Paul Sauer

I onsdags provade jag den första flaskan Kanonkop Paul Sauer och den var precis så bra som jag hade hoppats på. Jag har nu gjort upp en plan för de resterande fem flaskorna (Ja, alla viner måste ha en plan). Tre går åt till en middag i vår, och de två återstående får ligga och gosa i källaren i två respektive fem år.

Jag har dessutom bestämt mig för att uppgradera innehållet i den där vinkällaren nu när ekonomin ser ut att ordna till sig. Från att ha haft en rejäl samling viner återstår nu bara de flaskor som jag bara inte KAN öppna, oavsett hur mycket det kniper. En Ch d'Yquem från Linus födelseår till exempel. Eller en flaska Jaques Selosse som jag på plats i Champagne köpte av självaste vingårdsägaren. Signerad dessutom. När öppnar man sådana flaskor?

Så jag måste fylla på. Med fokus på just Sauternes och Champagne. De enda franska vinerna som fortfarande är någorlunda vettigt prissatta.

Så får det bli.

Paddy Whisky Club

Så heter den förnäma whiskyklubb som grundades i lördags på gränsen mellan Täby och Vallentuna och som jag är stolt medlem i. Vid första mötet provades sex olika whisky, och klubben tog sitt namn efter den i särklass sämsta, Paddy Irish Whisky.

Vår slogan "For older people" härrör sig också från Paddy och kommer från en incident vid den senaste whiskymässan när en av medlemmarna provade en skvätt Paddy, gillade vad han drack, och frågade den unga yppiga mässvärdinnan vilken typ av människor som dricker denna sorts whisky. Och på den vägen är det.



Provningen vi genomförde gick för övrigt alldeles utmärkt. Som gammal vinprovarräv hade jag inga som helst svårigheter att sätta samtliga sex whisky och blev som hämnd utsedd till ordförande, sekreterare OCH kassör för föreningen.

Idén är att prova fyra whisky vid varje träff och efter fjärde träffen samla ihop alla flaskor vi provat och köra en bautaprovning med 16 whisky den femte träffen. Och så börjar man på ny kula liksom, under förutsättning att alla överlevt den femte träffen.

De whisky vi provade var:

Glenmorangie Cask
Bowmore Cask
Paddy Irish Whisky
Ardbeg Uigedail
Highland Park 1998
Bowmore Darkest 15

Och Ardbeg Uigedail var givetvis bäst.

Schyssta lökar

I slutet av mars ska jag och frugan åka till Barcelona med några goa vänner och fira lök. Vi ska gå på lökfestival helt enkelt, eller Calcotada som man säger om man bor i Katalonien och vet vad man pratar om.

Löken som ser ut som en purjolök modell mindre grillas över öppen eld, doppas i Salvitxada eller Romesco-sås och ätes därefter av festivaldeltagare iförda enorma haklappar. Detta, kan jag förmoda, sköljs sedan ner med stora mängder vin.

Jag har faktiskt lite svårt att se hur man skulle kunna hälsa våren välkommen på ett bättre sätt än detta.

Så här ser Calcots ut.



Och så här ser det ut när man äter den.



Och detta är allt man behöver veta om Calcotadas.

Jag, en dåre

Det verkar som jag samlar på vissa typer av livsmedel. Och det kan på inget vis vara ett bra tecken. Vilken del av hjärnan är skadad då? När man köper hem råvaror som man redan har hemma, gång på gång på gång.

Maizenamjöl till exempel. Varför tror jag varje gång jag står i butiken och behöver Maizenamjöl att jag inte redan har det hemma? Varför kan jag inte komma ihåg det?



Eller Fiskbuljong? Det här är bara en del av all fiskbuljong jag äger. Jag har tillräckligt med fiskbuljong för att laga en kubikmeter fisksoppa.



Risottoris likadant. Köper alltid ett paket när jag ska göra risotto, för säkerhets skull liksom. För visst var det slut?



Men det där gäller bara vissa livsmedel. Inte ströbröd till exempel. För det har jag fan aldrig hemma, aldrig. För just ströbröd har jag fått för mig att jag redan har, och det vore ju korkat att köpa ett paket om man redan har det.

Jag har antagligen aldrig haft ströbröd hemma någonsin.

Fredag

Igår fick jag framåt lunch ett sms av min granne där det framgick att jag kl 19.00 samma kväll var utmanad i risotto. Jag log lite överlägset för mig själv eftersom det var alldeles uppenbart att han inte hade en aning om mina skills i risotto, och dessutom kände han inte till den tanke som grott i mitt huvud en längre tid om att kombinera risotto och jordärtskocka.

Jag antog givetvis utmaningen och stod klockan 19.00 utanför hans dörr med den mest fantastiska risotto ever made, och med en liten skål laxtartar smaksatt med vanilj. Som en liten bonus liksom, och som för att säga att jag inte bara hade gjort en världsberömd risotto utan även samtidigt grejat ihop en liten tartar, som vilken Årets Kock som helst.

