Begravningen

Tur att man inte kan se in i framtiden, för om jag hade vetat att jag skulle skriva ett inlägg om min sons begravning hade jag aldrig startat en blogg. Jag hade inte ens velat bli född. Men nu är det som det är, och hur konstigt det än låter så är det inte riktigt så jobbigt som jag tror att ni tror.

Fantasier om hur det är att förlora ett barn är nog fan värre än att vara i situationen. Jag vet att det låter sjukt och missförstå mig rätt, att förlora ett barn är fortfarande det absolut värsta, värsta jag kan tänka mig kan drabba en förälder. Det är vidrigt, fasansfullt och helt overkligt tragiskt. Man brakar ihop och går sönder, och man blir aldrig riktigt hel igen. Men mina fantasier, som jag tror de flesta föräldrar snuddat vid någon gång, var värre. "Ingen överlever något sådant, livet är slut och man hamnar på psyke tills döden kommer och hämtar en". I bästa fall.

Egentligen skulle jag vilja skriva att "det är inte så farligt" men så kan man ju inte säga, till och med jag tar illa upp när jag läser det. Vad jag menar är just att fantasier ofta är värre än verkligheten. Även om det i det här fallet kanske är hårfint ändå, när jag tänker efter. Och än så länge har jag bara levt mitt nya liv i två veckor, så jag har antagligen ingen aning om vad jag pratar om.

Nog om detta, jag hoppas innerligt att ni aldrig någonsin behöver förstå vad jag nyss skrev. Och att ingen tog illa upp. Men jag hoppas också att jag inte har helt fel.

Men det är inte därför jag är här. Begravningen.

Vi har funderat mycket på hur vi vill ha det med begravningen, och jag förstår om det är många som undrar. Vi vill alla fyra att alla som vill och kan komma kommer. Och vill man inte eller kan man inte komma så ska man naturligtvis inte göra det. Svårare än så är det inte. Det enda problemet vi har/hade är att vi vill att alla ska få plats. Efter en kort "inventering" börjar jag nu inse att det kanske inte är någon större risk att kyrkan blir full och att de som "måste" vara där inte skulle få plats. Så kom. Om ni vill och kan. Men har ni ingen koppling till Linus eller oss ber vi er avvakta med att ta en plats i kyrkan tills merparten av besökarna är på plats. Just in case.

Vi kommer dessutom att resevera platser längst fram till höger för de allra närmaste, och för några långväga gäster. De som har reserverade platser kommer (om allt funkar) att veta om det innan de kommer. Vi reseverar också platserna längst fram på vänster sida till Linus närmaste kompisar. Även de, och deras föräldrar, kommer att bli kontaktade innan begravningen.

Det där löser sig nog automatiskt dessutom. Det är bara mitt kontrollbehov som pratar.

Alltså, nåväl, och sammanfattningsvis: Vill du komma är du hjärtligt välkommen. Slut på pekpinnar. Nästan.

Tid och plats framgår av dödsannonsen, och där står också att klädseln är valfri. Med valfri klädsel menar vi just valfri. Vill man komma sorgeklädd så gör man det, vill man klä sig i kostym så gör man det, och känns det bäst att komma precis som man är så gör man det. Själv ska jag ha jeans, luvtröja och gympadojjor, för om jag kom i kostym skulle Linus inte ens känna igen mig. Så nu vet ni. Valet är alltså ert helt och hållet. Valfri klädsel som sagt.

Idag ska hela familjen på yoga. Tre av fyra ser fram mot det, tre av fyra kommer dessutom att ha väldigt roligt på den fjärdes bekostnad, men alla fyra kommer säkert att må lite bättre efteråt.

Kram på er.

Och kolla vad Ida har ritat.