15 februari, 2010

Farfar och sorgen

Det är fortsatt riktigt tungt, mörkret är kompakt och sorgen lamslår hela mig när den väller in. Vilse och förtvivlad är en bra beskrivning av mig just nu. Orkar inte ens blogga om eländet. Det börjar bli läskigt verkligt nu och det där med 'Bring it on' är inget jag behöver be om längre.

Och allt handlar ju inte bara om mig, jag har en fru och två barn att vara orolig för också. Tre barn förresten, jag oroar mig fortfarande för Linus. Och så har jag en far. Som inte bara har barn att oroa sig för utan även barnbarn. Linus var det andra barnbarn han förlorade, Timo dog exakt ett år innan Linus.

Jag har själv märkt att det hjälpt lite grann att få skriva om allt jag upplever just nu så jag föreslog att han skulle göra samma sak.

Och i morse fick jag det här mailet, och han ville själv att jag la ut det på bloggen:

Alltsedan 18 januari har min hjärna varit insvept i svart. Jag har haft en klump i magen, en tyngd över bröstet som gör det svårt att andas, tårarna brinner bakom ögonlocken och bryter fram vid minsta ursäkt vare sig det är när jag tittar på Ida´s teckning av Linus eller när jag tittar på våra julkort med alla våra barnbarn.

Jag känner igen dessa känslor. Det är min gamle ovän Sorgen, som dök upp när min första hustru Mayne dog i cancer 1991. Hon var min hustru i 30 år och mor till våra 3 barn, Martin och hans 2 systrar. Det tog mig lång tid att bli av med honom – Sorgen.
Han kom tillbaka när ett av mina barnbarn – Timo – plötsligt gick bort och jag hade inte hunnit bli av med honom när olyckan med Linus inträffade. Nu är det etter värre. Föräldrar skall inte överleva sina barn. Farfar skall absolut inte överleva 2 av sina barnbarn. Det är mångdubbelt fel.

Vad är det då jag sörjer på Linus vägnar? Allt som han borde fått uppleva, men som inte blev av på grund av ett ögonblicks ouppmärksamhet. Han fick inte uppleva att få älska med en flickvän. Inte heller fick han uppleva att få ett eget arbete och stå på egna ben. Han fick inte vara med att gifta sig med en kvinna som älskade honom och som han i sin tur älskade. Kanske värst av allt, han fick inte hålla sitt nyfödda barn i sin famn och se lyckan och stoltheten i mammans ögon. Han fick inte ligga som sin pappa med sitt barn tryggt vilande på sin mage. Han fick inte se sina barn växa upp. Han fick inte egna barnbarn. ”Barnbarn är så kul att jag borde börjat med dom”.

Allt detta och mycket mer sörjer jag och det är inget jag kan göra.

Jag sörjer också den skada som vållats min son, hans underbara hustru och de lika underbara döttrarna som alltför tidigt fått se livets baksida. Jag sörjer också för mormor och morfar. Han var av ett olyckligt öde utsedd att vara den som kom först till olycksplatsen och som tvingas leva med den synen. Jag sörjer också för mina döttrar varav den ena inte på långa vägar har nått fram i sin egen sorg över sitt barn, Timo. Jag sörjer för många, många fler.

Jag sörjer också av rent själviska skäl. Vi träffades alldeles för lite jag och Linus. Jag kände inte dig så väl som jag borde. För mig blir du alltid en 7-8-åring med ljust hår, okynnig blick och ett brett leende. Jag minns våra teaterbesök med glädje. Jag är glad och tacksam mot min nuvarande hustru Barbro för att hon pressade på och planerade. Jag minns att du slog mig i schack och att jag inte förlorade avsiktligt. Jag minns våra konditori- och restaurantbesök.

