Tur att man inte kan se in i framtiden, för om jag hade vetat att jag skulle skriva ett inlägg om min sons begravning hade jag aldrig startat en blogg. Jag hade inte ens velat bli född. Men nu är det som det är, och hur konstigt det än låter så är det inte riktigt så jobbigt som jag tror att ni tror.
Fantasier om hur det är att förlora ett barn är nog fan värre än att vara i situationen. Jag vet att det låter sjukt och missförstå mig rätt, att förlora ett barn är fortfarande det absolut värsta, värsta jag kan tänka mig kan drabba en förälder. Det är vidrigt, fasansfullt och helt overkligt tragiskt. Man brakar ihop och går sönder, och man blir aldrig riktigt hel igen. Men mina fantasier, som jag tror de flesta föräldrar snuddat vid någon gång, var värre. "Ingen överlever något sådant, livet är slut och man hamnar på psyke tills döden kommer och hämtar en". I bästa fall.
Egentligen skulle jag vilja skriva att "det är inte så farligt" men så kan man ju inte säga, till och med jag tar illa upp när jag läser det. Vad jag menar är just att fantasier ofta är värre än verkligheten. Även om det i det här fallet kanske är hårfint ändå, när jag tänker efter. Och än så länge har jag bara levt mitt nya liv i två veckor, så jag har antagligen ingen aning om vad jag pratar om.
Nog om detta, jag hoppas innerligt att ni aldrig någonsin behöver förstå vad jag nyss skrev. Och att ingen tog illa upp. Men jag hoppas också att jag inte har helt fel.
Men det är inte därför jag är här. Begravningen.
Vi har funderat mycket på hur vi vill ha det med begravningen, och jag förstår om det är många som undrar. Vi vill alla fyra att alla som vill och kan komma kommer. Och vill man inte eller kan man inte komma så ska man naturligtvis inte göra det. Svårare än så är det inte. Det enda problemet vi har/hade är att vi vill att alla ska få plats. Efter en kort "inventering" börjar jag nu inse att det kanske inte är någon större risk att kyrkan blir full och att de som "måste" vara där inte skulle få plats. Så kom. Om ni vill och kan. Men har ni ingen koppling till Linus eller oss ber vi er avvakta med att ta en plats i kyrkan tills merparten av besökarna är på plats. Just in case.
Vi kommer dessutom att resevera platser längst fram till höger för de allra närmaste, och för några långväga gäster. De som har reserverade platser kommer (om allt funkar) att veta om det innan de kommer. Vi reseverar också platserna längst fram på vänster sida till Linus närmaste kompisar. Även de, och deras föräldrar, kommer att bli kontaktade innan begravningen.
Det där löser sig nog automatiskt dessutom. Det är bara mitt kontrollbehov som pratar.
Alltså, nåväl, och sammanfattningsvis: Vill du komma är du hjärtligt välkommen. Slut på pekpinnar. Nästan.
Tid och plats framgår av dödsannonsen, och där står också att klädseln är valfri. Med valfri klädsel menar vi just valfri. Vill man komma sorgeklädd så gör man det, vill man klä sig i kostym så gör man det, och känns det bäst att komma precis som man är så gör man det. Själv ska jag ha jeans, luvtröja och gympadojjor, för om jag kom i kostym skulle Linus inte ens känna igen mig. Så nu vet ni. Valet är alltså ert helt och hållet. Valfri klädsel som sagt.
Idag ska hela familjen på yoga. Tre av fyra ser fram mot det, tre av fyra kommer dessutom att ha väldigt roligt på den fjärdes bekostnad, men alla fyra kommer säkert att må lite bättre efteråt.
Kram på er.
Och kolla vad Ida har ritat.
🤎🧸🍂
3 år sedan
34 kommentarer:
Lycka till på yogan idag då Martin ;)
Jag beundrar dig, ibland låter det nästan, men bara nästan som att du är starkare än alla vi andra runtomkring.
