No news

De senaste dagarna har jag faktiskt inte kommit på en enda sak att skriva om. Vilket helt logiskt förklarar det faktum att jag inte skrivit något inlägg.

Jag har lagat min korkskruv med Karlssons Klister, det är väl ungefär det som har hänt sen sist. Och så har min uppmuntrande far meddelat att "Det där håller aldrig". Sådan far sådan son, för det var precis så jag tänkte när jag var klar med klistrandet. Jag har pessimismen i blodet. Eller realismen som vi pessimister brukar kalla vår negativa läggning.

Klankis kom med en bra kommentar(*) för övrigt:

"Med 106 följare gissar jag att du har fått en ny öppnare på posten vid det här laget?".

Eller hur! Det kunde man ju faktiskt ha gissat! Men inte fan. Vad håller ni på med egentligen?

Nåväl, helgen har trots allt varit bra. I brist på korkskruv (och sedan igår, i brist på förtroende för min lagade korkskruv) så har vi varit tvungna att våldgästa våra vänner och dricka upp deras vin istället. Det borde ni prova nån gång, både trevligt och gratis!

Vänner, grannar och terapeuter. Arbetskamrater och chefer, såväl mina som min frus. Jag undrar ofta hur det hade varit utan dom. Hade man överlevt då? Att leva i bottenlös sorg utan någon som bryr sig? Går det?

Så kan man tänka ibland.

Och försöka vara lite tacksam, även om "tacksam" inte direkt är den dominerande känslan i mitt liv just nu. Men tacksam borde man vara, åtminstone för att man slipper vara ensam.

Nej, sov gott nu hörrni. Det är måndag imorgon.



(*) Kommentarer. Jag älskar alla era kommentarer, jag gör verkligen det. Jag förstår inte varför jag inte kan svara på dom, det gjorde jag alltid förut. Men så är det, jag vet inte vad jag ska svara. Jag bara läser dom, och så ler jag, och så är jag tacksam.

Det här var inte bra

Min 15 år gamla superexklusiva Munskänks-korkskruv har gått sönder! Den där svarta lilla grejen ska sitta fast på själva skruven men det gör den inte längre, och nu är goda råd dyra.

Finns det sånt där superlim fortfarande, som fanns när jag var ung? Som stelnade direkt liksom. Det där man kunde limma fast bänkgrannens gympadojor i golvet med när man gick i mellanstadiet?

Måste kolla det på Clas Ohlson. Senast jag var där köpte jag två saker. En kabel med en USB i ena änden och en stenåldersskrivarkontakt i den andra, samt fem matlagningscylindrar så jag kunde göra Mauros laxtartar. En butik med det spannet i sortimentet måste ha lim va?

...

Annars är det relativt lugnt. Hopp och förtvivlan börjar samsas så smått, till någon slags allmän nedstämdhet vilket är en bättre känsla än vad det kanske låter som. I den här situation är "sänkt grundstämning", som det står i mina läkarintyg, ett rätt bra tillstånd. Och jag menar det verkligen. Svingarna är inte lika brutala längre, jobbet går bättre och bättre och även om jag är trött dygnet runt så är jag inte så totalt utmattad som jag var tidigare. Jag mår bättre men långtifrån bra skulle man kunna sammanfatta det, och så mycket mer än så kan jag ju knappast begära.

Just nu oroar jag mig mest för hur diverse skolavslutningar och studentfirande ska kännas, trots att jag inte får göra det för min terapeut. Men jag gör det ändå, jag har alltid varit lite rebellisk sådär. Att bara ta en dag i taget är inte riktigt så lätt som det låter, försök själva får ni se.

Jag känner också en viss oro för ekonomin efter att jag fått ett sms från min fru där hon kort meddelade att "nu är klänningen betald". Jisses. Det kan betyda vad som helst, ekonomisk ruin är inte uteslutet.

Men ok, en liten stund i sänder. Nu ska jag äta en clubsandwich. Sen tar jag det därifrån.

Söndag, dag 126

126 dagar är i många sammanhang en rätt lång tid. För mig känns det forfarande både som en hel livstid och som igår, vilket är ohyggligt frustrerande eftersom det känns som om man inte kommer någonvart. Jag har mått så dåligt så länge samtidigt som jag vet att jag knappt ens har börjat mitt nya liv. Och oron för framtiden blir i de mörkare stunderna bara större och starkare.

