Jag har funderat en hel del på döden de senaste åren. Tillsammans med de flesta medelålders människor världen över antar jag.
Min pappa fick frågan "Vad är döden för dig?" strax efter att min mamma dog i cancer våren 1991. Och det är ju onekligen en bra fråga. Vad ÄR döden egentligen, och vad händer efteråt?
Det självklara svaret, och det som naturligtvis måste vara det korrekta, är ju att det inte händer ett jävla dugg efter döden. Man slutar helt enkelt att existera. Som att sova drömlöst utan att vakna igen, medvetandet har upphört, man har slutat att finnas till. Det man skapat i sitt liv lever ju vidare, och alla minnen hos de man på något sätt gjort avtryck hos. Men jag som dör försvinner och återgår till stadiet jag var i innan jag fanns, nämligen ingenting. Och även om jag inte kan minnas att det gick någon nöd på mig då, så låter det ju inte sådär jättekul direkt.
Det enda alternativet jag kan tänka mig är att man på något sätt går vidare till något annat, något ännu bättre. Och det viktigaste, att man då får träffa de som dött tidigare. Mamma, Timo, Mormor och Morfar, Farmor och Farfar. Och Linus, vilket är så jävla sjukt att behöva skriva och jag blir alldeles förtvivlad när jag gör det, men nu är det så. Att få träffa Linus igen är en underbar tanke och jag har inga som helst svårigheter att övertyga mig själv om att det skulle kunna vara så.
Sen är det ju lite konstigt att hävda att jag tror på båda de här alternativen, men eftersom ingen kan bevisa att vare sig det ena eller det andra är det rätta så är det ju upp till mig, och jag pendlar glatt mellan dem. Eller så jävla glatt vet jag inte om det är men, ja ni fattar.
Och båda alternativen funkar för mig. Oavsett vilket som är det rätta så behöver jag ju inte oroa mig för Linus. Och vad gäller min egen död så spelar det ju inte heller någon roll, eftersom båda alternativen innebär att jag till slut slipper att sakna honom.
Vad är döden för dig?
🤎🧸🍂
2 år sedan
50 kommentarer:
Jag vill gärna tro att jag kan följa och värna de mina som är kvar i livet, när jag dött. Samtidigt gör mina erfarenheter i vården det så svårt att tro på.
Men WOW! Martin! Jag gillar verkligen det här inlägget som tvingar mej att tänka och (inte minst) försöka skriva ner det jag tror att jag tror.
En god kram!
/K.
jag hoppas verkligen att man hittar varandra efter döden , min pappa dog hux flux för några år sen , saknar han så det gör ont,men jag forsöker trösta mig med att han har träffat sina och att han sitter på ett stort moln och dinglar med benen läser en god bok!" Och vakar över mig
För mig som har många nära och kära på andra sidan hoppas jag verkligen att det finns något. Visst tvivlar jag ibland, men livet skulle bli alldeles för skrämmande om jag slutar hoppas.Linus ler och gråter med er. Jag tror han vill att ni ska leva era liv fullt ut tills den dagen kommer då ni ses igen. Känns långt borta för er, men för Linus finns ingen tid. Plötsligt är ni tillsammans igen. Glöm inte leva. Det är vad jag tror Linus vill . Styrkekramar till hela familjen. Kram Diddi.
Jag tror att döden inte är ett slut. Bara en förflyttning( befodran om man vill) till nästa dimension. Man är färdig, lärt sig det man ska. Fått sina prövningar( en del mer än andra) och kan sen fortsätta med nästa nivå( dimension). Vilken plats på skalan jorde livet har och vad slutet är har jag ingen ide om. Men jag tror absolut att man kan flytta sig från den ena dimensionen till den andra, och
därför följa nära och kära fast man är " klar".
Oj det här blev flummigt, men jag tror livet och döden är lite flummig./ en i din närhet
Jag tror också att man går tillbaka till det som fanns innan man kom i det här livet, men jag har en annan bild av vad det är.
Du har nästan rätt när du skriver att ingen kan bevisa vad som händer efter döden. Några 'vetenskapliga' bevis finns det inte, och de flesta trosförbund arbetar ju med just tron och blind tillit istället för bevis.
Förutom seriösa medium. Spiritualismen går nämligen ut på att bevisa att livet fortsätter efter att kroppen slutat fungera. Bevisen är dock av sådant slag att det inte är applicerbart på dagens vetenskap, så därför måste du själv sätta gränser för vad du anser är bevis och inte.
