Dag 42

Fortfarande är mörkret kompakt, och allt som hänt är fortfarande fullständigt overkligt. På något sätt måste han ju komma tillbaka, så här kan det ju bara inte få vara. Inte han, inte jag, inte oss. Det ÄR inte sant.

Linus!!

Och det som egentligen är ljusglimtar, ett gott vin, ett glatt skratt, en middag med goda vänner känns så plastigt och tillgjort fast det inte ens är så. För sekunden efter den glada tanken så är saknaden där igen: "You're not fooling anyone, you know". På nåt sätt.

Så jävla ruttet och meningslöst.

Måste nog ta tag i det här, börja jobba igen. Kämpa lite, och leva mig ur den här jävla skiten, så kanske meningen med livet kommer alldeles automatiskt efter ett tag. Och gör den inte det så har jag i alla fall försökt, och kanske har jag till och med levt lite under tiden.

Vad nu meningen med livet är. Fast det visste jag faktiskt inte tidigare heller, men det är nog fan det enda som inte har förändrats.

Läs gärna det Anjo skriver här. Sorgligt men så vackert, om alla frågor man har.

På botten?

Jag hoppas verkligen det, men så är det säkert inte. De senaste dagarna har verkligen inte varit bra, och det får inte bli värre nu för då vete fan vad jag ska ta mig till.

Saknaden efter Linus är så verklig nu att det är direkt brutalt. Jag kan nästan ta på honom, så nära är han. Det är fullständigt ofattbart det som hänt, och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det. För en förälder är det en helt omöjlig känsla.

Och ändå ska jag leva ett någorlunda normalt liv i en avlägsen framtid. Hur är det möjligt? Utan Linus? Jag vet inte ens om jag längtar dit.

Eller jo, kanske.

...

Och som om det här inte var tillräckligt deppigt att ta del av så vill jag tipsa om en annan blogg också, skriven av Sofie som är i samma situation som jag, eller snarare som mina döttrar. Hon skriver så fint om sin lillebror Adam som dog två månader innan Linus. I det här inlägget skriver hon att hon vill "nå ut", så jag tänkte att hon åtminstone skulle få nå ut till alla mina härliga läsare.

Vill ni se en stjärna?

Då måste du börja med att laddda ned Google Earth, sedan gör du så här:

1. Starta Google Earth.
2. I menyn väljer du "Visa", alternativet "Utforska" och till sist "himmel".
3. I rutan "Ta mig till" uppe till vänster så skriver du in koordinaten
00:38:53.08 -25:35:44.6 och tryck på Retur.

Stjärnan du ser heter sedan den 9 februari Linus Wååk, registrerad på Online Star Register av väldigt snälla vänner. Först idag tog jag mod till mig och letade upp den. Tack till Johan, Carina, Sofia, Jenny, Lena, Johnny, Hanna, Ruth, Gunnar, Oskar och Olivia. Kram på er.

Farfar vill också tacka för responsen han fick på sitt inlägg här på bloggen:

Jag vill bara tacka för alla vänliga ord och kramar som kommit mig till del. Det är som om ni var och en tagit en tegelsten från min rygg och lättat min last i motsvarande grad. Jag vill också gratta Catrine i Sundsvall till hennes lilla dotter och hoppas att gitarren kommer till glädje.

Och Markattan: Nej, jag skall inte starta en egen blogg. Som pensionär har jag inte tid :-)

Fiffi: Visst är det så att när något stort och sorgligt inträffar lär vi oss vad som är viktigt. När Mayne var sjuk var det allt överskuggande att hon blev frisk. Vi lärde oss att praktiskt taget alla livets förtretligheter kunde översättas i pengar – och alltid i förvånansvärt lite pengar. Den lärdomen sitter sedan kvar.

I övrigt är det sig ganska likt, dagarna går och kanske känns det lite bättre när jag känner efter ordentligt. Det är naturligtvis en väldigt lång väg kvar till "bra", och jag har massor med motgångar kvar men just nu verkar det åtminstone gå åt rätt håll.