Den tredje juni tar Malin studenten. Att se henne springa ut från skolan kommer att skapa en känslostorm i mig som jag inte ens vet om jag kommer att klara av. Hur ska jag kunna hantera den? Att se glädjen och lättnade i hennes ögon samtidigt som man, när man tittar lite närmare, ser den nattsvarta sorgen som omöjliggör den där totala lyckan som man bara SKA få känna när man tar studenten. Den orättvisan kommer jag aldrig att acceptera.

Nu är Malin klokare än vad jag är, och kan hantera sina känslor betydligt bättre än jag, så det där går nog bra ändå. Men rättvist är det fan inte.

Sommaren kommer att bli bra. En stor del av semestern kommer vi att tillbringa hos vänner i USA. Ocean City de första veckorna, trevligt nära Atlantic City och pokerborden, och sedan några dagar i New York. Väl hemma ska vi vila. Vila, vila, vila. Grilla och bada, skratta och gråta.

Det är sedan det blir knepigt. Efter semestern. För det känns som det är då vi måste börja det där nya livet på riktigt, vare sig vi vill eller inte. Tillbaka till jobbet på heltid kanske, förr eller senare måste man väl göra det? Linda börjar skolan igen, Malin ska plugga eller jobba. Som om ingenting hade hänt. Eller ännu värre, och som det är, FAST det har hänt.

Hösten kommer att bli riktigt tung.

126 dagar är ingenting. Så ha tålamod. Ge mig tusen dagar till.

Samlat svammel

Vi kan ju börja med veckans sökord. "Min fru är otrogen i Enköping". Redan på tolfte plats dyker min blogg upp! Och det här är ju intressant ur flera aspekter, den första frågan som dyker upp är naturligtvis vad man förväntar sig för träff på Google när man söker på en sådan fras? En annan fråga man kan ställa sig är varför jag skriver om det, eftersom det kommer att innebära att jag hamnar ännu högre upp på hitlistan. Den tredje frågan jag ställer mig, med sammanbitna käkar, är vad fan det är min fru har hittat på i Enköping.

Det klokaste vore dock att inse att bloggvärlden är full av putslustiga små inlägg om tokiga sökord och ge fan i alltsammans istället. För att ge sken av att vara en vaken kille, med koll på vad man bloggar om.

Jag tränade i måndags! Trots att jag ägnade hela dagen åt att komma på bra ursäkter för att slippa. Sista halmstrået var att ringa hem till min fru och lite allmänt undra om det var ok att komma lite sent hem från jobbet. Var hon helt säker på det verkligen? Hon kanske behövde bilen om inte annat? Och hur går det med maten om inte jag är hemma? Men hon genomskådade det där direkt såklart, och plötsligt var det jääättelugnt hemma. Klart hon kunde fixa maten, och behövde det skjutsas någonstans så kunde hon ju låna en bil. Och gräsmattan kunde jag ju klippa någon annan dag sa hon.

Den otrogna lilla skatan.

Så jag var tvungen att träna helt enkelt. Kondition dessutom, som jag hatar så djupt och innerligt. Tio minuter på crosstrainern och sedan löpbandet tills jag såg stjärnor (ca 6 minuter). Och efteråt var jag givetvis sådär extremt nöjd, som bara en äkta latmask kan vara efter att ha uträttat något. Varför kan min hjärna inte minnas den där känslan av total tillfredsställelse till nästa gång det är dags att träna? Varför ojar jag mig över något som ger en sådan omedelbar belöning? Jag borde gå hos en psykolog eller nåt.

Veckan började för övrigt med att jag åkte till jobbet och missade ett möte med tre timmar. Rätt imponerande och nytt personligt rekord faktiskt. Mötet, som jag själv hade tjatat på att vi bara måste ha, var helt utraderat ur hjärnan och jag kopplade inte ens när jag gick förbi konferensrummet och såg de som satt där. Jag undrade bara lite förstrött vad det där kunde vara för ett trevligt litet möte och så gick jag på lunch. Har jag nämnt att mina arbetskamrater är flexibla, hänsynsfulla och förstående? Bra, för det är dom.

Jag har varit på Råkultur också! Dit ska man gå när man ska äta sushi, för det blir inte så mycket bättre än så. Dessutom ligger det nästan vägg i vägg med Louise, så där kommer jag att tillbringa åtminstone en lunch i veckan.

Och så har jag varit vid minneslunden ett par gånger. Min lite mer allvarsamma sida behöver också lite tid ibland.

Ja, det var nog det hela. Nu ska jag sätta mig och blänga på frugan tills hon ger upp och erkänner.