Som tonåring minns jag dig mera otydligt där du nästan alltid satt vid datorn i källaren. Du slet dig dock från datorn vid våra juldagsmiddagar. Jag minns dig också med din gitarr och att du spelade bättre än jag trott. Vi pratade aldrig om din musik. Om jag gett mig tid hade vi kanske kunnat finna någon gemensam favorit. Jag sörjer och grämer mig att vi inte hade mera tid gemensamt. Nu är det för sent.

Det finns glädjeämnen också och jag dröjer vid dem så mycket jag kan. Jag är glad för den tid vi fick tillsammans. Jag är glad att du var den du var och att du var uppskattad av dina kamrater. Jag gläds åt episoden som Ida berättade. Bland glädjeämnena finns också hur min son och hans familj står upp mot sorgen och det bemötande som de, och i delar även jag och min hustru, fått från skola och andra myndigheter, från kuratorn Hillevi, från grannar och andra vänner, från arbetsgivare och kunder. Jag är också glad att lokföraren är helt oskyldig till olyckan. Jag slipper att hysa agg till en för mig okänd människa som också är ett offer. Jag kan i stället ägna mina krafter åt att bekämpa min sorg.

Nu skall jag ta en ny dust med honom – Sorgen.

52 kommentarer:

Anonym sa...

Sitter med många tårar som rullar nerför kinderna. Vilket otroligt mail! Kan inte säga mer, skickar styrkekramar till er alla - Linus är nog väldigt stolt där han är nu!

Pillargontanten sa...

Åh, vilken underbar farfar!

Jessica sa...

Vad träffande mitt i prick han beskriver Sorgen, din pappa.

Sorgen är ju så mycket mer än att bara vara ledsen för att man aldrig mer får träffa någon man älskar. Det är bara en del av den stora Sorgen. Den lämnar så många ringar på vattnet att det liksom aldrig tar slut.

Det var som min trettonåriga dotter sa några veckor efter att hennes pappa gått bort i sjukdom: "Det är som jag är alldeles svart inuti - det är nog Sorgen"
Med tiden måste man lära sig att kontrollera det där svarta, att inte låta det ta över hela ens inre. Däremot kommer det alltid att finnas där,en svart del som efter att det ofattbara inträffat alltid kommer att vara en del av en själv.

Sänder all styrka och värme jag bara kan till er familj - och idag en särskilt varm tanke till farfar som uttryckte sin sorg på ett så begripligt sätt och valde att dela det med oss som följer din blogg.

Sanna sa...

det gör så ont att läsa..det är så fint skrivet av en farfar som sörjer så man kan känna det ..det går rakt in i hjärtat..

kärlek och styrka till er hela
familjen

Tuija sa...

Så bra och fint han beskriver sorgen, din pappa. Vilket mail, lämnar ingen oberörd.

Sorgen efter ett älskat barn slår så hårt mot alla.

Tycker ni kämpar på så bra och visst är skrivandet ett bra sätt att få ur sig saker och ting. Jag skrev massor den första tiden, om hur allr var, hur det är och hur ska det bli.

Läser det jag skrev idag, och förundras över att jag har överlevt och har ett fantastiskt bra liv idag - med Matias i mitt/våra hjärtan för alltid in i evigheten!

Så kommer det bli för er också, men återigen (fan vad jag tjatar..) TIDEN! Det tar lång tid att nå hit, mycket lång tid.
Alla berg och dalbanor man tvingas ta sig igenom. Men det går, det lovar jag dig!

Kram Tuija

Anonym sa...

Så ont det gör i hjärtat att läsa det farfar skrivit...tårarna bara väller över...men så otroligt starkt att ändå kunna sätta alla dessa känslor och tankar på pränt. Skickar lite styrka till er allihop i dag också...

// Anna

Pulber sa...

Tillsammans kommer ni till sist att vinna över Sorgen, det är jag övertygad om!

Jag skickar varma och ljusa tankar, och försöker hjälpa till i kampen..

Perlamarela sa...

