05 februari, 2010

Jobbigt

Idag har jag bränt tre CD-skivor, en låt på varje. Och nu är jag helt slut. Jag vill minnas att jag orkade med lite mer aktiviteter förr i tiden. När slutar man bli så här trött?

Det blir också svårare och svårare att värja sig inför det här med begravningen. Det var lättare att baxa över allt elände till den dagen när det var flera veckor kvar dit, men nu är det bara ett par dagar och det jag försöker trycka framför mig ramlar tillbaka direkt. Dessutom går det inte att skjuta upp de praktiska sakerna längre. Foton ska hämtas, CD-skivor brännas och det lilla programmet som jag i ett svagt ögonblick lovade att fixa måste fixas.

Ont i ryggen har jag också, det gamla diskbråcket gör sig påmint. Undrar om det beror på att jag tillbringar 20 timmar om dygnet liggandes?

På begravningen kommer det att spelas tre låtar:

Brusa högre lilla å, en låt som jag lite slugt planterade hos Linus redan när han var nio år, och som helt enligt plan fastnade direkt. Vilket frugan blev varse under en bilresa till Östervåla, då han körde den på repeat hela vägen dit. Det är en nästan två timmar det, och många åar brusade.



Canon Rock med Jerry C, är en övermänsklig gitarrist som tolkar en klassisk låt på ett alldeles overkligt sätt. Linus upptäckte den på Youtube och sedan var både han och jag fast. Klippet har visats på Youtube flera miljoner gånger och Linus och jag står för en icke försumbar del av dessa.



Sweet Child of Mine, som Linus i början av gitarrkarriären filade på om och om igen nere i källaren.



Nu när jag tittar i Spotify så inser jag att det här var ett tag sedan. Linus spellista handlar mer om Linkin Park, Audioslave, Rage against the Machine, Prodigy och Pendulum, så jag är inte helt säker på att han gillar låtvalen till 100%. Men så är det att ha föräldrar. Och han har överseende, det hade han med allt och alla. Pojken min.

Själv lyssnar jag ibland på Beatles 'Across the Universe' med The Kennedy Choir. Har ni Spotify så kan ni lyssna på den här.

En låt som får symbolisera min obändiga vilja att komma tillbaka till livet och bli lycklig igen. Eller åtminstone hyfsat hel. Men jag ska vara helt ärlig och säga att det inte känns som om den dagen någonsin kommer. Jag har det väldigt jobbigt nu.

40 kommentarer:

Anonym sa...

Du ska veta att vi är många som kände din son och som har fina minnen av honom som kommer att vara med och stötta er på begravningen. Det kommer att bli en minnesvärd stund med alla de fina låtarna. Och du - håll inte emot utan låt känslorna komma. För vem håller du masken? Känslor av alla färger tillhör livet.
Kram

Monica R sa...

Jag tror nog Linus är nöjd med ert låtval, det känns som det *ler*
men det är förjä*vligt fel att man ska behöva välja låtar till sin sons begravning..

Jag läste en blogg idag och tänkte på dej och din familj när jag läste inlägget..

http://tankarilosvikt.wordpress.com/2010/02/04/skarvor-och-karlek/

Stor varm kram, kärlek och styrka skickar jag till dej och de dina..

Monica R

Michaela sa...

Jag kände inte Linus och känner inte dig. Halkade in på din blogg av en slump och har sedan bara stannat kvar. Det gör mig oerhört ont att höra om din familjs sorg och försöker hitta orden som inte riktigt finns, trösten som knappt är möjligt. Jag önskar jag kunde säga och göra något som betyder bättring. Men allt jag kan säga är att jag är ledsen, så ledsen.

Ulrik sa...

Kämpa på Martin. Vi är många som tänker på och känner med er.

mymlan sa...

Du kommer att bli hel.
Du kommer att bli lycklig igen.
Du kommer att hitta ett sätt att bära med dig sorgen.

Men det är inte bråttom, och jag tror inte att du kan skynda på det hela. Och det är ju för jävligt, att inte ha kontrollen...

Kram.

Anonym sa...

Fredagskramen kommer här!

Lena sa...

Om jag kunde ta lite av den sorg du bär på mina axlar så skulle jag det. Tyvärr skulle det inte hjälpa. Din sorg är oändlig och vi andra kan bara stumt titta på och känna, men aldrig dina känslor. tänker på er varje dag och känner tacksamhet på ett sätt jag aldrig gjort förut. Tacksamhet över att jag och min familj har varandra, något jag fram tills för några veckor sedan hade en tendes att glömma bort i träsket av måsten och gnäll över små små varddagsproblem. Prioriteringarna har blivid IDAG.
Jag tror att en person inte är riktigt död förrän den dagen ingen kommer ihåg längre. Linus kommer att finnas i mångas minne för evigheters evighet.

