17 februari, 2010

Dag 31

Jag hade faktiskt tänkt skriva ett lite mer positivt inlägg idag eftersom jag känt mig ganska pigg. Men det gick över tyvärr. Jag har inte vant mig vid de här känslosvingarna, jag kan inte lita på mig själv längre vilket är jobbigare än man kan tro.

Idag fick vi, via morfar, tillbaka några saker från polisen, bla ryggsäcken och gympakläderna han hade med sig. I ryggsäcken hade han några skolböcker och ett par kuvert med pengar från insamlingen till lärarnas julklappar.

När jag sitter här med kuverten är han så himla nära men också så oändligt ofattbart långt borta att den lilla styrka jag lyckats samla på mig försvinner direkt, och så faller jag fritt igen.

Jag har så svårt att hitta positiva tankar att fly till, det går inte att värja sig. Det hjälper inte att tänka på vilken bra kille han var eller att han inte vill att jag ska vara ledsen nu, jag blir ännu mer ledsen när jag tänker så. Jag antar att det bara är att ta tjuren vid hornen. Jag blundar och har hans ansikte alldeles, alldeles nära och så gråter jag.

Och så går det en dag.

25 kommentarer:

Lola sa...

Och här sitter jag och läser och är urförbannad och irriterad på min hormonstinna 13-åring, petitesser egentligen....nu fick jag dåligt samvete.

Kramar till er alla

Sanna Windh sa...

Ja, shit...

Det finns inga positiva tankar som kan upphäva det du går igenom nu. Ljusa minnen kommer längre fram att, i viss mån, kunna kompensera saknaden.

...och du, med det beröm från din dotter som du får så räcker du nog till med råge!

...och jag håller med henne, att du är en tönt, vilket bevisas av att du håller (eller i alla fall, för ljusår sedan, höll) på IFK Göteborg... ;-)

Annika sa...

Känner igen mig, förlorade min dotter för 5 år sen i mars.
Det finns inga snabba vägar ur så stor sorg och saknad som då man förlorar ett barn, hela det gamla, invand och trygga livet är bara puts väck på ett ögonblick. Ändå finns det en oerhörd förmåga inom oss människor att komma ut ur den mörka tunneln med förståndet och personligheten intakt, fast det känns som det aldrig kommer att skenågonsin.
Det ÄR ju så ofattbart orättvist och grymt,man måste få gråta och skrika ut sin sorg om och om igen, men ändå inte lockas att släppa greppet om livet och vardagen, det hela tiden, trots att den oerhörda förlusten gjort att alla klockor i ens vanliga liv stannat.
Det ÄR en stor smärta att ta sig igenom, det finns ljusa stunder, en dag känns plötsligt livet uthärdligt och meningsfullt igen.

Kramar feån Annika i Malmö

Maria sa...

En dag i taget.

Du kan inte vara stark genom det här. Man kan inte vara "duktig" på att förlora sitt barn.

Man kan bara vara.

Tänker på er.

Anonym sa...

Önskar jag kunde krama dig. Så jag skickar lite kärlek och en jättekram via cyber-rymden./Halmstad

Anette sa...

Ofattbart.

Kram.

Pillargontanten sa...

Ingen tröst, men det är nog precis så det ska va!
Att dina känslor åker hiss, upp och ner.
Fast allt som hänt var ju jäkligt onödigt....
Han finns hos dig, i dig, runt dig, man bär dem ju alltid med sig, Glöm Inte Det!

Den hemska tvillingen sa...

Åhh, fy fan, ursäkta språket men det gör mig så ont om er.
Men det är nog bara att hålla i sig och åka med antar jag. Att kliva av och inte gå igenom alla faser (fasor) gör det nog bara värre i det långa loppet.

Men du, jag har gjort din cheescake, den ska avnjutas nu. Första tuggan i spetsen och sen från kanten...stått i kylen ett dygn (fast jag tjuvsmakade igår, det gjorde jag).

Helena sa...

...och så gråter jag med. Kram till er alla, som så många gånger förr.

Ewa sa...