Ljuvliga grannar

Enligt expertisen är det inte ovanligt att sådana som jag plötsligt får ett stort behov av att röja upp i sitt hem. Inte nödvändigtvis Linus saker, det känns alldeles för tidigt, men allt annat. Hobbyrummet i källaren som är fullt med bråte från golv till tak brukar hemsöka mig emellanåt. Problemet med hobbyrummet är att Linus hade en massa grejer där också, så det måste vi vänta lite med.

Men garaget! Det som så oskyldigt började med att vi råkade ställa några byråer där för några år sedan galopperade givetvis iväg och resulterade i ett garage fullt med allt från rostiga cyklar till överblivna kakelplattor. Bilen har inte fått plats på flera år, och den senaste tiden har jag plågats (på riktigt plågats) av den jobbiga situationen att känna ett enormt behov av att röja upp samtidigt som jag helt saknar initiativkraft att ens öppna garageporten.

Men idag, efter ännu ett energigivande besök hos Louise, fick jag för mig att jag nog hade kraften att åtminstone klippa min gräsmatta. Och gräsklipparen står i garaget så jag var så illa tvungen att öppna den där garagedörren ändå. Och det var då de slog till, grannarna.

Jag har tidigare skrivit om lyhördhet och helhetslösningar om man vill hjälpa till, och det var precis det de ville och gjorde. "Här är bilen och där står släpet, nu kör vi."

Så nu sitter jag här, med ett tomt garage och en själ ren som en nybastad finne.

Ett orosmoment mindre, och grannar värda guld. Två viktiga saker i mitt liv just nu.

Ljuvliga kommentarer

Jag har fått flera kommentarer från "Annika" och jag känner igen mig i allt hon skriver, bla det här:

Linus finns kvar i sina kompisar, i er, i alla han mötte som tog intryck av honom.
Under cykelfärden hem från dagens bastu och havsbad funderade jag över detta: " Vore det bättre att aldrig ha fått den värdefulla gåvan som så brutalt rycks ifrån en när man mister ett barn? Hade livet varit enklare om detta älskade barn aldrig levt sin stund på jorden?

NEJ, blev svaret, de finns kvar hos oss alltid, deras väsen försvinner aldrig, den tid de fick var värdefull! MEN, sorgen över den livstid de förlorade, de erfarenheter de aldrig fick uppleva, allt som bara togs ifrån dem, den smärtan är tuff att bära.

Jag har också ställt mig den frågan (och alla andra frågor som finns i hela världen tror jag, man frågar sig rätt mycket i den här situationen). Jag kommer också fram till precis samma svar. Linus hade 14 jävligt bra år, det finns många människor som inte ens har 14 lyckliga år i hela sitt liv. Och de avtryck han gjorde finns kvar, inte bara hos mig utan hos alla som kände honom, till och med hos många som aldrig träffade honom! Att han alltid finns med oss och att han alltid kommer att göra det är en skön tanke och egentligen den enda tanken som kan finnas, allt annat vore ju outhärdligt.

Den tanken gör det också lite lättare att bära sorgen över det som inte fick bli, för sorgen hänger blytungt över mig hela tiden, oavsett hur jag resonerar inombords.

Tanken känns tack och lov också helt naturlig och självklar. Och att andra, som Annika, tänker likadant gör det hela ännu bättre.

Så fortsätt gärna att dela med er av era tankar, det hjälper mig mycket.

Långhelg

Istället för att blogga har jag övat mig på en massa andra saker i helgen istället. I fredags hade vi vänner hemma på middag för första gången på fyra månader och det var riktigt riktigt trevligt. Redan på morgonen visste jag ATT jag ville och VAD jag ville laga för mat och det höll faktiskt hela vägen. Inklusive jag själv, så det ser jag som goda nyheter och ett litet steg framåt.

Igår var jag också vid poolen hemma hos svärföräldrarna. Poolen ligger bara några meter från olycksplatsen och tåget dånar förbi flera gånger i timmen. Det gick väl sådär, men det gick. Får öva mig lite mer på det, Malin ska ju ha sin studentskiva där i början på juni.

En stor del av helgen har jag också spenderat framför datorn och "Mauro och Pluras kök" på tv8.se. Något av det bästa som gjorts på TV faktiskt. Att dricka vin tillsammans med vänner samtidigt som man lagar god mat med bra råvaror är något jag uppskattat länge, och jag får nog lite smak på livet igen när jag tittar på det där. Längtar dit på något vis, och även det måste vara positiva nyheter.

En fika med några av Linus kompisar om ett litet tag, och sedan hockey på det och det kan bli den bästa helgen på rätt länge!

Svar på frågor

Några av frågorna tror jag att jag svarade på i mitt förra inlägg, men resten kommer här:

Vem får bry sig?