Om det kan vara någon tröst för dig i din sorg så är JAG säker på att de som gått bort fortfarande finns hos oss. Jag är säker på att det fungerar så, jag har fått bevis för det.
Om du är nyfiken vill jag dock å det bestämdaste avråda dig från att uppsöka ett medium i dagsläget. Medium ska man aldrig gå till medan man är mitt upp i en sorgeprocess. Man bör bara uppsöka medium när man mår bra och kan göra en sansad bedömning av informationen man får. Jag brukar rekommendera att man väntar minst 3 månader men helst ett år om det var någon som var nära. Men det där är naturligtvis väldigt personligt hur länge man behöver.
Och nej. Jag är inte ute efter nya kunder och därför väljer jag att vara anonym i mitt inlägg.
Kram
/J
Så lite religiös jag nu är så är jag övertygad om att det finns en fortsättning efter att livet tagit slut. Och inte vet jag om det är sant men jag uthärdar liksom inte tanken att allt tar slut bara. När min pappa dött kände jag hans närvaro så klart och tydligt att jag blev än mer övertygad om att det inte bara tar slut, det finns något mer. Och alltså kommer du att få träffa Linus igen.
" Mina" förskolebarn har sagt många kloka saker genom åren, har jobbat som förskollärare i mer än 30 år.
Några barn pratade om sina mor-och farföräldrar, de fanns i livet.
Då sa ett barn vars farfar dött;
" Min farfar är död, men jag har honom ändå."
Så enkelt och så klokt.
När vi passerade en kyrkogård i buss började ett par barn prata om döden och vad som händer sen. " Jag fattar inte någonting", sa det ena barnet.
" Inte jag heller", svarade det andra barnet.
Sedan bytte de ämne och lämnade den stora fråga som vi vuxna inte heller har något svar på, svårt med bevis iaf.
Men tanken att vi alla träffas igen är vacker och hoppfull, överge den inte!
Kram
Annika
Jag tror att det finns ett Nangijala. Jag vill tro det . Att min älskade pappa som hastigt dog ifrån oss Mars månad för tre år sedan är där. Och umgås med min mormor. De gillade varandra :)
Tyvärr så tror jag på ditt alt 1. En tröst,om än mager,kan vara att vi,som individer inte är så himla betydelsefulla,vi är,m universums mått mätt just ingenting,bara en del av utvecklingen,en "fis" i det stora tidsperspektivet.
Det är både skrämmande men ändå trösterikt,tycker jag! Vi är inte så himla märkvärdiga,det finns ingen inneboende mening m våra liv vi måste hitta o söka, vi bara finns här på jorden en lite nanosekund...
Sedan är det upp till oss att göra just vår lilla nanosekund meningsfull, för oss...!!!
Och på något vis hänger ju allt ihop,vi uppgår efter döden i "evigheten',alltet,samma energi,sfär som alla våra kära....tror jag.
Varma hälsningar från
Inger-Anne ,Täbybo
Jag hoppas och tror att vi kommer att träffa alla våra bortgågna nära och kära. Och jag tror på andevärlden, att vi kan få kontakt med våra kära som är borta. Jag har själv upplevt det. Och det är fantastiskt, inte alls skrämmande.
Följer din blogg, och alla dina inlägg!
Döden för mig är 100% panikimagen.
Döden är ångest en masse och något jag tänker på alldeles för mycket för mitt eget bästa.
Jag förstår inte vitsen med död. Jag vill inte tro att våra liv här på jorden inte är mer värt en en liter aska, plus minus några deciliter. Jag KAN inte tro på det. Så jag väljer att tro på en fortsättning av något slag. Vet inte vad, vet bara att för mig så är alternativet som stavas ingenting alldles för sjukt plågsamt.
Så i min värld är det en självklarhet att du får träffa Linus igen, på ett eller annat sätt.
Döden för mej är inget som jag är rädd för. Det är det enda vi med säkerhet vet ska ske. Det som jag däremot kan tänka på är hur det blir innan döden. Om man måste plågas till döds, eller bli oigenkännlig för mej själv o min familj. Det är lite skrämmande Jag tror att vi får mötas igen efter döden. Livet kan inte bara "ta slut". Kram Ewa
Ja vad är döden? Jag bär ständigt med mig den frågan. Mer nu sedan jag förlorade min dotter. Tidigare var jag rädd för döden, ingen vet ju vad det innebär. Jag är inte längre rädd för idag innebär det för mig att jag får återse min dotter. Det är jag övertygad om. Inte kan livet bara vara här och nu. Jag tror mer på att vi har en uppgift här som vi måste igenom, fast jag fattar inte varför. Efter det går vi vidare till en annan dimension och där möts vi igen. Döden är för mig inte längre skrämmande, jag såg bara en frid hos mitt barn när jag tog farväl.