Farfar Fasching: Mina tankar har gått till alla i familjen sedan händelsen och jag skickar nu de varmaste, varmaste kramar till dig med. Att du har behövt gå igenom så mycket känns så sorgligt. Hoppas att du finner styrka och att du tar tillvara på de stunderna du har med alla som finns omkring dig. Dränk inte dig i sorgen. Tillåt dig att vara ledsen men se till att ta hand om dig. För din skull och för alla dina nära som älskar dig och vill dig väl.

Pappa Fasching, du oroar dig för alla och även för Linus. Du undrar säkert så mycket om sånt som ingen människa kan förstå, bekräfta eller motbevisa.
Inget av det vi skriver kan ta bort de jobbiga känslorna men jag hoppas innerligt att det ger lite värme. Kram på hela familjen!

Gunilla sa...

Så otroligt fint han skriver! Det går rakt in i hjärtat.
Konsten att uttrycka sig i ord och skrift är något som måste ligga i era gener... Så fint...

Många kramar

XXX sa...

Farfar...Tack för att du skriver detta och låter oss ta del av dina tankar. Vi som på håll följt Fasching både före och efter olyckan funderar förstås på hur ni andra, runt familjen har det.

Stor kram / Eva

wettexvärlden sa...

Det är så hjärtskärande sorgligt.

Mina allra varmaste kramar till er alla.

Sara sa...

Vilket fint mail! Fick verkligen kämpa för att inte börja gråta här på jobbet. Jag förlorade min Mamma när jag var liten, vilket så här nästan 30 år sedan fortfarande är en del av mitt liv. Sorgen finns liksom alltid lite latent under ytan. Svårt att beskriva och det är väl olika för alla. Jag har skrivit det förut, men ni verkar verkligen vara en underbar familj. Mormor som köper godisbilar till Malin och Farfar som skriver så fint! Extra många tankar till Farfar just idag. Ta hand om varandra!

Ewa sa...

Jag gråter....Kram

Fiffi sa...

Och plötsligt känns tjafs och bråk och andra duster som en fis i rymden.

Ja, inte ens en rekordelig fis, mer en ljudlös smygare i en ljummen vårvind.

Fan. Jag önskar jag kunde fixa det här. Jag önskar jag kunde trolla så ingen förälder någonsin skulle behöva överleva sina barn - eller barnbarn.

mormoranne sa...

Hulkandes med tårarna rinnande utför mina kinder... vilket fint mail farfar har skrivit och han beskriver sorgen så igen kännande... väldigt fint...jaa det är tungt, undrar emellanåt...hur orkar ni... jag gråter varje dag och det gör så ont vad gör det inte då för er alla... Jag vet emmellertid att ni kommer att klara er men det kommer att ta sin tid....sorgen släpper aldrig man lär sig att leva med den...tänker på er dagligen önskar verkligen att jag kunde göra något för er...styrke kramar till er alla och då även farfar.... kram... anne

Melker sa...

Fan.. det är så fruktansvärt sorgligt alltihop...
Det gör så ont att läsa.. och ja, jag har inga ord idag...
Skickar ett gäng styrkekramar till er allihop!

Anonym sa...

Jag borde veta bättre, att vara extra stark när jag kommer in hit till dig. Men du drar i mig som en magnet, jag vill läsa allt ni går genom, jag kan inte föreställa mig hur det känns. Det ger mig kraft och ork att njuta av de minsta lilla med mina ungdomar. Det är så lätt att glömma att man bara har dem till låns. Farfar - du berör precis lika mycket som din son! Ni har en gåva - tack snälla för att ni delar med er. Kram

Anonym sa...

...grymt enormt fint Farfar
gråter på jobbet igen

stellan

Fia sa...

Så fint skrivet. Hälsa farfar från en i mängden av bloggare som följer er i sorgen.

Så dumt att läsa din blogg på jobbet. Jag får nog gå hem lite tidigare idag...

Kramar

Catrine sa...

Hej!
Det är första gången jag kommenterar och det finns en viss risk att det blir ganska långt men jag vill berätta en liten historia.

