Ingen transplantation

Tack för omtanken! Det var troligtvis bara en simpel magkatarr. Vilket knappast var värt 350 kr. Ont gör det också så jag planerar att gnälla dygnet runt hela helgen. Enligt expertisen, min fru, bör man undvika kaffe, alkohol och fet mat. Så det blir till att dra ned lite på det där kaffet framöver.

Gott Nytt År!

Hej från akuten

Efter att ha klagat på magsmärtor i lite för många dagar tvingade frugan mig att åka in till akuten.

Nu direkt på stubben. I mellandagarna liksom.

Jag tror faktiskt att det är fler människor här än i Täby Centrum under rea-rusningen, och friska mäniskor måste definitivt tillhöra minoriteten av medborgarna i Norrort ikväll.

Provtagningarna gick ändå förvånansvärt snabbt, redan efter en timmes väntan fick jag träffa en sköterska som tog puls, temp, blodtryck och en liten skvätt var av alla mina kroppsvätskor utom en. Allting tog ungefär 90 sekunder, vilket onekligen är ett hyfsat tempo.

Att sedan få en läkare att titta på provresultaten skulle däremot ta 6-8 timmar sa hon. Och det var ju inte så snabbt. För det är någon gång imorgon bitti det.

Nu undrar ni säkert om min fru är med mig här under väntetiden. Om hon baddar min panna, viskar lugnande ord i mitt öra och lite småhysteriskt går ut i receptionen var tionde minut och berättar att jag ser blek ut?

Nej, hon skjutsade hit mig, vände direkt och ligger antagligen och käkar julpraliner i soffan vid det här laget. Funderar allvarligt på att rymma och ta en taxi hem så jag åtminstone kan få dö i min egen säng. Problemet är bara att jag fick en nål i armen, som skulle sitta kvar om jag behövde medicin.

Någon som vet hur man tar bort en sån? För den där kan man ju inte gå omkring med. Jag kan inte ladda upp bilder, men den är vit med en grön ratt på liksom. Ser ut som en halv spruta. Och är man jättesjuk när man får en sån där? Har de redan kollat upp proverna och insett att läget är akut och att operationssalen i detta nu håller på att förberedas för en komplicerad magtransplantation? Är det det som tar 6-8 timmar?

Hoppas det, så man åtminstone får lite valuta för patientavgiften på 350 spänn. Och om kirurgen läser det här så vill jag gärna ha en sån där tvättbräda om det är ok, jag har släpat runt på den här tvättstugan tillräckligt länge nu. Tack på förhand.

Men varför klaga tänker ni? Ta en kopp kaffe, köp ett wienerbröd och spela Wordfeud i några timmar? Mm, så tänkte faktiskt jag också tills jag såg en skylt vid kaffeautomaten där det stod att man vare sig fick äta eller dricka om man sökt för magont.

Härligt. Så nu sitter jag här. Och undrar om man möjligen kan skjuta upp en kaffe latte i armvecket med hjälp av den där jävla nålen.

Esperanto

Visst lovad jag ett blogginlägg om Esperanto? Krogen alltså, inte det där internationella språket som liksom aldrig tog fart. Om jag nu gjorde det så tänkte jag uppfylla det löftet nu ikväll, men det blir mest bilder för jag är fortfarande ganska däst efter att ha ätit alldeles för mycket av min alldeles perfekta risotto som jag gjorde för några dagar sedan.

Tyvärr kommer ni som vill veta allt om alla rätter att bli besvikna, för vi fick inte med oss någon meny hem efter middagen (minus!) och min hjärnkapacitet räcker inte på långa vägar till för att lagra en hel avsmakningsmeny.



Den första av fem (!) ammisar var en tallrik torkat torskskinn. Låter väl sådär, men var riktigt gott att knapra på tillsammans med ett glas champagne. Undrar om det inte var lite friterat också. Konsistensen var liksom samma som de där räkchipsen man får på kinakrogar.



Bra till champagne var också ostronen, som det var något speciellt med men det har jag ju glömt vid det här laget. Ostron kan jag dessutom tycka är lätt överskattat. De är hala och smakar hav, men så mycket mer än så finns inte att säga om ostron. Mer än att de är dyra.



Men det här var riktigt gott, kanske kvällens bästa rätt. Vad det var har jag tyvärr ingen aning om, men jag tror tryffel kan ha varit inblandat. Eller svart trumpetsvamp.



En av ammisarna var torkat blod på en träplatta, fast jag har för mig att de beskrev rätten på ett lite trevligare sätt än så. Mer kul och kreativt än gott.



Kreativt och modigt är också att servera ett grillat och delat kycklinghjärta som en av rätterna i avsmakningsmenyn. Inälvsmat är inte riktigt min grej, men det här var förvånansvärt gott.



Och det här var riktigt jävla gott! Frusen rotselleri kanske inte låter jättesmaskigt, men med grillad musseljuice och störrom är det en himmelsk rätt.



En annan fullträff var Esperantos hyllning av hösten, här i form av morot och svamp. Att få plats med så många smaker på så lite utrymme är en bedrift i sig.