Jag måste tänka så här för att orka med livet utan mitt barn - vi kommer att ses igen !
Varm kram från Karin - änglamamma
Jag tror att det på något sätt fortsätter. Det kan inte bara ta slut, det tror jag inte ett dugg på. På något sätt fortsätter det, och jag tror att man hittar varandra efter döden. Det måste man göra!
Kramar
Sara
Jag tänker ofta på livet/döden och har alltid gjort det.
Som sagt: Inga bevis för vad som kommer att hända med oss når vi dör finns! Jag skulle inte vilja veta det heller!
Jag är ganska nöjd med att tro på att när mitt liv är över, upphör jag att existera. Finito! Som en svart djup sömn utan förnimmelser & drömmar. Bara finnas kvar i mina nära och käras minnen...
Jag vet inte om jag skulle vilja börja om i "något nytt okänt liv" igen.... Orka träffa mina älskade för att sedan kanske tvingas mista sina nära och kära igen, igen & igen?
När vi dör får vi väl svaret...
Var och en blir i alla fall salig i sin tro, eller hur!
När jag var 15 år, så fick jag ett underligt svar av ett medium när jag frågade lite om vad som händer efter döden? Hon log mot mig och sa bara att jag skulle få vara med om en överraskning.
Men än idag vet jag inte vad hon menade? Varför skulle det vara en sådan överraskning med att försvinna? Att jag inte frågade vidare? Men jag tror ingen har ett bra svar på det om vad som händer efteråt.
Men jag håller med om att det skulle vara underbart att träffa dem igen som gått bort, för det vill man ju..
Det mediet sa också var att de från "andra sidan" kommer in i våra drömmar, när vi drömmer. Vi kan träffa dem nästan varje natt men inte kommer ihåg det. Och det man kommer ihåg kan vara något viktigt de vill säga? Men det beror på hur man tolkar sina drömmar.
Det är så svårt att prata om saker man inte vet något om. Men jag tänker ibland att livet kan inte bara ta slut. Det måste ju finnas något efter livet man lever just nu.
Kram//Nina
Hej, jag är en 19årig tjej och tänker mycket på döden. Det senaste året har jag levt med mormoner. Jag vet vad ni tänker flergifte amish bla bla bla, men dem fick mig faktiskt att inse att det kanske finns ngt efter en sån stark tro på "ingenting" kan ju inte bara finnas. jag säger INTE att just deras tro är rätt men dem tror på något. Det gör mig samtidigt skräckslagen. Det där med att leva för evigt. Hjäälp. Fast det låter ändå skönt att få ha sina nära och kära för all framtid. Det optimala vore om man får gå i ide några år när man blir gammal och sen återuppstår man. Som sagt jag är en tjej med mycket tankar. Missförstå mig rätt. Forstsätt leva och ta hand om varandra det hade Linus velat!
Jag har funderat mycket kring existentiella frågor, och bloggat om det förstås. Jag har haft en gudstro men har förlorat den.
Det var inte så att jag var frälst med pukor och trumpeter, utan mer en stillsam trygghet att det finns en mening och någon sorts existens för en själ efter döden.
Nu när jag inte längre tror känns världen som en otryggare plats. Meningslösare. Jag tror och hoppas inte längre få möta min man efter döden, jag kommer inte att få svar på frågorna. Men jag kan ju bara börja tro för att jag saknar att vila i tron.
Å andra sidan blir livet här och nu det enda viktiga.
Det här skrev jag senast http://karibien.typepad.com/en_bokmal_anfaller/2010/03/saknar-att-vila-i-tron.html
Längst ner finns länkar till några tidigare inlägg om tro
Döden - usch. Som du skriver så är jag också mer medveten om den nu när jag är äldre. Eller rättare sagt, den påverkar mig på ett annat sätt. Jag har levt med döden i min närhet alldeles för länge, i livet, så jag är väldigt kluven. Å ena sidan tror jag att det bara tar slut, pangbom. Å andra sidan tror jag på ett slags andeväsen och att de döda kan finnas på "något" sätt hos oss. Eftersom jag inte kan påverka vilket det är eller blir så spelar det kanske ingen roll. Väljer jag att tänka att t ex min pappa finns hos mig så gör han det, om än inte i fysisk form som han var när han levde. Utan kropp, alltså. T ex så har jag känt ett tag att han vill att jag ska till hans grav, han vill "prata" med mig...