Osloskånskan sa...

Den "lyckliga" dagen kommer. Men först efter många miljoners yttepyttesmå steg. Du har redan börjat gå. Varm klapp på kinden. /K.

Anonym sa...

Martin du... ni har kommit långt redan nu att hantera inte glömma.

Jag fattar att ni fastnade vi jerryc - wow.
///
en bland många

Anonym sa...

Hej Martin,
som tröst kan jag berätta, utifrån mina erfarenheter såklart, att det aldrig går över, det blir aldrig bättre, det kommer alltid att vara förjävligt. Men du blir bättre på att hantera det.
Yoga är bra. Fokuserar du på andning och kropp kan hjärnan vila en stund. För kroppen behöver inte mer vila, bara tankarna. Vi ses, Lena

Melker sa...

Förstår att ni har det tungt och jobbigt just nu.. för vem f-n vill sitta och välja låtar till sitt barns begravning??
Himla bra val av låtar i alla fall..
Kämpa på nu...tisdagen kommer bli tung, men som den fantastiska familj ni är så kommer ni klara det! <3
Tänker på er!
Stor kram

Lola sa...

Kikar förbi och lämnar STORA styrkekramar efter mig idag det ser ut som att idag är en sån dag du du behöver det.
KRAM

Anonym sa...

följer dig och dina döttrar varje dag sen jag hittade din länk på Monas universum. Jag känner inte er men det spelar ingen roll, jag blir så berörd av era inlägg. Men på det sätt jag lärt känna er via era bloggar verkar ni vara en familj som står varandra väldigt nära och det tror jag är mycket värt när man måste gå igenom det ni gör nu. Finns inga ord för det ni går igenom men jag kände bara att jag ville skriva en kommentar när jag följer er dagligen. Många tårar har det blivit vid datorn och många kramar till mina barn, Kram från en som inte känner er men från en som tänker på er, Malin

Maria S sa...

Tänker på er.... Styrkekramar till dig och resten av familjen.

Sandra 17 år sa...

Tröttheten försvinner när du börjar "leva igen"! Vilket i sin tur jag tror händer efter begravningen!
Försök aktivera dig. Gå på promenader, betala räkningar, städa, laga mat, jobba!

Em sa...

Smärtan över det som är, glädjen över det som var, gråten, hågkomsten. Detta virrvarr när en älskad människa försvinner... Tänker på er. En medmänniska

Anonym sa...

Vilka fina låtar ni har valt, fulla av känsla allihop. Det kommer att bli fint.
Ta det lugnt med allt, du behöver väl inte klara av så mycket mer än att sova, äta och andas just nu. Egentligen.
Kram!
/Jobb-Gunsan

wettexvärlden sa...

Det är märkligt men väntan på och oron inför begravningen är värre än själva händelsen. Begravningen blir en sorts avslut ett avstamp för att sedan starta om det nya, annorlunda livet. Före är allt bara en röra, både i huvudet och runt omkrig.
Ni anstränger er för att göra något fint och speciellt, det kommer att gå bra och bli just så vackert som ni tänkt er.
Med många varma kramar till er alla1

Sanna Windh sa...

Få har tolkat viljan att, trots allt, leva vidare bättre än Eric Clapton:

"Would you know my name
If I saw you in heaven
Will it be the same
If I saw you in heaven
I must be strong, and carry on
Cause I know I don't belong
Here in heaven

Would you hold my hand
If I saw you in heaven
Would you help me stand
If I saw you in heaven
I'll find my way, through night and day
Cause I know I just can't stay
Here in heaven

Time can bring you down
Time can bend your knee
Time can break your heart
Have you begging please
Begging please

Beyond the door
There's peace I'm sure.
And I know there'll be no more...
Tears in heaven

Would you know my name
If I saw you in heaven
Will it be the same
If I saw you in heaven
I must be strong, and carry on
Cause I know I don't belong
Here in heaven

Cause I know I don't belong
Here in heaven"

Underbara låtar du valt till begravningen förresten...

Anonym sa...

Hej!

Jag har alltid haft svårt för att gråta, det har blivit allt för sällan, och då samlar jag på mig en massa gråt som förr eller senare i livet måste ut. Det lärde jag mig under en period av terapi. För gråt är förlösande. Brusa högre lilla å är fin och du kommer att gråta när du hör den på begravningen och det är bra. Rätt så. Gammal fäbodpsalm, finns på Youtube, är också vacker, vemodig och den griper tag i ens innersta utan barmhärtighet. Lyssna på den och töm dig lite på det som du nu hindrar från att välla fram. Jag hoppas att du inte tar illa upp att jag skriver tips på gråtmusik till dig.