Jag tycker att alla får bry sig, ju fler desto bättre, men på helt olika sätt beroende på vem du är. Har du aldrig träffat mig och inte vet vem varken jag eller Linus är så kan du inte knacka på dörren oavsett hur gärna du än vill visa ditt deltagande. Även nu, flera månader efter händelsen, skulle det kännas väldigt märkligt. Omtänksamt men tyvärr helt fel.

Skriv ett långt brev istället, det kan funka. Du får möjlighet att uttrycka det du vill och jag kan läsa det när jag vill och orkar. Vi har fått ett antal brev från okända personer, i början kändes det kanske lite konstigt men lite senare kändes det väldigt omtänksamt och varmt. Kommentarer på min blogg funkar alltid, de har hjälpt mig mer än ni tror.

Att hitta rätt ord, hur viktigt är det? Vill man alltid bli påmind?

Hur du formulerar dig är inte alls viktigt, det är betydligt viktigare att du kan känna av OM jag vill prata och vad jag i så fall vill prata om. Ha förståelse för att det du skulle vilja prata om är sekundärt, börjar jag babbla så är det bara att lyssna.

Och nej, man vill inte alltid bli påmind! Märker du att jag pratar om andra saker än det som hänt så finns det en anledning till det. Är du inte utbildad samtalsterapeut/psykolog, eller själv varit med om en liknande händelse, så får du aldrig tro att du vet vad som är bäst för mig, eller utföra några som helst "experiment" som du tror skulle vara bra! Min terapeut använder ofta ord som "Linus är död", "Linus kommer aldrig tillbaka" i syfte att banka in det i mitt huvud, men hon är proffs och har hela tiden kontroll på situationen. Det du kan göra är att finnas till, hjälpa till med praktiska saker och att lyssna när jag väl sätter igång och pratar. Den hjälpen är ovärderlig, så tro inte att du inte räcker till.

Ska man, om man är helt främmande för dig, höra av sig och visa omtanke ändå? Var går gränsen till läskigt påträngande?

Jag tycker att man ska undvika att höra av sig om man inte har någon som helst koppling till de drabbade. Man kan skriva ett brev, men man ska definitivt inte komma hem till mig för då blir det "läskigt påträngande". Jag var däremot väldigt, väldigt tacksam för alla ljus och skriftliga hälsningar som kända och okända människor lämnade vid olycksplatsen och nere vid skolan. Det var omtanke från ett helt samhälle, och det kommer jag aldrig att glömma.

Hur "på" ska man vara? Höra av sig hela hela tiden eller lite då och då?

Det där är jätteknepigt. Eftersom jag tappat all form av initiativförmåga så måste man vara lite på om det ska hända något. Samtidigt kan det vara väldigt stressande om det är för ofta. Lite då och då (hur ofta det nu är) funkar bättre, och du måste förstå att jag väldigt ofta kommer att avböja. Var uthållig men bli inte för påstridig. Luddigt men sant.

Kom gärna med helhetslösningar! Förslag som "Vi kan väl käka middag hos oss någon gång nästa vecka" funkar inte alls, jag kommer inte att orka ta det initiativet, dessutom kommer jag att glömma bort hela erbjudandet. Mitt minne funkar helt enkelt inte.

Ett erbjudande måste vara jättekonkret, "Ring mig om du behöver något, vad som helst, när som helst" är jättesnällt men meningslöst. Jag kommer inte att ringa, jag varken orkar eller vill. För ofta är det så udda saker man behöver hjälp med. Man ringer inte gärna en vän och ber dom komma hem och vika tvätt eller fixa min trädgård. Jag har massor med fantastiska vänner, och hade jag bett om något sådant så hade jag haft både tvättstuga och trädgård fullt med folk inom en timme, men man ber inte om sånt, inte ens i min situation. Koppla istället på din lyhördhet och försök kom på vad jag kanske behöver hjälp med och kom sedan med ett konkret erbjudande. "På tisdag kväll kommer jag och klipper din gräsmatta om det är ok?" Jag har svårt att se att jag skulle tacka nej till det.

Ännu ett exempel: Vår julgran hade stått och skräpat utanför huset sedan januari. För någon månad sedan kom grannen förbi och frågade om hon kunde ta med sig den till tippen när hon ändå skulle dit. Och det var klart hon fick. Hade hon istället sagt "Ring mig om ni vill bli av med granen så fixar jag det" så hade den stått där än.

Vad är skillnaden på det stöd man behövde precis i början och det stöd man behöver nu några månader senare?

Det är en jättestor skillnad och det tänkte jag skriva om i nästa inlägg.