Just nu är döden för mig någonting svart, mörkt och det skrämmer skiten ur mig.
Därför vill jag så innerligt tro och hoppas att det inte är slut.
Att jag kommer att träffa de jag älskar igen.
Att jag bara ska lämna in, försvinna och att ingenting mer ska hända känns inte som ett alternativ riktigt.
Jag tror att det som skrämmer mig mest är att jag inte vet hur det kommer ett bli.
Så klart.
;)
Jag tror att det finns ett Elysion, en plats eller tillvaro där vi möts igen.
Jag har aldrig låtit den begränsas eller bestämmas av religionen, utan det är min högst personliga tro och övertygelse.
Det finns en själ och någonstans tar den vägen. Någonstans möter den alla andra igen. Eller som Plura sjunger;
Nånstans, nångång, får du svar på alla frågor
Fasching, jag skulle kunna prata eller skriva om döden i timmar på en mer filosofisk nivå. Jag tror på något mer än materia och tror på saker som är svåra att förstå och som jag inte känner jag behöver luta mig mot vetenskapen för att finna tröst.
Men även där, i vetenskapen, har jag lärt mig saker som har gjort stort intryck på mig. Det började när jag och hörde om energiprincipen för att senare stötta på den senare i livet(termodynamik om energi som inte förintas utan omvadlas) och lagen om massans bevarande. Jag ser universum som ett gigansitsk slutet system och allt därinne omvandlas runt, runt. Det tar inte slut och det känns så logiskt för mig!
Vissa saker behöver man inte se för att tro på att de finns. Det som en gång i tiden fanns kring mig synligt finns kvar idag, fast i annan form som jag inte kan se.
PS:Idag är det Pi-dagen, jag tror att jag skall fira den med att tillaga ditt cheese cake recept!
Vi består av energi. Energi försvinner inte utan omvandlas. Döden innebär således att du endast går in i ett annat energitillstånd. Du upphör inte att existera, du finns helt enkelt i en annan form.
Det finns mängder av litteratur som beskriver nära döden upplevelser, alla dessa beskriver livet efter detta som något vackert och något man inte vill lämna. Ingen som har upplevt det har önskat sig tillbaka till sina tunga trånga kroppar. Man har existerat med nära och kära i ett vackert tillstånd. Om det är sant vet jag inte men t o m så barn som upplevt ett nära döden tillstånd har vittnat om samma sak så personligen väljer jag att tro på det.
Din son finns med dig men i en annan form. En lycklig form och visst träffas ni igen, men inte förräns det är dags.
Det är bara så.. Tror jag!
Jag är övertygad spiritualist, dvs övertygad om att livet fortsätter efter döden. Jag är också övertygad om att det går att kommunicera med dem som redan är på andra sidan. Jag har genom åren både fått och sett andra få många bevis för att det är så. Mina nära på andra sidan har förmedlat uppgifter som ingen annan än de och jag kan känna till. För mig är det ett bevis som gör mig övertygad.
Min tro är att livet, efter att vi lämnat vårt kroppsliga skal, fortsätter i en annan dimension.
Där träffar vi de nära och kära vi vill träffa.
Där styr tanken. Tankens kraft är själva livet på andra sidan. Där är man där man tänker. Där gör man det man tänker.
Man behöver inte sitta i ett flygplan i 12 timmar för att ligga på en strand i värme. Man tänker sig dit och då är man där. Med alla upplevelser lika verkliga som någonsin annars..
Man behöver inte spara för att kunna gå och unna sig en fin middag på restaurang.
Upplevelsen finns där om man skapar den med tanken. Smaker och allt annat, som ju inte är något annat än känslor och förnimmelser..
Det är vad jag tror väntar oss när vi lämnat detta jordeliv.
Jag tror också att vi då kommer att få svar på frågor om vad som är meningen med att behöva leva livet på jorden - när det är så mycket bättre på andra sidan. Men jag tror också att det inte är meningen att vi ska förstå den meningen under vår tid här....
Jag tror att det bara tar slut när vi dör. Jag tror inte på något högre och jag tror inte på någon själ. Vi är vår hjärna och när den inte längre fungerar så är vi inte kvar annat än i andras minnen.
