21 april, 2010

Varför heter jag som jag gör?

När jag var liten var jag ytterst irriterad på mitt efternamn. Jag stod alltid sist på alla klasslistor (vad nu det spelade för roll, men det gjorde det) och ingen jävel kunde stava till det. På äldre dagar ser jag naturligtvis bara fördelar med det, min mamma och pappa jobbade upp ett gott rykte som jag sedan räkmackat mig fram på i livet.

Så nu tänkte jag berätta vad det kommer ifrån, vare sig ni vill eller inte. Eller jag och jag, min pappa ska berätta det. Han skrev ned det i ett mail efter att jag för femtielfte gången bett honom förklara varför jag heter som jag gör.

Var kommer Wååk ifrån? Vi skall inte ställa frågan till Illustrerad Vetenskap för dom vet inte. Däremot vet jag för jag var med.

Släkten på min fars sida hade ett hemman i Rydal i Viskans dalgång söder om Borås. Hemmanets namn var Våkerås. Det var inte stort eller bördigt nog för försörjning så de arbetade dessutom på textilfabriken. Vid denna tidpunkt hette släkten Johansson. Det fanns många Johansöner på fabriken så på lönekontoret lade man till gårdsnamnet som så småningom kortades till Våk. Vi hette alltså inofficiellt Johansson-Våk.

När jag började gymnasiet kände jag bara en klasskamrat och han hette Åkesson. Jag upptäckte att vi placerades i alfabetisk ordning och jag ville naturligtvis sitta ihop med Åkesson så jag talade om för klassföreståndaren att jag egentligen hette Våk, en bluff som snabbt blev synad. Han sade OK – men du måste skaffa ett papper på det. Aj, det var ju inte meningen. Vad göra? Jag pratade naturligtvis med min pappa som – tack och lov – inte gav mig den utskällning jag nog hade förtjänat. Han konstaterade att det ju var vårt släktnamn så han skulle se vad som kunde göras. Det visade sig att namnet Våk stod i kyrkböckerna före en namnreform som gjordes i början av 1900-talet. I och med detta var saken klar – vi hade rätten till namnet.

Då kom frågan om stavning upp. Jag fick uppdraget att bestämma. Jag tyckte att Våk såg lite tunt ut. In med ett W och ett extra å och så blev det Wååk. Fick jag sitta ihop med Åkesson? Nej, jag hade räknat fel på antalet så jag hamnade ihop med en duktig kille som hette Wångmar. Åkesson satt ensam i bänkparet bakom.

Men historien slutar inte där. Den andra delen av släkten ville också ha rätt till namnet och pappa hade inga invändningar MEN han ville att dom skulle betala halva advokatkostnaden som hade varit 100:-. Detta ville inte den andra halvan av släkten så pappa ilsknade till och deklarerade att ”Om det inte är värt 50:- att heta Wååk så får det vara”. Så blev det och jag tycker att pappa gjorde rätt. Åtminstone en gren av den övriga släkten heter nu Wåkerås. Vi har ingen kontakt – vi är inte osams eller något ditåt – vi har bara ingen kontakt.

Namnet Wååk är ovanligt, bara 10 personer i hela världen heter så. Av dessa har hälften namnet som en del av ett dubbelnamn. I den yngre generationen är det nu bara 2 personer – Malin och Linda – som heter Wååk utan tilläggsnamn. Ni känner väl trycket från farfar? Jag har dessutom i många år haft uppfattningen att flickor INTE skall ge upp sitt efternamn. Ett namn är ett varumärke som man skall vara rädd om. Deras namn har en positiv klang som de uppnått med hårt arbete och det skall inte kastas bort.

Så stå på er tjejer!


I övrigt kan jag, för alla tre personer som läst ända hit, meddela att jag är kung på turneringspoker för tillfället. Andra raka turneringsvinsten nyss, båda med fler än hundra deltagare. Funderar på att sluta nu när jag är på topp.

23 kommentarer:

XXX sa...

Dagens höjdpunkt, berättelsen från farsan. Du, vi är ju i det närmaste släkt! Uppväxt i Seglora, fråga farsan var det ligger...alldeles granne med Rydal. Och namnet Våkerås är ju så väl bekant för mig (och antar jag för systeryster Markattan) att jag nästan fick tårar i ögonen.
Så det är därifrån Wååk kommer.
Annan kuriosa, mitt efternamn är i princip lika ovanligt som ditt, fast vi har lite släkt i amerkat som har samma men de utalar det så otäckt så det gills nästan inte.

Och pokerhajen...Nu måtte snart Haddocks bröllop stunda ;)

Anonym sa...

KLart man som tjej inte ska byta efternamn om man heter nåt ovanligt och fint!

Anonym sa...

