24 februari, 2010

På botten?

Jag hoppas verkligen det, men så är det säkert inte. De senaste dagarna har verkligen inte varit bra, och det får inte bli värre nu för då vete fan vad jag ska ta mig till.

Saknaden efter Linus är så verklig nu att det är direkt brutalt. Jag kan nästan ta på honom, så nära är han. Det är fullständigt ofattbart det som hänt, och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det. För en förälder är det en helt omöjlig känsla.

Och ändå ska jag leva ett någorlunda normalt liv i en avlägsen framtid. Hur är det möjligt? Utan Linus? Jag vet inte ens om jag längtar dit.

Eller jo, kanske.

...

Och som om det här inte var tillräckligt deppigt att ta del av så vill jag tipsa om en annan blogg också, skriven av Sofie som är i samma situation som jag, eller snarare som mina döttrar. Hon skriver så fint om sin lillebror Adam som dog två månader innan Linus. I det här inlägget skriver hon att hon vill "nå ut", så jag tänkte att hon åtminstone skulle få nå ut till alla mina härliga läsare.

44 kommentarer:

Christina sa...

Älsklingsdu. ÄlsklingsIa. ÄlsklingsMalin. ÄlsklingsLinda. ÄlsklingsLinus. Hjärtat tyngs.

Osloskånskan sa...

En god tanke till dej o de dina./K

Trollet sa...

Mitt i ditt tunga liv hittar du kraft att hjälpa någon annan (länken till Sofies blogg). Det är fantastiskt. Om du frågar mig. :-)

Anonym sa...

Det blir bättre. Helt säkert. Varje dag som går är en dag närmare bättre.
Helt säkert.

Markattan sa...

Ja fy fan! Det finns ju inget annat att säga! Jag tycker så synd om er och det hjälper ju inte ett skvatt.

Markattan

Fia sa...

Kram

Åsa B sa...

Du skriver så härligt och ärligt! Jag tänker på er i princip varje dag, flera gånger om dagen. Blir alldeles varm inombords när jag läser din blogg, ler och gråter om vartannat. För många dagar sedan skrev då något fint om snöänglar. Så symboliskt jätte fint! <3

Den hemska tvillingen sa...

Orden känns fattiga men å vad jag önskar att jag kunde lätta på bördan. Men det är inget jag kan göra för att förändra det faktum att Linus är borta för alltid.

Varma tankar och kramar till dig Martin.

Mollamaja sa...

Hej. Jag hittade din blogg idag. Det finns inga ord för att beskriva vad jag känner när jag läser detta. Kram.

Ewa sa...

Svårt nu.....tårarna rinner Kram, kram, kram.Ska läsa inlägget nu

Anonym sa...

Livet är här och nu hela tiden, för mig är tiden innan min dotter föddes, tiden med henne och den smärtsamma tiden utan henne samtidigt pågående.
Jag tänker att livet är som en lång dag, vissa går och lägger sig lite tidigare än andra, tillslut sover vi alla och vaknar tillsammans i en annan tillvaro? Vad vet vi egentligen? Bara att kärleken och vänskapen är det som gör livet värt att leva och att förlust av ett barn gör oerhört ont i själen, annars vore vi inte mänskliga.

Jag säger till mig själv nu; " Anna är för alltid min älskade dotter, INGENTING kan ändra det, jag kommer ALLTID att vara hennes mamma.
Hon finns här och nu, hon bleknar aldrig för mig, trots att 5 år snart gått. Jag ser och hör henne lika tydligt idag,det känns trösterikt att hon inte kommer att glömmas bort, ALDRIG en enda sekund.

Jag värdesätter livet och vet hur skört det är.

Kramar från Annika, på besök i Kyrkbyn till påsken.

Anonym sa...

Varje dag tänker jag på er, sorgen och saknaden efter er älskade Linus, tårar kommer. Av hela mitt hjärta många kramar. Elinor

Gun sa...

Skulle vilja sända dig styrka genom cyberrymden, men vad hjälper det liksom..? Kram

anne sa...

Jaa Martin...du skrev en gång... det kan inte bli värre för det värsta har ju redan hänt....så jobbigt... jag blir alldeles stum.eller rättare sagt jag får skriv kramp....jag skriver och skriver men förstår inte vad jag skriver det blir bara massor av ord som inte hänger samman...radera och så börjar jag på nytt, vet inte hur många gånger jag har gjort det....ähh... kram kärlek värme tanke förtvivlan tårar styrka vackert och någonstans finns även glädjen och minnen....det fattas massor av ord men fan får inte ihop det....

karibien sa...