Och när vi ändå är igång och hyllar saker till höger och vänster så passar ju "Torsk homage Sturehof" ganska bra. Skummet var bäst. Jag älskar skum.



Sedan kom notan i en fin liten träask. Skulle man ha trott om man inte har järnkoll som jag. För i lådan ligger det en liten waguybiff och gosar tillsammans med en liten hög torkad mossa som servitrisen tände på innan hon smällde igen locket. Så här såg det ut när hon öppnade igen.



"Kolgrillad svartrot med torkad och rökparfymerad svensk Wagyu" heter rätten och ni förstår nu att jag vid det här laget, halvvägs in i inlägget, äntligen kommit på att man ju kan surfa upp den där menyn på internet.



Nästa rätt var blomkål på många olika vis och till det fick man en havskräfta och lite citron. Rätten heter sålunda "Blomkål på många olika vis med havskräfta och citron". Varför komplicera? Mer än maten?



Ovanstående rätt skulle enligt tidigare resonemang kunnat heta "Lökar på många olika sätt" eller rätt och slätt "Schyssta lökar", men här väljer man istället att använda franska och döper den till "Dégustation d’oignons avec truffes" vilket jag tror är en bättre idé. Ohyggligt gott och kvällens bästa rätt.



Kyckling är för jävla tråkig mat, men den här kommer från Ockelbo och var obegripligt god. Enligt menyn får man höstäpplen till och ingenting mer, men man behöver ju inte ens kisa när man tittar på bilden för att begripa att det finns en massa andra små läckerheter där också. Vad det kan vara är höljt i ett vinpaketsdunkel, men gott var det.

Till efterrätt fick vi rödbetsglass. Det var precis så gott som det låter och för att underlätta förträngningen av denna rätt valde jag att inte fota. Man ska inte göra glass på rödbetor.

Efter lite ost och annat godis är man hyfsat nöjd för att uttrycka sig lite försiktigt. Esperanto är en utmärkt restaurang, men det blir fasligt dyrt. Lite för dyrt för att det ska kännas prisvärt och som vanligt är det vinpaketet som gör att det drar iväg. Och som på nästan alla restauranger på den här nivån är vinpaketet så överprissatt att man faktiskt känner sig lite rånad på vägen hem.

Men annars var det bra!

Så här gör man julskinka

Egentligen skulle man ju föda upp grisen själv, så man med säkerhet vet om den varit lycklig eller ej, men nu bor jag i en tätort och det skulle bli ett jävla liv på samfälligheten om jag startade en grisfarm på ägorna, den saken är helt säker den.



Så vi köper skinkan, och den köper man ingen annanstans än på Percy's kött i Norrviken. Percy's kött är nämligen den bästa köttbutiken norr om Stockholm, praktiskt belägen nära E4 vilket gör den lätt åtkomlig från hela landet. (Bästa köttaffären söder om Stockholm är för övrigt Trollbäckens Köttbod, så har vi rett ut den saken också.)

Till att börja med, och för att vara väldigt tydlig, så är det alltså en julskinka ni ska köpa. Skälet till att jag påpekar detta till synes självklara faktum är att jag har en kompis som alldeles på riktigt gjorde fel redan här. För några år sedan ringde han mig från ICA strax före jul och undrade hur en julskinka såg ut. Han hade nyligen skiljt sig och i den vevan upptäckt att han kanske hade vissa luckor kring det här med mat och livsmedel. Jag förklarade att julskinkorna ligger i drivor överallt i butiken och att han omöjligt kunde missa dom. Men se det gjorde han, för han slog till på en tvåkilos rökt Bayonneskinka, körde upp den till 80 grader i ugnen och griljerade den. Och fick sig en liten överraskning på julafton.

Nåväl, att ni köper något annat än julskinka är jag inte så orolig för men tillagningen är jag inte helt hundra på att ni kan hantera på ett korrekt sätt. Så följ nu dessa råd och riktlinjer.

Skinkan ska ugnsbakas. Så har man gjort i alla tider och det är ingenting vi ska ändra på. Den enda nymodigheten som möjligen kan accepteras är att använda en digital köttermometer istället för den gamla ingrodda, som ändå inte gick att läsa av.

Spola skinkan i kallt vatten, låt uppbindningen sitta kvar, stoppa in en termometer och slå in rasket i ugnsfolie. In med skinkan, svål upp, i ugnen i 100 grader. En låg temperatur gör nämligen att skinkan blir saftigare och väldigt mycket godare.

När innertemperaturen efter två timmar har gått från 11 grader till 13 grader så inser man att det här ju kommer att ta en evig tid och då ökar man temperaturen till 175 grader, för någon måtta får det ju ändå vara.

Ta ut skinkan när innertemperaturen är 66 grader och låt folien sitta kvar. Nu eftersteker skinkan, och vid 72 grader så öppnar man folien och innertemperaturen stannar då på exakt 73 grader vilket är den perfekta innertemperaturen för en julskinka.

