20 april, 2010

Tre månader

Igår var en riktig skitdag. Kanske någon fördröjd reaktion eller nåt, men skit var den i alla fall. Det kändes redan på morgonen, och jag var tvungen att åka hem från jobbet efter lunch när hjärnan till slut fick kapitulera för kroppens signaler. Det blev inte ens bättre när jag (varning, poker) vann en online-turnering på FTP på kvällen och dessutom lyckades kvala in till en FTOPS satellit. Och då ska ni veta att chansen att jag vinner en online-turnering i poker är lika stor som att min kompis Haddock skulle gå och gifta sig.

Men det var igår och den dagen är förpassad till arkivet. Idag började jag dagen med en rotfyllning så jag har jävligt svårt att tro att resten av dagen kan bli så mycket sämre.

I övrigt är det väldigt små förändringar. Kanske har det lugnat sig något och kanske är de normala stunderna något längre. Antagligen beroende på att jag börjar vänja mig vid att allt är ett jävla skit och att jag upplever meningslöshet och apati som ett ganska normalt tillstånd.

För det är väl så det är, att man på sikt integrerar allt det här i sitt liv. Att det efter många år blir en mer naturlig del, som om det alltid funnits där på nåt vis. Inte mindre sorgligt, men utan den värsta smärtan och ångesten.

Och dit vill jag, fort som bara fan, men tiden har bromsat in. I början rusade dagarna och första månaden gick blixtsnabbt. Andra månaden kändes väldigt lång och tredje som ett helt liv. Så jag börjar väl förstå så smått hur lång tid "lång tid" egentligen är.

9 kommentarer:

Den hemska tvillingen sa...

Jaha, men då är det ju sannolikt att Haddock går sta och gifter sig.

Men du, håll ihop, det blir bättre, det blir det.

Ewa sa...

Ja du kanske får gå på bröllop :O) Skönt att du har några "normala" stunder. Jag tänker på dej o din familj varje dag. Att det går att känna så för helt främmande människor, men det känns bra att man har empati iaf. Så kämpa vidare.
Kramar Ewa

Annika sa...

Du har helt rätt, vägen tillbaka till balans i livet måste ta sin tid, men du kommer att finna mening och glädje i livet igen, jag vet, har traskat samma snåriga stig.

Det är så svårt att ta till sig och acceptera det ofattbara som kullkastat hela tillvaron.

Men man är ju samma person som innan, full av kärlek, oro och undran över tillvaron.

Så känner jag nu, att jag som person finns och måste få finnas kvar " intakt" , tomrummet efter mitt älskade barn kan aldrig fyllas av någon eller något annat, men det finns mer vid sidan om mig nu, som en ständig följeslagare , en skugga i livet.
Sorgen över att hon inte får uppleva sitt liv som vuxen,är svårare att förlika sig med. Min sorg och saknad orkar jag bära nu, hennes förlorade liv känns så orättvist, men jag kan inte ändra det som skett.

Någon slags religiös känsla finns också i det hela.
" den gudarna älskar dör ung", för vackra för denna världen.

Men jag gett vad som helst för att få henne tillbaka! Levt på gröt resten av livet, aldrig rest någonstans, stampat jordgolv...
men man kan ju inte deala om liv och död.

Humor har också hjälp mig, när den värsta fasen passerats, lyssna på livemusik också. " Leva i nuet", bara vara här och nu, gå långa promenader.

Och för mig, vinterbad efter vedeldad bastu.


Stödkramar

Annika i regnigt i Malmö

kokoo sa...

Du har verkligen beskrivit upplevelse-föroppet bra, från erat enorma kaos i början, till det som en gång framigenom kommer att ingå som en del av era liv. Fan också!
Det gör jävligt ont och det tar lång tid, men det går! Hur? Det bara måste göra det...
Puss på dig raring!

Mångmamma sa...

Och ändå har du/ni kommit en bit på väg...
Smärtan, den akuta, blir mindre och ersätts framgent av en mer molande aldrig frånvarande värk- uthärdlig men irriterande.
Så har det varit för mig.
Tänker på er, kram.

Tuija sa...

"landning"..då man sakta, sakta (vilket tar låååååååång tid) börjar fatta, förstå att det faktiskt har hänt på riktigt..att det är mitt barn som är död..för alltid.

Förlåt om mina ord kan göra ont, men det blir bättre så småningom men det tar tid.

((Kramar om))

Tuija

Anonym sa...

Jag håller med DHT om att Haddock gifter sig kanske snart då.. Om Haddock inte har någon att gifta sig med.. Då kan jag ställa upp, jag ska vara en jätte bra fru.

Saknaden kommer ju alltid finnas kvar, men varje dag som går kommer ni kunna leva i vardagen mer och mer. Det tar tid och låt den tiden ta.. Kram/Nina

kapten Haddock sa...

Åh, vad smickrad jag blir! Men Nina, såvida du inte är lesbisk eller "swings the both ways" så är det tyvärr kört. Eller, det är det ju ialla fall. Av tre skäl: jag är inte lesbisk, eller svänger åt båda hållen och jag har redan ett bröllop bokat.

Tro det eller ej, kapten Haddock är en kvinna i detta fallet (eller ja, jo, med diesel i blodet i så fall), men jag kan förstå att det inte verkar helt självklart.

Anonym sa...

Kapten Haddock, ja det är nog kört. Jag svingar inte åt båda hållen, och jag är inte lesbisk.. Nej jag föredrar män, men inte män "utan disel".. Men lycka till med den bokade bröllopet. Nina