09 mars, 2010

Om Bloggen

I natt skrev jag ett långt inlägg där jag försökte förklara varför jag stänger bloggen och slutar skriva. Att bloggen tillhörde mitt tidigare liv och hur jag insett att mitt nya liv måste levas IRL, vare sig jag vill eller inte. Jag har också funderat mycket på vad Linus skulle tycka om att jag skriver så mycket om honom på internet, och jag är inte alls säker på att han skulle gillat det.

Dessutom blir inläggen väldigt personliga, lite för personliga för att det ska kännas bekvämt att publicera dom för vem som helst att läsa. Det har också blivit jobbigare och jobbigare att skriva, så efter en del ältande så kom jag fram till att det enda rätta var att lägga ned.

Så jag tackade alla mina läsare som jag skrattat tillsammans med under åren, och som jag gråtit tillsammans med den senaste tiden. Och så skulle jag publicera inlägget idag, efter att jag röntgat bröstkorgen (man gör så nämligen, när man lägger ned bloggar).

Så där står jag i väntrummet på Täby Sjukhus när det plötsligt kommer fram en för mig helt okänd kvinna som undrar om jag heter Martin och skriver den där bloggen, och så kramar hon mig. Och berättar att hon läser min blogg varje dag och att hon tycker att den är jättebra. Och jag berättade att jag precis bestämt mig för lägga ned, vilket hon tyckte var en ganska dålig idé.

Ett rätt märkligt sammanträffande faktiskt. Kanske inte för att en helt okänd kvinna kommer fram och kramar mig, jag är ju rätt snygg ändå, men att det hände just idag.

Nu tror ju inte jag på det övernaturliga, eller att man kan få tecken till höger och vänster. Men jag är jävligt svag för smicker ska ni veta, så jag lovade naturligtvis på stående fot att inte alls sluta skriva.

Det blir alltså till att fortsätta. Om än lite mindre personligt, och inte så mycket om Linus. Det tar han och jag på något annat sätt.

61 kommentarer:

kjersti sa...

Vi är säkerligen många som skulle vilja krama om den kvinnan (och även dig). Fortsätt skriva om du orkar. Skriv om vad du vad du vill eller inte vill. Vi är många som behöver en daglig dos av dina inlägg.
Kram till dig och familjen. Tänker på er.

Anonym sa...

Att som främling trilla in här har varit fantastiskt. Låter kanske konstigt, men det är inte sorgen som gör det utan kärleken här på bloggen. Och hur du sätter ord på den...
Men det är aldrig någonsin vår rättighet att få läsa om ditt värsta och ditt innersta. I din blogg skriver du vad du vill och kan. Det är självklart.
Bra att du tänkt igenom vad du vill ha bloggen till, och att du gör det som känns rätt.
Kram Maria

Anonym sa...

”Vi gör varandra bra”

Britta sa...

Det har varit hemskt att följa tiden efter olyckan. Hemskt, och fantastiskt. Du skriver rätt in i magen, rätt in i själen. Jag förstår om det kan bli för mycket att vara så utelämnande som du har varit. Men du har en gåva att kunna sätta ord på händelser, skeenden och framförallt känslor som inte många har.

Tack för att du delat med dig, oavsett vad du bestämmer om framtiden just här.

Alla ljusa tankar till dig och familjen. Och en stor kram till från en som snart återvänder till kyrkbyn.

Anonym sa...

Håller med de tdigare inläggen. Det är och har varit fantastiskt att läsa din blogg och både gråta och skratta tillsammans med dig. De senaste månaderna har ju varit tunga mycket tunga.

Men jag hoppas att du fortsätter att skriva åtminstone någon gång i veckan. Krama din familj

Pillargontanten sa...

Tack gode gud, för att det kom en främmande kvinna, det kunde ha varit vem som helst av oss :O)
Vi vill läsa dina underfundiga funderingar, behöver inte alls handla om Linus, eller vara speciellt personligt, du skriver kul, medryckande och fängslande, om man bortser från dina hemskt tråkiga pokerpartier då....
Skriv, snälla fasching, skriv!
Förresten har vi redan tappat två favvobloggar idag, vilket är mycket tråkigt :(

Anonym sa...

