Det känns som att jag står och stampar på samma fläck, att ingenting förändras, vare sig uppåt eller nedåt. Ingenting blir bättre. Allt står still, på en nivå som jag absolut inte vill vara kvar på. Men så är det faktiskt inte. Situationen förändras långsamt, antagligen åt det bättre hållet, men det är så små förändringar att jag inte ser det själv. Jag har börjat jobba halvtid, bara en sån sak. Ett jättesteg framåt, även om det krävs en för mig nästan omänsklig kraftansträngning att bara kliva ur sängen och åka dit.
Nu har jag haft en osannolik tur att ha de arbetskamrater och uppdragsgivare som jag har. Den förståelsen och den flexibilitet de visat upp är enastående, och jag kommer att vara tacksam resten av mitt liv för att de hanterat situationen som de gjort, och fortfarande gör. Det hade varit väldigt mycket värre utan dom.
De första dagarna på jobbet var väldigt svåra, men nu känns det ibland riktigt skönt att vara på plats. Det blir jobbigt först när arbetsdagen är slut och jag är väldigt låg varje gång jag åker hem. Jag är så slut efter åtta timmars arbete att jag gråter av utmattning. Och sedan fortsätter det av bara farten, tårar av besvikelse över att jag inte orkar, och bittra, bittra tårar över att mitt liv inte blev som jag ville. Och sedan skuld för att sitta och lipa över att jag inte kan jobba så mycket som jag vill. Jag lever åtminstone, men det gör inte Linus. Och så väller sorgen över Linus in igen, och jag har slutat att ens försöka värja mig.
Terapeut, blogga, promenera på kyrkogården. Prata, prata, prata, älta, älta älta och så lugnar det ned sig ett tag. Om och om igen, runt, runt. Man kan bli galen för mindre.
Tänkte egentligen skriva ett inlägg som spann vidare på Farfars inlägg om sorgen efter Linus, och tankarna om allt han inte fick uppleva, därav rubriken. Men jag tar det sen, påminn mig gärna.
🤎🧸🍂
2 år sedan
15 kommentarer:
Något slår mej när jag läser dina inlägg; du har inte släppt taget i livet.
Visst, emellanåt glipper du, men du är en fighter, det är uppenbart.
Men ønske om en god helg!
/K
Hjärtat...Ja så där är det väl med livet och sorgen. Och precis som du skriver kommer stunderna när du orkar bli längre och längre fast dit är det väl ett tag kvar.
Och någon skuld över att du lever och Linus är död det behöver du då rakt inte känna. Det var ingen av er som valde, det bara hände och Linus blir inte mer levande för att du blir dödare. (Jorå, man kan komparera död och också gravid ;)
Kram till dig och ha en god helg.
Ps. Just nu skulle jag kunna betala rätt dyrt för en aldrig så liten bit av din cheesecake....
Tårar är bra. Jättebra. Prata också. Och älta FÅR man göra när man varit med om nåt sånt här. Och du, ge dig själv en eloge också. Du tar dig in till jobbet trots att det känns väldigt tungt. Kramar från Vallentuna...
Nej nu bara måste jag faktiskt kommentera här! Ni som läser den här bloggen måste få veta det här.
1. Som säkert alla redan har märkt är Martin en extremt klok och trevlig prick. Det är ett rent nöje att jobba med honom, under alla omständigheter.
2. Att orka ta sig till jobbet överhuvudtaget, stå ut med att vara där, prata med folk och dessutom prestera en massa kloka saker så kort tid efter att livet har trasats sönder är så grymt imponerande så man blir stum. Du är en seg jäkel du, Martin.
3. Och ja, det går helt klart framåt. Iallafall så här utifrån betraktat.
/Gunsan, vän och kollega
Livet rullar vidare - fast ändå inte.
Märta, min bonusdotter, fick en liten flicka nu i kväll. Allt har gått bra och - nej - jag har inte vikt o längd och inte något preliminärt namn. Hon och Linus skulle ha blivit bonuskusiner. Jag är naturligtvis jättelycklig bäde för min egen del och också för Märta, Kim (pappan) och lille Ruben som nu blir storebror. Jag får alltså inte kalla honom lille Ruben längre.
Så varför är jag ledsen? Jag sörjer att Linus aldrig fick träffa sin lilla bonuskusin samtidigt som jag inser hur vanligt detta är. Alex - Märtas pappa - fick inte träffa något av sina barnbarn. Kims mamma fick inte träffa vare sig Ruben eller den senaste lilla flickan. Listan kan göras mycket längre.
Allt detta är tyvärr en del av livet så streta på Martin och gläd dig åt de ljusa ögonblicken.
Kram till er allihop.
Farfar
Om en vecka är jag i Täby kyrkby där jag varit så många gånger förr, många ggr med min dotter Anna som dog 21 år gammal för 5 år sedan.
