fy fan.

Men nu tar jag som sagt time out och åker till Kap Verde i en vecka. Med familj men utan blogg. Och fan vet om jag inte ser fram mot det lite grann till och med.

Vi hörs vad det lider.

31 kommentarer:

Ewa sa...

Ha de så gött ni kan
Kram

Mångmamma sa...

Njut - om möjligt.

Den hemska tvillingen sa...

Ta hand om er, och du, det är helt ok att vara lite off. Det är ju ok även om man itne förlorat ett barn.

Vila, snusa, sola och var nära din familj, jag önskar er en go semester.

Kram // SundsvallsE

Pillargontanten sa...

Sju av varje, säger en vecka, eller kanske två, man kan ju vända kallingarna... Inte det nej...
Ha det gött i alla fall i Kapris, nej, Kap världen, nej... Kap Verde!

Articuno sa...

Jag fattar inte, vad ska du med strumpor till på semestern? Är inte hela meningen med semester att man slipper ha strumpor på sig?

Ha det fint.

Mamma Cine sa...

Känner igen mej i det du skriver, så svårt att "hänga med" i det sociala livet. Samtidigt så är det ju inte konstigt alls, för hjärnan är ju proppfull med som du säger andra saker. Min mans psykolog sa något till honom en gång i början att det pågår ett krig i hjärnan....Där halva hjärnhalvan förstår vad som hänt men den andra halvan vägrar och protesterar för fullt. Det tar tid och det måste få ta lång tid att förstå....ibland många år!!
Det är ord som hjälp mej att förstå mej själv, varför jag är och varför jag reagerar som jag gör. Det där "kriget" pågår dygnet runt alla dagar om året.
Hoppas resan blir bra för er alla. För oss har det varit fantastisk att få komma ifrån verkligheten några dagar ibland även om sorgen saknaden följer med som en evigt objuden medresenär.
Många kramar Cine

Knaada sa...

Jag har läst att flipflop är ute, strumpor blir nog bra!

Trevlig resa!

karibien sa...

Njut så mycket du kan

Time out låter som en jättebra idé

Men strumpor?

Anonym sa...

Hoppas Ni får en bra semester.
Ta hand om varandra. Ett miljöombyte kan göra gott.
Många kramar/ "Melkers" Mamma

kokoo sa...

Mina tankar har varit så länge hos er i Täby så det ska bli lite omväxling även för mig att få vara på Kap Verde/Boa Vista i en hel vecka!!!!! :D Puss på er & Ha de gött!

Tuija sa...

Njut av Kap verde! Hämta kraft och energi, njut av "här och just nu" Inte tänka framåt, inte bakåt bara vara, vilket inte alltid är det lättaste, jag vet.

Acceptera...mmm dom säger så experterna..Men jag kommer aldrig acceptera att min Matias är död. 19 år var han, det är inte acceptabelt för mig. Jag lägger nog in andra värderingar i ordet acceptera, tänker som så att om jag accepterar så är det som om det skulle vara okey att han är död - och det kommer det aldrig bli, aldrig! Vem kan acceptera att ens barn dör??

Jag säger och känner istället att jag har FÖRSONATS med tanken och livet som blivit efter. Försonats med att det blev såhär, men acceptera, nej varför ska jag göra det??

Kramar och tänder ljus för Linus.

Thorun sa...

ha det alldeles underbart!!
stor kram...

Camilla sa...

Önskar er en härlig resa....

anne sa...

Sju strumpor..... va fasike ska du ha strumpor till.... det är väl super varmt där.... sköt om er alla och hoppas ni lyckas ha en riktigt bra vecka där.... många kramar till er alla

VimleAnna sa...

Önskar er en riktigt skön resa, försök njuta av de ögonblicken ni kan. Det är så orättvist, man säger ju alltid att barnen ska spara, men att äldre ska slösa.. inte fan tror man att det ska bli som det blivit för er!

Lola sa...

Ni valde verkligen rätt dag att åka ;)
Njut nu av solen och värmen allihopa, det gör gott för era kroppar och själar.
Bamsekramar

Pretamarelo! sa...

Det gjorde riktigt ont i hjärtat att läsa om boupptäckningen och den helt naturliga tanken du fick om allt annat ni skulle ha gjort ihop för pengarna.