Varma kramar till er alla
Yoga, jag önskar´att jag var en fluga i taket, och kunde kika på dig :O)
Skön inställning, luvtröja, helt rätt val, i bland undrar jag varför skare och ting måste va på ett visst vis, nu vet jag bättre, man gör som man själv känner.
Dina ord om fasan av att förlora ett barn, föreställningarna och vad man förväntar sig, ger mig ett lugn, ett lugn att du är i fas, att du hinner bearbeta, och att du trots det du just nu går igenom, ändå överlever, och kan hantera det!
Massor av kramar!
Börjar med att till fullo instämma med Bosse/Lola-kommentaren!
Det där med ditt "kontrollbehov" ligger i generna, TRO MIG! Inte alltid så lätt att hantera, eller hur...
Puss på er!
Kontrollfreaket Görel
jag förstår så väl vad du skriver om hur fantasin är värre, så är det ju änåd med allt, det blir värre då man fantiserar om det. plus att vi ändå har en stark överlevnadsinstinstinkt som alldeles säkert kör på högvarv då sånt här händer. det är ändå på nått sjukt vis skönt att höra att man överlever, det är ju som sagt det värsta som kan hända och ja vet att ja skulle lägga mig ner och självdö men ändå känns det fint att läsa att du både andas och lever. hoppfullt. äveno m jag förstår att du lider någe alldeles sjukt. äsch, nu blir jag rädd att jag förolämpar dig men jag menar inget illa alls.
Du är fantastisk, Martin!
Kan faktiskt inte låta bli att le lite granna när jag läser. Och det känns på ett sätt skönt att göra det. Att le lite, alltså....
Tänker på er och känner en enorm värme för att ni är ni!!
Stor kram
Ingela.
Tjena Martin,
Jag tror att dina ord kanske hjälper oss föräldrar en smula som är lite smårädda för själva livet. Vi som knappt vågar tänka på allt som kan hända våra barn utan att gå sönder.
Jag pratar självklart bara för mig själv, men jag hittar i alla fall styrka i det du skriver.
Jag kommer inte att vara på plats fysiskt på begravningen, men jag lovar att mina tankar är på plats.
Sköt om er. Ser fram emot en rapport från yogan.
//Erik
Hehe, lycka till på yogan då Martin! :-)
Och en jättestor kram till er alla!
Jag läste det här inlägget utan att kunna andas. Så jobbigt tycker jag, som inte ens kände Linus, eller känner er, att det var. Jag kan inte föreställa mig vad ni går igenom. Men jag hoppas ni kan föreställa er den medkänsla som finns i omvärlden.
Känns skönt å se att du är med i matchen, å inte under ytan. Du är så stark så det är inte klokt. Men som du redan tidigt bestämde dig för: "det är bara att vänja sig". Kanske har den inställningen räddat dig å din familj. Jag såg annonsen, den var verkligen jättefin. Hoppas att både du och resten av familjen har fått skratta åt "den 4:e" idag. Ni är fortfarande i mina tankar, varenda vaken timme. Stor kram till er,
Therese
Vilket befriande inlägg. Jag tänker på er.
Jag kommer att delta i mina tanker från mitt håll i världen. Och det är jag nog inte ensam om att göra. När det känns tungt hoppas jag att ni kan känna att vi är med er från alla håll i världen.
Med anledning av dagens yoga; jag är glad att jag slipper vara en fluga på väggen. Det hade kunnat bli rent plågsamt ;-)
Och till Ida; Jättefin bild.
Idas bild är verkligen superfin, vi har den i klassrummet bredvis alla klassfoton :) Linus är där hela tiden. Kramar Johanna!
Ida
Tack för den fina teckningen. Den hamnar vid ett foto av Linus´ farmor (som dog innan Linus föddes)
Farfar
Du skriver så otroligt fint. Massa kramar till att börja med, och lycka till på yogan. Det kanske lugnar ned det kaotiska lite. Fin bild!