Jag kan också tipsa om ett par böcker jag läst som jag tyckte var riktigt bra. Den första vänder sig till släktingar, vänner och arbetskamrater till de som förlorat ett barn. "När ett barn har dött" heter den och är skriven av Bonnie Hunt Conrad (ISBN 91-88764-06-0) och försöker svara på den inte helt lätta frågan hur man hjälper en familj som förlorat ett barn. Inte världens tjockaste bok med sina 54 sidor, men jag håller med om allt som står där, utom tipset att man bör undvika att ge böcker till föräldrar som förlorat ett barn. Vet inte riktigt vad hon menar med det.

Den andra boken är svensk och skriven av Ulrika Ager och Jessica Dahné och heter "Ett liv kvar att leva" (ISBN 978-91-86207-74-8). Ulrika förlorade sin son Jonathan (född bara 5 dagar före Linus för övrigt) i en bilolycka 2003. Väldigt jobbig läsning, men också väldigt bra och hoppingivande. Vi fick boken av Agneta, föreståndaren för det dagis som Linus gick på i fem år.

Även den boken innehåller tips om hur man hjälper människor som förlorat ett barn.

Jag hoppas att ni aldrig behöver få användning av kunskaperna.

En ok helg

Hade det varit för ett par månader sedan så hade den här helgen varit fantastiskt bra, snudd på perfekt. Men så är det ju inte längre, "hyfsat ok" och "ganska pigg och lugn" är det bästa jag kan må nu. Men det är ju bra så, klart bättre än hur jag mår för det mesta.

I fredags körde vi in Linda och hennes kompis Lisa till Grand Hotel där snälla vänner ordnade in dom till spa-sviten bestående av torrbastu, ångbastu, jacuzzi och två hudterapeuter rustade till tänderna för diverse behandlingar. Det var både Linda och Lisa värda. Mamma, pappa och Malin fick snällt vänta i Cardier baren, och det finns ju sämre väntsalar än så.

Efter det åkte jag direkt hem till Ulrik och I för vin, mat och poker, något som varit ett återkommande jippo sedan något år tillbaka. Den här gången låg väl fokus mer på att öva mig på att umgås snarare än att öva mig på poker, men jag lyckades bra med båda uppgifterna tycker jag. Och så fick jag en av de finaste presenter jag någonsin fått. Men eftersom Ulrik är en sansad person som inte gärna framhäver sig så berättar jag inte vad det var, men den ligger i vinkällaren, har årgång 1995, och jag kommer nog aldrig att kunna öppna den.

Igår firade vi Ickas 40-årsdag med kaffe, tårta och boeuf bourgignon men inte i den ordningen. Viss besvikelse över utebliven cheesecake, något som är standard när Icka firar något, men ok då, med tanke på omständigheterna. Lite (ganska mycket faktiskt) portvin och en massa ostar. Och fan vet om jag inte tog en Lagavulin också. Denna tjäraosande gudomliga dryck. Men bara en, alkohol är inte vad min kropp, eller själ för den delen, är bäst på att hantera just nu.

På kvällen levererades också ett komplett helg-kit av Malins kompis Jessica och hennes föräldrar. Ripasso, ost, kex, choklad, nötter, you name it. Och tidigare hade Bitte varit här med nybakat bröd, frukt och juice. Och Lola och Bosse med hallongrottorna jag så skamlöst tiggde till mig här på bloggen. Hallongrottorna, som måste vara bland det godaste jag någonsin ätit, ackompanjerades av soppa, frukt, grönsaker, bröd och... cheesecake! Som var utmärkt, men givetvis inte lika bra som min. Ingen cheesecake kan vara det nämligen. Inte ens om den ÄR bättre så är den bättre. Hårda bud kan tyckas, men så är det.

Och nu söndag morgon. Inget inplanerat och hela dagen vikt åt att softa.

En perfekt helg, om jag inte befann mig i den Bizarro-world jag lever i numera. Men den var ok, det var den. Veckan i övrigt drar jag ett tjockt svart streck över. Den har passerat, och det är bra.

Ett vanligt inlägg

Jag lovade ju nästan ett lite mer positivt inlägg för ett tag sedan. Så jag tänkte försöka mig på något åt det hållet, ett inlägg som liknar de som jag skrev förut. Problemet är bara att jag inte haft något meningslöst dravel att skriva om på en månad. Men så idag, i duschen av alla ställen, så började jag fundera på vilka alkoholhaltiga drycker jag skulle dricka även om dom inte innehöll alkohol.

