Dagarna efter begravningen har varit riktigt tunga. Ingen överraskning direkt, men det hjälper ju inte. Att det här verkligen har hänt har jag insett sedan en tid tillbaka, men nu börjar jag så smått förstå innebörden av det, vilket naturligtvis är ännu värre. Kramar som aldrig blir. Allt det roliga som var kvar. Vilja men inte kunna ta hand om ett barn.
Klumpen i halsen blir större och större och nu hjälper det inte ens att släppa ut eländet. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur länge jag gråter, efteråt är jag tillbaka till det där borderline-stadiet igen, hela tiden på gränsen till att säcka ihop. Så var det inte för någon vecka sedan och det är riktigt jobbigt.
Efter den akuta chock och krisfasen börjar reaktionsfasen och det är väl starten på den som jag känner av lite grann just nu. Det är individuellt hur lång den här fasen är och just nu vill jag inte ens veta. Den är naturligtvis väldigt mycket längre och svårare än vad jag idag tror att någon ens kan överleva.
Så jag får fortsätta att ta en dag i sänder, och för tillfället undvika det som är jobbigast. För jag har tusentals svåra saker kvar att ta tag i, saker som jag idag inte ens kan tänka mig att göra men som jag vet att jag kommer att behöva.
Det som känns minst jobbigt är att sätta sig på det där jävla tåget. Det borde gå. Men många andra saker kan jag idag knappt tänka på, än mindre göra.
Jag måste förr eller senare rensa bland hans grejor. Kasta saker. Och göra något med hans rum, oklart vad. Jag måste titta på filmer med Linus, lyssna på hans röst och på inspelningarna från gitarrkurserna. När är man redo för något sådant?
Och det som känns värst att tänka på just nu, jag måste ta reda på exakt var han låg. Jag vet inte varför, bara att jag måste få veta för att kunna gå vidare.
Och det finns säkert ännu värre saker kvar, men dom har min hjärna tack och lov inte släppt fram än. Alltid något.
Och till min pappa som blir så orolig när han läser det jag skriver: Oroa dig inte, vi grejar det här. Det är lugnt.
🤎🧸🍂
2 år sedan
48 kommentarer:
Ja, den reaktionen är väntad och fruktansvärd, när ingenting finns kvar, när resten av världen återgår till det normala. Önskar jag kunde distrahera dig en smula men vad hjälper det? Igenom ska du i alla fall, för eller senare.
Men som du skriver; Du grejar det, tillsammans klarar ni det.
Stor kram från Sundsvall
ni är en otroligt stark familj, det vet ni. Begravningen var otroligt vacker!
Martin, all tänkbar kraft och styrka till er. Vi är många som önskar vi kunde göra något för att hjälpa er igenom detta hemska. I brist på bättre alternativ, så vill jag bara du ska veta att vi tänker på er. I hälsar.
Käre, käre ni alla!
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra något. Men jag kan bara tänka på er och skicka de där tjatiga kramarna.
Ta en dag i taget. Det finns inget annat sätt.
Många kramar till er.
Ni verkar som sagt verkligen vara en underbar familj som stöttar varandra och verkligen tar hand om varandra. Ni kommer att överleva detta, men det kommer vara en jobbig tid framöver.
Vi är många här som mer än gärna skulle ta en bit av din smärta och sorg, å det hoppas jag att du vet. För er finns inga måsten nu, ta en dag i taget. Gör det du/ni känner för när ni vaknar upp till en ny dag. Det gör inget om rummet står några månader, ta det när ni orkar. Ha inte för stora krav på er själva. Tror oxå att du gått in i "nästa fas", helt normalt. Prata med er kurator och med andra ni känner er trygga med. Såg på tv programmet himlen kan vänta häromdagen. Där var det en man som förlorat sin hustru. Han sa att det gjorde så jävla ont hela tiden. Och alla sa till honom att det går över, han trodde dom inte förstås. Men, ett år efter hon dött, så gjorde det inte ont längre. Det hjälper förstås inte dig nu, att höra att om ett år gör det inte längre ont. Du skriver så fint och ärligt hela tiden, om man ändå kunde göra nåt för er. Kram
Åå Martin det är så tungt och det är nog ingen ide att säga att det kommer lätta....låt det ta den tid som det tar, ni kommer att klara det vare sig ni tror det eller ej, ni är starka tillsammans, önskar att jag kunde hjälpa till...