Kramar Sara
Martin du är en väldigt fin människa, känner ju inte dej mer än allt hejjande och läsande av din blogg men känner ju Ia Malin och Linda och även träffat Linus... du visar en styrka som man blir 2glad" av...förstår precis vad du skriver om (eller kanske inte) men jag vet hur sorg känns (när Sara och Emmas pappa dog)all ilska frustation och konstigt nog fanns där glädjen när man va som längst ner och rotade... nu är det ju ett barn som har börjat sitt liv så det är nog mycket mycket värre...Idag kan jag prata om sorgen men inte på djupet, är en väldigt känslosam typ.... känner andras smärta sorg men även glädjen och skrattet... ni är en stark och samman svettsad familj, Linus kommer att finnas med er vart än ni går...livet kommer bli lättare om man får säga så... skickar massor av styrka kärlek och kramar..... anne
Ja, det är märkligt, jag vet själv att det i orkanens öga är ganska lugnt...
Vilken fin bild! När jag läst om Ida här känner jag delvis igen mig från min egen skoltid. Tänk om jag hade haft en Linus i min klass då!
Linus måste ha varit en ovanligt modig och stark kille.
Kalla fakta är lättare att hantera än oro och fantasier..det tror jag du har rätt i.
Hoppas begravninger blir precis som ni vill.
Omtankar
Fan vad jag lär mig grejer av det du skriver, du har så rätt. Fantasierna är nog alltid värre än verkligheten, det känns faktiskt skönt att du skriver det. Konstigt nog är det en tröst för mig, både för din skull men även för min egen.
Jag kan tyvärr inte komma och hedra minnet av Linus, jag har repetitioner nästan hela tiden och den lilla tiden som blir kvar vill jag ge till min egen son. Men jag tror att många kommer dyka upp, och jag vet att du kommer känna dig stolt över Linus. Ni är en fantastisk familj. Kram.
Jag läser dina ord och mitt hjärta gråter och skrattar. En ensam vind över land och rike ger oss en pust av tanke och omtänksamhet. Det finns många öden och många önskningar. Vi önskar de bästa åt er. Och ger er en hand att hålla och krama sådär svinhårt ibland. Kramar från en Lotta i söder
tjena Martin,
jag vill bara säga att du och din familj finns i mina tankar, hela tiden.
jag har läst allt du skrivit dag efter dag och lidit med dig, jag har valt att inte skriva tillbaka till dig, då jag tror att jag vet att du haft ett hell.Men nu i detta inlägg kan jag bara inte låta bli att säga, att angående klädseln,kan jag bara hålla med, man ska ta det man vill ha och känner sig bekväm i, men det som jag fastnade på och som jag försöker få bort från näthinnan är du på YOGA.......ärligt Martin du är fantastisk på att skriva.
och du har fått mig att förstå värdet av att fånga dagen med mina barn.
//Ronny du vet vem Tieto
Konstigt nog, men av nån anledning så tror jag mej veta att den där fjärde familjemedlemmen är du. Konstigt nog, så fattar jag exakt det du skrev om din fantasi o verklighet.
Kraaaaam till hela familjen
Var på begravning idag för min gamla tränare. När jag hörde att han hade dött grät jag inget men när jag väl satt i kyrkan 3 veckor senare så grät jag riktigt mycket! Speciellt när låtarna spelades.
Högt och lågt, om vartannat, precis som livet. Martin på yoga, Martin på begravning. Tvära kast. Det där med fantasier och så, det är nog precis exakt som du säger. Tänker på dom som blir svårt sjuka som ofta får trösta sin omgivning. Det kanske är lättare att vara i det, än utanför, på nåt konstigt sätt. I alla fall just nu, det kanske blir annorlunda sen. Vad vet man, som sagt, om framtiden? Jaja, dags att runda av dagen.