Sedär en intressant tanke! Och ett vanligt blogginlägg!

Öl skulle jag nog inte dricka, och de flesta viner går något överraskande bort också. Och whisky tror jag. Men det finns några sorter kvar. Så här kommer alltså listan över alkoholhaltiga drycker jag skulle fortsätta att dricka även om de inte innehöll alkohol:

- Portvin, både tawny och ruby
- Alla Sauterner
- Trockenbeerenauslese och Eiswein (fast bara Riesling)
- Campari
- Champagne
- Salmiakshottar, inkl Minttu Black
- Grappa
- Chateau Latour
- Gåslever

Nu innehåller ju inte gåslever alkohol, och inte dricker man det heller. Men ändå. Dessutom är jag väldigt sugen på gåslever just nu, fast det är jag nästan jämt.

Sådärja, ett vanligt inlägg. Det gick väl bra?

(Det där med gåslever var ett skämt. Vill bara förtydliga det, så att inte alla mina fantastiska vänner som levererat mat, godis, bröd, snus och DVD-boxar lägger alla sina besparingar på att börja leverera gåslever också. Gör alltså inte det, jag skämtade.)

Fast Lola, hallongrottorna är faktiskt slut på riktigt.

Kram på er!

Dag 31

Jag hade faktiskt tänkt skriva ett lite mer positivt inlägg idag eftersom jag känt mig ganska pigg. Men det gick över tyvärr. Jag har inte vant mig vid de här känslosvingarna, jag kan inte lita på mig själv längre vilket är jobbigare än man kan tro.

Idag fick vi, via morfar, tillbaka några saker från polisen, bla ryggsäcken och gympakläderna han hade med sig. I ryggsäcken hade han några skolböcker och ett par kuvert med pengar från insamlingen till lärarnas julklappar.

När jag sitter här med kuverten är han så himla nära men också så oändligt ofattbart långt borta att den lilla styrka jag lyckats samla på mig försvinner direkt, och så faller jag fritt igen.

Jag har så svårt att hitta positiva tankar att fly till, det går inte att värja sig. Det hjälper inte att tänka på vilken bra kille han var eller att han inte vill att jag ska vara ledsen nu, jag blir ännu mer ledsen när jag tänker så. Jag antar att det bara är att ta tjuren vid hornen. Jag blundar och har hans ansikte alldeles, alldeles nära och så gråter jag.

Och så går det en dag.

Farfar och sorgen

Det är fortsatt riktigt tungt, mörkret är kompakt och sorgen lamslår hela mig när den väller in. Vilse och förtvivlad är en bra beskrivning av mig just nu. Orkar inte ens blogga om eländet. Det börjar bli läskigt verkligt nu och det där med 'Bring it on' är inget jag behöver be om längre.

Och allt handlar ju inte bara om mig, jag har en fru och två barn att vara orolig för också. Tre barn förresten, jag oroar mig fortfarande för Linus. Och så har jag en far. Som inte bara har barn att oroa sig för utan även barnbarn. Linus var det andra barnbarn han förlorade, Timo dog exakt ett år innan Linus.

Jag har själv märkt att det hjälpt lite grann att få skriva om allt jag upplever just nu så jag föreslog att han skulle göra samma sak.

Och i morse fick jag det här mailet, och han ville själv att jag la ut det på bloggen:

Alltsedan 18 januari har min hjärna varit insvept i svart. Jag har haft en klump i magen, en tyngd över bröstet som gör det svårt att andas, tårarna brinner bakom ögonlocken och bryter fram vid minsta ursäkt vare sig det är när jag tittar på Ida´s teckning av Linus eller när jag tittar på våra julkort med alla våra barnbarn.

Jag känner igen dessa känslor. Det är min gamle ovän Sorgen, som dök upp när min första hustru Mayne dog i cancer 1991. Hon var min hustru i 30 år och mor till våra 3 barn, Martin och hans 2 systrar. Det tog mig lång tid att bli av med honom – Sorgen.
Han kom tillbaka när ett av mina barnbarn – Timo – plötsligt gick bort och jag hade inte hunnit bli av med honom när olyckan med Linus inträffade. Nu är det etter värre. Föräldrar skall inte överleva sina barn. Farfar skall absolut inte överleva 2 av sina barnbarn. Det är mångdubbelt fel.