Gu` så intressant läsning, från början till slut! Jag är en av dem som läste hela vägen ner. :-)

Att få sig kunskap om sin gamla släkt och gamla familjgårdar är en gåva som många inte alls, om nånsin, kommer att få sig till gagn.
Ett tips är att faktiskt be de sina, äldre släktingar att skriva ner vad de minns om sin tid i barndomen ovh vuxenvärlden.
Härligt "Farfar"!!

En rikedom som annars riskerar att snart glömmas bort bland allt annat.

Go, pokerstar, Go!!

Markattan sa...

Farfar, det där var verkligen roligt att läsa. Jag bor ju i faggorna, ta med son och övriga Wååkar så ska vi ta en tur. Jag kan till och med förevisa tvillingens och markattans eget Rydal inte långt från det riktiga. Vi hade långt till utedasset så det fick heta just Rydal.

Jag har ca 15 minuter till dina barndoms trakter. Hälsar från dig nästa gång jag passerar. Skolan du gått i står kvar och fabriken med.

Markattan, varm i hjärtat

macozaza smycken sa...

Jag läste hela vägen och älskar såna där historier. Själv har vi ett namn i släkten som inte finns i Sverige längre... jag funderar starkt på att regga in mig under det i framtiden.

hanna sa...

Åh så fint.
Både historien om namnet och namnet i sig!

Själv heter jag Bergström, och det är varken vidare fint, häftigt eller ovanligt men jag har fått det från min käre far som är skitfin och både häftig och ovanlig såpass att det inte går att låta bli att älska det. :)

Kram på dig Fasching, det är så skönt varje gång du låter glad!

Mia sa...

Vi är i alla fall sju som läst ;-)
Kram
Mia

irrhönan sa...

Det är guld värt med såna historier. Så roligt att läsa!

Min farmors släkt hade ett - i Sverige - väldigt ovanligt namn, men istället för att få farfar att byta sitt vanliga efternamn så gav hon upp sitt. Synd!

Mikke sa...

Mitt efternamn är det 9 personer som heter. Alla utom jag o min dotter är under 60 år. Min lillebror hade vi stora förhoppningar på att föra namnet vidare, men han dog tyvärr 18 år gammal. Nu sätter jag mitt hopp till att min dotter behåller namnet OCH att hon får många barn.

Mångmamma sa...

Underbart med historier om hur och varför man heter som man gör.
Min släkt hette också Johansson en gång i tiden, det namnet byttes och när jag gifte mig behöll jag mitt "flicknamn" som mellannamn.
Idag skulle jag nog inte ens lagt till min mans namn men då, när vi gifte oss, kände jag inte till mitt efternamns historia.

Tack och lov har jag en uråldrig farbror som förbarmat sig över gamla släktdokument, däribland min farfars anteckningar om sitt liv - en enkel variant av memoarer.
Fick en kopia av de för några år sedan, fantastisk läsning!

Lycka till med ditt "pokrande" och trevlig kväll!

B i t t e sa...

Grattis till vinsterna - och namnet! Jag skulle aldrig få för mig att byta bort mitt efternamn, även om min mans Andersson är "taget" *s*. Inga dubbelnam, heller, tack :-)

Suzan sa...

Du om ngn borde väl veta att fler än tre läser här ;)
Kram på dig.

Kajsa sa...

Rolig läsning, tack för att du berättar. Det där med efternamn är intressant. Jag är ingift och har på så sätt fått äran att vara med och bära ett efternamn, och vi är i dag också 10 st som heter så. Mina svärföräldrar, såklart, och min svåger m fru och barn, och så vår familj. Jag håller med dig om att tjejer inte ska vara så snabba att byta sitt efternamn. Visserligen gjorde jag gärna det, eftersom jag är lite fåfäng, och inte hade så värst snyggt efternamn, finskt dessutom ;).
Tack för ett givande inlägg, och ta hand om Er!

Red Scream sa...

Härlig historia! Fast jag trodde först att du skulle berätta varför du heter "Faschings eskapader"... :-) Får vi höra det också?

Kolina sa...

Åh! Jag vill också heta Wååk! En eloge till farfar för den fantastiska berättelsen.

Sanna Windh sa...

Det är mycket intressant med historier om namn - tack farfar!

Klokt att också registrera den ändrade stavningen från Våk till Wååk. Jag har det lite knepigt då min mans efternamn (som jag bytte till från ett mycket vanligt efternamn) är Vind, något som hans farfars far (tror jag) fick som soldatnamn en gång i tiden. Dock har släkten, ända sedan min mans farfar stavat efternamnet Windh, just för att det såg lite roligare ut, men ingen har registrerat ändringen.

Detta var dock inget problem ända tills jag och maken närapå nekades hemresa (med SAS!) från USA för ca 15 år sedan då det stod Windh på biljetten och Vind i passet... därefter har vi alltid lärt oss att alltid boka biljetter i vårt officiella namn!

