28 februari, 2010

Dag 42

Fortfarande är mörkret kompakt, och allt som hänt är fortfarande fullständigt overkligt. På något sätt måste han ju komma tillbaka, så här kan det ju bara inte få vara. Inte han, inte jag, inte oss. Det ÄR inte sant.

Linus!!

Och det som egentligen är ljusglimtar, ett gott vin, ett glatt skratt, en middag med goda vänner känns så plastigt och tillgjort fast det inte ens är så. För sekunden efter den glada tanken så är saknaden där igen: "You're not fooling anyone, you know". På nåt sätt.

Så jävla ruttet och meningslöst.

Måste nog ta tag i det här, börja jobba igen. Kämpa lite, och leva mig ur den här jävla skiten, så kanske meningen med livet kommer alldeles automatiskt efter ett tag. Och gör den inte det så har jag i alla fall försökt, och kanske har jag till och med levt lite under tiden.

Vad nu meningen med livet är. Fast det visste jag faktiskt inte tidigare heller, men det är nog fan det enda som inte har förändrats.

Läs gärna det Anjo skriver här. Sorgligt men så vackert, om alla frågor man har.

26 kommentarer:

Jocke sa...

Helt otroligt bra förklarat av något jag inte har en jävla aning om.

Anonym sa...

Jag har inte förlorat mitt barn så jag kan bara föreställa mig hur hemskt och overkligt det hela är. Men jag hr förlorat min stora kärlek i livet så jag känner igen mig precis i det du beskriver. Jag har varit där, där man känner att detta har inte hänt och att man mår oförtjänt bra. För mig tog det tid innan chocken släppte sina skyddande armar och verkligheten kom till mig. Då blev allt som du just nu beskriver. Jag kommer ihåg att jag kunde tänka; hur kan dom skratta och vara glada när mitt liv krossats? Hur kan dom låta allt rulla vidare när mitt liv förstörts? I efterhand har jag accepterat att dessa tankar är helt ok och kanske nödvändiga? Dom gjorde mig arg men inte bitter och kraften från att vara arg tog mig vidare till fas tre; försoning med tanken att han inte finns längre hos mig. I fas två sa människor altid till mig att det kommer att bli bättre, tro mig men jag kunde nästan känna hat när dom sa de till mig. Bättre?! Hur skulle det någonsin bli bättre?

SKulle jag kunna säga att det blev bra till slut? Ja, faktiskt. Sorgen finns alltid kvar men jag bär idag med mig något vackert utav den. SOrgen har blivit till kärlek och en ödmjukhet av att få leva, känna kärlek och att få ha varit tillsammans under en massa lyckliga år. Jag kunde inte bara leva i förnekelse, det tog alldeles för mycket kraft att bara önska allt tillbaka. Idag lever jag men minnen, minnen jag kan dela med mina vänner och idag skratta åt. Jag är evigt tacksam för att mina vänner klarade prövningen och våra band är starkare än någonsin. Jag hade naturligtvis helre varit utan denna erfarenhet men nu är det så här och ska genomlevas. Jag håller mina armar runt er fast vi aldrig har träffats och tro mig; det kommer att bli bättre men allt ska ta sin tid och du får känna precis vad du vill. Varma kramar från Anna

Anonym sa...

Jag är på dag ??? , den 9 mars har det gått 5 år sen jag förlorade min dotter, på sätt och vis har tiden stannat där och då, det som sedan hänt är i en parallell värld, kan inte vara jag som lever vidare utan dig...det är fortfarande ofattbart, ändå är jag i balans nu och kan t.o.m njuta av livet.
Men då jag gick in i folkhavet på IKEA idag och " alla andra" såg ut att leta så målmedvetet efter något som skulle förändra deras redan trygga tillvaro(?) , en ny hylla, nytt kök, badrum? Barnen stimmade runt i den konstgjorda trollskogen...jag tänkte på dig, min dotter, kände att du var på ett mer rofyllt ställe än denna jord...vi levande vet inte vad vi letar efter, stannat sällan upp och ser vad vi har och vad som är viktigast i livet.
Jag provsatt en soffa till min sons lägenhet, han bryr sig inte om materiella ting, skriver stand-up poetry och läser 3 dagstidningar...
Jag " flydde" IKEA med en karta över New York, affisch, under armen.
Min pojkvän skall dit och kolla ishockey när jag skall till Täby Kyrkby och Vallentuna.

Jag lever, jag äger mitt eget liv, mina egna tankar och käsnlor, ingen annans.
När Annas frånvaro kändes som mest outhärdlig skrev jag trösteord och sånger till henne.

Där du är finns jag
Där jag är finns du
Vi är alla i varandra

Kram/ Annika

Osloskånskan sa...

Prova att jobba lite, säkert inte dumt.