Låt skinkan svalna något och vispa sedan ihop tre äggulor och 1 msk grov senap. Tillsätt sedan lite mer råsocker än vad som kan anses vara försvarligt och rör ihop även det. Ta bort nät och svål, lämna en halv centimeter svål kvar, och pensla sedan guckan länge och väl över skinkan och strö sedan över ströbröd genom en sil.

In i ugnen igen, men nu på en temperatur på 250 grader. Ha nu järnkoll på ugnen och ta ut skinkan efter ca 10 minuter när den fått en ljusbrun trevlig färg.

Skär omedelbart en rejäl skiva och ät den med ett glufsande läte.

Skölj ned med någon av dessa utmärkta öl och ha en riktigt trevlig jul!

En hyllning till alla småbarnsföräldrar

Eftersom mina barn är vuxna nu så noterade jag inte att det var Lucia förrän jag hörde det på radion i bilen på väg till jobbet imorse. Annat var det när barnen var små, för när det är samling på dagis för luciatåg kl 06.30 är det lite svårt att undgå.

Så jag tänker på er. Och för att hylla alla småbarnsföräldrar (och officiellt inviga min nya header) så ger jag er detta youtubeklipp. Glöm inte att skruva upp volymen ordentligt så att ni inte missar crescendot.



Håll ut kära småbarnsförälder, det finns ett liv efter detta. Bra jävla nice är det också.

Fasching 2.0

Har ni sett min nya header? Om inte, lyft blicken ett par tre centimeter och kisa med ögonen. Snygg va? Det är Sammy på Boomblixtverk som gjort den till mig. Att han är begåvad förstår ni ju, eftersom det faktiskt är jag på bilden. Och för att få till ett sånt vackert porträtt av mig krävs det onekligen en hel del talang. Och tålamod. Och kraftfulla datorer. Och han har allt den killen.

Tack Sammy!

Herregud, ölprovningen!

Jag har ju glömt att berätta vem som vann julölsprovningen! Varför har ni inte sagt något?

Brewdog vann konstigt nog inte. Världens häftigaste ölbryggeri kom inte ens nära med sin "There is no Santa", vilket naturligtvis var en jätteskräll. Doft av pepparkaka och blaskig smak utan sting kommer man inte långt med hos den svårflirtade och överdrivet kräsna jury som samlades hemma hos mig för ett par veckor sedan.

För att göra en lång historia kort: Mysingen Midvinterblot från Nynäshamns Bryggeri vann. Exakt hur och varför är som vanligt lite oklart, men god var den. God var också Nils Oscars Kalasjulöl (inte att förväxla med Nils Oscars Julöl) som kom tvåa. Min favorit var St Eriks "God Jul", men den blev nedröstad till en mittenplacering av det löjliga skälet att den inte passade till julmat.

Övriga 10 sorter vet jag inte riktigt hur de placerade sig och det är ju inte så viktigt nu när ni vet vilka som var bäst. Sämst var i alla fall "Nisse" från något bryggeri som jag har förträngt namnet på. Köp inte den. Placeringarna kan med lite god vilja urskiljas på nedanstående foto. Ju längre till höger desto godare julöl.



Ölprovningen avslutades med den i sammanhanget något udda verksamheten "föda kattungar". En av deltagarna blev nämligen hemkallad på småtimmarna eftersom deras katt hade fått värkar, och ingen av oss ville ju missa detta evenemang. Så framåt 2-rycket på natten föddes fem urgulliga kattungar, ivrigt påhejade av fyra berusade män. Hoppas kattmamman repar sig från den upplevelsen för jag tycker fortfarande att hon tittar lite surt på mig när jag hälsar på, och då har det ändå gått två veckor.





Om någon är intresserad av en sjukt gullig kattunge så kan ni kontakta mig så ska jag göra vad jag kan.

Så! Ut och köp rätt julöl nu!

En kock i mitt kök!

Eller två rättare sagt, för efter att jag praoat fyra gånger på Divino så tycker jag inte det är mer än rätt att jag nu får kalla mig kock. Fast den här kocken var faktiskt på riktigt, och en födelsedagspresent från min fru. Menyn såg ut så här:

Toast med kronärtkockskräm, tryffel och chips av tryffelsalami. Mmm.

Smörstekt Mälargös med risotto på skogschampinjoner. Ahh.

Crème Brûlée med spritade bär. Åhh.

Att få privatlektioner i sitt eget kök av en riktig kock är naturligtvis alldeles vansinnigt roligt. Här står vi till exempel och byxar en gös. I mörker dessutom eftersom min fru av någon anledning inte gillar taklampor.



Och försök nu inte att byxa en gös utan mig eller en riktig kock vid er sida, för det kommer att gå i brallan direkt. Mälargös är inte att leka med.

Lättare och roligare var det däremot att få gå loss på en Crème Brûlée med en sån där brännare som bara Gordon Ramsey har. Bra blev det också, kolla:



Att man dessutom får disken diskad och köket fixat under tiden man sitter bland middagsgästerna och tar precis all credit för hur lyckad maten blev är ju inte heller så obekvämt.