Ingen tro att finna någon tröst i kanske, men jag kan inte tro något annat.
Energi och materia går varken att skapas eller att förstöras. Så, det som händer är att vår kropps energi och materia förs över till något annat, typ näringen till en blomma som sen blir maten till en get eller nått. så har du tur kanske en bit av dej blir till en get eller nått och du får ett nytt medvetande. kanske du blir en sten och måste vänta på ett nytt big bang för att få möjligheten att bli en levande organism. Jag vet inte. Ha de gött iallafall
/Malcolm
Vi vet inte vad som händer när man dör. Det är väl det enda vi egentligen vet. Att vi inte vet.
Vidare, eftersom vi inte vet -är det då inte roligare att tro på något roligt än att tro på något tråkigt?
Jag har mist ett barn. Jag vill hellre tro på något mer än inget.
Det känns bättre, så då tror jag alltså på vad jag vill. Jag är inte religiös på något sätt alls.
Men vi vet ju inte. Vi kan bara tro. Det är roligare och känns tryggare att tro på något bra.
Lev väl, Martins pappa!
Vill gärna tro att det är lite som du beskriver men jag tror på ande världen...att om man är öppen så kan man mötas på vårat plan...alltså i det verkliga livet... jag har mött både min morbror och farmor ... har varit på medium möten helt oanmäld och fått medelanden som bara mina nära och kära vet om mej och sen vägledning från dom...jag vet att folk tycker det är väldigt luddigt och att det är bara blaj men vem bryr sig, inte jag...vårat liv på jorden är ett förspel till det kommande och då får vi leva i ljus och harmoni.... så jaa Linus har det bra.... men för den skull betyder det inte att jag vill komma till den andra världen den tiden kommer sen när det är dags... Vill ha det bästa från båda världarna....kramar till er...
Jag har svårt att tro att vi lever en stund på jorden till ingen nytta. Jag tror att det finns en mening, vi förstår den bara inte.
Livet är många gånger en prövning, och då tro att det inte kommer något gott efter döden, som ett slags belöning, är bara för jobbigt! Jag är övertygad om att det blir bättre när vi dör.
Och med övertygad menar jag att jag verkligen hoppas och önskar att det ska bli så.
Jag tror att man finns överallt. Att själen är där den vill vara. Antingen borta, eller i luften. Eller så föds den i någon annan om den vill det. Eller så är den borta ibland och här ibland.
Allt är ju energi och energi kan väl inte bara försvinna? Hur det ser ut och vad det är vi upplever när vi dör vet jag inte, men jag tror att vi möter våra älskade igen på ett eller annat sätt. Dels vill jag tro det och dels har jag fått tecken på det. Om det är på riktigt eller min inbillning spelar ju ingen större roll, huvudsaken är ju att de tecknen ger mig tröst anser jag.
Jag njuter av livet och vill bli jättegammal tillsammans med min man och mina barn och förhoppningsvis en dag, även barnbarn. Men i mina svarta stunder, i mina dagar av bottenlös saknad efter min son, finner jag ändå en viss tröst i att tänka att jag är en dag närmare att träffa honom.
/ Varma kramar, Anna!
Ända sedan jag var liten har det här med döden varit rätt jobbigt för mig. Det som är knepigt att fundera på är just själva försvinnandet. Här går man runt och är - glad och ledsen och arg och uttråkad - och sedan bara... TOMT! Det är ju helt bisarrt att tänka sig. Står inte ut med tanken faktiskt. Min krassa mor tröstade mig med att jag ju inte led av att inte finnas innan jag var född så då skulle det ju inte vara något problem sen heller. Tack. Ingen hjälp direkt. Men ärligt iallafall.
Men alla tankar då, min själ? Det som är jag? Finns det inte något litet hopp om att någon energi eller liknade, min själ kan vi väl kalla det, kan leva kvar och gå vidare till något mer? Jo, det finns ett litet hopp ändå om det. Även om det kanske inte är alldeles logiskt och något jag kan förklara så... Det finns ett hopp.
Jag har valt att lita på det där lilla hoppet. Om att det spelar roll att jag är här nu. Vad jag gör. Att det är viktigt med kärlek och att försöka göra gott. Det kan inte vara fel att tänka så. Jag blir lyckligare av det och det kan aldrig vara fel. Och om det nu är så att det inte blev mer än det här, då var jag iallafall en lyckligare människa den tid jag fick.