Vad är det då jag sörjer på Linus vägnar? Allt som han borde fått uppleva, men som inte blev av på grund av ett ögonblicks ouppmärksamhet. Han fick inte uppleva att få älska med en flickvän. Inte heller fick han uppleva att få ett eget arbete och stå på egna ben. Han fick inte vara med att gifta sig med en kvinna som älskade honom och som han i sin tur älskade. Kanske värst av allt, han fick inte hålla sitt nyfödda barn i sin famn och se lyckan och stoltheten i mammans ögon. Han fick inte ligga som sin pappa med sitt barn tryggt vilande på sin mage. Han fick inte se sina barn växa upp. Han fick inte egna barnbarn. ”Barnbarn är så kul att jag borde börjat med dom”.

Allt detta och mycket mer sörjer jag och det är inget jag kan göra.

Jag sörjer också den skada som vållats min son, hans underbara hustru och de lika underbara döttrarna som alltför tidigt fått se livets baksida. Jag sörjer också för mormor och morfar. Han var av ett olyckligt öde utsedd att vara den som kom först till olycksplatsen och som tvingas leva med den synen. Jag sörjer också för mina döttrar varav den ena inte på långa vägar har nått fram i sin egen sorg över sitt barn, Timo. Jag sörjer för många, många fler.

Jag sörjer också av rent själviska skäl. Vi träffades alldeles för lite jag och Linus. Jag kände inte dig så väl som jag borde. För mig blir du alltid en 7-8-åring med ljust hår, okynnig blick och ett brett leende. Jag minns våra teaterbesök med glädje. Jag är glad och tacksam mot min nuvarande hustru Barbro för att hon pressade på och planerade. Jag minns att du slog mig i schack och att jag inte förlorade avsiktligt. Jag minns våra konditori- och restaurantbesök.

Som tonåring minns jag dig mera otydligt där du nästan alltid satt vid datorn i källaren. Du slet dig dock från datorn vid våra juldagsmiddagar. Jag minns dig också med din gitarr och att du spelade bättre än jag trott. Vi pratade aldrig om din musik. Om jag gett mig tid hade vi kanske kunnat finna någon gemensam favorit. Jag sörjer och grämer mig att vi inte hade mera tid gemensamt. Nu är det för sent.

Det finns glädjeämnen också och jag dröjer vid dem så mycket jag kan. Jag är glad för den tid vi fick tillsammans. Jag är glad att du var den du var och att du var uppskattad av dina kamrater. Jag gläds åt episoden som Ida berättade. Bland glädjeämnena finns också hur min son och hans familj står upp mot sorgen och det bemötande som de, och i delar även jag och min hustru, fått från skola och andra myndigheter, från kuratorn Hillevi, från grannar och andra vänner, från arbetsgivare och kunder. Jag är också glad att lokföraren är helt oskyldig till olyckan. Jag slipper att hysa agg till en för mig okänd människa som också är ett offer. Jag kan i stället ägna mina krafter åt att bekämpa min sorg.

Nu skall jag ta en ny dust med honom – Sorgen.

Tunga dagar

Dagarna efter begravningen har varit riktigt tunga. Ingen överraskning direkt, men det hjälper ju inte. Att det här verkligen har hänt har jag insett sedan en tid tillbaka, men nu börjar jag så smått förstå innebörden av det, vilket naturligtvis är ännu värre. Kramar som aldrig blir. Allt det roliga som var kvar. Vilja men inte kunna ta hand om ett barn.

Klumpen i halsen blir större och större och nu hjälper det inte ens att släppa ut eländet. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur länge jag gråter, efteråt är jag tillbaka till det där borderline-stadiet igen, hela tiden på gränsen till att säcka ihop. Så var det inte för någon vecka sedan och det är riktigt jobbigt.