Kramar
kära ia och martin m familj.läste på aftonbladet om att en pojke blivit på körd av ett tåg.tyckte det va fruktansvärt och led verkligen med familjen som råkat ut för detta.det värsta som kan hända för föräldrarna.att mista sina barn.är själv uppväxt i kyrkbyn,gick själv i skolhagen där då linus pappas syter också gick.satt en helg hos mamma å pappa efter olyckan hänt och funderade på om de va någon man kände till.och vi kom då fram till att det kan vara den mammas son som jag en gång umgåtts med eller rättare sagt så umgicks jag mycket med hennes stora syster fast linus mamma som ofta var med hem med sin syster till mig och gullade med min son som är 22 år idag.redan då va ia otroligt barnkär.då hon själv ej hade några egna barn.inte hennes syster heller.men de fanns alltid vid min sida hela graviditeten.ias syster å jag jobbade i hop och umgicks nästan dagligen.i dag har har hon själv 2 fina barn.och det är ju så att man har mycket att stå i när man har 2 små barn.så kontakten försämras.men så är det.barnen är ens allt.dom går i första hand.jag har även träffat ias andra syster som ej va jag vet har barn ännu.och även träffat ias mamma och pappa många gånger.om det nu är så att det är den linus wååk som jag tror så lider jag något fruktansvärt med er,och eran släkt, min kära vän som var ias stora syster.martin.dig träffade jag också en del ggr.om jag inte mins fel så var jag med din frus syster på ditt och ias 1a.barns dop.och jag tror att din syster döpte sitt barn då också med sin pojkvän som också gick i skolhagen..gud vare med er.lider med er ngt fruktansvärt.om det nu är den linus som jag är rädd för att det kan vara.sjålvklart sörjer jag ändå.det som har hänt är så fruktansvärt.kära martin och ia med familj,släkt.som sagt.gud vare med er.hoppas att ni kan fortsätta erat liv någorlunda.men jag vet.sorgen är svår.många många kramar till er alla.en medlidande vän sen 25 år sedan till ias storasyster.tänder ett ljus för linus wååk.kram.
Känner för Er.. Ta hand om varann..
Allt känns hopplöst just nu.. men det kommer en dag en ljusning.. jag lovar.
Allt det som känns mörkt just nu kommer att kännas bättre, om ändå inte bra,men lite bättre.
Så småningom blir det lite lättare, att acceptera vad som hänt, även om det inte känns så nu..det kommer solsken in i era liv igen..men det tar tid...låång tid, låååång tid..
Kram
Dina ord bränner igenom, de är "skurna i papp" som man säger här i Danmark. Klart och rakt på, inga krusiduller. Det gör ont, ont, ont - och ändå är det för mig bara i tanken det gör ont.
Som Erik skrev i sin kommentar "Jag tror att dina ord kanske hjälper oss föräldrar en smula som är lite smårädda för själva livet. Vi som knappt vågar tänka på allt som kan hända våra barn utan att gå sönder."
Tänker på er.
Begravningen...den ofrånkomliga. Jag vill så gärna vara där för att verkligen visa att jag tänker på er varje dag, att jag så vansinnigt mycket skulle vilja göra något som lagar. Samtidigt vet jag att jag kommer att bryta ihop om jag kommer, och säkert får jag dåligt samvete över att jag gör det. Vem är jag att vara ledsen när det är ni som drabbats av den största förlusten av dem alla? Men gråter gör jag ju ändå här i soffan när jag läser dina och era döttrars ord, och tårarna bränner ju bara av att se ljusen som står tända på disken på jobbet. Men trots dessa tårar är jag ju "bara" en kollega till din fina fru, och jag vet att det finns andra som står så mycket närmare som ni säkert hellre ser på tisdag.
Hur jag än bestämmer mig för att göra så vill jag att ni ska veta att jag kommer att vara med, om inte fysiskt, så i mina tankar.
