Barn, vuxna och vita lögner. Och Eid al Fitr.

Den här historien är kanske lite lång men den är väldigt kul! Och alldeles sann!

Jag jobbar i ett projekt som lite luddigt kan beskrivas som att vi ska leverera ett stort komplext system till vår kund, ett muslimskt land, och de har ett par representanter på plats hos oss för att kolla att vi sköter oss under utvecklingen av produkten. Som alla allmänbildade redan känner till så avslutades fastemånaden Ramadan alldeles nyligen och den följs av "Eid al Fitr", några dagars högtid där man umgås med familjen och äter kollosala mängder mat. Ungefär som vår julafton, fast inte så mycket skinka och snaps kanske.

Så efter helgen gick våra kunder runt på kontoret och bjöd på äkta muslimska Eid al Fitr-kakor som speciallevererats till Sverige. Väldigt söta bakverk, som ärligt talat bara är sådär lagom goda, men klart ätvärda. Och det var ju en ytterst trevlig gest dessutom så alla smakade och "mmm"-ade och sa tack och va gott osv.

Den här dagen hade en av mina kollegor sina två barn med sig, två grabbar på 4 resp 6 år. De blev givetvis också bjudna på kakor, men är ju en aning ärligare än vi vuxna och det syntes tydligt att de inte gillade Eid al Fitr-kakor, äldsta grabben såg ut som om han tänkte kräkas och lillgrabben tog tag i pappas ben och totalvägrade att ens smaka. Nu var de ju bara barn, så alla skrattade gott och kunden gick vidare för att bjuda resten av kontoret. Då knallar vår projektledare, låt oss kalla honom Peter, förbi och får syn på ungarna och frågar glatt om de gillade kakorna, vilket de meddelade att de inte gjorde. Peter log, lutade sig fram och sa "vet ni vad grabbar, det gör faktiskt inte jag heller". Problemet var bara att kundrepresentanten hade fått syn på Peter och vänt på klacken och kom nu brett leende för att bjuda även honom på en av läckerbitarna.

Situationen var nästan obeskrivligt komisk. Där står alltså Peter mittemot världens viktigaste person, vår kund, som är i färd med att bjuda honom på hemlandets specialitet. Bredvid står två små barn som han precis har upplyst om vad han tycker om sagda specialiteter. Så tar han en stor tugga, och ungarna står med ögon stora som tefat med en enda tanke i huvudet: Vad fan händer nu??

Peter gör givetvis det han måste, mmmmm-ar och nickar och tackar, och gud va gott. Och det sista man hör när pappan tar med sig ungarna längs korridoren är "jomen vuxna får göra sådär ibland förstår ni."