Det roliga är dock att efternamnet Vind är mycket ovanligare än Windh och hälften av släkten i de senaste två generationerna har återtagit ursprungsstavningen även till vardags så man börjar känna sig lite schizofren, men enligt principen Våk-Wååk så tycker jag att Vind ser lite tunt ut...

...och dottern kommer att bli arvlös om hon gifter bort namnet...

kapten Haddock sa...

Haha, vad roliga ni är, du och din farsgubbe!

Anonym sa...

Hemska Tvillingen och Markattan: Trevligt att stöta på Seglorabor i detta sammanhang. Intressant också att ni döpte utedasset till Rydal. Det ligger något i det för Rydal är ju ingen höjdare men det är ju inte Seglora heller. Markattan: Var bor du?
Jag kan väl nämna att mina föräldrar ligger begravda på Seglora kyrkogård och att jag föddes i ett litet hus alldeles intill kyrkan - 1.9 kg tung så jag måste ha levt farligt första tiden.
Mikke: Jag är ledsen för din bror och jag förstår att du hoppas på din dotter.
Kolina: Om du vill heta Wååk får du lägga an på Erik (8 år och ende ogifte manlige Wååk) så du har tid på dig. Förhandla med Articuno och Manihank.
Vind/Wingh: I flygsammanhang skrivs å som aa och alla såg lika förvånade inför Waaaak.
Jag noterar att alla anser att flickor skall behålla sitt efternamn. Notera detta Malin o Linda.
Många tycker tydligen att det var roligt att läsa historier från forntiden så det är möjligt att jag återkommer med de betydligt mera spännande historierna från min mors sida som kusin Yngve har forskat fram.
Farfar

E sa...

För någon som heter Karlsson väcker det ett visst avund med ett så pass exotiskt efternamn, som det dessutom finns en intressant historia bakom. Min plan var länge att gifta mej till ett "finare" namn, det verkar som om de planerna gått helt i stöpet. Och nu har jag hetat Karlsson i en sån herrans massa år att det ju faktiskt är JAG! Skulle prinsen oförväntat landa till slut så går det nog bra även om han heter Svensson, för jag tänker nog behålla Karlsson livet ut.

Perlamarela sa...

Vad roligt att läsa om namn och lite släkthistoria. Mitt fönamn är ytterslt ovanligt i Sverige och ihop med efternamnet som inte heller är så vanligt här vågar jag påstå att det är bara jag som heter så i hela världen. Googlar man på mig så vips där är jag:)

Wååk ser väldigt fint ut grafiskt sett så ni bör vara väldigt nöjda över det. Det klingar fint också!

Markattan sa...

Farfar, ja visst är Rydal ett bra namn på ett litet uselt utedass på för långt avstånd. Fast nu för tiden jobbar man hårt på att "sätta Rydal på kartan" och drar dit folk. Så de har bättrat sig.

I ett litet hus invid kyrkan? Då tror jag att jag vet exakt var.

Själv håller jag till i Skene och det stället har ju inte heller bästa ryktet...

Kram till farfar

XXX sa...

Farfar; Jag tycker att det är så roligt detta att vi har koppling rent geografiskt. Känslomässigt har åtminstone jag känt kopplingen sen tidigare så det här var väldigt skoj.

karibien sa...

Men vad tusan, hör ni alla hemma i mina födelsetrakter?! I mitt pass står Seglora församling. Fast jag har ingen släkt där.

En ung kvinna och en ung man lämnade var för sig sin lilla by i norra Norrbotten för att söka jobb söderut. Gummifabriken och bostad nånstans utanför Borås drog, var det Svaneholm kanske? Två norrlänningar i förskingringen, i samma trappuppgång och på samma fabrik, fann sig snart bli föräldrar och det dröjde inte länge innan de drog norrut igen.

Farfar, jag älskar såna där historier om namn! På min mammas sida har vi också ett släktnamn som togs för att byta ut Johansson. (Märkligt förresten att det är Sveriges vanligaste namn när så många bytt bort det?). I alla fall. I den lilla lilla byn på lågfjällsområdet ovan odlingsgränsen, precis där vägen tar slut där den anslöt till järnvägsstationen, där fanns det flera Johanssöner. Det här var före tiden med personnummer, så det var inte helt lätt att veta vilken Johansson som avsågs när två av dem dessutom hade samma förnamn. För brevbäraren var det inte gott att veta vilken brevlåda som skulle användas för vilket kuvert. Jag vet inte hur många brev som utväxlades innan det var slut på grannsämjan mellan namnarna och morfar gjorde slag i saken och tog sig ett nytt efternamn. Men det var ett brev från Skatteverket som avgjorde saken. Den ene Johansson fick skatteåterbäring, och den andre skulle betala kvarskatt.