Och som jag fick stryk. Fråga mig inte hur det gick till, men på något sätt hade han lyckats laga en risotto, enligt egen uppgift endast på köpekycklingfond, som fullständigt utplånade min risgrynsgröt. Och inte nog med det, han hade svängt ihop TVÅ carpaccio, en på oxfilé och en på tonfisk. Så där stod min lilla skål med tartar och skämdes i ett hörn till höger på bilden.



Den slutliga förnedringen kom när han bar in en liten skål med Brynt Vispat Smör som var bra mycket bättre än jag ens varit i närheten av. Fastighetsmäklare är den jäveln också, inte proffskock.

Så nu sitter jag här, fullständigt chockad, och funderar på hur jag ska kunna upprätta min heder. Antingen så hyr jag in nåt proffs i smyg som får laga något ytterst komplicerat, eller så kissar jag i hans brevlåda. Ska fundera på det hela dagen idag.

Pink

Har just upptäckt Pink. Poptjejen alltså, själva färgen har jag känt till en längre tid.



Är det ok att gilla henne? Det är inte det va? Jag kan ju själv känna att jag kanske inte tillhör den primära målgruppen, men jag gillar nog henne ändå. Möjligen lite i smyg fortsättningsvis.

Att jag upptäcker en artist 11 år efter dennes genombrott är däremot inte det minsta konstigt, det är ungefär den tid det tar för mig att ta till mig musik. Nykomlingar som Green Day och Linkin Park har jag precis börjat lyssna på och mina största idoler Nirvana upptäckte jag ungefär tre månader innan Kurt Cobain sköt sig i munnen.

Och även om Pink kom med sitt debutalbum 2000 så är hon ju fortfarande rätt het vad jag förstår, och Raise Your Glass från AMA är ju inget dåligt uppträdande, gravid var hon också. Kolla på youtube får ni se.

Och viktigast av allt, hon är född i Doylestown, Pennsylvania av alla små städer i hela världen. För där har jag varit! Min kompis föräldrar bor där, dessutom är han och hans syskon i samma ålder som Pink så jag ger mig fan på att någon av dom gått i samma klass som henne. Vilket enligt min kändisrelations-disorder skulle betyda att vi är nära släkt, Pink och jag. Måste kolla upp det där.

Så jag får skylla på det om det nu visar sig vara allt för pinsamt att lyssna på det där.

Om ett inlägg

Idag försökte jag skriva ett inlägg om boken The 1.000 Finest Wines Ever Made, vårlöksfestivalen norr om Barcelona, samt poptjejen Pink.

Som ni förstår fick jag inte ihop det där utan det blev så rörigt att jag till slut fick släpa ut inlägget bakom huset och skjuta det, av ren barmhärtighet.

Jag tror helt enkelt att jag får dela upp det där lite, kanske i tre separata inlägg nu när jag tänker efter. Återkommer om det.

Världens absolut bästa vin enligt boken ovan är i alla fall Chateau Latour 1961. Det vill jag åtminstone ha sagt. Jag vet inte riktigt varför, men det vill jag verkligen ha sagt.

En annan tid, ett annat liv

Igår för ett år sedan begravde vi Linus. Jag tappar andan när jag skriver den meningen och jag kan inte begripa hur vi ens överlevde något sådant. Det är fullständigt overkligt att jag har gått igenom allt detta. Beskedet på telefonen, polisbilen hem, se Linus på en bår i ett bårhus och sedan en begravning. Allt inom loppet av några veckor.

Jag försökte tänka att klarar man det där så klarar man allt, bara för att upptäcka att den riktiga avgrunden öppnade sig tiden efter begravningen, när allt som skulle göras var gjort och ett till synes meningslöst liv var det enda som återstod. Månaderna efter begravningen var omänskligt jobbiga.

Lik förbannat sitter jag här idag och "mår under omständigheterna bra". Och undrar som så många gånger förr hur det gick till. Och vad som kommer att hända när man verkligen begriper vad som inträffat. Trots att jag vet att det inte är så det går till.

Livet går vidare även om man vägrar att inse det, vilket jag fortfarande vägrar att göra. Situationen känns fortfarande väldigt temporär, som att jag just nu befinner mig i en väldigt jobbig situation men att det kommer att lösa sig på sikt.

Jag befinner mig i en väldigt jobbig situation, och det kommer att lösa sig på sikt, men inte på det sättet som jag vill. För det ska lösa sig utan att Linus kommer tillbaka och det är det som är så svårt att ta till sig. För det går ju inte.

Det finns dagar när jag faktiskt mår riktigt bra och ser rätt ljust på framtiden, och så finns det dagar som den här. De bättre dagarna blir fler och fler och de sämre allt färre. Jag mår bättre och bättre de ljusa dagarna, och jag mår lite mindre dåligt under de mörka. Precis som de sagt att det kommer att bli.

Allt det här vet jag, och ändå kan jag inte tro på det. Hur nu det går till.

Men man måste kanske inte begripa allt här i världen.

Risottorapport

Jo tack, den blev alldeles utmärkt.

Fast nu är det slut på ätandet, för igår gav frugan bort vårt köksbord och alla stolar till sin syrra.