Man påminns ständigt om förlusten; idag på radion var det en som ringde in till den unge programledaren " Vad skall du göra i helgen?" " Jag skall fira min son som fyllt 26 år" " Oj då, lika gammal som jag, då är man ung och fräsch haha"
Jag bytte kanal, Anna skulle varit 26...
Så är det ständigt, men man blir stark och blir mindre sårbar , trots att saknaden, sorgen och vreden mot livets ohyggliga orättvisa finns kvar.
Det går att leva och känns sig ( delvis) hel som människa igen, men det är inte lätt.
Det som inte knäcker en gör en stark. Så är det.Livet blir aldrig som det varit, man är en ständig vallhund som letar efter den försvunne...men det gör inte så förtvivlat ont hela tiden längre, fast känslorna och tankarna är desamma, egentligen.
Man kan uppleva att livet är värt att forsätta leva, man lever för sitt förlorade barn, " ger" det sina upplevelser, tankar och känslor på något gåtfullt sätt.
Kram/ Annika
Så många kloka kommentarer, jag har inget klokt. Bara en tankekram och en förundran över hur stark du verkar vara. Och svag på samma gång, som livet självt.
Oj oj oj, vad jag känner igen mig...
Det är så otroligt frustrerande att anstränga sig, och vara helt utmattad, av något som är en bråkdel av vad man orkade innan.
Med hjälp av kloka psykologen har jag mer och mer kunnat inse att det är okej att inte orka.
Försök, om du kan, att se mönster i vad som tröttar. Hur kan du hantera det? Är dagarna för långa? Ljudnivån för hög? Ställer minnet till det?
Jag använder till exempel numera mobilens anteckningar och kalenderminne till allt. Jag låter inte folk i förbifarten säga "kan du kolla..." utan att jag får ta paus från vad jag höll på med och skriva ner deras begäran innan de rusar vidare och jag glömmer bort att skriva ner det.
Det tar längre tid att växla i tanken från en arbetsuppgift til en annan, det får jag räkna med när jag lägger upp arbetet.
Och jag behöver mer tid för återhämtning. Det är meningslöst att tänka sig att göra några ärenden på väg hem från jobbet.
Det är tufft att foga sig i att livet har förändrats så himla mycket. Men det finns inte så jäkla mycket annat att göra. Det går inte att skynda på. Jag har försökt ;)
Det blir bättre. Man orkar mer, två steg fram och ett tillbaka, men iallfall åt rätt håll. Och man lär sig leva med det som är.
Sköt om dig
/k
Jag blir så glad av att höra att du är tillbaka på jobbet igen, att livet går åt rätt håll (vad det nu är..?). Var tacksam för dina tårar, jag tror att en det är en del av smärtan som lämnar kroppen... Ge inte upp Martin, du är stark. Kramar till er alla!
Jag säger som Fredrik, jag har inget klokt att säga men vill ändå titta in och säga hej.
Jag vill göra som Osloskånskan, önska dig en trevlig helg!
Hoppas att solen är hos er, för här är den inte idag :)
Tack för att du släpper in mig...
tack för att du hjälper mig att hålla balansen i mitt liv... tack för att du får mig att inse min rikedom och tack för att du hjälper mig på min egen livsresa som emellanåt besöks av död och bottenlös smärta.
Bara genom att du är den du är och att du har den fina förmågan att kunna sätta ord på det gör att du hjälper mig och jag är tacksam för det. Det är som det är och jag vill absolut INTE att du på något sätt ska känna någon press eller prestationsångest av min tacksamhet.
Hoppas att du känner att du är på väg mot dina mål och att du (mer och mer) lyckas hålla kvar närheten i glädjen och meningsfullheten i ditt liv.
KRAM❤
Hej
Du skriver att du jobbar halvtid och efter 8 timmar gråter av trötthet. Tror fan det. Kan du inte jobba halva dagar istället. Nu när våren kommer kan du kanske använda resten av dagarna till att jogga.
Kram, det vara bara ett tips.
Du jobbar halvtid. Det är stort, det är riktigt stort. Hjärnan och kroppen får jobba på ett annat sätt och det är ju jättebra, bara du lyssnar på dem OM de signalerar att du ska sakta ner.
Mitt minne blev sämre efter katastrofen, jag blev vimsig och glömde vardagliga "oviktiga" saker, speciellt när jag började återvända till vardagen med jobb, träning, umgänge osv. Vill bara tala om det så du inte blir skraj om du helt plötsligt känner dig som en senil gammal gubbe. :) Ett hett tips är anteckningar och almanacka!
Ni finns i mina tankar, alla fem!
/ Varma kramar Anna!
Misstänker starkt att du inte är ett dugg hjälpt av några klämkäcka hejjarop.
Men jag tror ändå att du innerst inne anar att det kommer bli lite bättre, lite lättare att andas, att gå upp på morgonen, att fungera... även om det tar oändlig tid och bakslagen svider.
Skicka en kommentar