Dessutom kan jag ju ha rätt!/G
Martin, du har naturligtvis rätt i ditt första alternativ - när det är slut är det slut. Det innebär också att vi inte behöver bekymra oss om Linus och det är ju en tröst om än klen. Det är de kvarvarande det är synd om.
Men å andra sidan finns det ju en liten möjlighet att vi har fel och att andarna finns kvar i en annan dimension eller himlen eller vad vi vill kalla det. Vi kan också tänka oss att de kan se oss även om vi inte kan se dem. Det innebär att vi bör agera med detta i minnet. Jag vet att Mayne - om hon kan - är vid minneslunden på sin födelsedag därför att hon vet att då är jag där. Jag är alltså där inte enbart för att hedra hennes minne utan även för den lilla möjligheten att hon kan se mig.
Om däremot ett medium kommer och talar om att hon haft kontakt med Mayne tror jag inte på det. Det finns flera skäl till min ståndpunkt: Ett skäl är att om hon kunde ta kontakt skulle hon ta kontakt med mig och inte med någon vilt främmande människa.
Farfar
Förut var döden en tröst, tröst att detta livet hade ett slut. Ett slut som innebar noll prestationsångest, inga måsten. Inget jag var rädd för men inte heller längtade till. Döden var ingenting eller ingen alls utan bara en del av livet. Man bara försvann och blev ingenting igen.
Sen mitt barn dog har döden blivit något annat. Dels har den blivit en person som tar vad den vill utan hänsyn. Den har blivit min värsta fiende, den som förstörde mitt liv när den tog min sons. Den har också blivit mitt hopp om att där kan jag få se honom igen, eller iaf få känna hans energi igen. Ett hopp som är bitterljuvt för hade jag vetat att det var så hade jag lämnat allt för att få vara med honom men i livet finns ju inga garantier trots hopp.
På min sons begravning läste vi ur boken 'Adjö, herr Muffin';
Nu vet du mer än vi, herr Muffin.
Nu vet du vad som händer när man dör.
Visst är det så att antingen är döden en vila
och då är döden ingenting att vara rädd för.
Eller så förs man någonstans
till ett evigt liv och lever där i lycka.
Och då är döden någonting att längta efter!
Varför skulle man vara rädd för döden?
Visst är det så, herr Muffin, du som vet?
Kloka ord.
Jag tror inte heller på att det finns något efter döden. Jag är ganska övertygad om att det är så. Det finns heller ingen mening med våra liv, varför skulle det det?
Att många tror som dom gör, nämligen på nåt högre och att vi lever vidare efter döden tror jag bara är en del av vårt system så att vi kan fungera.
Väldigt krasst, jag vet.
I hjärtat hoppas jag att jag har fel och att det visst finns något efter döden, men... nä.
Hej Martin! Det här är ett ämne som berör mig. Jag har funderat mycket på det. Däremot är det svårt att säga vad som finns eller inte finns, tror man måste vara med om någon egen upplevelse eller ha sin egna tro. Själv är min övertygelse att det finns något mer. Jag vill iaf tro det. Jag har besökt en kvinna som är medium, och det var riktigt häftigt. Jag var så nyfiken därför gjorde jag det, det var mycket hon berättade, och det var väldigt intressant. Nåväl, inget jag skulle rekommendera i ett sorgarbete, men senare om nyfikenheten finns.
Jag förstår nästan ingenting. Vare sig om det ena eller det andra än mindre om livet och döden. Fast jag tänker mycket på meningen med allt, vad som sker här och nu och vad som väntar där och då.
Liksom för dig, Martin, så är det de där två alternativen för mig med.
Tänk vad fint att få träffa vänner och nära o kära som man önskade man kunde fått lära känna mer, få kramas och riktigt tala om hur saknade och älskade de varit hela tiden man varit skilda åt.
Moster Mayne, Mormor, Morfar, Farmor,Farfar, Timo, Linus. Tänk att få träffas och snacka, fika loss på kakor,bullar och annat gott tillsammans.
Jag tror inte man blir fet på andra sidan. Eller så skiter man i värdsliga saker som kalorier.
Kram på dig Martin!
Ps: Douglas Couplands Hej Nostradamus är en sjukt bra bok som berör dessa funderingar på ett skönt sätt.