Att gå till stället där Linus låg känner jag som en bra ide...men vad vet jag, kände bara spontant att ja det skulle jag ha gjort...jobbigt jaa men kanske nödvändigt...kram till er alla..../anne
Du behöver inte veta just nu när du skall gå igenom hans saker, känn ingen brådska med att rensa något. Var bekväm med idén att du inte behöver inte rensa alls om du inte känner för det. Det finns inga måsten!!!
Du är klok som tar en sak i taget. Jag vet att ordet "klok" måste kännas helt malplacerat för dig som kanske känner att du har en fot i "de normalas värld" och den andra i dårskapet.
Du är stark, du behöver inte förstå vad din hjärna går igenom nu, håll fokus på att ta dig igenom dag för dag. Sitt på det första steget av Masslows trappa och hämta andan så länge det behövs!
När jag trodde att jag var redo att ta tag i tunga saker hamnade jag i livskris istället för att jag hade för bråttom. Jag betedde mig dumt mot fina människor och kunde inte ens hantera vanligt samtal.
Känn som en tröst att filmerna finns. NÄR du vill lyssna på hans röst och se honom i rörelse så finns allt kvar. Det är underbart men inget du behöver se på nu om du inte är redo för det.
Det kanske är svårt att hitta positiva saker i tillvaron nu men försök varje dag tänka på något som kan räknas som plus. Allt från att orka duscha till en sekunds leende. Du kommer att hitta flera och flera positiva inslag ju längre tiden går.
Kram på hela familjen av den sorten som får en att tappa andan. Jag tror på er.
Vill bara skicka lite kärlek och varma tankar,, hjälper kanske inte så mycket just nu,, men ändå.
Under en tung period i mitt liv, tänkte jag på ett citat/råd jag då fick:
Om inget annat går, så går tiden.
Vid en given tidpunkt i framtiden är ni är där, på andra sidan av puckeln med intensiv och överväldigande smärta. Det tar inte udden av smärtan, det finns inga genvägar, men så småningom har tiden gått och det har värkt ut sig.
Kram
Varje dag som går är en tung dag mindre. Så är det. Kramar dej! /K
försök tänka på att vara tacksam för den tid du fick med honom, även om det är jättesvårt!
Skickar mina varmast tankar till er, ta hand om er och bevara de ljusa och bra stunderna om dagarna <3
Jag hörde ett otroligt gripande radioprogram med en kvinna som förlorat sin sexåring i en brand för - då - några år sedan. Hon var i sitt nya liv så att säga, men en sak var hon helt klar med: Hon kunde inte flytta från huset förrän dottern fyllt 18 år och var vuxen.
Magiskt tänkande ska inte underskattas som läkhjälp.
Ta hand om er.
Tillåt dig att vara i den dag som är nu. Ibland handlar det om att andas en sekund i taget. Ta vara på Linus rum och låt det bli en plats att känna närhet till honom. Det som hjälpte mig i min sorg var att möta andra föräldrar som gått igenom samma sak. Jag sökte snabbt upp en föräldragrupp där jag fått mycket stöd och styrka. Att möta andra som levt med denna hemska smärta längre tid än jag själv, gav mig ändå ett hopp om att det går att leva vidare. Att veta att jag inte var ensam om denna hemska erfarenhet bar mig en bit varje dag.
Sänder en styrkekram till dig och din familj och hoppas den bär er en bit på väg i er sorg.
Karin - änglamamma
Det skrivs så otroligt många fina inlägg, så jag vet inte vad jag ska skriva. Men en sak är viktig. Ha inte för bråttom! Ta dagen som den kommer, och gör bara det ni känner att ni orkar.Mina tankar finns hos Er.
Många styrkekramar/ " Melkers" Mamma
Jag vet inte vad jag ska skriva men jag vill gärna skicka en liten hälsning. Styrkekramar från mig.
Instämmer i det som sagts tidigare...Låt det ta tid. Ha inte bråttom. Vårda sorgen...Låter kanske jättekonstigt, men tar man inte hand om den så blir det sju resor värre senare. Ta hand om DIG, dina minnen och givetvis familjen...Kramar
Visst att ni grejar det här. Men det tar tid, lång tid. Jag försöker att tänka mej in i er situation,det går inte, jag blir bara ledsen.
Kramar Ewa
Kramar!Och åter kramar! Inget kan ersätta Linus, men jag tror att vi alla hoppas att våra ord värmer en smula.
Stor kram!
Alla "borde" och måste" som dyker upp i hjärnan skall du avfärda omedelbums. Du måste absolut ingenting mer än att försöka sova och "läka" och ta babysteps. Tänk inte för långt fram för då blir du tokig. Dessa måsten kommer du att göra självmant när du är mogen för det, utan att fundera/gruva dej innan. Du sörjer ju inte det som varit. Du sörjer det som inte blir av. Enligt min smärtsamma erfarenhet... (nästan 20 veckor "avklarade"...)