Så småningom drar sig smärtan tillbaka och tonar ut. Men innan dess lär man sig på något förunderligt sätt leva med smärta som är större än man kunde föreställa sig.

Det dröjer innan förlusten blir verklig. Innan man kan förstå att den man älskar så mycket inte kommer tillbaka.

Man vandrar fram och tillbaka i gränslandet mellan verklighet och förnekelse. Mellan förtvivlan och hopp om en framtid. Man orkar inte ta in hela sorgen, förlusten, vreden, samtidigt. Stundtals kastas man till marken och förstår inte hur livet någonsin ska kunna fungera igen. Men förr än man anar ser man en strimma hopp, finner lite kraft och energi i kärlek och omsorg, finner jävlaranamma i att förbanna livets meningslöshet.

Jag kan inte svara på HUR du ska kunna leva ett någorlunda normalt liv - men du kommer att göra det.

Det jag har lärt mig genom min förlust, och genom tidigare kriser, är att sorgen sliter en stycken, men bit för bit pusslar man ihop dem tills man blir hel igen. Inte exakt som förut. Kanske mer ödmjuk, kanske mer livsnjutande, kanske mer otålig med trivialiteter, kanske med stärkt tillit till sina medmänniskor och sin egen förmåga.

Tills man kommit dithän att man kan känna och se att det vänt får man försöka övertyga sig om att det kommer att göra det. Man måste bara härda ut en dag till, en timme till, sätta den ena foten framför den andra, så kommer det att vända.

Jag önskar dig mod att möta smärtan, och många goda vänner att stötta dig på

*kram*

/k

Helena sa...

Dina ord gör så ont Martin, och jag kan inte ens föreställa mig den smärta du känner när du skriver dem. Hittar inga ord.

Anonym sa...

Åhh.. nu gråter jag igen. Det finns ju naturligtvis ingen som kan ersätta Linus. Men du och Ia har två underbara, fantastiska döttrar, brukar jag trösta mej med när jag tänker på er och är ledsen. Krama om varandra!

Anonym sa...

Varma kramar till dig och hela din familj - och till Linus. Blir djupt berörd av det som hänt, och händer, er. Min dotter går i Linus skola, hon visade mig din blogg. Vi läser båda och tårarna rinner. Vi har pratat mycket om er, misslyckats i att förstå hur det känns men känt och känner väldigt starkt med er. Vi tänker på hur viktigt det är att ta vara på livet, när vi har det. Vi har blivit lite räddare om varandra. Det är sorgligt att det behövs så oerhört tragiska påminnelser ibland för att inte vardagen ska lägga sin grå filt över kärleken och livslusten. Idag skiner solen lite blekt, den sänder ut sin värme och omfamnar er och oss alla. Lite njutning mitt i sorgen. Tror båda måste få finnas. Varma hälsningar/A

Zäta sa...

Kanske måste du ner i det djupaste hålet innan det är dags att kravla sig upp.

Jag önskar jag kunde slänga ner ett rep och dra upp dig!
Du verkar ju vara en så genomhärlig människa.

Men en dag står du på kanten till helveteshålet, tittar ner och säger:
-Där har jag varit, men nu står jag här, andas frisk luft och kan se världen omkring mig.

Anonym sa...

Den där rösten i huvudet som bara skriker rakt ut och den där känslan i lungorna att man inte kan få luft..den har jag förvisat till ett litet madrasserat rum långt bak i mitt medvetande. Där kan den bakom en tjock dörr skrika och hulka bäst den vill. Ibland går jag dit och lyssnar lite. Lutar mig mot dörren och gråter en kort stund. Sen går jag tillbaka till vardagen och jobbet och hoppas att nästa gång jag gör ett besök så är det lite lugnare skrik bakom dörren, kanske till och med bara svaga snyftningar. Livet måste ju gå vidare och jag vill inte vara ledsen hela tiden. Orkar inte lyssna på min egen sorg som är alldeles för stor och ofattbar. Det här finns bara inte.
/moster

spinred sa...