Fina föräldrar ni, bara faktumet att ni såg till att spara så att era barn får de förutsättningar det behövs för att ta de stegen i livet som körkort, mm är det bra gjort nog. Även om ni inte använde pengarna med Linus så var det ändå något ni gjort åt Linus. Den omtanken ni hade vid sparandet är ovärderlig och helt ägnat åt honom.

Jag önskar er världens bästa resa. Hoppas att ni njuter så mycket det går!!!

Anonym sa...

En time out känns som en god ide!

Njut av att vara där och då.
Bara vara....

Kram I.

Cecilia sa...

Ha det så gott på semestern! Kram, C

Anonym sa...

Hoppas att ni får ha det så bra det bara går och bli ompysslade! Jenny, en som tittar in ibland & kollar hur du har det...

Joakim sa...

Ha en fin resa!

mymlan sa...

Jag hoppas och tror att ni kan få en underbar semester, och framförallt välbehövlig. Miljöombyte är grejen.

Mollamaja sa...

Ha en underbar resa. Försök vara närvarande i nuet och njuta av varandra. Man är starkare än man tror. Kram!

Anonym sa...

Känns som att jag borde lämna en kommentar här, när jag fått läsa så mycket av dina innersta tankar och känslor - då kan man inte bara smyga ut härifrån och inte ens lämna en liten rad.

Jag hittade hit genom en blogg som länkade till en annan blogg som länkade till din :-) När jag klickade in på sidan fanns det inga förvarningar om vad jag skulle möta, så jag hade inte aktivt letat efter dina texter.

Men oj, vad dina ord slog omkull mig. Hela kvällen igår satt jag och läste - dina texter, dina vänners kommentarer, din pappas fantastiskt vackra brev till Linus. Grät framför datorskärmen. Inatt drömde jag om er. Svårt att släppa tankarna på er.

Jag är själv trebarnsmamma, antagligen i din ålder, bor med min familj i en kommun nära din. Ett av mina barn heter Linus. Tanken på ett liv utan honom är outhärdlig - och ändå något jag tänkt många gånger.

Jag har så många vänner som förlorat barn, men vartenda ett av dessa barn har varit bebisar. Jag vet att deras föräldrar sagt "Jag är inte stark som klarar detta; jag är svag! Jag lever bara för att jag inte klarar något annat. Kalla mig inte stark som klarar det här, för jag klarar det egentligen inte alls - jag har bara inget val."

Det har varit mycket död i mitt liv den senaste tiden och jag har tänkt de mest absurda tankar om vem som dör härnäst eller fantiserat ihop vidriga syner om hur än den ena än den andra av dem jag älskar dör. Nu har jag kommit ut på andra sidan men det var tufft ett tag. Det är dock INGET ALLS mot vad ni går igenom, för det var gamla människor som dog.

Den dagen er Linus dog, hörde jag om det direkt på morgonen. Jag minns fortfarande att jag sa till mina barn "Vad fruktansvärt! Nu har ännu ett barn mist livet på en järnvägsövergång. Kan ni fatta vad fasansfullt för hans föräldrar?!? Idag är en vanlig dag för oss men det är dagen deras son dog. Herregud, vad fruktansvärt." Det har hänt för många olyckor med Märstapendeln och Roslagståget och jag såg flera nyhetsrubriker för min inre syn.

Att ni samtidigt som jag sa detta, var ovetandes om att det var just ER son men började ana det. Att det var Linus stackars morfar som skulle hitta honom - jag saknar ord över det förfärliga. Allt ni föräldrar och syskon måste ta er igenom, det känns oerhört svårt att greppa och ta in. Att man inte kan backa bandet! Att man inte kan göra ogjort!

På ett affärsmöte sa en av de män som deltog att han skickat blommor till er, eftersom hans barn kände Linus. Han var så plågad när han sa det och jag tänkte "Det var den där pojken jag läste om i tidningen och på nätet. Han (affärsmannen) känner de stackars föräldrarna. Han kände pojken." Vågade inte fråga mer.

Tänkte på när en skolkamrat till mina barn dog efter att en endaste gång ha testat en drog - det var någon tablett? - och fick noja, klättrade upp på ett högt tak och utmed ett stuprör men ramlade ner... Det var så fasansfullt så vi var helt lamslagna. Förrförra sommaren, om jag minns rätt. Hela kyrkan full av hans klasskamrater, blommor i drivor på kyrkogården, nallar och teckningar på olycksplatsen. Vi var många som inte var nära vänner som ändå grät och led och sörjde.