Vad vill du helst att folk, som inte känner dig så bra, ska tro nu? Att du mår bättre än vad du gör eller sämre?

Jag är rätt säker på att de tror att jag mår väldigt mycket bättre än jag gör, och jag kan inte begära att de ska veta hur det är. Det kan kännas jobbigt ibland när man ser att livet återgått till det normala för alla andra utom för mig, men så är det ju. Livet går vidare, även om det går lite långsammare för mig. Ha dock en förståelse för att allt inte är bra bara för att jag är tillbaka på jobbet, är med på en fest, eller sitter och garvar. Jag bara övar, du måste ha tålamod med mig i flera år framåt.

Vill man höra andras erfarenheter om sånt här? Eller vill du endast berätta om det du varit med om?

Jag vill absolut höra om andras erfarenheter, det är nog egentligen det enda ämne som jag kan ta till mig just nu. Flera har sagt nåt i stilen "Min mamma/pappa/mormor dog för några år sedan men det är ju inte alls samma sak". Jag tror visst att det är samma sak. Sorg är sorg, själva känslan är likadan, sedan är det naturligtvis skillnad på intensiteten och hur lång tid det tar att återhämta sig, beroende på vad som hänt och vem som har dött. Jag lyssnar mer än gärna på dina erfarenheter och hur du har gått tillväga med din sorgebearbetning, det är väldigt viktig information och det är väldigt lugnande när man känner igen sig. Det är också därför som kommentarerna på bloggen från de som själva förlorat ett barn känts så himla bra. "Du kommer att klara det här" betyder väldigt mycket mer om det kommer från någon som faktiskt vet.

När kan man börja tro att "sorgfamiljen" har kommit tillbaka till det "normala livet" igen?

Ingen aning, jag har bara varit här i fyra månader och just nu känns det ju som "aldrig". Kanske kan man skönja ett lite mer "normalt liv" om några år, jag hoppas det i alla fall.

När kan man sluta "ta hand om dig" och lita på att du klarar dig själv?

Inte än i alla fall... Vad man behöver hjälp med ändras med tiden, i början är det ren livräddning, sedan praktiska saker, lite senare behövs hjälp med att komma tillbaka till jobbet och att komma in i det sociala livet igen. Men jag ska försöka skriva ett helt inlägg om det lite senare.

Ha en bra helg nu!

Vad ska man säga när man träffar mig?

För fyra år sedan miste en av mina bästa vänner sin fru. Hon hade varit sjuk i cancer ända sedan vi träffades första gången, och han och jag hade många, långa och djupa samtal om liv och död, lycka och sorg, innan hon gick bort.

Trots det kunde jag inte komma på en enda sak att säga till honom när jag fick sms:et om att det hade tagit slut. Det enda jag minns är att jag skrev något om att jag saknade ord, för det var precis det jag gjorde. Jag minns också att jag hade väldigt svårt att veta hur jag skulle vara och vad jag skulle säga de gånger vi träffades.

Utöver min terapeut, som har det här som jobb, så har han varit den som betytt allra mest för mig den här tiden och det är jobbigt att veta att jag inte var något vidare stöd till honom när han behövde det, jag hade säkert varit ett betydligt bättre stöd idag.

För nu vet jag tyvärr väldigt mycket mer om den här typen av situationer. Jag hatar att jag kan svara på den här typen av frågor och skulle göra vad som helst för att fortfarande leva i okunskap, men eftersom det inte går och eftersom jag har betalat ett omöjligt pris för den här kunskapen så känns det ändå vettigt att åtminstone dela med mig av den och det är därför jag skriver de här inläggen.

Och efter den förvirrade inledningen så ska jag nu svara på vad man ska säga till någon i min situation. Eller åtminstone vad jag tycker att man bör säga till mig. Jag tror att det här är en av de saker som människor i min närhet har oroat sig mest för, och det har jag full förståelse för. För vad SÄGER man när man träffar någon första gången efter att katastrofen inträffat? I mitt fall är det jätteenkelt för du kan säga precis vad som helst.

Den bästa hälsningsfrasen hittills är "Gud vad skönt att se dig" som var det första jag fick höra när jag kom tillbaka till jobbet. Men säg vad du vill, det är inte det minsta viktigt vad din hälsningsfras är, så den kan du sluta öva på.

Men det är två saker som jag tycker att du ska undvika. Du kan inte låtsas som att ingenting har hänt, det blir ju jättekonstigt. På något sätt måste du kommunicera att du vet vad som hänt och att du tycker att det är för jävligt. Enklast, fortfarande enligt min högst personliga uppfattning, är ju att säga precis så. "Jag hörde vad som hände, och det är för jävligt". Är du bättre uppfostrad än jag så kan du naturligtvis uttrycka dig mer vårdat, men det viktiga är att du noterar det som hänt och sedan uttrycker ditt medlidande. Det är inte konstigare än så.