Sitter här med en usel kommentar. Vad jag än försökt skriva har det låtit så platt och fel. Tänker på hur lätt det brukar gå att få till nåt, men inte idag. Skulle vara så lätt att inte skriva nåt, att ge upp nu. Men jag känner att jag vill lämna några små ord här idag ändå.

Om man säger såhär, det hade ju varit konstigt om det inte hade varit svårt, eller hur? Du måste ju känna!

I så djup sorg som du är gäller det väl bara att inte följa den där spiralen av ont och hemskt och mörker hela vägen in utan att så småningom stanna upp, se dig om sakta börja ta dig utåt igen, varv för varv. Det finns en värld här ute.

Vi är många som behöver dig. Skriv för oss.

Sara sa...

Tårarna rinner igen. Tänker på er! Många tankar till dig och din familj!

wettexvärlden sa...

Kära, kära ni. All världens varma kramar till er alla.

Lola sa...

Håller bara om en stund <3

Anonym sa...

Martin!
Det gör ont att läsa dina ord.
Det kommer att bli flera dalar och
toppar, men jag vet att dalarna blir mindre djupa med tiden.
Skickar massor med styrkekramar
till Er alla fyra.
Kram från "Melkers" Mamma

Anonym sa...

Tankar många!

Kram Tuija

Anonym sa...

När du i ditt mörkaste mörka vill hjälpa en annan, framträder en man med guld i luggen och stjärnor till ögon.
- Du skriver med innerlighet och känsla som i det vackraste Norrsken. Du och din familj får varje dag mina hjärtslag. /Lotta

Anonym sa...

KRAM!
<3

Ingela

Monika sa...

Klapp på kinden till dig Martin, fina fina pappa.

Happy sa...

Har inte hälsat på här på ett tag och läser igen ett par inlägg ner. Farfars mail är så vackert och så ofattbart sorgligt att jag känner det i hela min kropp, tårarna forsar. Jag tänker att så öppna med våra känslor borde vi vara mot varandra jämt. Tänk om vi alltid sa det som vi innerst känner till varandra.

Sedan läser jag ikapp dina senaste inlägg och du är så ren i ditt uttryck, jag känner din sorg rätt igenom skärmen. Så ofattbart, förbannat orättvist och ohyggligt att förlora sin son. Som ensamstående mamma till en liten son är det självklart den största mardrömmen. När jag ser Linus bild tänker jag på min son, att det lika gärna kunde varit jag som stod i den stora sorgen av någon anledning. Livet passerar fort. Vi vet inte vad som händer, vad som väntar.

Skickar dig, fina farfar och resten av familjen en gigantisk kram. KRAM!!!

gladmymlan sa...

det är så obegripligt...visst kan sorg vara så tung att man fysiskt nästan kan se den. Det enda jag tror funkar är att inte hålla inne med nåt...och låta ljuset från din underbare Son lysa så starkt det bara nånsin kan.....alla glada minnen, alla år tillsammans...det är nog enda sättet att överleva. Känna hans hand i din, han går bredvid dej.
alltid.
Jag tror inte man kan tro tiden ska läka några sår...när något så ofattbart tragiskt har hänt, får man nog ta sorgen i ett stadigt grepp i handen och vandra genom livet.

Men Linus förblir den samma. Han är fortfarande din älskade son. alla år tillsammans, alla minnen all kärlek och erat liv tillsammans, är ju fortfarande där.
det är bara din son som nu är på ett annat ställe....men ett underbart, rent kärleksfullt ställe där allt blir till en klarhet....han ser er och vet att ni plågas, men jag kan känna att han vet ni kommer klara av dethär...bara så tufft så tungt.

Låt hans minnen bära er. Låt honom vara med vid bordet när ni äter, ligga mellan er i sängen när ni sover...gråta när ni gråter...
släpp fram känslorna och se allt han gav er.

ni är så starka. så otroliga. som inte bara trillat ihop i en hög av ingenting....

all lycka välgång och en bra framtid önskar jag er....

kämpa..han finns där hos er. för evigt, det kan inget tåg ta ifrån er och ingen annan heller. Er som är ju er son...än.

tusen kramar anna!

Maria S sa...

Det gör verkligen ont i hjärtat....känner med dig och din familj.

Anonym sa...

Älskade underbara släktingar!

Jag är så oerhört ledsen för er skull och det är ta mig f-n outhärdligt att läsa din blogg! Det känns som om hjärtat slits ur kroppen på mig varje gång, och hur känns då er; Linus pappa, mamma, syskons, mor-och farföräldrars overkliga ofattbara verklighet.. Det kan, vågar och vill jag inte ens försöka föreställa mig!