Så vill ni ha en riktig kock i ert eget kök så kan jag varmt rekommendera Björn på World on a Platter. Den perfekta julklappen till mannen som tror sig kunna laga mat, från kvinnan som helst vill slippa. Här är hans hemsida.

Just do it.

Hur man gör ett 63 graders ägg

I min jakt på nya gastronomiska njutningar kom turen förra helgen till 63 graders ägget. Äggens konung skulle man kunna säga. Eller drottning rättare sagt, ägg ligger ju mer åt det feminina hållet. Om man nu prompt måste könsbestämma saker och ting. Vilket verkar onödigt, speciellt om man har för avsikt att äta upp det inom kort.

Hursomhelst. Ett 63 gradersägg är ett ägg som kokats i 63 gradigt vatten i ca en timme. Ingenjörer, professorer, scouter och annat löst folk utan fantasi invänder redan här och hävdar att det inte går att "koka" något i 63 grader eftersom vattnets kokpunkt inträffar först vid 100 grader och det kan de ju få ha rätt i om de vill, för det är inte det viktiga här.

Det viktiga här är nämligen att ha ett sjuhelvetes tålamod, för det är outhärdligt tråkigt att koka ett ägg i 63 grader i en hel timme. Men utöver tålamod är det enda man behöver en kastrull, en spis, ett eller flera ägg, en digitaltermometer och en bekväm stol.

När man samlat på sig allt det där så gör man så här:

1. Tillsätt ägg, vatten och digitaltermometer i en kastrull, ställ den på spisen och sätt på densamma.

2. Sätt dig på stolen vid spisen och invänta att vattnet når temperaturen 63 grader. Somna inte.

3. När digitaltermometern visar 63 grader drar man kastrullen från plattan med en van rörelse.

4. Sekunden innan vattnet når 62 grader placeras kastrullen på plattan igen. Att kunna förutse exakt när vattentemperaturen går från 63 till 62 grader är inte lätt, och det är det som skiljer kockar från de som valt en annan yrkesbana.

5. Upprepa steg 3 och 4 under en hel timme. Glöm inte att ha jätteroligt.



6. När en timme äntligen har gått häller man av vattnet, spolar ägget i kallt vatten och lovar sig själv att aldrig göra om det här.

7. Knäck ägget försiktigt, håll det så nära tallriken som möjligt för att minska fallhöjden. Resultatet ska se ut så här.



8. Garnera ägget med skivad färsk tryffel, jordärtkockschips, jordärtkockspuré, tryffelskum och krasse och servera till de hänförda gästerna.

När jag lärt mig att skiva tryffel och laga jordärtkockschips, jordärtkockspuré och tryffelskum så ska jag berätta hur man gör det också.

Årets julrim

Hittar ni här. Och att det handlar om mig gör ju inte saken sämre direkt.

Men va fan

Minns ni att jag bad om tips på bra restauranger i Göteborg här på bloggen för ett tag sedan? Nej, men det gjorde jag i alla fall och fick hur många tips som helst. Ett handlade om Hello Monkey på Magasingatan, och efter att ha kollat upp deras hemsida så har jag velat gå dit varenda gång jag varit i Göteborg. Då när jag bad om tipsen trodde jag att jag skulle jobba där ett par dagar i veckan och så blev det kanske inte, men jag har säkert övernattat i Göteborg ett tiotal gånger sedan dess.

Samtliga övernattningar har av någon underlig anledning alltid varit natten mellan måndag och tisdag vilket egentligen inte spelar någon större roll, Göteborg är ju lika trevligt oavsett veckodag. Det lilla problemet är bara att Hello Monkey har stängt just på måndagskvällar. Så på tio försök har jag lyckats besöka restaurangen noll gånger, så även denna vecka. I vanlig ordning var mina möten inplanerade till måndag och tisdag och jag lyckades alltså för elfte gången på raken missa att äta på Hello Monkey.

För varje missat besök har förväntningarna på den där stackars restaurangen ökat och vid det här laget är Hello Monkey i mitt huvud världens i särklass bästa restaurang, överöst av Michelinstjärnor och gulddrakar. Jag måste äta där innan jag blir galen.

Så för att trösta mig lite igår bestämde jag mig istället för att gå och se Frölunda spöa skiten ur Färjestad, vilket definitivt skulle fått mig på bättre humör. Men helt i linje med min vanliga tur så visade det sig naturligtvis bli Frölundas sämsta match sedan föreningen bildades. Frölunda har (typ) vunnit samtliga hemmamatcher sedan seriestarten i år, Färjestad har öppnat säsongen på ett historiskt rekorduselt sätt. Så gissa hur det gick när jag satt där.

Ont i ryggen fick jag också.

Så nu är jag sur. Sådär äkta skitsur som bara en femåring kan bli. Eller en medelålders man med kroniskt motflyt.

Men se det går över redan imorgon! För då ska jag stå i vägen i köket på Divino igen! Härliga tider! Så nu skyndar jag mig att sova så den här dagen försvinner och blir onsdag istället.