Den andra saken jag haft lite svårt att hantera är när någon inte säger någonting alls utan bara lägger huvudet på sned och tittar länge och medlidsamt på mig när vi träffas. Jag förstår att det är den naturligaste sak i världen att göra, men det sätter mig i en jobbig sits. För hur förväntas jag bemöta det där? Ska jag göra samma sak? Eller förväntas jag säga något, och i så fall vad? Gör inte så, jag tror de flesta i min situation har svårt för just det.

Vart samtalet sedan tar vägen vet ju varken du eller jag så det är omöjligt att i detalj beskriva vad jag tycker att du ska försöka prata om. Allt hänger på din lyhördhet, att du på något sätt kan läsa av vad jag vill och inte vill prata om. För ena stunden vill jag prata om helt alldagliga saker och absolut inte om det som har hänt, i andra stunden är det precis tvärtom. Så var lyhörd. Inte världens mest användbara tips kanske men så är det, och jag kan inte uttrycka det på något annat sätt.

Vad du definitivt ska vara uppmärksam på är om jag inte vill prata alls. Får du en svag känsla av att det kan vara på det viset så är det med största säkerhet just så, och då ska du dra dig tillbaka och försöka någon annan gång. Förvänta dig inte att jag ska säga ifrån, det funkar inte så, åtminstone inte för mig.

Under samtalet bör du lyssna väldigt mycket mer än du pratar. Personen du har framför dig har ett enormt behov av att prata och bryr sig bara om sig själv och sin situation, ingenting annat, så det är viktigt att du lyssnar aktivt och intresserat. Ställer du en fråga måste du vara beredd på att lyssna på svaret även om det är 30 minuter långt. Tyvärr fungerar det inte så i båda riktningar, min hjärna är helt fylld med det som har hänt mig, och det finns inte minsta utrymme för något annat. Så bli inte förvånad om jag tappar intresset så fort du öppnar munnen, vi är sådana.

Är du hemma hos mig så tänk på att inte stanna för länge! Återigen, jag kommer inte att säga ifrån, inte ens om du bett mig göra det. Nu beror det här lite på när i tiden det här är, men under de första månaderna orkar man inte med så mycket mer än en kvart. Och här är det lätt att glömma bort sig, det är inte alls osannolikt att du tycker det är väldigt skönt att äntligen få träffas och se att vi åtminstone lever, så risken är stor att du blir sittandes i soffan alldeles för länge av ren lättnad.

Herregud, det här inlägget tar ju aldrig slut. Och det blev väldigt många pekpinnar ser jag, vilket är lite konstigt för det jag ville ha sagt var egentligen att du inte ska oroa dig för mycket över vad du ska säga eller hur du ska göra. Försök vara lyhörd så löser sig det mesta.

Imorgon ska jag försöka svara på de andra frågorna i kommentarerna!

Hur hanterar man någon som mig? Del 1

Vad i hela friden gör man när en kompis/arbetskamrat/granne drabbas av det värsta man kan tänka sig? När någon man bryr sig om får hela sitt liv raserat på en sekund? Finns det överhuvudtaget något man kan göra? Och i så fall vad? Och HUR?

Jag har funderat länge på att skriva något om det här, men det är inte lätt. Till att börja med är det väldigt individuellt, dessutom är svaret på frågorna nästan alltid "det beror på". För det beror på vad som har hänt, när det hände, hur det hände, vilken relation man har till de som drabbats, hur deras liv såg ut innan katastrofen, osv osv osv.

Men på frågan om det överhuvudtaget finns något man kan göra så är svaret givetvis ja. Det finns tusen saker man kan göra, och behovet av hjälp är både omfattande och akut.

Så jag gör ett försök, men håll i minnet att det är min högst personliga erfarenhet av vad jag har tyckt varit bra. Erfarenheten är också bara lite drygt tre månader lång så jag saknar nästan helt perspektiv och hissen går fortfarande inte riktigt ända upp, så om ett halvår kanske jag tycker annorlunda. Jag hör av mig i så fall...

Behovet av hjälp varierar över tiden. Hjälpen behövs över en mycket lång tid, men beroende på var i tiden man befinner sig så är det olika saker man behöver hjälp med. Jag insåg när jag började skriva det här att det är ett så omfattande ämne att jag måste dela upp det på flera inlägg. Den här delen handlar om själva katastrofögonblicket och vad man kan (eller egentligen måste) göra då.