Jag önskar dig och din familj allt gott. Ville egentligen bara skriva för att du skulle få respons på dina texter, inte bara ytterligare en besökare i statistiken. Kram till dina fina tjejer och till dig. Tack för att ni delar med er.
//Lycke

Mia sa...

Åh vad det ser härligt ut.

Angående att vara disträ... Jag trodde mig verkligen ha mist förståndet då när brorsan gick bort... Jag ska berätta... för det är faktiskt ganska roligt, såhär i efterhand.

Några månader efter att Sven hade lämnat oss så flyttade jag till Göteborg. Jag bodde tillfälligt hos en expojkvän ute i Lövgärdet.
En dag bestämde jag mig för att efter jobbet åka in och gå på stan. Så det gjorde jag. Jag gick omkring där på Nordstan och folk tittade långt på mig, skingrade sig när jag kom och drog med sig sina små barn. Jag undrade vad det var som gjorde dem så rädda för lilla mig... en tjej på en och en halv meter och rätt normalt yttre.
Så hörde jag det. Klopp, klopp, klopp, klopp, klopp, klopp. Mina stövlar hade hög klack och lät högt mot stenbeläggningen. Men det var inte därifrån ljudet kom, det var från min mun. Klopp, klopp, klopp, klopp. Och högt lät det också när jag härmade skoljudet! *s*

Senare satt jag på bussen ut mot Lövgärdet och killen som satt bredvid mig reste sig och bytte plats, och folk som stod och trängde sig på golvet bredvid tryckte sig lite mer mot varandra för att ta lite mer avstånd. De sneglade på mig och såg nästan rädda ut.
Jag lyssnade till med kloppkloppet färskt i minnet, men hörde ingenting. Förrän nästa hållplats ropades ut i högtalaren. Då hördes det ur min hals ett gojaliknande härmljud; Kaaaaprisgatan!

Det var en stund sedan jag hade tagit hand om mig själv. Jag befann mig i en ny och stressande miljö och försökte leva livet som om ingenting hade hänt. Och då tog sig sorgen uttryck på andra sätt.

Ta hand om dig och familjen. Det är ingenting underligt att känna sig disträ och off i en sådan situation som du och din familj har hamnat i. Hoppas ni får en underbar tid där borte och att solen värmer era själar ordentligt.

Jos sa...

Solen kan tina det mest stelfrusna hjärta. Andas. Slappna av. Och kramas!

Victor och Dennis sa...

http://i43.tinypic.com/eaqw5f.png

Jag (Victor) och Dennis skulle idag åka till Täby C men vid Täby Kyrkbys tågstation stannade vi upp för att hedra en underbar människa som vi gillade så mycket. Linus Wååk.

Hoppas det var ok att vi gjorde det! Du får lägga ut den på bloggen om du vill också.

Sanna sa...

Fick tipset att läsa din blogg då min 20 åriga son rycktes bort från oss för 9 dagar sen o jag måste säga att det känns bra att läsa om hur du haft det/har det nu. Om vad man har att förvänta sig men även det där med att allt är normalt. alla reagerar vi olika. Redan 5 dar efter min son gick jag iväg till en "grupp" som träffas varannan vecka. Såg nog konstigt ut i mångas ögon men jag kände att jag var tvungen att komma hemifrån lite. Sa till alla i gruppen att vara precis som vanligt för jag ville ingen likvaka ha för den hade jag hemma o allt funkade bra o var som vanligt där. Ett par timmars flykt från verkligheten som jag verkligen behövde. Kram

Anonym sa...

hej hoppas ni hade det kul på semstern! :) jag undrar bara en sak: jag gick i linus klass förut och vet att han fyller år snart och då skulle jag vilja lägga en blomma på graven. det är bara de att jag inte vet var han ligger. så om det inte är för mycket begärt undrar jag om du kan mejla en beskrivning på var den ligger till agnes.frost@hotmail.com
lycka till med allt och jag hoppas ni får allt stöd ni behöver för ni har varit de som gett stöd :)

Den hemska tvillingen sa...

Eru inte hemma än?

Fasching sa...

Sanna: Usch, jag vet hur förvirrat allt känns. I början ska man bara se till att man får mat och dryck i sig, resten sköter kroppen automatiskt på något vis. Jag vill också rekommendera dig att kontakta en terapeut, det har hjälpt mig mycket.

Många som kommenterar på min blogg är själva i samma situation som du och jag, så gå gärna in på deras bloggar också, det finns mycket bra att läsa där.

Stor kram.