Varför heter jag som jag gör?

När jag var liten var jag ytterst irriterad på mitt efternamn. Jag stod alltid sist på alla klasslistor (vad nu det spelade för roll, men det gjorde det) och ingen jävel kunde stava till det. På äldre dagar ser jag naturligtvis bara fördelar med det, min mamma och pappa jobbade upp ett gott rykte som jag sedan räkmackat mig fram på i livet.

Så nu tänkte jag berätta vad det kommer ifrån, vare sig ni vill eller inte. Eller jag och jag, min pappa ska berätta det. Han skrev ned det i ett mail efter att jag för femtielfte gången bett honom förklara varför jag heter som jag gör.

Var kommer Wååk ifrån? Vi skall inte ställa frågan till Illustrerad Vetenskap för dom vet inte. Däremot vet jag för jag var med.

Släkten på min fars sida hade ett hemman i Rydal i Viskans dalgång söder om Borås. Hemmanets namn var Våkerås. Det var inte stort eller bördigt nog för försörjning så de arbetade dessutom på textilfabriken. Vid denna tidpunkt hette släkten Johansson. Det fanns många Johansöner på fabriken så på lönekontoret lade man till gårdsnamnet som så småningom kortades till Våk. Vi hette alltså inofficiellt Johansson-Våk.

När jag började gymnasiet kände jag bara en klasskamrat och han hette Åkesson. Jag upptäckte att vi placerades i alfabetisk ordning och jag ville naturligtvis sitta ihop med Åkesson så jag talade om för klassföreståndaren att jag egentligen hette Våk, en bluff som snabbt blev synad. Han sade OK – men du måste skaffa ett papper på det. Aj, det var ju inte meningen. Vad göra? Jag pratade naturligtvis med min pappa som – tack och lov – inte gav mig den utskällning jag nog hade förtjänat. Han konstaterade att det ju var vårt släktnamn så han skulle se vad som kunde göras. Det visade sig att namnet Våk stod i kyrkböckerna före en namnreform som gjordes i början av 1900-talet. I och med detta var saken klar – vi hade rätten till namnet.

Då kom frågan om stavning upp. Jag fick uppdraget att bestämma. Jag tyckte att Våk såg lite tunt ut. In med ett W och ett extra å och så blev det Wååk. Fick jag sitta ihop med Åkesson? Nej, jag hade räknat fel på antalet så jag hamnade ihop med en duktig kille som hette Wångmar. Åkesson satt ensam i bänkparet bakom.

Men historien slutar inte där. Den andra delen av släkten ville också ha rätt till namnet och pappa hade inga invändningar MEN han ville att dom skulle betala halva advokatkostnaden som hade varit 100:-. Detta ville inte den andra halvan av släkten så pappa ilsknade till och deklarerade att ”Om det inte är värt 50:- att heta Wååk så får det vara”. Så blev det och jag tycker att pappa gjorde rätt. Åtminstone en gren av den övriga släkten heter nu Wåkerås. Vi har ingen kontakt – vi är inte osams eller något ditåt – vi har bara ingen kontakt.

Namnet Wååk är ovanligt, bara 10 personer i hela världen heter så. Av dessa har hälften namnet som en del av ett dubbelnamn. I den yngre generationen är det nu bara 2 personer – Malin och Linda – som heter Wååk utan tilläggsnamn. Ni känner väl trycket från farfar? Jag har dessutom i många år haft uppfattningen att flickor INTE skall ge upp sitt efternamn. Ett namn är ett varumärke som man skall vara rädd om. Deras namn har en positiv klang som de uppnått med hårt arbete och det skall inte kastas bort.

Så stå på er tjejer!

I övrigt kan jag, för alla tre personer som läst ända hit, meddela att jag är kung på turneringspoker för tillfället. Andra raka turneringsvinsten nyss, båda med fler än hundra deltagare. Funderar på att sluta nu när jag är på topp.