Jag tror att döden är som ditt första alternativ. Man upphör att existera. Men ändå pratar jag med min döda mamma (som dog när jag var 4 år) då och då, så helt övertygad verkar jag ju inte vara. Önskar själv att jag kunde tänka lite mindre på döden... men det är svårt...
Ja du. Vilken bra fråga. Och du ger ett väldigt bra svar själv. Det du skriver som det självklara, är faktiskt precis som det beskrivs i bibeln. Och du har delvis rätt i det andra alternativet, att "gå vidare till något annat". I bibeln heter det uppståndelsen. När allt ska ställas tillrätta igen och vi människor ska få återse våra nära och kära som har dött. Fast inte i himlen eller i en värld som ser ut som den gör idag. Nej i ett paradis här på jorden. Detta står i bibeln och det tror jag helt och fullt på.
Vad roligt att läsa att flera än jag gick in på ämnet energi som inte tar slut utan omvandlas för det är ren vetenskap.
För egen del så har jag tänkt mycket på min skepsism till personer som säger sig ha kontakt "med andra sidan". Det är nog den förutfattad meningen jag har om deras attityd som skapar min skepsism (jag grundar mig på det jag ser på tv och det känns så kommersiellt).
Den skepsism strider lustigt nog mot min tro om att vissa människor kan uppfatta saker andra inte kan (då människan inte använder hjärnans fulla kapacitet men vissa kanske kan använda sin bättre än andra).
Jag blir tveksam till personer som tar betalt och som vill fiska fram information men åt andra sidan skulle jag förstå om en främmande skulle kunna ta emot information som jag inte är mottaglig för.
Om jag utgår från mig själv, hur jag skulle göra om jag dog och ville göra mig hörd och inte fick kontakt med mina nära så skulle jag inte tveka att leta rätt på någon annan som kan. Frågan är bara om jag skulle vilja göra det? Varför? Det kanske finns regler för hur sånt fungerar också? Man kan spekulera till oändlighet...
Det viktiga Martin, är inte att tänka på signaler och tecken. Tänk på att försöka leva ett så gott liv det går med de dina för det räcket säkert gott för Linus.
I vilken form han än finns bland er så kan ni vara säkra på att det enda han vill är att ni har det bra. Den vetskap är helt greppbar så håll dig fast vid den och fortsätt med era små steg framåt.
Hej!
Jag inte bara tror att det finns ett liv efter detta...jag vet, för jag har bevis som inte går att bortförklara på nåt sätt.
För ett par år sedan var jag övertygad om att dör man så dör man,jag trodde verkligen inte på ett liv efter döden.
Jag var stenhård i min tro, och tyckte att alla dom som pratade om ett liv efter döden var jobbiga.
Jag övertalades till att gå till ett medium.
Jag hade just träffat en ny kärlek, och hon började berätta om honom...allt stämde!
Sedan sa hon att hon såg en man komma...efter en stund kände jag att det var min pappa.
Känslan att prata med honom genom henne, var så stark...och jag fick en känsla i kroppen som jag inte kan förklara med annat ord än övertygelse.
En stund var jag tillbaka i min barndom...vi pratade om saker som bara vi kunde veta...pappa och jag.
Ett gamalt ex kom oxå fram och berättade att han gjort klart badrummet som jag tjatade om när vi bodde i hop.
Jag var tvungen att ta kontakt med hans dotter och fråga om badrummet,och hon berättade att han gjort det klart strax innan han dog.
Jag var hos detta medium i 45 min..och allt hon sa stämde.
Numera brukar jag säga till dom som är som jag var...skepptisk och nästan "aggresiv" i min övertygelse om att det bara var hokus pokus att tro på att det fanns liv efter döden.
Om jag hamnar i situationer där någon får mig att känna att jag är en idiot som tror på andevärlden...då brukar jag säga tro vad du vill...men så länge du inte har skaffat dig egna bevis...så kanske du ska tona ner dig lite...och sluta få mig att framstå som en idiot.
Jag TROR inte på andevärlden...jag VET att den finns.
För övrigt så ska jag gå på en seans den 28/3...och det ska bli så kul att se VEM som vill prata med mig, för man kan aldrig vara säker på vem som har lust att komma.
Den här gången hoppas jag att min svärmor vill ha ett litet snack med mig.
Så jag är ÖVERTYGAD om att eran LINUS finns i er närhet rent andemässigt...och naturligtvis i era minnen.