Stor kram från Ulrika

Anonym sa...

Jag tror att det där med föreställningar än en gång spökar i ditt huvud. Ha inte för starka bilder om hur du "tror" att det kommer att bli. Jag tror att det kommer att bli något av allt, i vilken omfattning vet jag dock inte.

En annan sak. Begravningen är viktig, jobbig och vacker men det finns en tid efter begravningen också. Bara för att du uthärdar begravningen är det ju inte slut. Det är ju sedan som ditt sorgearbete kan börja. Ge dig själv tid. Mycket tid. Häng inte upp för mycket på en dag.

Kram Pernilla (som för några timmar sedan förlorade en kollega och vän, alldeles för tidigt)

Penny sa...

Din blogg är en blogg som jag verkligen gillar & ni verkar vara en så himla härlig familj. Bra människor helt enkelt. Linus verkar också ha varit en riktigt schyst & cool kille. Jag är så hemskt ledsen för er skull & att det här skulle hända er! Har också förlorat en mycket nära anhörig (inte ett barn dock) och jag kommer ihåg den avgrundsdjupa smärtan & ångesten. Efter ett tag började det komma som små pustar av en varm glad känsla igen, liksom stötvis. Men det är som att det alltid finns något sorgsamt inom en. Men man lever med det liksom. Och man känner sig klokare på något konstigt sätt. Det låter konstigt, svårt att förklara. Jag tror på er, ni är starka tillsammans!

furman sa...

Jag kramar om dej, härifrån Östgötaslätten.

Ewa sa...

Brusa högre...med Björn J:son Lind Toppenlåt! Björn är härifrån mina hemtrakter. Tycker att du är stark, men jag förstår att du sjunker ner i nåt ofattbart om o om igen för att komma upp igen.
Kramar Ewa

Helén sa...

Dina två sista meningar går direkt in i hjärtat och ger mig en klump i magen, trots att jag vet att det kommer att bli bättre. Men kanske måste man få stanna i varje känsla och verkligen leva igenom dem. Du är så stor i mina ögon, som rakt och ärligt skriver det som gör så ont att både känna och läsa. Jag tror att Linus är stolt över att få levat med en sådan far.

Allt gott till dig inför begravningen, och jag tycker att era låtval ska vara det som NI minns, det är ni som verkligen ska delta i den. Eftersom jag inte tror på Gud eller ett liv efter detta, så är jag helt inne på att begravningen är till för de efterlevande.

Christina sa...

Älskade Martin. Jag lyssnar. Ser Linus i din beskrivning och på fotografierna intill alla tända ljus som står på vår skänk. Så mycket i livet vi måste följa med på fastän det gör så ont. Behöver du lite ostar i helgen? Säg till så är jag där ;)

Fredrik sa...

Kram.

Markattan sa...

Pojken din!
Det du, är ord att vårda, kärlek att minnas och glädjas åt.

Om jag kunde skulle jag sitta längs bort och känna in vem pojken din är.

Tänker på er i den stunden, i den smärtan och vet att du aldrig kommer att släppa livet, glädjen och kärleken.

Markattan

Helena sa...

Ni är inte ensamma, kom ihåg det. Tisdagen kommer att bli vidrig men ni kommer att resa er, jag vet det.
Stor kram till er alla!

Anonym sa...

Att planera sitt barns begravning är ofattbart. Men du beskriver kärleken till er son i den musik ni valt. Det kommer att bli smärtsamt svårt men också så oerhört vackert att ta farväl. Ni gör det för att ni älskar, sörjer och saknar er Linus och det är det mest kärleksfulla ni kan göra. Det kommer att bära er de dagar som kommer efter begravningen och de dagarna känns ibland oändliga. Men för varje dag som går är det en dag mindre att sörja.
Det finns ett liv före och ett liv efter. Att vara i livet efter är att leva med sorg och glädje hand i hand. Den första tiden tar sorgen störst plats men en dag kommer du att kunna känna glädjen igen. Livet blir aldrig som innan för du bär på en erfarenhet du själv inte har valt. Du kommer att upptäcka att mycket i livet är banalt och meningslöst, du kommer att lära känna många olika känslor hos dig själv. Men du kommer att ta vara på guldkornen som trots allt finns där och de kommer att bära dig dag för dag.
Att förlora sitt barn är att själv dö. Det går inte att föreställa sig vilken sorg man möter. Men ni har mött den största lyckan i livet genom er son, låt kärleken till honom vara med er för alltid.

Varm styrkekram från Karin - änglamamma

mormoranne.blogg.se sa...