Just när det händer, som i mitt fall när jag satt på jobbet med telefonluren i handen och precis hade fått höra att min son hade dött och att mitt liv därmed var över, så var jag i behov av ett helt annat stöd än jag var två veckor senare, eller som idag, fyra månader senare när jag förstått att livet faktiskt inte tar slut ändå. Att man inte dör av sorg. Men det är viktigt att inse att personen du har att göra med just i detta ögonblick mycket väl kan tro att allt är över.

I katastrofögonblicket slutar man fungera helt och hållet, och kan reagera på de mest besynnerliga sätt. Det första jag gjorde efter att ha ringt min fru var att avboka min träningstid dagen efter. Som om det spelade någon roll. Det viktiga i det här läget är att se till att jag inte gör något riktigt dumt, som att hoppa in i bilen och åka hem, eller öppna fönstret och hoppa ut. Båda alternativen är faktiskt farligt sannolika, så börja med att se till att jag inte är ensam. Ställ fram ett glas vatten, se till att jag sitter eller ligger ned, håll en hand på min axel och fokusera på att vara lugn och saklig, om inte annat så för din egen skull.

För nu måste du ansvara för att jag blir transporterad dit jag ska, så den första uppgiften är att ta reda på vart, och sedan se till att jag kommer dit på ett säkert sätt. I mitt fall var polisen på väg till min arbetsplats så det problemet var redan löst. I annat fall måste du själv ordna med transport, och eftersom du måste ta hand om mig så kan du inte köra själv. Fixa taxi eller se till att någon annan kan köra.

Tänk på att personen du har att göra med tappat all tankeförmåga och knappt är medveten om vad som händer runtomkring, så det är du som måste se till att jag har det viktigaste med mig (nycklarna hem och mobilen), du kan inte ens vara säker på att jag kan visa vägen till min bostad. Försök också ta reda på om det är någon ni kanske måste plocka upp på vägen, barn på dagis eller skola.

Det är mycket att tänka på och situationen är kaotiskt så ju lugnare du kan vara desto bättre. Det är betydligt viktigare att det här går tryggt och säkert till, än att det går fort. Och du måste därför vara beredd på att hantera det faktum att jag tycker precis tvärtom.

När du har säkerställt att jag är i tryggt förvar och överlämnat ansvaret till någon annan kan du till slut ta bort den där handen från axeln. Sett i backspegeln så kändes den kroppskontakten, utan att överdriva, som skillnaden mellan liv och död. Hade min arbetskamrat tagit bort handen hade det varit som att dra sladden ur en respirator. Men nu gjorde hon inte det, hon gjorde allting rätt.

Efter att allt det här är klart behöver du ta hand om dig själv. Du har precis genomgått ett extremt trauma och du befinner dig med största sannolikhet i ett chocktillstånd. Jag skulle rekommendera att du pratar igenom allt som har hänt med någon i närheten, eller åk hem (undvik att köra själv) och prata med din partner eller vänner som är bra på att lyssna. Gå igenom händelsen detaljerat, minut för minut. Du bör också överväga att ta kontakt med en kurator/psykolog som kan hjälpa dig vidare, för du behövs framöver också. Dels under tiden jag är hemma från jobbet, men framförallt den dagen jag ska försöka jobba igen.

Men det får bli ett senare inlägg.

Äh fan, jag märker redan nu att jag aldrig kommer att få med allt eller ens få någon vettig struktur på de här inläggen, kan ni inte ställa frågor istället så ska jag försöka svara så gott jag kan.

Lyckad helg

Trots allt. Inte som förut såklart, men ändå helt ok och ett bevis på att jag nog mår lite bättre och att jag gör det lite längre stunder än tidigare.

Lördagen började med en fika tillsammans med bloggvänner och var precis så bra som jag hade hoppats på. Lite märkligt att träffa folk för första gången, men som man redan känner lite grann. På en dryg timme hann vi nog avhandla allt som finns. Barn, sorg, glädje, jobb, kändisar, TV, tidningar, bloggar, Sundsvall, räkmackor utan macka, statliga myndigheter, bostadspriser, egna företag, Seglora, vattenpumpar och terapeuter. Mycket, mycket trevligt.

Full av energi mötte jag sedan upp mitt resesällskap för sedvanlig inlämning av V75:an som lika sedvanligt sprack i första avdelningen. Som lök på laxen vann givetvis Iceland i tredje, en häst jag för döva öron hade försökt lobba in i systemet redan i höjd med Hudiksvall på väg upp. Jag var djupt förorättad ända tills Hallsta Lotus som jag toksågat sedan i tisdags vann med 250 meter. Så ett rätt hade vi i alla fall. No thanks to me.