Dagens lunch

Imorgon serveras det lammrostbiff med caponata på din nya favoritrestaurang Enoteca. Som är Divinos bakficka. Divino där jag jobbar alltså, det kanske jag har nämnt?

Lammet såg ut så här igår innan det åkte in i kylen för 48 timmars marinering.



Och det är alltså JAG som har gjort allt det där! Så gå dit och ät lunch imorgon och hälsa från mig. Serveringspersonalen kommer inte ha en aning om vem du pratar om, men ändå. Caponata är för övrigt en Siciliansk grönsaksröra baserad på aubergine. Men det där vet serveringspersonalen redan så det kan du inte glänsa med, åtminstone inte där.

Utöver lammet fick jag även förtroendet att skala jordärtskockorna till kvällens á la carte OCH avsmakningsmeny. Det blev många jordärtskockor det och idag är jag lam i min vänstra hand. Men det var det värt, för jordärtskockor är bland det bästa som finns och de ska behandlas med den respekt de förtjänar.

Slutligen fick jag också markera på den varma stationen. Och vad markera är för något orkar jag inte gå igenom för det är för komplicerat att förklara för dom som inte jobbar i restaurangbranschen, som jag gör.

Och vet ni förresten vad det här är?



Det är ett 63 graders-ägg liggandes på en klick jordärtkockspuré, ackompanjerad av skivad tryffel, rostad jordärtskocka och tryffelskum. Inom kort garneras den med örter jag inte kan stava till och bärs sedan ut till den gäst som haft den uppenbart goda smaken att beställa detta mästerverk. Ett sånt där ägg ska jag försöka göra hemma i helgen, minus tryffeln för det får jag inte köpa för min fru.

Helgen ägnas annars åt årets traditionella julölsprovning. Som ni har väntat på den! Tolv sorter ska specialgranskas och resultatet dyker upp i din feed under nästa vecka. Tips: Brewdog vinner.

Din nya kvarterskrog

Det visste du inte när du gick och lade dig igår! Att du skulle ha en ny favoritkvarterskrog från och med idag.

Jag kan stolt meddela att ditt nya innehak heter Enoteca och ligger på Karlavägen 28.

Grattis, vi ses där.

Om en korsning

Det här skulle egentligen handla om restaurang Esperanto och deras avsmakningsmeny, men det råkade bli ett inlägg om en gatukorsning istället. Det var ju lite märkligt.

Esperanto ligger nämligen i korsningen Karlavägen-Kungstensgatan, och den korsningen har på något övernaturligt sätt blivit väldigt viktig för mig. Personlig till och med, min alldeles egna lilla korsning liksom. För tre år sedan visste jag inte ens var den låg men nu verkar hela mitt liv kretsa kring det där området. Till viss mån beror det på att det ligger ett antal restauranger där som jag gillar. Bon-Bon, Råkultur och Esperanto till exempel.

Bara 100 meter därifrån, strax före Humlegården, har min terapeut Louise sin mottagning Prästbyrån, där jag satt en dag i veckan i ett och ett halvt år och försökte bli hel igen efter en katastrof. Då fanns det knappast några drömmar om praoplatser i restaurangkök, då fanns det inga drömmar alls.

Och i kyrkan som ligger på höjden har jag tänt oräkneliga ljus och tänkt på Linus, före eller efter samtalen med Louise. Så den där korsningen har varit något slags epicentrum för min sorg.

Men i samma fastighet som Prästbyrån, ligger också Restaurang Divino. Divino är Stockholms bästa och mest exklusiva italienska restaurang och som, kan jag nu avslöja, nyligen fått en ingenjör i sina bästa år som praktikant i köket. Detta tack vare väldigt schyssta polare som äger stället och som ger mig chansen att uppfylla en dröm. Bara det är ju helt overkligt.

Märkligt sammanträffande faktiskt. Där sitter jag alltså hos Louise och har gett upp hoppet om allt, högst ovetandes om att mina kompisar om några månader ska köpa en restaurang 15 meter därifrån som inte helt osannolikt nu kan förändra mitt liv.

Och som om inte det var nog, och här är det dags att sätta på sig foliehattarna, så hände följande en dag i somras, i denna korsning:

Jag står utanför Divino och väntar på min kompis Axel från Helsingborg, han som provar grappa i skoaffärer ni vet. Då kommer min dotter traskandes. Och med tanke på att hon, liksom jag, bor i Täby så var ju det lite överraskande. Fem minuter senare kommer min fru, som är på väg till Louise. Helt ovetandes om att både jag och dottern står där.

Strax efteråt kommer Axel, vilket ju var mindre överraskande eftersom vi stämt träff just där. Men slutligen kommer så hela Linus klass, med lärare och allt, och promenerar förbi. Så något övernaturligt pågår definitivt i korsningen Karlavägen-Kungstensgatan.

Foliehatt av.

Nästa inlägg kan handla om Esperantos avsmakningsmeny. Ha det bra så länge.