"Nu måste vi köpa ett nytt köksbord" sa hon när jag stod och tittade på tomrummet i köket. Och det var ju onekligen en logisk slutsats. Ännu mer logiskt hade det kanske varit att köpa det nya köksbordet först, innan man gav bort det gamla. Men det där är säkert ingenting jag begriper mig mig på, så jag ligger lågt.

Ikväll ska jag spela två pokerturneringar som anordnas av en eminent pokerklubb jag blivit inbjuden till. Den ena är en rankingturnering, och eftersom jag lyckades glida in på en tjusig fjärdeplats i den allra första turneringen förra veckan och därmed fick lite rankingpoäng så tänker jag definitivt inte missa den här. Om nu inte frugan skänkt bort datorn också.

Under tiden jag spelar poker tycker jag att ni ska läsa det här inlägget. Finare Vinare, en av Sveriges bästa vinbloggare, har försökt sig på Munskänkarnas tre-betygsprov och har skrivit ett alldeles utmärkt inlägg om hur det gick.

Den praktiska delen av tre-betygsprovet är överjävligt svårt, det genomförs bara vartannat år och bara ett femtiotal av Munskänkarnas 21.000 medlemmar kan stoltsera med tre betyg i vinkunskap.

Själv försökte jag tre gånger när det begav sig på 80- och 90-talet, men inte fan fick jag något tre-betyg. Även om det faktiskt var hyfsat nära åtminstone en av gångerna.

Och gillar man inte vin så kan man gå in här och kolla på några av min dotters bilder från Thailand. Hon kan fota hon.

Eller så gör man något annat.

Mera mat

Välkommen till Faschings matblogg!

I lördags var det stor galamiddag hemma med recept som jag snodde från Årets Kock-balunsen jag var på i torsdags. Alla rätter byggde på smetana som Arla lanserade stenhårt i Globen.

Nu hade min lokala ICA-handlare givetvis missat det, så inte fan hade han någon smetana. Så det fick bli det betydligt sämre alternativet Creme Fraiche istället.

Själva grejen var att provlaga de här tre rätterna och prova de på grannarna för att sedan bestämma vad vi ska äta nästa lördag när vi får finfrämmande.

Så här såg det ut:

Mandelpotatissoppa med chorizo



Biff Stroganoff



Fänkålslaw



(En riktig matblogg hade kanske valt att presenterat slutresultatet också, men det glömde jag fota.)

Mandelpotatissoppan var godast, sen kom fänkålslawen och sist Stroganoffen. Men den ordningen röstades ned av en enig fru, så på lördag äter vi Stroganoff lik förbannat.

Imorgon: Rapport om hur kvällens Sparrisrisotto avlöpte.

Torsdag

Idag gav jag fan i jobbet och åkte till Globen istället. Där träffade jag på denne man, Mathias Dahlgren. Han är nästan lika stor som Globen och min absoluta idol. Världens bästa kock. Vad nära jag står va?



Årets Kock 2011 blev Tomas Diederichsen men det var inte det viktiga. Det viktiga var alla goda smakprov som serverades. En ostbricka till exempel. Med en makalös tomatchutney som jag fick receptet på och som nu ingår i min digra arsenal av lysande anrättningar.



Smetana var för övrigt temat bland utställarna, eftersom Arla hade bestämt att det skulle puffas för denna deras nyhet. Kompaktare än Creme Fraiche och inte lika syrlig. Perfekt på en Pelle Jansson, eller en sån här.



Och kolla den här efterrätten! Komponerad av Roy Fares, Årets Konditor 2010. Desserten är baserad på rödbeta, vilket låter hur äckligt som helst men kokar man den i rosenvatten innan så blir det himmelskt.



Bra dag således. Imorgon ska jag koka mandelpotatissoppa.

Vin och mat

Det här vinet ska ni omgående försöka lägga vantarna på! En Bordeaux-kopia från Sydafrika och Kanonkop's flaggskepp, Paul Sauer. Släpptes på systemet igår och för 279 kr är det ett superfynd. Första gången jag provade det var hemma hos Ulrik och jag var 100% säker på att det var en Bordeaux, och 95% säker på att det var en Cos d'Estournel (vilket jag tyvärr hann meddela honom innan han avslöjade vinet). Detta kan antingen betyda att det är ett riktigt kanonvin, eller att jag är riktigt kass på att prova vin, eller naturligtvis både och. Jag väljer det förstnämnda och köpte min ranson igår. Men skynda, skynda, snart är de slut.

Och när ni ändå går på systemet kan ni ju kolla efter sån där tryffel-brie i någon närliggande mataffär. Eller surfa in på den här nya ost-online-butiken och kräv att de börjar sälja Brie med tryffel. Passar utmärkt till ett glas Paul Sauer.



En annan bra sak man kan göra är att gå på Årets Kock 2011 i Globen imorgon, det ska jag göra, med Stielli. Och försöka sälja in konceptet Brynt Vispat Smör. Nu är kockarna bergis jätteupptagna med att laga sina tävlingsrätter, men kanske kan jag få chansen att visa hur det går till i någon paus kanske, vi får se. Annars tänkte jag ägna tiden åt att gå runt och proppa i mig gratisprover och drömma om att vara en stjärnkock.

Ja, och sen är det helg igen.