Martin, det du upplevt är min värsta mardröm. Hur ofta har jag inte tänkt tanken - dör mina barn så dör jag med dem. Jag är tacksam över att du har låtit andra följa din väg och visat att man faktiskt överlever. På något sätt gör man det och det är trösterikt. Du klär din resa i ord, du visar oss andra att man överlever och du ger oss verktyg att förstå känslorna du bär.
Linus skulle vara stolt över dina underbara ord. Och han skulle vara stolt över hur dina ord hjälper andra i svåra stunder. Det tror jag iaf - det är så han beskrivs av alla.
Så om du orkar fortsätta skriva ska du veta att det gör gott. Det betyder mycket för många.
Kram på dig

Den hemska tvillingen sa...

Åh Martin, detta inlägg har jag väntat och bävat för sen den där hemska förmiddagen när du lagt ut en svart bild och jag så småningom fick ihop vad som hänt.
Har inget mer att säga men om smicker hjälper så här kommer kilovis...du är ju så fantastiskt bra på att skriva, oavsett om det handlar om sorg eller resor till fjärran länder, cheesecake, poker (nåja) eller vin.
Sluta inte skriva, sluta inte blogga! Please?

Skruttet sa...

Har kvinnan ett namn och en adress så att man kan skicka nåt fint till henne? Typ en teckning i pastellfärg som man har ritat själv, eller en nyknypplad te-huva.

Mångmamma sa...

Har inte kommenterat så flitigt på sistone men däremot följt dig och er resa hit.
Skriv, om du orkar, annars inte.
Ta hand om er.

Den hemska tvillingen sa...

Och gissa vad...du har ett mail i lådan från mig förstås.

Ewa sa...

Tack Martin för att du fortsätter skriva. Jag gillar din blogg också. Jättemycket! Kan vara ett tecken med kvinnan som du fick en kram av.
Kram från mej i cyberrymden

Fiffi sa...

Vanliga livet KAN vara precis som i trissreklamen: Plötsligt händer det!

Det finns små änglar lite överallt och ibland stöter man på dom när dom som bäst behövs.

Anonym sa...

Tack och lov! Skriv vad du vill, men skriv! Och tack du rara som inte klev åt sidan utan förde vår talan!

Anonym sa...

Du kan ju ta en time out, om det blir för jobbigt..

Osloskånskan sa...

Det är väl helt okej att bloggen ändras med det som sker en i livet. Ett nytt blad på ett sätt, och på ett annat är det ändå du. Så länge du skriver, läser jag.
Nårjekramen!

Sara sa...

Bra beslut, skriv när du orkar. Du kan ju pausa när du vill, ta bort inlägg som du känner blir för personliga osv.

Vill passa på att säga att genom att läsa dig blogg har jag lärt mig uppskatta vardagen mer och försöker ta tillvara på tiden bättre!

Ta hand om er!!!

Kram.

Anette sa...

Kanske fortsätter du, kanske inte. Du får väl fortsätta att känna efter och utvärdera ditt nya liv allteftersom. Men det har du ju naturligtvis redan tänkt.

Slump, budskap eller inte, du ska göra det som känns rätt för dig, inte för att vi uppskattar din blogg, utan för att du vill skriva en blogg.

Ta en paus, fundera. Eller som sagt, fortsätt.

God natt på dig, nu ska jag i allafall gå å sova.

Anette sa...

ps, varför röntgade du bröstkorgen? Jag går inte på att det ingår när man vill lägga ner bloggar...

Irrhönan sa...

Jag började läsa i och med olyckan, och sen har jag fascinerats av din förmåga att skriva rakt in i hjärtat på mig, på många.

Bloggar förändras för att vi som skriver dem förändras. Bloggen får aldrig bli ett självändamål, utan ett andningshål (eller det helt motsatta).

Så länge du skriver, så läser jag.

Anonym sa...

jag vill bara säga tack! jag har gått i antingen samma klass eller samma skola som linus sedan ettan och att du har bloggat har hjälpt mig att gråta ut tomheten. så tack, tack så mkt.

kärlek till dig och familjen

Anonym sa...

Kände hon igen dig på din avatar? Så måste det ju vara...

Fredrik sa...

Tack för allt du delat med dig.

Anonym sa...

Slumpen är ingen tillfällighet!

Anonym sa...

Tack kvinnan! Tack! :)

Anonym sa...

Kan bara hålla med föregående talare. Du skriver otroligt bra och oavsett vad så skulle jag i alla fall vilja följa dina ord framöver. Skriv om det som känns bra att lämna ut - det andra utelämnar du och tar i andra forum. Kramar från en bloggläsare

Helena sa...

Känns det rätt för dig så är det rätt...och vi är många som tackar dig, det är jag säker på.

Thorun sa...

När jag läste dagens inlägg blev jag så ledsen... Ledsen över att inte få ta del av din och din familjs väg tillbaka till ett liv som fungerar och som ni känner att ni kan förlika er med.