Stora kramar till er alla fyra, jag imponeras av er otroliga styrka och klara tankar kring det fruktansvärda...var stolta.
En nårjekram till dej och de dina! (hoppas du inte fastnat i nån knasig yoga-ställning)
God morgon
Som en förälder i samma sits måste jag nog säga emot dig. Jag har arbetat 14 år på akutmottagning och tagit hand om trafikoffer, plötslig spädbarnsdöd och svårt skadade människor, men ingenting - INGENTING - kunde förbereda mig på det totala mörkret som omslöt mig när jag förlorade en innerligt älskad son i en trafikolycka. Ändå är jag känd för att ta på mig allt för mycket personligt ansvar för mina patienter.
Antingen hade jag inte fantasi nog eller så ville jag inte tänka den hemska tanken fullt ut.
Livet som vi i familjen kände det tog slut den morgonen - nu är livet ett annat!
Tro för den skull inte att sitter och glor in i en vägg. Jag har en ofantlig stolthet och lycka att ha haft min son hos mig under hans tid på jorden och jag vet att han väntar på andra sidan. Kärleken till ett barn slocknar aldrig och glädjen över att ha fått vara med om detta liv värmer och får en att orka lite till.
För mina barn är det jobbigt att bli äldre än sin storebror. Att förlora ett syskon i tonåren är fruktansvärt. Denna saknad kommer våra ungdomat att tvingas leva med resten av sina liv. Tack och lov kommer han i våra drömmar så vi kan umgås ett litet tag ibland.
"Kärleken ser inte med ögonen, utan med själen"
Tack för att du finns!
Hej!
Hoppas yogan gick bra!
Förstår vad du menar med den där känslan av att det var värre med föreställningarna. Sähär tror jag. Dels är du i ett väldigt tidigt stadie av sorgen, dels är du en stund odödlig när du är med om det värsta. Man är redan på botten liksom, inget kan skada en för det värsta har redan hänt.
Och man lever fortfarande.
Jag tror att det är ur den upplevelsen den där känslan uppstår. För innan så är man övertygad om att man skulle dö om ens barn dog. Och så gör man inte det. Då kommer känslan av att det kanske inte var så farligt?
Självklart är verkligheten värre än tanken, för tanken kan du skaka av dig, verkligheten är som den är. Självklart är det värre än man kunnat föreställa sig att mista ett barn, men medvetandet orkar inte ta in all smärta på en gång, för då skulle man antagligen dö.
Tänker på er!
/ Mvh, Anna!
Vilken fantastisk teckning!
Jag finns här kvar med er på avstånd och skickar världens varmaste kramar till hela familjen.
Du beskriver saker som träffar själen direkt. Det här kommer jag att bära med mig i tid och otid:
"fantasier ofta är värre än verkligheten"
Det är så SANT och gäller oavsett vad.
Även när verkligheten håller på att äta upp en så är det som far i ens tankar det som framkallar de värsta känslorna.
Hoppas att ni har en supermysig yogastund. Ta hand om er!
Har läst din o dina döttrars bloggar om o om igen, ni verkar vara så fantastiska människor, trots den fruktansvärda sorg ni går igenom har ni en styrka o livsglädje som ger hopp. Jag känner inte er, men min dotter kände Linus även om det var ganska länge sedan de träffades. Linus var hos oss ett par gånger då vi under en period bodde i Kyrkbyn. Kommer ihåg att jag blev nyfiken på honom,han verkade som en kille med mkt humor (kan förstå var den kommer ifrån) men min dotter hade redan då börjat säga åt mig att inte prata med sina kompisar då man är så pinsam som förälder..
Min dotter vill gärna gå på begravningen, hennes kompis Elin (som du har svarat) med sin mamma kommer att komma. Jag hoppas att det är okej att jag är med också, tror som du har skrivit att föräldrarna kan vara bra att ha ibland..
Mina tankar är med dig och din familj.
/sofie
Skicka en kommentar