Efter den akuta chock och krisfasen börjar reaktionsfasen och det är väl starten på den som jag känner av lite grann just nu. Det är individuellt hur lång den här fasen är och just nu vill jag inte ens veta. Den är naturligtvis väldigt mycket längre och svårare än vad jag idag tror att någon ens kan överleva.

Så jag får fortsätta att ta en dag i sänder, och för tillfället undvika det som är jobbigast. För jag har tusentals svåra saker kvar att ta tag i, saker som jag idag inte ens kan tänka mig att göra men som jag vet att jag kommer att behöva.

Det som känns minst jobbigt är att sätta sig på det där jävla tåget. Det borde gå. Men många andra saker kan jag idag knappt tänka på, än mindre göra.

Jag måste förr eller senare rensa bland hans grejor. Kasta saker. Och göra något med hans rum, oklart vad. Jag måste titta på filmer med Linus, lyssna på hans röst och på inspelningarna från gitarrkurserna. När är man redo för något sådant?

Och det som känns värst att tänka på just nu, jag måste ta reda på exakt var han låg. Jag vet inte varför, bara att jag måste få veta för att kunna gå vidare.

Och det finns säkert ännu värre saker kvar, men dom har min hjärna tack och lov inte släppt fram än. Alltid något.

Och till min pappa som blir så orolig när han läser det jag skriver: Oroa dig inte, vi grejar det här. Det är lugnt.

Begravningen

Jag vet inte vad jag ska skriva om begravningen. Den känns fortfarande så galet overklig att jag inte kan sätta ord på den. Och så får det bli.

Det är så outsägligt, oändligt sorgligt. En bild får säga mer än tusen ord.



Vi vill tacka var och en av er som hedrade Linus igår genom att närvara i eller utanför kyrkan, ni som skickat blommor, sänt gåvor till Läkare utan gränser eller till Friends. Alla ni som planterat träd runt om i världen, ringt, skickat brev, sms eller kommenterat på våra bloggar.

Alla ni som tänkt på oss och skickat kraft och mod.

Tack, ni är fantastiska.

Tibble kyrka idag klockan 13:37

Jag försökte mig på att ladda upp en video här, men det sket sig naturligtvis. Däremot lyckades, till min stora frustration, min dotter desto bättre. På sin blogg.

Så hur förnedrande det än är så tvingas jag nu, som den IT-pajas jag är, att länka till hennes blogg istället.

Fan.

leet

Dag 23

Idag blir en rätt hektisk dag med mycket inbokat vilket är bra. Struktur och aktiviteter är vad åtminstone jag behöver, dagen efter begravningen. Jag ska snart åka tillbaka till kyrkan och titta på alla blommor, det blev lite si och så med det under själva begravningen som ni förstår.

Efter det åker vi till Tibble Kyrka för att lyssna på kyrkklockorna som ska ringa kl 13:37. För att snabbt åka vidare till en... begravning. Inte lika sorglig som den igår, Ia's mormor Elfride dog 5 dagar innan Linus och blev 91 år gammal.

Och klockan 18 ska vi på möte med Lindas lärare. Fullt upp, och ingen tid för jobbiga tankar idag.

Begravningen var fantastiskt fin och allt gick bra. Lite trist att alla inte fick plats men det kunde vi ju inte påverka. Jag ser det snarare som ännu en hyllning till Linus och den han var.

Jag ska skriva mer om begravningen senare, när jag samlat lite kraft.

Kärlek

Mymlan uppmanar sina läsare att skriva om kärlek. Hon brukar göra så ibland, uppmana sina läsare att själva blogga om ett ämne, och denna vecka är alltså temat kärlek.

Och den uppmaningen blir ju lite svår att ducka för, det känns ju som att jag har lärt mig lite om kärlek den senaste tiden. Jag visste naturligtvis en del om kärlek tidigare, men efter det som drabbade mig och min familj för några veckor sedan så vet jag ännu lite mer.

Så Mymlan, här kommer några exempel på vad kärlek kan vara:

Ett helt högstadium som samlas i skolans matsal för att skriva i en kondoleansbok är kärlek. Och Linus kompisar som kommit hit på besök eller skriver brev och berättar hur mycket de tyckte om min son.

En aldrig sinande ström av vänner som tar en timeout från sina egna liv och sluter upp runt en familj som just gått sönder. Eller en hel by som tänder marshaller och lägger blommor och brev på olycksplatsen och vid skolan.