Ewa sa...

Lika svårt för mej nu också att skriva "kloka" ord.......men ett vet du att jag tänker dess mer på er.
Jag kan inte förstå alls hur det känns men jag kan försöka sätta mej in i det.....svårt
Kramisar i massor

anne sa...

Martin...Ia...Malin...Linda... <3

Pillargontanten sa...

Att uppleva nåt annat, där tankarna behövs för att det ska funka, kanske vore en smart idé, jobba, sticka, bygga byggsats, eller va f-n som helst....
Jag vet faktiskt inte :O)
Meningen med livet, ja den vet jag heller inget om, men det kanske är det som är meningen, att vi inte ska veta?!
Massor av kramar i alla fall :O)
Från en Pillargontant, som lyckats med konststycket att frysa alla sin pelargoner, och just nu är mitt i sådden av nya, det ger mening och tankar för mig, just nu, i morgon är det nåt annat :O)

Den hemska tvillingen sa...

Vet inte hur man gör när man har det som du har det men att få lite kontakt med den vanliga världen, den som någon beskrev som parallell och jag förstår känslan, kanske är bra.
För oavsett vad man vill så fortgår livet och man kan inte gömma sig för det hur länge som helst. Det förändrar ju inte livets gång.

Många varma tankar och kramar till er alla fyra.

Anonym sa...

Jag var 12 år när min mamma dog. Det ända livet handlade om var att försöka komma förbi smärtan. Överleva smärtan. Sorgen fanns där hela tiden, men jag gick till skolan...
Försök arbeta lite. Man måste få vara i det "normala" när livet är så fruktansvärt "onormalt". Tänker på er!

Tuija sa...

Dagarna läggs på varann, sakta, sakt. Tiden har slutat existera dä du befinner dig nu.

Kom att tänka på idag när jag hade Matias faster och kusin här, hur dom berättade om den hemska dagen ( jo, vi pratar "fortfarande" om olyckan, sansat och inget ältande utan mer bara som ett konstaterande) Fastern berättade om ett speciellt ögonblick för henne i sorgen och smärtan hur hon sa "Där dog Matias på nåt sätt för mig" Hur jag svarar "För mig dör Matias nyss varje dag, men det blir lättare och mer hanterbart" Så är det Matias dör nyss...

Du är bara i början av din vandring i sorgens berg och dalbana. MInns själv hur jävla smärtsamt och svårt det är att vara där du nu är, dag 42...

Skickar tankar och styrka!

Kram Tuija

Suvi sa...

Jag har läst här ett par gånger, utan att kommentera. Du, din pappa och dina döttrar är så begåvade vad gäller att klä känslor i ord. Ni skriver om det ofattbara som jag aldrig upplevt och inte vet något om. Hur ska då jag kunna skriva något till tröst? Hur undviker jag att bli trivial, man kan inte komma med tomma plattetyder i ett så stort och svårt ögonblick i någon annans liv. Tänk om man råkar trampa i klaveret och säger något som river upp snarare än läker? Jag har hört andra klaga över folk som dragit sig undan och inte beklagat sorgen, kanske är det av den enkla anledningen att man är rädd att förvärra.

En annan orsak till att jag drar mej för att läsa och kommentera är för att det handlar om en smärta jag aldrig upplevt och är rädd för att uppleva. Jag har inga egna barn men sedan jag läst här har tankarna spökat i mej. "Vad händer om den eller den dör?" Jag är rädd för att olyckor ska inträffa, bara tanken på ett litet barns fingerled som slits av känns kuslig och grotesk. Vad ska det inte vara då att förlora en hel människa? Så snurrar tankarna. Smärta, förlust och liv som för alltid förändras. Det är skrämmande.

Nu vet jag inte om jag just gjort det jag ville undvika. Gjorde jag allt värre genom att berätta om min reaktion? Jag hade inga ord till tröst, bara mina känslor och tankar. Kasta bort den här kommentaren om det känns bättre.

Jag hoppas att ni repar er, att ni kan läka trots att det kanske känns orimligt. Att ni kan känna livsglädje trots dödens närvaro. Jag hoppas.

anette sa...

Håll i, håll ut...

Äh fyfan vad jag lider med er!

Ida/Biffen sa...

en dikt som jag kom på efter att ha läst det Anjo hade skrivit:

När jag är med killarna i skolan och skattar, är jag glad då?
När jag är med mina vänner utanför skolan, är jag lycklig då?
När jag är uppe på mitt rum och lyssnar på musik, visar jag då hur jag känner?
När jag ligger i min säng och försöker sova, drömmer jag då?
Men när jag är i skolan, ser jag dig.
När jag är med mina vänner, känns det som du är där.
När jag är uppe på mitt rum, är det som om du sitter vid datorn och väljer dem bästa låtarna.
När jag försöker sova så gör du så jag drömmer om tiden innan din död. Alla minnen, ditt skratt,ditt leende och din roliga personlighet.
Minnena av dig gör så jag går vidare med mitt liv, men vart jag än är så tänker jag på dig som min bästa vän du var....