Men va fan, pengar är inte allt. Lite självförtroende vore däremot kul att få ha någon gång ibland.

Vi missade också, för sjunde året på raken, att ta en drink i lobbybaren på Knaust. På sju försök har vi inte lyckats pricka in deras öppettider en enda gång, vilket är en halv bedrift eftersom de faktiskt har öppet mellan 17 och 23. Middag på Mezoyo eftersom 7 kryddor var fullt, vilket var väldigt bra det eftersom Mezoyo var kanon.

Viss besvikelse däremot över att inte få en skymt av den skygge djurpoeten Wayne på hela helgen. Efter en snabb koll visar det sig att karln åkt till Täby av alla ställen på jorden. Täby! Det var faktiskt lite överraskande.

Nåväl, en sista sväng till casinot och sen i säng tre timmar försent, same same.

Och imorgon måndag. Men se det tänker jag inte ha någon ångest för. Jag ska nämligen carpa den där diem och fokusera helt på hockeyn ikväll.

Tack DHT och Mymlan, mina nyblivna bloggterapeuter. Vi ses om ett år.

I drakarnas stad

Sundsvalls quiz 2

Det först öppnade rätta svaret (det enda svaret, men ändå) kom från mymlan. Svenssons var givetvis rätt. Mymlan vinner således evig ära och viss berömmelse.

Men var är jag nu? Rätt svar imorgon, i bästa fall.

Sundsvalls quiz

Var är jag nu?

Ok we're off!

Lite chablis till det där, och sedan ett hemligt vin lagom till söderhamn.

Sundsvall

Imorgon!

Planeringen har det varit lite si och så med, det var ju lite svårt att utesluta Frugan och Lyxsvägerskan från planeringsmötena eftersom de ska med, och de hade naturligtvis en massa konstiga förslag. Frukost till exempel. Och något de kallar "behandlingar", som jag tror har något med spa att göra. Ganska långt från de aktiviteter Leffe och jag ägnat oss åt vid tidigare besök, även om vi kom farligt nära när vi hittade en massagefåtölj bredvid bastun på Scandic.

Men vi fick ihop planeringen till slut, utan alltför stora förändringar.

Nytt för i år är en fika på Pallas med en hemsk tvilling och en mymla, vilket jag ser mycket fram emot. Ett rimligare alkoholintag kan också bli en nyhet, av en hel massa naturliga skäl.

Efter att ha gått igenom alla Sundsvallstips jag fick här på bloggen (tack!) så ligger Cassiopeja, Invito, Saffran och 7 kryddor högt upp på "att besöka"-listan.

Och Bishops, Casinot, lobbybaren på Knaust, Svenssons, spelbutiken bredvid ICA och Turistbyrån på torget som vi av någon outgrundlig anledning alltid får för oss att gå in i.

Och så Dalton's då. Men det visste ni ju redan.

Förvirrade funderingar

Inte titta bakåt, men inte titta för långt fram heller. Inte så lätt, men något annat funkar inte just nu. Att titta bakåt är väldigt smärtsamt och det gör jag helst bara tillsammans med Louise, jag har slutat att hoppa ned i den avgrunden utan proffs att hålla i handen.

Och att titta långt fram går inte, det är för konstigt att försöka förstå en framtid utan Linus, jag har ju fortfarande inte tagit in allt som hänt. Eller ens ATT det har hänt. Plötsligt kan det gå upp för mig, jag fattar plötsligt i några svindlande sekunder, och sedan försvinner det igen. Det sipprar sakta sakta in, hjärnan funkar tydligen så. Jag har ett ton verklighet som ska in i skallen och min hjärna släpper in max ett gram i taget, sen får jag vila en dag eller två. Inte konstigt det tar tid.

Så jag tar en vecka i taget. Varje vecka som går är en vecka närmare någon slags försoning, men också en vecka längre bort från den där hemska dagen i januari. Försöker lägga så mycket tid bakom mig som jag bara kan, och är nöjd med varje dag som går oavsett hur jag mått.

En taktik som funkar ganska bra, även om jag ibland kan oroa mig för att jag "flyr", att jag inte sörjer tillräckligt ordentligt och att det ska straffa sig längre fram. Enligt Louise är tankarna normala, men fel. Jag sörjer ju Linus varje minut som går oavsett var jag är, vad jag gör, eller hur jag mår. Han är alltid med mig, och kommer alltid att vara.

In good times and in bad.