A star is born

Igår inledde jag min prao på en restaurang i stan. Och nu ska jag ägna hela helgen åt att ångra att jag inte valde den yrkesbanan redan från början. Fan i helvete och satan, jag skulle blivit kock. Eller sommelier. Eller precis vad som helst med anknytning till ett restaurangkök. Jag kunde knappt somna i natt, för confiterade grissidor, tryffelskum och parmesankrämer flimrade förbi så fort jag slöt ögonen.

Precis allting var fascinerande. Maten givetvis, men också processen i köket, logistiken, alla förberedelser, och inte minst sekunddramat när fyra olika, högst avancerade, varmrätter måste bli klara exakt samtidigt. Inte som hemma direkt, när man står med en nystekt ryggbiff och inser att det är 14 minuter kvar på risotton.

Jag kommer att praoa på den där restaurangen resten av mitt liv, vare sig de vill eller inte. Det kommer att krävas ett besöksförbud utfärdat av domstol för att jag ska hålla mig borta.

Hardcore matporr

Trots att min mansförkylning ÄNNU INTE GÅTT ÖVER så besökte jag gourmettemplet Operakällaren i helgen.

Jag har varit på många lyxrestauranger i Stockholm. Eller ja, ganska många. Eller nej, men några i alla fall. Fem stycken tror jag. Och sedan tjugohundranånting har Grands Franska, numera Mathias Dahlgrens Matsal, varit nummer ett strax före Frantzén-Lindeberg.

Men inte längre, för nu ligger nämligen Operakällaren etta på min högst personliga lista över de bästa restaurangerna i Stockholm. Tvärtemot vad dårarna på Guide Michelin anser. Och då åt jag inte ens avsmakningsmenyn med jätteultravinpaketet till, utan den lite mindre "festmåltid för två" som min frus vänner hade den ytterst goda smaken att ge henne i födelsedagspresent. Min fru har förresten också väldigt god smak eftersom hon valde just mig som kavaljer för kvällen. Vill vara väldigt tydlig med det.

Nu visade sig festmåltiden vara rätt omfattande den med, kolla in den här kavalkaden! (Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Jag fick inte använda blixt för min fru eftersom det är töntigt att fota mat.)


Ankleverbollar med svartvinbärsreduktion.


Fasanconsommé.


Svampsoppa med confiterad potatis, stekt svamp, tryffelpärlor och lökringar.


Kalix löjrom med gubbröra och kavring, blomkålskräm, brynt smör(!), vinägrett med citron samt dillchips.


Fänkålsstekt grissida med svampkorv, broccolikräm, calvadosemulsion och ingefärs-äppelssky.


Ostvagnen. Jag tog en av varje.


Avécvagnen. Hade jag haft råd hade jag tagit en av varje.


Banana Split á la Operakällaren.


Godis. Jag tog två av varje.

Bästa restaurangen so far alltså. Men kanske bara till på lördag, för då ska jag äta på Esperanto. Ännu en present min fru fick när hon fyllde år, och ännu en gång valde hon mig som sällskap. Bra fru det där.

Men gourmethelgen var inte över med besöket på Operakällaren. I söndags fick jag en hemlagad trerätters av döttrarna i Fars dags present! Tipp topp det med, kolla:


Röra på gravad och rökt lax, Creme Fraiche och rödlök.


Hängmörad ryggbiff med rödvinssås, äppelsallad och kantarellrisotto.


Pannacotta på vit choklad och hallon.

Alla i min familj, utom möjligen jag själv, ligger således ruggigt bra till ett tag framöver.

Få se nu

Var var vi någonstans? Restaurang B.A.R hade vi avhandlat va, och det där med mustascher också. Karibienkryssningen ser också ut att lösa sig, informationsmässigt i alla fall. Fick igår ett tjockt kuvert med massor av info från snälla bekantas bekanta, så nu vet vi åtminstone hur det funkar. Nästa delprojekt blir att ta reda på hur vi ska betala för resan, eller rättare sagt med vad.

Helgen tillbringade jag på Gotland, den största delen av tiden på den där pallen ni ser till vänster i skåpbilen. Där ska tydligen de som inte kör Gotland Grand National sitta när motorcyklar och malliga förare ska transporteras.



Som mekaniker stod jag kanske inte för några avgörande insatser eftersom jag omgående gick vilse i skogen och aldrig hittade till den där depån. Men det gick bra ändå och polarna vinkade till och med till mig i starten, och då kändes det ju lite bättre.



Under festligheterna på kvällen blev jag dessutom uppgraderad till stallchef för mina insatser under helgen, och det är ju inte fy skam. Nu påverkar det kanske inte själva placeringen i skåpbilen, och jag kommer antagligen att få sova på den hårdaste madrassen även nästa år, men vad gör man inte för en tjusig titel?

Jag kom också fram till att man borde tillbringa mer av sin tid på Gotland, trevlig ö det där.