Jag känner inte er, jag bor i Sundsvall och har läst din blogg i knappt fyra veckor. Sedan jag började läsa har det inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på er, så vackert skriver du så att det nästan knuffar omkull en.

Nåväl, till historien. I lördags döptes min snart 5 månader gamla dotter. Det var en väldigt fin ceremoni med många gäster närvarande. Från att klockorna ringde tänkte jag på Linus. Naturligtvis tänkte jag på min dotter också, men jag tänkte på klockringningen i Tibble kyrka så klart, det rörde mig djupt.

Men det finaste av allt, det som får mig att tro att Linus finns ÖVERALLT tack vare att du och dina döttrar skriver och skriver om honom, det är faktiskt en av presenterna som min lilla flicka fick. Hon fick en rosa gitarr. Med jättefint mönster på, och tillhörande axelrem och extra stora plektrum så att hennes små händer ska kunna hålla i dem när hon börjar spela om några år.

Jag hoppas att jag inte gör någonting värre nu, jag ville bara berätta för jag tänkte så mycket på Linus när vi öppnade presenten och det känns väldigt fint på något sätt.

Ha det så bra ni någonsin kan och ta hand om er. Ni har SÅ många som tänker på er, även om det inte hjälper mot sorgen.

Unknown sa...

Jag kan inte låta bli att följa din och din familj på denna blogg. Det gör lika ont varje gång och jag är så berörd. Det finns inga ord, fantastiskt att din far också är en ordens mästare. Jag tänker på er alla idag, också. Många varma kramar Marie

MonasUniversum sa...

Gahh, det där var tungt Martin.

erica sa...

usch, skickar massa styrka till dig.

kram

erica sa...

åh vad jag gråter.. så hemskt! men ni är så jävla starka!
kram på er!

Skruttet sa...

Stackars er.
Kram.

Unknown sa...

Bor i Malmö men har syskon i bl.a Täby kyrkby; denna lilla idyll omgiven av vacker natur, hästhagar och runstenar, kyrkan med de fantastiska målningarna, Jarlabankes bro, Kaby gård, katten som slank in på ICA i kylan...

Förlorade min dotter för snart 5 år sen och en tröst i sorgen och saknaden är att " gå in i" fina minnen, till dem hör underbara dagar i Vallentuna och Täby kyrkby.

Annika

Misse sa...

Jag skriver, och suddar ut, och börjar om och suddar igen.
Jag skulle så gärna vilja sätta ord på det jag känner när jag läser här men orden sitter fast.

Omtanke-tänker*

Bonita sa...

Farfar - du uttrycker dig lika underbart som din son. Ni har båda samma förmåga att beskriva så man förstår precis. Så man känner med hela kroppen.
Omtankar.

Anonym sa...

Ja, jösses....
Vad ska man säga?
Hittar inte alls några ord som passar....
Orden ni skriver skär som knivar rakt igenom både märg o ben, hjärta och djupaste själ.

Jag tror att vi är många som håller er i handen just nu. Som håller en skyddande arm runt era tunga sorgefyllda axlar.
Jag tror vi är många som finns nära, otroligt nära.


Mitt hjärta finns med er, farfar, mormor o morfár, mostrar, fastrar.

/ Ingela.

Markattan sa...

Farfar borde börja blogga. Säg till när du gör det va?

Varm hand

Markattan

Finnpajsaren sa...

Så förtvivlat ont det gör att läsa.

"Sorg är som att sträcka sig efter någon som alltid funnits där bara för att upptäcka att när jag behöver honom ännu en gång finns han inte längre där"

Anonym sa...

Farfar, många styrke kramar till dig. Viva la Nina

Helena sa...

Men herre gud vad jag gråter nu... Lilla farfar. Fina ni. Jag frågar mig bara varför och får återigen inga svar. Tänker på er.
Krama Ia extra hårt från mig - jag saknar hennes skratt så mycket. Kärlek till er alla.

Lola sa...