Tiotusen människor som måndagen den 18 januari besöker en blogg som den 17 januari hade 100 tappra läsare. Och som skriver 382 kommentarer på ett enda blogginlägg som jag skrev en natt när jag hade det som allra, allra värst.

Kärlek är kyrkklockor som ringer exakt kl 13:37.

Kärlek kan också vara en kurator på Astrid Lindgrens barnsjukhus som heter Hillevi.

Kärlek är en fru som heter Ia. Kärlek är Malin och Linda.

Och Linus.

Måndag, dag 21

Nu är det bara lite drygt 24 timmar kvar till Linus begravning, idag för tre veckor sedan hände det där som inte kan hända.

Vid den här tidpunkten för precis tre veckor sedan hade jag ungefär 25 minuter kvar av ett vanligt liv, och Linus hade då varit död i lite drygt en timme. Jag satt antagligen och sippade kaffe och planerade dagen. Kanske åkte Linus förbi i en ambulans just då, ute på E20 mindre än 100 meter från mitt rum i Kista.

Märkligt hur livet kan förändras, bara så där.

1337

Linus var en rätt lugn kille som inte hetsade upp sig över mycket. Men det här hade han fan gillat.

Kolla in den här gruppen på Facebook. Kolla in vad de lyckats med, och bli sedan medlem.

1337 är, om jag nu fattar allt rätt, för jag är trots allt 46 år gammal, ett gaminguttryck som står för "Leet". Fråga närmsta dataspelande unge så kan dom förklara. Leet är en förkortning av "Elite" och något man skriver i chatten när någon gjort något jävligt coolt.

Jag har svårt att tänka mig ett häftigare sätt att hedra Linus på än detta.

Grattis till "Vi som vill att kyrkklockorna ska ringa vid 13:37", you did it.

Och tack Tibble kyrka.

Lördag

Ikväll ska jag öva mig på att gå på middag. Hos calle, min livvakt. Och med våra vänner från helsingborg. Och som om inte det sällskapet var bra nog så kommer även Ch Giscour på besök. Ett hyfsat övningsvin, sorg och insomningstabletter har ju hindrat mig från den sortens konsumtion under de veckor som gått. Men ikväll tänkte jag vara Martin för ett tag.

Mycket må förändras framöver, men goda vänner och goda viner tänker jag fortsätta att umgås med.

Wish me luck.

Jobbigt

Idag har jag bränt tre CD-skivor, en låt på varje. Och nu är jag helt slut. Jag vill minnas att jag orkade med lite mer aktiviteter förr i tiden. När slutar man bli så här trött?

Det blir också svårare och svårare att värja sig inför det här med begravningen. Det var lättare att baxa över allt elände till den dagen när det var flera veckor kvar dit, men nu är det bara ett par dagar och det jag försöker trycka framför mig ramlar tillbaka direkt. Dessutom går det inte att skjuta upp de praktiska sakerna längre. Foton ska hämtas, CD-skivor brännas och det lilla programmet som jag i ett svagt ögonblick lovade att fixa måste fixas.

Ont i ryggen har jag också, det gamla diskbråcket gör sig påmint. Undrar om det beror på att jag tillbringar 20 timmar om dygnet liggandes?

På begravningen kommer det att spelas tre låtar:

Brusa högre lilla å, en låt som jag lite slugt planterade hos Linus redan när han var nio år, och som helt enligt plan fastnade direkt. Vilket frugan blev varse under en bilresa till Östervåla, då han körde den på repeat hela vägen dit. Det är en nästan två timmar det, och många åar brusade.



Canon Rock med Jerry C, är en övermänsklig gitarrist som tolkar en klassisk låt på ett alldeles overkligt sätt. Linus upptäckte den på Youtube och sedan var både han och jag fast. Klippet har visats på Youtube flera miljoner gånger och Linus och jag står för en icke försumbar del av dessa.



Sweet Child of Mine, som Linus i början av gitarrkarriären filade på om och om igen nere i källaren.