Ge inte upp!! var stark!! Linus är där med er och kommer alltid att vara med er vart ni än är...

Thorun sa...

Jag läser, begrundar och läser igen.. Dina ord är som terapi för vissa delar av min själ och jag vill återigen tacka för ditt mod att dela med dig av det ofattbara. Tänker på dig och för mig företrder du många, många som lever och andas sorg och försöker finna sin väg tillbaka till ett liv värt att leva igen. Kram...

karibien sa...

Jag känner så väl igen den där plastiga distanserade känslan du fångar så bra.

Började skriva kommentar men det växte ut till en bloggpost, läs gärna om du vill.

Om hur känslan av rollspel, minnet, förmågan till koncentration och känsligheten för sinneintryck påverkats av sorgearbetet. Och hur det funkat att gå tillbaka till jobbet.

Mask på, mask av http://bit.ly/bRHz2p Om sorgen som ger fejkkänsla, kortkort minne och ljudallergi

Plupps krypin sa...

Jag är ingen specialist men med erfarenhet av sorg.Det kanske är en bra ide att gå till jobbet och distrahera tankarna en stund. Att göra vana saker. Det blir inte bra men ger kanske lite ro en stund.
Styrkekramar till er.
Yvonne

Stina sa...

Sörj, sörj, sörj! Ju mer du sörjer nu, desto större chans att du hittar det där "normala" livet någon gång.

Och njut av Halmstad, min hemstad. Jag skrev i dotterns kommentarer att Grötvik är en plats som alltid ger mig kraft och där jag bearbetat mycket, både djup sorg och euforisk glädje. Kanske kan Grötvik, med det vilda havet som slår mot klipporna, ge er styrka också.

Gunilla sa...

Har tyvärr inga kloka ord att komma med....
Vill bara skicka dig en massa värme och styrka. Förstår att det du genomlider är fruktansvärt och grymt.
Krama om dina tre fina tjejer och orka framåt en dag i taget. Försök hitta ork och styrka i varandra.

Många kramar

Monika sa...

Jag ryser när jag läser ditt inlägg av...igenkänning? Nej, men ändå någon slags känsla av att känna igen...det mänskliga i det du skriver, att inte förstå all världens ondska och sorger. Vad meningen kan vara. Jag väljer att tro att Gud jämnar ut våra sorger sett över tid. Fast jag inte tror på nån gud i egentlig mening.

Emma Collin sa...

du och din familj verkar otroligt starka trots det hemska som hänt er, kämpa på och ta hand om dig.

kram

wettexvärlden sa...

Jag kommer bara förbi. Tittar till er och lämnar all tröst jag kan. Alla andra har redan sagt det jag tänker.

Många kramar till er alla.

Hanna sa...

Jag är nånstans i närheten av där du är. Min bästa vän sen hela livet dog knall och fall. Sjukdomsrelaterat som ingen visste om så ingen olycka. Och inte ens barn. Jag vill säga nåt på minnesstunden efter begravningen, men hur katten skriver man ett tal till sin bästis, sin bosom buddy?! Det hade varit mer naturligt att skriva talet till hennes bröllop. Fy fan vad skit det är med människor som dör i förtid.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, det känns konstigt skönt att följa nån annan i realtid som sörjer.

Marie sa...

Vad jobbigt det var att läsa om er förlust, och jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det är för er. Jag hoppas att livet blir lite lättare snart och att ni kan börja andas igen.

Tänkte tipsa om en blogg som skrivs av en kvinna som förlorade sitt barn för några år sedan. Hon skriver väldigt tänkvart och vackert om sin förlust.

http://www.sheyerosemeyerphotography.com/blog/

Ulrika sa...

Som vanligt när en medmänniska lider så önskar jag att jag hade "rätta orden", som kunde lindra och lätta bördan.

Men dom orden finns ju tyvärr inte.

Det är olika faser i sorgen och saknaden som man måste gå igenom, men det kan ju lätta att det finns människor omkring er som känner med er, och som tänker på er.


En sån är jag.

Anneli sa...

Oj vilken läsning. Jag fick nys om din blogg när jag läste an annan blogg. har nu suttit o läst flera inlägg du skrivit. Jag kan inte fatta vilken smärta du måste känns. Usch! Nu ska jag gå in o lägga mig o krama min lille son på 1,5 år, mitt hjärta!!

Anonym sa...

Du är otrolig, kämpa på! Det är sånna som dig som får människor att tänka efter, uppskatta livet och sina nära och kära.