Försöker tänka på hur Han hade velat att jag skulle ha det... och det hjälper lite.....ibland. Ibland är det flera gråtdagar i rad, ibland kan jag skratta och må hyfsat. Allt är OK.
Någon skrev ungefär såhär (kommer ej ihåg i vilken bok): Sorgen är som en triangel med vassa kanter som snurrar runt i hjärtat. Ibland snurrar den fort och orsakar enorm smärta, ibland lite långsammare och då gör det inte riktigt så ont. Med tiden kommer kanterna att slipas av och det blir en cirkel, som en liten pärla. Den försvinner alidrig men då bär du din älskade som en pärla i ditt hjärta......
Brukar tänka på det när det river som värst.
Sympati-och Styrkekramar till dej och familjen.
/Christina H
Jag kan inte trösta eller läka nånting, jag kan bara säga att jag läser alla dina ord och förundras över dem. Det är fruktansvärd sorg och ångest, det är mänskligt i en omänsklig situation och det går rakt in i mig.
Många, många tankar till er.
Du behöver inte alls ta tag i Linus rum. Min Julias rum står kvar. Men den skillnaden att jag har flyttat in och har det som min egen oas. Eller arbetsrum. Men jag kan efter tre år vistas i det utan att få frispel och ångest. Och det kommer till användning. Hälsn/Sahra
Fan. All styrka till dig och dina kära.
Tungt och jävligt är det, att ta sig igenom resten. Men en vacker dag så är det vardag, om än mycket tystare.
Jag är omåttligt imponerad över din kraft att ändå skriva som du gör, på sättet du skriver.
Och så finns det en kamin till salu...
Markattan, önskar dig värme
Det går inte att föreställa sig hur det är att sitta mitt i smärtan förrän man gör det. Och när man väl är där kan man knappt föreställa sig vägen ut. Men den finns där.
Det är gott att ni har varandra, att stödja, få stöd av, dela saknad, vrede och glädje med.
Det kommer dagar när glädjen över att Linus har levat, och lyckan att ni andra finns kvar, är större än smärtan över förlusten
En dag i taget, en minut i taget vissa överdjävligt jobbiga dagar, är det enda sättet att göra ta sig igenom.
Kärleken och omsorgen, i familjen, bland vänner, bekanta och skolkompisar kommer att göra det lite lättare
Ha det så bra du kan, sov, ät, älska
Kram
/k
Önskar att jag kunde säga något som lindrade...
Önskar verkligen det.
Det gör märkligt nog mer och mer ont att läsa hos dig. Jag tänker att jag om någon borde ju vänja mig nu, distansera mig. Känner er inte. Men det blir värre. Verkligare. Och jag blir fegare med mina kommentarer. Har absolut inte något vettigt kvar att säga... Kanske att ni grejar det här... sen någongång. Och att det verkar finnas många, många som våndas med er under tiden. Minns nattsvart sorg, försöker klamra mig fast vid ursprunget till sorgen, glädjen - som Harry Martinsson skriver... Hoppas ni hittar dit också. Kramar till er.
Vidrig, fruktansvärd förtvivlan. Att förlora ett barn är att förlora sin framtid och det gör ont. Att tvingas bygga upp en ny framtid utan det barnet innebär omänsklig smärta. Men det går och ni kommer göra det, tids nog. Sorg och förtvivlan tar tid och det finns inga genvägar, hur gärna man än önskar det.
Men du, du och din familj måste och borde ingenting just nu. Inget annat än att andas, överleva en timme i taget och kramas mycket.
/ Varma kramar Anna!
Tänker på er..... Kram
Tid, ge allting tid, lång tid.
Låt rummet vara, ni hinner. Foton och filmer hinner ni också - försök att göra det som känns bäst för er i en horribell situation.
Tänder ljus och kramar om.. Gör det viktigaste, äta, sova, dricka och skita.
Tuija
Just nu önskar jag mer än någonsin att det fanns NÅGOT jag kunde göra. Känner så starkt med er och det gör ont i hela kroppen när jag tänker på er smärta. Ni kommer att resa er, men vägen ni måste krypa kan inte undvikas...och jag hatar det. Skickar återigen en massa kramar och hoppas att de landar där de ska.
hej, har inte kommenterat här inne men väl deltagit i din/ er enorma sorg i tanken. läste denna saga på en annan blogg, och tyckte du skulle ha den:
"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att det hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge hade önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dagen han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? Viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken.