Önskar att vi bodde närmare varandra så jag kunde få "rå om er" och krama om er alla mycket mycket mycket oftare...

/Görel

Anonym sa...

Av det du skriver inser jag hur nära jag har varit att få uppleva samma ska som din döttrar.

Kan bara säga att jag verkligen lider med er.

Jenni sa...

Alla människor har en solstråle inom sig och helt plötsligt är det afton.

Det är ofattbart. Och ja, det gör så fruktansvärt ont att man inte kan göra något åt det. Att döden är så jävla kall och så absolut. Det är, som du skriver, en helt omöjlig känsla för en förälder. Att veta att man aldrig mer kommer att få träffa sitt barn. Aldrig är ju så lång tid att det inte går att förstå.

Jag förstår, känner och vet av egen erfarenhet hur ont ni har. Hur ont det gör att sakna ett barn. Och jag skickar en kram.

/Jenni, mamma till ängeln Winston

Anonym sa...

Och jag som trodde jag grinat slut på alla mina tårar efter alla based on a true story filmer jag sett.

Trillade in hit av en ren slump och ja, vad ska jag säga... Som någon innan mig kommenterat: "Det känns som att hjärtat slits ut ur kroppen", och detta trots att ni för mig är helt okända människor.

tänker på er! /s

mymlan sa...

Kram.

Anonym sa...

Till dig och din familj
det är först när man nått botten som det går att börja klättra upp igen. Det är svart och tungt att falla och det gör förfärligt ont. Men den dagen kommer då ni vänder tillbaka. Men det måste få ta den tid det tar, ingen kan skynda på utan det går bara att vara i den stund som är. Att tillåta sig sörja det som aldrig blev är ett stort jobb och det kan vi inte träna oss på innan. Ingen kan ana vad det innebär att förlora sitt barn om man inte varit där.

Jag känner er smärta, jag är tillbaka i mitt eget. Men jag kan ärligt skriva att varje dag som går ligger bakom er. Varje dag är en dag mindre i sorgen och en dag närmare Linus. Låt honom ta er i handen och föra er framåt, han bär er och han finns hos er för alltid. Prata med honom, gråt med honom och skratta med honom. Han är där.....

Varm kram från
Karin - änglamamma

Cecilia sa...

Tänker på er...Hjälper nog föga..men jag lider med er.

Anna sa...

Ni är i mina tankar varje dag, trots att vi inte känner varandra.
Att mista sitt barn är som att slita ut en del av hjärtat med bara händerna, utan bedövning.
Det tar tid att läka. Man faller och reser sig om och om igen. Det tar tid att överleva. Men ni gör det. Tillsammans.
/ Varma kramar, Anna!

Frida sa...

Vad det finns många fina med många tankar. Själv har jag ingenting som känns det minsta tröstande, men ingen av oss som gått med er genom det här kommer någonsin att glömma.

Tänker ofta på er Linus, under många olika situationer. När jag går av bussen hemma till exempel. Så korsar jag inte längre över vägen. Jag går under tunneln. Och VARJE GÅNG tänker jag på Linus. Som jag aldrig hört talas om innan det hemska som hände.

Kram till er alla.

Sandra 17 år sa...

Jag blir så berörd. Jag blir liksom riktigt orolig.. Det är så många som skriver långa kommentarer med smarta råd. Men jag kan inte säga någonting för jag vet inte hur det känns, det du går igenom..
Kanske du ska tänka enkelt. Vad gör dig glad? Någon aktivitet av något slag.. Typ laga mat, eller möblera om eller något.. Vad det än är, GÖR det.. Tusen gånger om det behövs!
Gråt, men skratta också.. Eller något..
TÄNKER PÅ ER! Kram!

Sofie sa...

Tur i oturen att vi som familjer hittat varandra i denna fruktansvärda sorg.
Jag ser fram emot att träffa Malin snart.
Ta hand om dig så gott det går.
Jag lever med samma smärta som er... Stora stora stora kramar!

Gagnskullu sa...

Börjar bli lite orolig för dig när du inte skrivit på ett tag. Men förstår ju att en blogg inte är högsta prioritet just nu.
Sänder dig styrketankar och hoppas att dekommer fram.