Igår för ett år sedan begravde vi Linus. Jag tappar andan när jag skriver den meningen och jag kan inte begripa hur vi ens överlevde något sådant. Det är fullständigt overkligt att jag har gått igenom allt detta. Beskedet på telefonen, polisbilen hem, se Linus på en bår i ett bårhus och sedan en begravning. Allt inom loppet av några veckor.
Jag försökte tänka att klarar man det där så klarar man allt, bara för att upptäcka att den riktiga avgrunden öppnade sig tiden efter begravningen, när allt som skulle göras var gjort och ett till synes meningslöst liv var det enda som återstod. Månaderna efter begravningen var omänskligt jobbiga.
Lik förbannat sitter jag här idag och "mår under omständigheterna bra". Och undrar som så många gånger förr hur det gick till. Och vad som kommer att hända när man verkligen begriper vad som inträffat. Trots att jag vet att det inte är så det går till.
Livet går vidare även om man vägrar att inse det, vilket jag fortfarande vägrar att göra. Situationen känns fortfarande väldigt temporär, som att jag just nu befinner mig i en väldigt jobbig situation men att det kommer att lösa sig på sikt.
Jag befinner mig i en väldigt jobbig situation, och det kommer att lösa sig på sikt, men inte på det sättet som jag vill. För det ska lösa sig utan att Linus kommer tillbaka och det är det som är så svårt att ta till sig. För det går ju inte.
Det finns dagar när jag faktiskt mår riktigt bra och ser rätt ljust på framtiden, och så finns det dagar som den här. De bättre dagarna blir fler och fler och de sämre allt färre. Jag mår bättre och bättre de ljusa dagarna, och jag mår lite mindre dåligt under de mörka. Precis som de sagt att det kommer att bli.
Allt det här vet jag, och ändå kan jag inte tro på det. Hur nu det går till.
Men man måste kanske inte begripa allt här i världen.
🤎🧸🍂
3 år sedan
21 kommentarer:
Tänkvärda ord och säkert en tröst för männsikor i liknande situation. Att det faktiskt på något sätt går att ta sig i genom det. Vilket man inte kan förstå...Har länge följt din blogg men kommenterar ej så mycket!
Jag kan inte ens föreställa mig det du och din familj gått igenom under året som gått, men det gör mig glad att höra att det går att "må bra" och att vara glad ibland och att man faktiskt kommer på fötter även när livet är svårt - även om det aldrig blir med samma balans som tidigare.
"Aldrig mer" är så omänskligt lång tid, tänker jag när jag läser det du skriver...
Kan bara krama om och känna ödmjukhet inför livet.
I år är det 15 år sedan vi miste vår son o fortfarande smärtar årsdagen. Minnena över de sista dagarna är kristallklara.
Man överlever precis som du säger, för man inte har något annat val...
Men man blir aldrig densamma igen o det finns en bit av ens hjärta som för alltid är borta.
Hur hemskt det än låter så har detta format oss till bättre människor. Vi har lärt oss att ta tillvara dagen o det små sakerna i vardagen. Vi jagar inte längre det där stora drömmarna utan det är i vardagen vi uppskattar lyckan.
Varmaste kramarna till er alla i familjen
Finner inga ord, förutom ett, och det ordet är till dig. STYRKA, vilket jag tycker att du har.
/Kajsa
Mina tankar går till dig denna hemska årsdag.
/Gagnskullu
Nej, man ska nog inte begripa allt här i världen, för då tror jag man blir galen....
Massor av goa kramar till dig, och din familj!
Och du, jag älskar när det kommer ett nytt inlägg från Fasching i min bloggroll!
Keep up the good work!
Dubbelörnen beskriver det så fantastiskt bra att jag inte har fler ord själv att förmedla.
Skulle möjligen vara att; styrkan och kärleken till det som varit och till de som finns kvar och delar ens sorg, är också det som ger fortsatt kraft.
Varma tankar på er första jobbiga "årsbegravningsdag".
Hade vi kunnat ta in allt och förstå, hade vi inte överlevt, tror jag.