Nu när jag tittar i Spotify så inser jag att det här var ett tag sedan. Linus spellista handlar mer om Linkin Park, Audioslave, Rage against the Machine, Prodigy och Pendulum, så jag är inte helt säker på att han gillar låtvalen till 100%. Men så är det att ha föräldrar. Och han har överseende, det hade han med allt och alla. Pojken min.

Själv lyssnar jag ibland på Beatles 'Across the Universe' med The Kennedy Choir. Har ni Spotify så kan ni lyssna på den här.

En låt som får symbolisera min obändiga vilja att komma tillbaka till livet och bli lycklig igen. Eller åtminstone hyfsat hel. Men jag ska vara helt ärlig och säga att det inte känns som om den dagen någonsin kommer. Jag har det väldigt jobbigt nu.

Hej på er

Skrev ett långt inlägg om mina tankar om döden, tankar som många nojiga medelålders män som jag tänker på oftare än vad man tror. Eller det vet jag egentligen inte, men jag har åtminstone gjort det till och från ända sedan jag fyllde 40. Men det blev ett så rörigt, förvirrat och patetiskt inlägg så jag tog ut det på bakgården och sköt det. Så jävla dåligt var det. Ber att få återkomma i ärendet.

Idag var jag på jobbet en sväng, och det var naturligtvis inte alls lika jobbigt som jag hade fantiserat om. Jag tror jag lägger ned det där med fantasier helt, hittills har de ju inte haft en siffra rätt så varför ödsla den tiden?

I övrigt är vi fortfarande pigga och mår bra alla fyra. Vi, eller åtminstone jag, skjuter upp allt mörkt till begravningsdagen. Det är rätt skönt att kunna göra det, men den dagen är det antagligen en hel del som ska ut. Men som sagt, det tar jag då.

Jag har, för att på ett direkt halsbrytande sätt byta ämne, noterat att min 'soon to be very famous' cheesecake tilldragit sig en del kommentarer på bloggen, och en person (tack snälla!) har frågat om receptet. Så det tänkte jag minsann dela med mig av. Vad gör man inte för sina läsare? (Och för att få tänka på något annat.)

Receptet finns faktiskt redan på bloggen, från tiden då jag levde det där andra livet som jag inte riktigt kan komma ihåg nu, och ni hittar det här.

Så se nu till att få ändan ur vagnen och baka en cheesecake i helgen! Ni kommer inte att bli besvikna. Och skulle ni bli det så skulle ni ju ändå inte våga berätta det för mig, så jag har inget att förlora.

Lycka till.

Ok, Yoga

Begravningen närmar sig, och jag försöker fajtas med de demonerna så gott jag kan. Så jag skriver ett inlägg om yoga istället för att plåga både er och mig med ord om hur jobbigt det kan vara emellanåt.

Fantasier är ofta värre än verkligheten, och det gäller även fantasier om hur det är att köra ett yogapass. Upptäckte jag igår. För det var nog ändå hyfsat normalt ändå får jag säga. Fast då måste man i och för sig tycka att det inte är alltför onormalt att stå som en hund, andas bak i svalget och sedan hälsa på solen. Men eftersom allt är normalt numera så kändes inte det där speciellt udda det heller.

Resultatet var väl sådär, det var bra för både kropp och sinne, men jag är nog lite besviken på den där solen. Jag hälsade på solen säkert tio gånger igår, men det hjälpte ju inte, det var lika svinkallt när vi åkte därifrån som när vi kom.

En annan sak jag lärt mig om yoga är att det kan vara bra om man är vig. Det blir lite lättare att inta de rätta yogaställningarna då tror jag. Smidighet och flexibilitet i muskler och leder är bra egenskaper här, och jag må ha många goda egenskaper men inte just de två.

Statliga myndigheter är smidigare än vad jag är.

Men det gick! Jobbigt, mycket jobbigare än jag trodde, men skönt efteråt precis som med all annan träning. Och Ia fick bara ett enda skrattanfall under passet vilket jag tolkar som en godkänd insats från min sida. Hon påstod dessutom att hon skrattade MED mig och inte ÅT mig. Men jag vet inte, kan man skratta MED någon som inte själv skrattar?

Hursomhelst. Det var bra och välgörande. Tack Carola för instruktioner och tålamod. Och för att du inte skrattade vare sig med eller åt mig. Åtminstone inte så jag hörde.