Ha en bra dag/Eva T
Min syster fick tre hjärnblödningar och dog i ambulansen på väg till sjukhuset. Sjukvårdarna lyckades få tillbaka henne till livet och många timmar senare berättade hon att hon kommit till en ljus plats där musik spelades. En röst berättade att hon skulle till jorden igen då hon inte var klar med sin uppgift där men att hon var välkommen tillbaka när det var utfört.
Min syster vaknade arg som ett bi, för hon ville inte bli tillbakaskickad. Efter döden var ett ställe av fullkomlig kärlek och trygghet.
Jag är ÖVERTYGAD om att det finns något mer efter döden. Att vi får träffa våra nära och kära igen, även om vi inte ser ut som vi gjorde när vi levde kommer vi att känna igen varandra ändå. Det blir en härlig fest och värsta krmkalaset.
Ok, jag var tvungen att slå upp för något kändes fel när jag skrev. Det verkar heta SKEPTISM enligt wiki, jag gissar oftast vad orden heter och utgår från andra språk:).
Jag testade ditt cheescake recept och begick förmodligen en del fatala misstag men det blev så gott! Min man och dotter tyckte jätte mycket om den, gästerna likaså. Sonen är en petnisse som vanligt så hans grimas räknas inte riktigt.
Smeten blev lös, jag hade för stor form och så åt vi samma dag. Nästa gång skall jag skärpa mig och göra detordentligt!
Jag köper alla resonemang om energi och att energi inte kan försvinna utan bara omvandlas i annan form.
Sen tror jag att de som redan är på andra sidan har ett "sorgefritt levene" fritt från tidsaxeln, det är för oss som är kvar här på jorden som det är jobbigt och ledsamt när vi tänker på och saknar de som dött.
Astrid Lindgrens beskrivning om Nagijala har nog satt djupa spår i mig ....
Ett boktips från mig till dig:
"Flickan från ovan."
Minns ej författaren, det är flera år sedan jag läste den, men har inte kunnat glömma ....
Det är en helt underbar berättelse på hur det kanske är och blir efter döden. Det handlar om en tjej som blir bortförd och våldtagen och hon sitter på sitt lilla moln och tittar ner på sin familj som är kvar. Hur de försöker gå vidare och förlåta.
Och vad som händer med henne när så sker ...
Om jag minns rätt så är hela boken berättad ur hennes perspektiv.
Jag kände iaf att "så här måste det vara, det känns så logiskt!"
Kram!
Annette sa:
tack Martin för att du tar upp denna viktiga fråga och inbjuder till diskussion! Många intressanta inlägg. Här kommer mitt: för mig som biolog är det självklart att det finns en fortsättning - återvinning om du så vill. Vattnet vi dricker är samma vatten som dinosaurierna en gång drack! Men du - det bästa av allt - du får tro precis vad du vill! Jag väljer att tro på en fortsättning för att det känns bra för mig. (Vågar man tipsa om tidningen Nära?)
Jag har funderat på en sak. Det där som människor upplever när dom dör men blir återuppväckta till liv igen, och att dom ser ljus och sådant. Vem säger att det inte är fantasier i hjärnan? Ungefär som drömmar alltså.
Apropå det, jag tycker drömmar är helskumt. Någon visar film för mig på nätterna! Men vaffan, jag har inte bett om att få se på film, liksom! Vem visar film för mig??
Martin, har läst din blogg ett tag nu. Det här är fösta gången jag lämnar en kommentar.
Döden för mig är "livet". Det liv vi lever nu är bara en liten del av det stora hela. Tror att vi i döden ser tillbaka på våra liv som minnen.
Att de döda finns med oss är jag till 100% säker på.
De kommer när vi behöver det eller bara för att titta till oss så vi har det bra.
Jag kan inte förklara, det bara är så. Jag kan inte bevisa det för andra men det är min sanning.
Känner igen mig i att ha två bilder av vad döden är för mig.
Jag finner en ro i att döden är slutet och sedan inget mer.
Det eviga livet är inget som lockar. Tänk om den som väljer att ta sitt liv skulle få det ännu värre i nästa värld? Träffa den där mobbaren från ungdommen och inte få det slut på livet som den ville?
Och ändå..
Tycker jag det är viktigt med ett fint avsked när någon dör. Att få lägga ner något personligt i kistan och klä den döde i favoritkläderna. Och tanken att vi möts igen måste ju vara rent livsuppehållande i din situation. Och för den som förlorat någon man älskat.
Och du, tack för en fin blogg, att du orkar fortsätta skriva och dela med dig.
Skicka en kommentar