Denna vecka går ut på att försöka hålla humöret uppe vilket inte är så lätt, Alla Helgons är ju ingen mysig helg längre, men en lunch med Ulrika Good igår hjälpte definitivt till, och helgen som kommer är fullknökad med andra trevligheter så det ska nog gå bra.

Det riktigt stora glädjeämnet i helgen var annars att det blev klart med mitt lilla extraknäck, så nästa torsdag börjar jag i restaurangbranschen! En kväll i veckan ska jag praktisera i ett restaurangkök, ett riktigt restaurangkök med riktiga gäster på en mycket välmeriterad krog i Stockholm. Jag kommer inte att berätta vilken krog det gäller eftersom jag misstänker att de inte vill gå ut med att deras senaste tillskott i köket är en 48-årig gymnasieingenjör.

Åtminstone inte än. Men om det blir som jag tror är det ni bevittnar just nu något som kommer att förändra krogscenen i Stockholm för all framtid.

Eller åtminstone mitt lilla liv.

Until then, ha det gott.

I väntan på WSOP

Sitter och väntar på att de två sista avsnitten av WSOP Main Event ska laddas klart och passar därför på att skriva ett malligt inlägg eftersom jag just upptäckt att jag bara blir kändare och kändare för varje dag som går.

Jag utgår från att ni noterat att jag vann Mustaschkampen. Om inte så läser ni med fördel den här nya bloggposten hos Cancerfonden. Och är ni ändå inte helt övertygade så tycker jag att ni ingående ska granska den här bilden från Expressen.



Men allt det där visste ni ju redan.

Vad ni däremot kan ha missat är att min cheesecake nu gör braksuccé i Norge! Kolla in det här inlägget och läs den första kommentaren långsamt och noggrannt. Man måste elske dette landet.

Och en grej till. Har någon av er varit på kryssning i Karibien? Jag funderar på en sån men har ju ingen aning om det är bra eller inte. Vilket rederi? Vilken båt? Västra, östra eller södra Karibien? Vad kostar det? Är det prisvärt? Hur är maten? Vad ingår? Ska man stanna några dagar i Miami när man ändå är där? Var ska man bo då någonstans då? Vilka restauranger ska man äta på? Har Sicily redan varit där och filmat?

Frågorna är många men om jag känner er rätt så är svaren ännu fler. Tack på förhand.

Och när ni ändå löser världsproblemen föreslår jag att ni hjälper Linda i Uppsala också. För hennes fråga vill jag verkligen ha svar på!

Och en grej till, till. Restaurang B.A.R. är bra, dit ska man gå och äta. Missa inte att beställa in en skål tryffelmajonäs. Passar till allt men funkar också att ätas med sked, som en egen liten rätt.

Hej på er, imorgon är det jag som åker jag till Gotland och tittar på leriga farbröder på motorcyklar.

Press Stop!

Det enda ni behöver komma ihåg idag är att köpa Expressen för där är jag och min mustasch med.

Och det tycker ju alla är kul, alla utom min äldsta dotter som idag rasar mot Expressen för att de inte creddat henne som fotograf. Nu är det naturligtvis inte Expressens fel, utan mitt eftersom dom ringde dagen innan och jag lovade dom att de fick göra precis vad de ville med de där bilderna, och glömde i upphetsningen att ange fotograf.

Jag gör således en pudel här på bloggen (efter otäcka sms-hot från min dotter) och länkar som någon slags kompensation till hennes bildblogg. Alla foton där är tagna av MALIN WÅÅK och ingen annan. Och vill ni mig väl så klickar ni på den där länken.

Nu är jag möjligen lite partisk, men det är faktiskt riktigt fina bilder det där.

Om helgen

Mina senaste helger har varit rätt hyfsade faktiskt. Bologna förra veckan, och nu Helsingborg där SM i njutning avgjordes, och tror ni inte på fan att jag vann det också! Nu var det visserligen bara jag som ställde upp, och dessutom var det jag som dömde, men vann gjorde jag likväl.

Helgen började med att min kompis inte kunde hämta mig vid tåget eftersom han satt fast i en grappaprovning, men eftersom grappa aldrig är fel så erbjöd jag mig naturligtvis att komma dit, och följande konversation utspelades:

Kompisen: Ok, gå mot Stadshuset och sedan förbi Systembolaget tills du kommer fram till en skoaffär på höger sida.
Jag: Ok.
Kompis: Gå in i skoaffären.
Jag: Ska jag gå in i skoaffären?
Kompis: Ja.
Jag: Har ni grappaprovningen i en skoaffär?
Kompis: Ja, det finns levande humrar här också.

Helsingborgare är fan inte kloka någonstans. Men trevligt var det naturligtvis. Ja, och sedan fortsatte det ungefär så. Middag på Lagmarks, öl på Bishop och sedan i säng för att ladda för SM.

Helsingborg må vara bra på många sätt, fotboll till exempel. Och skoaffärer. Men middagarna hos mina vänner därnere brukar slå det mesta och det gjorde dom naturligtvis den här gången också. Jag tog massor med bilder eftersom jag tänkte att jag skulle lära er hur man gör en ostronsymfoni, eller en hjortfilé med karamelliserade polkabetor, gräddkokt spetskål med tryffel och en gåsleversås men jag insåg till slut hur tråkigt ett sånt inlägg skulle bli.