Tiden är kort, men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte oss själva ens.
Allt kommer tillslut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin och måste lyda.
För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla lilla tid i tomrummet, blev det istället sed i Evigheten att skicka dem och skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den.
sorgen sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och såsmåningom vända till något gott.
denna saga lånade jag från annasanatomi-blogg och hoppas den kan skänka lite tröst i det svåra ni går igenom.
många kramar från en bloggläsare
Tusen kramar Martin, till dig och familjen!
Du klarar det. Ni klarar det.
Vill bara lämna ett litet avtryck och tacka dig för att du delar med dig av livet och smärtan som kan finnas i det. Ni har varit tvugna att uppleva den värsta av fasor som en förälder kan föreställa sig och jag gråter hejdlöst nu när jag tagit del av dina känslor och upplevelser. Det finn ju egentligen inga ord att säga... (eller finns det?)
Stor kram till dig och din familj.
åh vad starka ni är, och oj vad jag ser upp till er..ni är bäst, allihopa<3
Flera dagar i rad har jag tittat på klockan ... just 13.37 ... Känns skumt! Just i onsdags var jag hemma och hörde inte klockorna i Täby, men tittade just 13:37 på datorn och mindes... Fortfarande pratar mina barn mycket om det som hänt Linus. För första gången i mitt liv följer jag en blogg - DIN! Jag tänker ofta på er och tänker på att det kunde varit jag... tänk om min tjeja som ska börja på Tibble .. nä jag vill inte tänka på det... Jag skickar styrkekramar till er!! Tänker på er!! <3
Jag är en främling för dig, för er, någon ni inte alls känner till. Men jag visste vem Malin var, jag vet vem Malin är, genom den gemensamma skolan vi går i - och att bara veta vem hon är räckte för mig att lida då jag fick reda på att Linus omkommit.
Jag hittade precis till din blogg och har gripits så mycket av alla ord du skriver i inläggen, det som hänt är fruktansvärt och konstigt nog var det väldigt känslosamt för en främling som jag att få höra en sådan hemsk nyhet. Jag hoppas att ni tillsammans, som den starka familj ni är, klarar er igenom detta - hur mycket det än krävs, för er skull, och för Linus skull. Jag tänker på er, på Linus, precis som alla andra hundratals personer gör - just för att stödja.
Jag vet att ni klarar det. Det vet du också.
Alla Hjärtans Dag - kramisar till er alla...
// Anna
Jag blir lite orolig när det är tyst på bloggen så jag skickar lite varma tankar till dig och din familj och hoppas att kraften återvänder. Kram
Åhh vad det är tungt att läsa din blogg - samtidigt som jag är imponerad av att du orkar....att ni orkar...förra veckan var det en ung kille i vårt lilla samhälle som dog alldeles för tidigt....för drygt fem år sen dog en kompis till vår son...oxå han alldeles för tidigt...fattar inte hur man tar sej igenom sånt här....Kämpa på...för det är just vad ni är...ena riktiga kämpar....utan något annat val...
Stor Kram o många tankar till er
Tusen kramar!
You´ve got mail.
Tänker på detta citat när jag läser ditt inlägg idag. Det KOMMER att bli bättre, men det tar tid.
Well, I'm gonna get out of bed every morning... breath in and out all day long. Then, after a while I won't have to remind myself to get out of bed every morning and breath in and out... and, then after a while, I won't have to think about how I had it great and perfect for a while.
Hej Martin!
jag vet hur du känner, min pojkvän dog i en bilolycka/drunkningsolycka, var försvunnen i 3 v innan de hittade han och hans kompis i älven fler km nedströms.
jag har också velat veta, var han hittades, var han fanns, hur han såg ut (Vilket jag aldrig fick och tur är nog det)
men jag har frågat, och grubblat...
Det är 18 år sen nu.. han var 23 jag var 23, i dag är jag 40..och han är 23...kommer alltid vara 23, jag hoppas han känner igen mig när vi träffas nästa gång, för jag kommer att känna igen honom :-)
Kramar
Katarina
There is a fine edge to new grief, it severs nerves, disconnects reality- there is mercy in a sharp blade. Only with time, as the edge wears, does the real ache begin.
Du kommer veta när det är dags att göra alla de där sakerna. Hur omöjligt det än känns nu. Och gör det aldrig det kanske det också är okej?
Tänker på er alla i den fruktansvärda sorgen.
Skicka en kommentar