Människan är ett så otroligt fint maskineri, både fysiskt och psykiskt, ju äldre jag blir desto mer imponerad blir jag av naturens smarta sammansättning, om du förstår.
Ni - i mina tankar.
Jag förstår hur du känner, och beundrar dig för att du mitt i allt kan sätta dina känslor på pränt som du gör. Jag är tacksam över att du har styrkan att dela med dig.
Jag har en bit kvar till årsdagen, men har hunnit förbi jul och Sonens födelsedag. Det är ju mindre än fyra månader sedan han dog, och mindre än tre månader sedan begravningen.
Minns hur svårt det var när jag passerade bårhuset första gången efter vi hade sett Sonen där. Som tur var satt jag på bussen och det var bara att åka med. Minns hur den unga pappan med sin lilla son tittade konstigt på mig när tårarna bara rann, och jag orkade varken torka dem eller dölja dem.
Lik förbaskat mår jag också bra vissa dagar, men andra mår jag sämre.
Kan bara hålla med de andra som kommenterat, och önska dig styrka, men det har du redan som orkar skriva om detta svåra.
Ha det gott
Yvonne
Man kommer igenom. Ut på andra sidan. Vare sig man vill, orkar eller kan. Men man gör det. Precis som du gör.
Man lär sig helt enkelt att leva med sorgen och på så vis går livet vidare.
Och på så sätt är faktiskt livet fantastiskt.
Det värmer att läsa att du kan ha fina dagar igen. Dom kommer bli fler och fler!
Styrkekramar till dig och din familj.
Gick igenom liknande för några år sedan. Sorgen blir lättare att bära men saknanden blir än värre.. Saknar varje minut, varje sekund...
Man blir aldrig så som man var. Jag tar numera "bättre" hand om familj och vänner och bryr mig mer om "småsaker" som händer runt om mig... Man vet ju aldrig när det tar slut.
Kramar till Er alla... Anna-Karin
Klapp på kinden/Monika
Jag kan inte formulera mig. (femte gången gillt)Vill skriva något peppande men tänker på hur jag själv skulle reagera. Det vet jag inte så klart men jag skulle nog självdö av sorg.
Just därför blir jag så glad av att läsa ditt fina inlägg om att resa sig upp och trots allt fixa vardagen. Du är en styrkans man!!
Insåg igår att det gått ett år. På ett märkligt sätt känns det som om det var för 20 år sedan. Att tusentals dagar har passerat. Just de där dagarna känns så långt ifrån men Linus känns som om han bara varit borta några dagar. Vi pratar om det hemma.
Den yngsta säger att hon vill fatta men att det inte går, att hon väntar på att fatta och blir ibland förtvivlad för att det "aldrig kommer".
För oss är det liksom alltid ni fem. / C, C och S
Hur kan man begrava sitt barn? Jag tror inte man kan fatta det, jag kan det i alla fall inte. Fast jag gissar att det är som en kompis sa när hon mist sin dotter och fick frågan hur de orkade gå vidare, "man har helt enkelt inte något val, man kan välja mellan att gå vidare eller att dö". Låter enkelt, men måste vara så in i h-e svårt. Korkad fråga, förresten, att ställa till henne.
Hur som helst - ett år har passerat för er, hur ni lyckats har jag ingen aning om men en sak är säker; ni måste ha mycket kärlek och styrka i varandra - håll fast vid det!
Mitt i sorg skall vi ändå minnas begravningen i ett försonande ljus. Ett stort tack till alla - grannar, vänner, skolkamrater, klasskamrater, arbetskamrater m fl som kom för att hedra vår Linus. Ett stort också tack till alla dem - utöver de som redan räknats upp kommer bloggvänner, myndighetspersoner - som under året har ställt upp och stöttat och tröstat.
Farfar
Just det där med att ta in att det blir "aldrig mer"... jag kan inte ens tänka tanken utan att gå itu.
Kram från en okändis som läser på håll.
Ni är fantastiska. Kan inte komma på något mer att säga som låter vettigt, men fantastiska, det är ni.
Skicka en kommentar