Åååå så jäkla tufft att planera något som sitt barns begravning... men kämpa och släpp loss dina känslor när det kommer håll inte igen.. jätte bra låtar.....skickar många styrke kramar till er....anne

L8 sa...

Åh, vad jag känner med dig. Och känner igen mig. Det ÄR ett helvete. Och ett väldigt konstigt sådant.

Kan bara säga utifrån egen erfarenhet, och vad jag hört från andra som varit i samma situation, att du klarar begravningen! Det blir annorlunda än vad du tror innan. Annorlunda och kanske inte alls lika jobbigt som du tror innan. Naturligtvis en fruktansvärd tilldragelse som man helst låtit bli. Men som man inte kan komma ifrån. Och då, när man nu måste, så kunde i varje fall jag efteråt konstatera att det blev inte så hemskt som jag trodde det skulle bli. Fanns t o m fina bitar i det hela med all värme som spreds från alla människor runtomkring. Och även annat som faktiskt var positivt men som jag just nu inte klarar att sätta ord på. Låter kanske inte klokt, och jag tror att man måste upplevt det själv för att fatta vad jag menar. Själv har jag börjat tänka inför liknande situationer som jag inte vill vara med om men måste: Vad är det värsta som kan hända? Att jag bryter ihop? Då får jag väl göra det...

Det här blev nog väldigt flummigt. Svårt att veta hur de egna tankarna och orden blir tolkade av andra. Men jag ville mest försöka tala om att vi som varit med om detta fixat det. Och det gör du också!

emma sa...

Kändes skönt att se er igår! Va lite halvt kluven hur jag skulle agera när jag såg er, men det kändes bra att säga hej. Inga onödiga kommentarer osv, kändes inte passande. Som jag även skrev till Malin så är det skönt att komma ut och göra saker som skingrar tankarna, då vill man inte bli stoppad och utfrågad om hur man känner. För egentligen är det ju en jävligt dum fråga, vi vet hur ni känner, hur ni mår. Men det var otroligt underbart att se er le, och det värmde i hela kroppen när jag hörde Ia skratta på bänken bakom mig! Hoppas det gick fint för Linda i cupen :)

Ni kommer klara av tisdagen, hur tufft det än kommer bli, för det kommer finnas så många där som stöttar er i sorgen, även jag!

Krama om alla i familjen!
/Emma

Anna sa...

Visst är det konstigt vilken surrealistisk verklighet men hamnar i när katastrofen kommer? Man sitter och pratar helt logiskt om begravningar, döden och om en avgrund så djup att ingen annan kan förstå den. Man pratar plötsligt helt naturligt om detta, som om man pratade om vilken mat man ska äta till middag. Vi kunde komma på oss själva med att "Gud så makabra vi låter" när vi pratade om begravningen, vad han skulle få med sig i kistan, vilken musik som skulle spelas, hur urnsättningen skulle vara osv. En känsla av total overklighet.

Tack för att jag få läsa om er Linus. När jag läser era och andras ord om Linus framträder bilden av en mycket speciell och underbar kille. En sådan kille man skulle velat lära känna, en sådan kille man önskar som vän till ens barn. Så mitt i all förtvivlan och överjävlighet ska ni vara stolta. Stolta över er Linus som gjort avtryck hos så många människor och även djur efter vad jag läst. Och att han fortsätter göra avtryck hos människor även nu.
/ Varma hälsningar till dig, din fru och era barn, från Anna!

"Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång"

Cecilia sa...

Många kramar...

Ulrika Good sa...

Käraste Martin! Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag läser allt du skriver och att jag vill ge dig en kram.

Perlamarela sa...

Mina tankar är med dig och din fina familj. Jag hoppas att de bra dagarna kommer snart för er och att tiden går fortare än fort när ni tar er igenom de dåliga.
Varmaste kramar.

Anonym sa...

Hej

För mig var det så att dagarna innan var värst..när dagen, begravninsdagen väl kom så..fungerade jag som genom ett töcken, allt gick bra och Matias fick en otroligt fin begravning, det var så mycket värme och kärlek i kyrkan den dagen. En hemsk dag, men den blev bra trots allt. Om du vill får du gärna maila mig så kan vi "prata" lite mer privat vartefter du orkar, kan och vill. Ord är ibland överflödiga räcker med att veta att det finns nån därute som vet hur det är. Man kan andas tillsammans i telefon om inte annat.

Mina tankar finns hos er och jag tänder ett ljus för Linus.

Kram Tuija

tuijaeklund@hotmail.com

Anette sa...

Läser efter en helg på internat med jobbet. Käraste vän, kramar till er.

Anonym sa...

Verkligen, all värme och många kramar till er.