Men när du i slutet skrev om vad som hände idag och att du beslutade att fortsätta iaf så kände jag lättnad. Fast samtidigt så känner jag mig så väldigt ledsen nu iaf och jag vet inte vad det är som gör det...

En tanke är att om jag och många andra kan ta del av dina känslor och bli så drabbade och bragda ur fattning så borde det på något vis ta en del av det svåra ifrån dig? Fast samtidigt som jag tänker den tanken så inser jag ju givetvis att det inte kan vara på det viset.

Alla måste nog bära sin egen sorg och.... jag vet faktist inte vad jag ska säga. Just ikväll drabbade du mig djupare än vanligt med dina ord och jag vill nog bara att du ska veta att jag önskar dig och de dina allt gott.
Stor kram...

Ann Jolby- Solander sa...

Din blogg genomsyrar en så enorm värme och kärlek så man tappar andan nästan. Man blir liksom beroende av din ärlighet och din underbara insikt till livet.

Går in här varje dag och du ger mig verkligen ordentliga tankeställare och kraft. Du borde skriva en bok.

Tack för att du orkar fortsätta skriva för en hel värld, när din rasade ihop totalt.

Varm kram främst till dig men även till den anonyma kvinnan.

Ann

karibien sa...

Så klokt och så stort tänkt

att inte bara tänka på din egen integritet utan också på Linus

Jag läser väldigt gärna om allt det där andra i livet


Fast om jag får reflektera lite så tänker jag att det kan vara skönt att skriva av sig, att vända och vrida och formulera sig, att skriva sig igenom sorgen, att kunna gå tillbaka sen och se hur det faktiskt går framåt fast det känns segt ibland - men de texterna kan du ju ha i byrålådan

B i t t e sa...

Jag är en av de många som hittade hit i samband med olyckan och sedan stannat kvar. Av flera olika anledningar, en av dem är ju att du skriver bra och engagerande. Som någon annan sa så påminns även jag om hur skör vardagen är. Det här med bloggande är en berg- och dalbana för det mesta, tycker jag. Svårt att begränsa sig ibland, det blir mer personligt än vad man kanske tänkt sig, samtidigt som det är svårt att lämna ute vissa delar om man vill ge sina läsare en del av sin vardag. Balansgången som man måste känna själv om den är tillräcklig för att hålla så att jag och mina mår bra av det. Skriv om/när/hur du vill. Eller inte. Det är bara du som kan bestämma, men jag tror på att det var ett tecken du fick, trots allt :-) Sköt om er, hela familjen!

Ulrik sa...

Hmmm. Jag var också och röntgade lungorna igår. Men det kom inte fram någon okänd kvinna och kramade mig.

Betyder det att jag måste sluta blogga. Hade inte tänkt på det tidigare.

Anna sa...

Skriv vad och när du vill och framförallt, skriv för att DU vill, inte för någon annan. Jag tror Linus är stolt över att du skriver, att du låter andra "lära känna" honom och att du genom skrivandet bearbetar sorgen. Men det är bara du som bestämmer hur mycket du lämnar ut här. Men om jag får vara lite ego så är jag glad att du fortsätter blogga!:)

Ni finns i mina tankar varje dag!
/ Varma kramar, Anna!

Plupps krypin sa...

Tack för att du delar detta med så många. Jag känner dig inte och vet inte hur du ser ut men är vacker i dina tankar.
All värme och styrka jag kan skicka tankevägen.
Kram Yvonne

cherie sa...

Bra beslut. Både att fortsätta skriva, för du skriver som en gud. Och att inte skriva så mck om din son, bra beslut att ta det nånannastans. Önskar dig allt gott.
/T

wettexvärlden sa...

Det är din blogg och du får skriva vad och när du vill. Jag är tacksam att jag får dela dina ord och tankar.
Skriv på ditt eget vis. När du vill och orkar.
Vi är oändligt många här ute som tänker på och följer dig och de dina.

Många kramar från oss.

Hedvig sa...

Ja tänk att änglar kan dyka upp så där när de behövs som mest och bäst! Så länge som du skriver, så läser jag.
(jag har en barnslig önskan: att jag kände dig på riktigt, för du och de dina verkar vara underbara människor...) Kram till dig och den okända kvinnan!

Em sa...

Jag är en av de där anonyma. Skriva gör man väl alltid för sin egen skull, också när man gör det för gensvaret. Magkänslan är bra, den ska man lyssna på!

Anonym sa...