Hur kul är det till exempel att se en bild på polkabetor som kokar i en kastrull?



Nä, precis.

Men gott var det. Och vinerna var ännu godare. En Dom Perignon 1998 (5 plus) till ostronsymfonin, följt av Ch Talbot 1985 (5 plus) och Ch Gruaud Larose 1990 (5 plus) till hjortfilén. Om inte Ch Latour (5 plus) hade kommit från Pauillac så hade jag utsett Saint-Julien till den bästa appellationen i hela Medóc.

Sedan blev det efterrätt, och här hade jag kunnat gå igenom hur man gör en Tarte Tatine med Créme Anglaise och Mjölkchokladglass, men hur kul är det att titta på mjölkchokladglass som stelnar i en glassmaskin?



Exakt.

Men vinet vi drack till efterrätten tänker jag lägga upp en massa bilder på, för det är så sjukt gott att det nästan inte går att förstå.

Ch Climens (14 plus) är min absoluta favorit-Sauternes och den här flaskan från 1990 har legat och morrat i min vinkällaren sedan (tror jag) 1995. I nästan 17 år har den alltså legat och gosat till sig i källaren och gått från ljust, ljust gul när jag köpte den till alldeles mörkorange, och jag tror att det är det godaste jag haft i min mun någonsin. Och då har jag ändå druckit Ch d'Yquem.

Så see and behold min nya tatuering. Synd att etiketten är så ful, men vad ska man göra?











Här är förresten hela laguppställningen!



Nästa helg blir aningens annorlunda. Då ska jag stå i depån under Enduro-tävlingen Gotland Grand National. De som känner mig upplever detta som oerhört komiskt.

Lev väl.

Fuorigioco!

Minns ni den där Mustaschkampen som jag vann? Så bra, för här kommer lite bilder från Italien-resan som blev resultatet av ert engagemang de där dagarna i maj!

Resan var naturligtvis alldeles fantastisk, trots min mansförkylning, och gänget som åkte ner till Bologna i lördags var bästa tänkbara. Vi var totalt 14 pers, inklusive Kennet (Andersson liksom! VM-hjälten!!) som gjorde Bologna under två hektiska dagar, och här kommer en kort beskrivning av hur man bäst spenderar två dagar i Bologna.

Börja med att äta en gris. Bologna på fastande mage går ju inte alls, det begriper de allra flesta.



När det där är klart (och det tar ett tag) så bör man ordna med idolfoton direkt, så man inte glömmer bort det och sen står därhemma som ett fån när ingen jävel tror en.


"Se hård ut nu Kennet" sa jag. Gick väl sådär.

Kennet berättade också vad hans målgest egentligen betyder. Någon som vet? Jag hade ingen aning, först att svara rätt i kommentarsfältet vinner en dosa snus.

Sedan börjar man gå. Man går och går och går och går. Gata upp och gata ned går man, för stan tar aldrig slut och sevärdheterna är många. Till sevärdheter räknas i mitt fall delikatessbutiker, enotek, barer, restauranger och caféer, och det vimlar av dom. Mat, den bästa i Europa, finns överallt och man funderar både en och två gånger på varför man i hela friden inte bosätter sig härnere.


En smörgås.


Italienskt smågodis.


Konungen av mejeriprodukter, den mäktiga Burratan.


Medicin mot mansförkylning.


Apotek.

Fotboll var vi på också, det var ju liksom själva syftet med resan. Nu blev Bologna-Lazio inte någon nagelbitare direkt, Lazio avgjorde tidigt i andra halvlek, men upplevelsen blev ju inte mindre häftig för det. Roligast var att se hur enormt stor Kennet fortfarande är därnere. Det uppstod rena tumultet när han visade sig på stadion. Och det var inte för att han kom gående med en svensk mästare i mustasch direkt.






Ja, det där är i och för sig vi som fotar, men ni fattar.

Och det här fick jag med mig hem! En lokal ost av Parmesantyp, "El Nero", en burk tryffel, en burk tryffel och parmesankompott, en flaska tryffelolja, en burk tryffel till, samt en burk kronärtkockscreme smaksatt med vit tryffel.



Merparten av det där tar jag med mig till mina polare i Helsingborg i helgen, där SM i njutning ska avgöras. Tyvärr är menyn hemlig till på lördag, annars hade jag publicerat den också. Ni får helt enkelt tro mig när jag påstår att den är sagolik.

Stort tack till Alex, Björn och Kennet som planerade och höll ihop alltsammans, och ett lika stort tack till resten av gänget för två helt suveräna dagar i Bologna.

Och slutligen ett om möjligt ännu större tack till alla bidragsgivare som gjorde det här möjligt! Jag hade precis exakt hur kul som helst.

Ha en riktigt trevlig helg nu, och ät tryffel om ni får chansen.