Jag får rysningar när jag läser det du skrivit. En sån fin pöjk. Finner inte ord....gråter igen Kraaaaam

Anonym sa...

Martin ni klarar det här. Vi finns här, och tusen kramar till er. Hälsa alla ifrån familjen Olsson!

Knaada sa...

Varje gång jag ska kommentera här på bloggen blir huvudet helt tomt. Vill säga något men vet aldrig vad. Allt känns så fjuttigt.

Jag sitter i soffan med min nu fyra veckor gamla Signe Mathilde på magen och du påminner mig verkligen om att njuta stunden, dagen och varje litet ögonblick.

Tack för det!

Sara sa...

Tårar igen! Tänker på er!

Christina sa...

Vi är kvar. Alla. Runt omkring. Du vet det. Ni vet det. Linus vet också.

anne sa...

...släpp loss ingen ide att försöka stoppa ner det i fickan, vi är många som kan trösta... många kramar till er alla... anne

Annica sa...

Och så gråter jag med.
Igen.
En dag i taget.

Namaste

/annica

weronica sa...

jag gråter med dig. här sitter jag och är glad för om ett par veckor ska jag bli mormor, min andra dotter ska ta studenten i sommar, jag får känna en irritation när hon spelar hög mysik till kl 5 på morgonen...och allt annat som hör ungarna till.. FAAAN oxå! många kramar

weronica i säffle

Maria S sa...

Fruktansvärt.....

Anonym sa...

Så går en dag - ännu en.
Vill skicka med dig denna dikt:

Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra
när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans

Barbro Lindgren

Kram från Karin - änglamamma

Åsa C sa...

Jag tänker ofta på dig, din familj och på det helvete ni måste ta er igenom. Ta varje dag som den kommer. Ibland kommer du känna dig stark för att i nästa sekund åka ned i botten igen. Ni har blivit berövade framtiden med er son och det gör ont.

Cina sa...

Nej, det går inte att värja sig!
En varm kram kommer här och många, många tankar går till dig och familjen.

furman sa...

Jag tänker på er varje dag. Och påminner mig själv om att inte gnälla så förbannat på skitsaker.

Pauline sa...

Jag läste din blogg första gången igår, och utan att jag märkte det nörjade tårarna rinna, mitt där och då på min lektion.
Inatt när jag hade svårt att somna, tänkte jag på att jag ville skriva något till dig. Jag tänkte länge på vad jag egentligen kan säga, som du inte hört. Så kom jag kom på en tanke som jag i många, många år haft.

Jag tror på någon form av återfödelse. Jag har svårt att föreställa mig att efter det här livet, är allt bara slut. Det verkar så ologiskt, och fel på något sätt.
Jag tänker alltid att de personer vi har omkring oss, de som vi står väldigt nära med kommer vi alltid att vara med. De människor som på sätt och vis är en del av oss själva, tror jag att vi kommer att vara med i varje liv vi lever.
Nästa liv kommer jag kanske att leva som min pappas mamma, och han är min son. Det här låter snurrigare än jag egentligen menar.

Jag tror helt enkelt inte att så starka band som familjeband och andra viktiga relationer kan utplånas, vi kommer alltid att vara i närheten av dessa människor, i all oändlighet.

Jag vet inte om det här för dig är en upplyftande tanke, men jag hoppas verkligen, verkligen det. Jag vill inte att du ska känna dig ensam, hjälplös och tom, även om du möjligtvis måste det.

Jag skickar positiv energi till dig och din familj och hoppas att den når fram på stört.

Ni kommer att klara det här.

stort och smått sa...

Det är nog bara att följa med, att falla... Ingen idé att kämpa emot i en brant utförsbacke... Det tar energi att försöka tänka positivt när allt bara är svart.
Det kommer andra dagar då du känner dig starkare.

Sus sa...

Och så går en dag...
Ja det är ju så.
Dagarna kommer och år.
Precis som vanligt.
Ändå är era liv upp och ner.
Men ni verkar vara en fantastisk familj.
Jag är glad för det.