Kan bara instämma, denna kvinna som stoppade dig och kramadeom dig hon borde minst få smaka din cheesecake som är grym. Och du skriver så fantastiskt bra, både så att jag gråter och skrattar högt och rått ( lite som när man ser Monthy Python) Kram

Skruttet sa...

Ulrik: Är det en ny trend - att röntga lungorna?

MonasUniversum sa...

Förlåt Martin, men jag tar det som ett "friskhetstecken".

Bit by bit liksom.

Du, pussa lite på Ia från mig.

Anonym sa...

Fasching,
Jag har alltid avskytt bloggar (charmant sätt att börja på, ha), jag har varit så galet emot det att jag bara ryst av ordet, tills min syster (tillägnad min moder-bloggerskan) sa "läs Faschings blogg". Jag tänkte nej nej nej, orkar inte, orkar ju inte ens läsa min egen systers, och ändå finner jag mig själv sitta varje dag och titta efter nytt inlägg här. Tittar på mig själv utifrån och frågar mig "eeh,vad hände?".
Och jag erkänner, den är rysligt bra. Ta till dig av mitt smicker, jag delar inte ut det så lätt förstår du!
Ta hand om dig och familjen,
mvh
Linnéa

Kyrkbymor till tre barn sa...

Jag är så glad att du fortsätter skriva! Jag har följt din blogg sedan olyckan. Tyvärr inte tidigare. Jag har gråtit floder och även skrattat. Jag har själv förlorat nära och kära genom trafikolyckor och förträngt känslor i många år. Även om det var tufft för mig att läsa och upplever det förträngda på nytt (att få samtal från polisen, att få tillbaka kläder och tillhörigheter mm), har du hjälpt mig genom att skriva och dela med dig på ett så fantastiskt sätt. Jag vill bara tacka dig!! Linus skulle vara stolt över dig! Skriv så mycket du orkar och vill. Jag blir glad för varje ord. Jag vet att livet återvänder, om även på ett annat sätt. För mig var det första året värst. Trots allt är jag en mycket lycklig människa idag. Jag är övertygat om att du och din underbara familj kommer att klara det.

Minne sa...

Hej!
Jag är en av Dina följare som hittade hit efter olyckan. Jag vill bara hålla med alla andra om din fantastiska förmåga att skriva om sorgen och kärleken. Jag har läst mycket sådant eftersom jag själv förlorat ett barn. Jag känner igen så mycket av det du skriver och jag beundrar dig för din förmåga att sätta ord på alla svåra känslor. Förstår att du tvekar att skriva och du ska förstås göra som du känner. Men jag är övertygad om att din blogg är till hjälp för många. Sorgen har så många skepnader och livet blir aldrig "normalt" igen. Men man lär sig att leva för att man måste. Vad är alternativet? All kärlek och styrka till dig och din familj. Från J i Malmö

Anonym sa...

Tack för alla kramar!
Ja, ni anar inte vad jag blev paff när jag varit på röntgen och så stod han plötsligt där!!! Jag var tvungen att gå fram och fråga om han var Martin och det var ju så.Han såg lite förskräckt ut så jag sa att jag läste hans blogg. Han undrade hur jag visste hur han såg ut, det var från nyårsfrisyren 2009 och byxvisningen 16/1-10.Vi sällskapade till TC och han berättade om sina tankar. Jag har tittat in varje dag sedan den fruktansvärda katastrofen hände. Åh, vad många tårar som har trillat nerför mina kinder. Det har varit lite glest med inläggen på sista tiden, så jag har börjat läsa från början och vilka härliga inlägg!!! Ibland skriker jag av skratt!Jag har nästan blivit beroende av Martins blogg, så den får bara inte läggas ner.
Du Anonym - förslaget om cheescaken var inte så illa...
Många stora kramar från Elin

Essan sa...

Jag är glad att du fortsätter, även om jag förstår om det känns tungt. Man kan ju känna ibland att man är för privat och lämnar ut sig. Men det är ju en sådan person man är innerst inne. Varför skall man hålla inne med sådant man vill skriva om? Det är ju upp till var och en som vill läsa sedan. Samtidigt som jag tror att det är bra att skriva av sig lite.
Jag tycker du skriver bra och jag följer din blogg varje dag. Kram Jessica

Anonym sa...

Tack Martin för att du fortsätter skriva. Vi är många som sörjer någon och får styrka från dig och din familj..
Stor kram till er alla!

Markattan sa...

Det här inlägget glädjer mig lika mycket som det bekymrar mig. Att få fortsätta följa dig är en glädje. Att du väljer att fortsätta trots ditt nattliga beslut är mer bekymmersamt. Men du är en klok man och är säkert kapabel att fatta de beslut som är bra för dig.