En till i släkten med författartalang men åhh vad ont det gjorde. Önskar att jag kunde avlasta er lite.

Miljoners miljoner styrkekramar till er alla <3

Thorun sa...

Kan inte hålla mig härifrån. På något magiskt sätt tvingar jag mig att logga in och läsa din blogg. Läsa och läsa, om och om igen läser jag och känner eran sorg. Det är så oerhört stort, så ofantligt ofattbart att kunna ta in det du (och din far) delar med er av. Läste i ett av dina inlägg att du läser allt och att det på något sätt hjälper dig i detta nu så därför lämnar jag några ord. Ord som bara är just det: ord. Men jag hoppas att det på något sätt kan lysa igenom en gnutta kärlek och medmänsklig omtanke.
Stor kram och TACK!

Anette sa...

Tungt, tungt, tungt att bära....

Chrissan sa...

Tyvärr är ju Sorgen något som kommer och går i alla våras liv.
Och hos vissa kommer den oftare än hos andra.
Det är hårt.
Sorgen - the evil guest.

strandskatan sa...

Så tänkvärda ord och så välformulerat och vackert skrivet.
Man önskar bara att ingen skulle behöva uppleva det ni går igenom.

Maria S sa...

Vet inte vad jag ska säga...mer än att jag tänker på er allihopa. Ni har verkligen skrivandet i era gener, skriver så att det går rätt in i hjärtat hos mig och får hjärtat att värka. Jag känner med er.

Kram Maria

Berit sa...

Heeelt ofattbart!
Att förlora ett barn, att tvingas leva vidare. Att varje dag behöva vakna och andas och finnas och gå runt i en sorgesoppa som är svart och tung och oändlig... Stackars, stackars er. Kramar och kärlek till er som tar er igenom timmar och dagar i detta ofattbara.

Stina sa...

Nu har jag försökt kommentera farfars mail i två dagar. Det går inte. Orden räcker inte till.

Cherie sa...

Hej! Jag "hittade" in på eran blogg idag och beklagar verkligen eran sorg.....det är så fruktansvärt och sorgligt!

Ville med denna kommentar skicka styrkekramar trots att jag inte känner någon av er! Det finns en blogg som jag följer som kanske kan hjälpa till på vägen....ludmilla.se

Stor kram

Sofia sa...

Vackert mail-sorgen har många ansikten, fint beskriven.

Pontus sa...

Hej Martin med familj

Jag har läst bloggen ända sedan olyckan och vill bara uttrycka den beundran jag har för er alla och hur ni tacklar det här.

Läste någonstans det här "Det är inte bördan, som tar knäcken på en människa - det är sättet hon bär den på" och tycker att det stämmer ganska bra.

Ni kommer att klara ev det här tillsammans.

Ta hand om er.

Anonym sa...

Urs, det är ju så man grinar ihjäl sig! Ge farfar och er själva en stor kram från mig!

Fredrik sa...

Åh herregud vad det smärtar att läsa detta...

Anonym sa...

Fasching, hur mår du?

Irrhönan sa...

*känner med er alla*

anette sa...

Martin med familj!

Tack för att ni vill och orkar låta oss följa er .
Hoppas att kramar och tankar kan försätta berg ibland.

Kram
Anette

anette sa...

Kära Olle !
Vi lider med dig och hela din familj.

Det du beskriver, detta att föräldrar inte skall behöva överleva sina barn eller barnbarn ,är så en så otrolgt stark känsla i magen . ingen skall behöva utsättas för detta men tyvärr sånt händer dagligen i vårt långa land och allt är så orättvist.
Har själv varit med vid 2 stycken( olika familjer) tonåringar på nära håll som förolyckats.

Vi tänker på dig
Fd grannar
Anette Lindqvist med familj 116

Agneta sa...

Jag gråter. Varför måste unga människor behöva dö? Han har rätt, pappor ska inte överleva sina barn och farfar ska inte överleva sina barnbarn.

Gunilla sa...

Farfars mail berör....

Kram