Begravningen

Tur att man inte kan se in i framtiden, för om jag hade vetat att jag skulle skriva ett inlägg om min sons begravning hade jag aldrig startat en blogg. Jag hade inte ens velat bli född. Men nu är det som det är, och hur konstigt det än låter så är det inte riktigt så jobbigt som jag tror att ni tror.

Fantasier om hur det är att förlora ett barn är nog fan värre än att vara i situationen. Jag vet att det låter sjukt och missförstå mig rätt, att förlora ett barn är fortfarande det absolut värsta, värsta jag kan tänka mig kan drabba en förälder. Det är vidrigt, fasansfullt och helt overkligt tragiskt. Man brakar ihop och går sönder, och man blir aldrig riktigt hel igen. Men mina fantasier, som jag tror de flesta föräldrar snuddat vid någon gång, var värre. "Ingen överlever något sådant, livet är slut och man hamnar på psyke tills döden kommer och hämtar en". I bästa fall.

Egentligen skulle jag vilja skriva att "det är inte så farligt" men så kan man ju inte säga, till och med jag tar illa upp när jag läser det. Vad jag menar är just att fantasier ofta är värre än verkligheten. Även om det i det här fallet kanske är hårfint ändå, när jag tänker efter. Och än så länge har jag bara levt mitt nya liv i två veckor, så jag har antagligen ingen aning om vad jag pratar om.

Nog om detta, jag hoppas innerligt att ni aldrig någonsin behöver förstå vad jag nyss skrev. Och att ingen tog illa upp. Men jag hoppas också att jag inte har helt fel.

Men det är inte därför jag är här. Begravningen.

Vi har funderat mycket på hur vi vill ha det med begravningen, och jag förstår om det är många som undrar. Vi vill alla fyra att alla som vill och kan komma kommer. Och vill man inte eller kan man inte komma så ska man naturligtvis inte göra det. Svårare än så är det inte. Det enda problemet vi har/hade är att vi vill att alla ska få plats. Efter en kort "inventering" börjar jag nu inse att det kanske inte är någon större risk att kyrkan blir full och att de som "måste" vara där inte skulle få plats. Så kom. Om ni vill och kan. Men har ni ingen koppling till Linus eller oss ber vi er avvakta med att ta en plats i kyrkan tills merparten av besökarna är på plats. Just in case.

Vi kommer dessutom att resevera platser längst fram till höger för de allra närmaste, och för några långväga gäster. De som har reserverade platser kommer (om allt funkar) att veta om det innan de kommer. Vi reseverar också platserna längst fram på vänster sida till Linus närmaste kompisar. Även de, och deras föräldrar, kommer att bli kontaktade innan begravningen.

Det där löser sig nog automatiskt dessutom. Det är bara mitt kontrollbehov som pratar.

Alltså, nåväl, och sammanfattningsvis: Vill du komma är du hjärtligt välkommen. Slut på pekpinnar. Nästan.

Tid och plats framgår av dödsannonsen, och där står också att klädseln är valfri. Med valfri klädsel menar vi just valfri. Vill man komma sorgeklädd så gör man det, vill man klä sig i kostym så gör man det, och känns det bäst att komma precis som man är så gör man det. Själv ska jag ha jeans, luvtröja och gympadojjor, för om jag kom i kostym skulle Linus inte ens känna igen mig. Så nu vet ni. Valet är alltså ert helt och hållet. Valfri klädsel som sagt.

Idag ska hela familjen på yoga. Tre av fyra ser fram mot det, tre av fyra kommer dessutom att ha väldigt roligt på den fjärdes bekostnad, men alla fyra kommer säkert att må lite bättre efteråt.

Kram på er.

Och kolla vad Ida har ritat.

Till Elin

Bäst jag skriver det här också så du inte missar det bland alla kommentarer:

Självklart ska du komma på begravningen om du vill, du är hjärtligt välkommen. Ta gärna med dig någon eller båda av dina föräldrar, de kan vara bra att ha ibland...

Jag ska snart skriva på bloggen om hur vi tänker angående begravningen, jag har förstått att det är många som har frågor. Det kommer om någon dag.