Varm hand
Markattan

Camilla sa...

Härligt att du fortsätter! :)

Fasching sa...

Tack för allt beröm. Som sagt är jag svag för smicker och efter allt det här är jag nu så svag att jag knappt kan resa mig ur soffan.

anne sa...

Va härligt att du ombestämt dej...blir så glad eller nöjd...jag läser dags tidningen varje dag , har väldigt svårt att vara utan antingen papper eller internet bilagan och gör jag inte det så kan jag inte sova... när Emma visade din blogg för 1 år sen blev de mitt "andra" måste... blev alltid läs nöjd och det sitter i nu.... det har varit ett litet måste sen dess....så tack att du fortsätter....kram

PEWS sa...

Jag instämmer med flera andra talare - sluta inte skriv. Skriv om vad du vill men fortsätt skriva. Jag skickar kramar via cyberspace!

Johanna sa...

Din blogg är fantastisk! Har fått mig att gråta flera gånger. Jag kände Linus och är glad att jag hann göra det. Gå efter dina egna känslor. Men din blogg är verkligen bra och jag vet själv att det är skönt att skriva av sig när man mår dåligt, men håller med dig. Inte officiellt, på internet. Skriver själv ner i word dokument när jag mår dåligt. Endast för att det är skönt.
Men du gör det som känns rätt.
Linus är saknad. Vila i frid.

Anonym sa...

Tänk dig då hur många trevliga, snygga kvinnor som har gått fram och kramat den där lätt korpulenta killen som syns uppe till höger i din blogg. Han måste vara helnöjd! /Gunsan

Anonym sa...

FORTSÄTT SKRIV OM ALLT DU VILL

Anonym sa...

Tack, för att du fortsätter.

Pretamarelo! sa...

MAAAJ GADDD (som jag brukar skriva i min egen blogg) vad du skrämmer folk! Här är man borta från din sida ett par dagar och vips hittar man ett inlägg där du börjar skriva att du tänker lägga ner skrivandet! Det fick mig att skumma igenom texten för att koma fram senare till din insikt. Pust.
Händelsen på sjukhuset ger mig gåshud. Oavsett om det var mening eller ej är jag glad att du fortsätter skriva!
Visst hör bloggen till ditt gamla liv men den hör också till ditt nuvarande.
Skriv om makrill eller livets avgrunder. Du skriver bra oavsett tema och det är därför dina trogna läsare hänger kvar:). Plus att vi bryr oss om dig och din familj förstås!

Kajsa sa...

Vilken klok kvinna du mötte, och så bra att du fortsätter skriva :).
Jag hamnade på din blogg, efter den fruktansvärda morgonen i januari. Vi känner inte varandra, men våra barns vägar korsar varandra ibland. (min son/er yngre dotter). Jag har läst, grinat, och hört styrkan mellan raderna. Har även följt dina döttrar i deras bloggar, vilken gåva alla har som kan uttrycka sig så fint i ord.
Jag kommer att fortsätta följa din blogg, klokt av dig att du funderat på vad du ska ha bloggen till. Jag hör att det finns mycket humor, i vissa inlägg och det är härligt!
Varma tankar till dig och din familj
/Kajsa

www.tuijaeklund.wordpress.com sa...

Förstår dig mycket väl. Sorgen är personlig och allt vill man inte dela med "hela världen". Men skrivandet är bra, och om du vill är du mycket välkommen att dela dina tankar på en sluten mailinglista som heter Ung-i-minne, där har vi alla drabbats av det värsta. Vi ger och tar i en salig blandning. Finns inga krav på att man måste skriva, man kan ta del av andras tankar enbart.

Det som skrivs på listan stannar där!

Skrivandet har hjälpt mig otroligt mycket.

Varm kram och var rädd om dig

tuija@t-eklund.se

Jos sa...

tack för att du fortsätter. gör det i den form som känns bäst, men sluta inte, för jag tror att vi båda har erfarit att skrivandet är en nödvändig ventil, förutom den informationskälla det är för dem som bryr sig men som man inte kan, orkar, vill prata med och uppdatera ideligen. av ren självbevarelsedrift.

all min styrka till dig, nu när jag har lite att dela med mig av.

Simmelimaka sa...

Ja, verkligen.
jag är glad att du fortsätter.
Du skriver så makalöst vackert. Så mänskligt och så gripande.
Jag bugar och bockar för att du väljer fortsätta skriva.
Tack!